torsdag 20 september 2012

Kan öronen trilla av?


Ghaaaaaah! Med så mycket spännande ny musik i höst,hinner jag bara inte med!

Det var då själva hin, vad mycket intressant musik det väller ut i höst och vinter! Man har knappt börjat sätta sig in i en skiva, förrän nästa står och pockar på uppmärksamhet. Jag ska försöka hinna med att skriva lite mer utförligt om några av mina favoriter den närmaste framtiden men tills dess får ni hålla till godo med denna guide på nyligen släppta och nära förestående releaser...

Nyligen släppt:


ZZ Top- La Futura

Nej, julen kommer inte tidigt i år, det är bara Skäggen från Texas som kommit ut ur idet och släppt nytt material. Nytt är förvisso ett relativt begrepp när man snackar ZZ Top, men jag måste ändå säga att producentmaestro Rick Rubin har plockat fram det bästa ur gubbarna utan att de lämnat den gamla uppstampade stigen.

Lynyrd Skynyrd- Last of A Dying Breed

The South will rise again! När hände det senast, att både Lynyrd och ZZ Top släppte nya skivor samtidigt? Jag såg Lynyrd i somras på Sweden Rock och de har fortfarande ett självklart Clintan-gung i sin sydstatsrock, ett gung som överförs felfritt på skiva också.

Rush-Clockwork Angels
Kanadicktrion är inne i en sällsynt pigg period. Förra studioplattan Snakes and Arrows var helt exellent och nya alstret går inte av för hackor heller. Bandets första riktiga konceptalbum. Köp!

Ian Hunter- If I Was President
Ian Hunter (eller som vi säger i sverige-Janne Jägare) har också varit inne i ett schysst skov på de senaste skivorna. Nya If I was President är inget undantag. Cool blandning av gammal pubrock och mer eftertänksamt singer/songwriter-material.

Dave Matthews Band- Away from the World
Att Dave återknutit kontakten med gamle succéproducenten Steve Lillywhite innebär att musiken blivit aningens mer luftig och poppig än den var på förra plattan. Mer djupgående analys kommer inom kort på dessa sidor.

Gin Lady- Gin Lady
Norrländska symfonirockarna Black Bonzo tröttnade på symfonierna och ville köra mer raka rör i rocken. Då bytte de namn och proppade vattenpipan full med Purple, Free och Uriah Heep och gick över till fyrtakt. Inte mig emot när det låter så här frejdigt. Däremot tvivlar jag på att killarna uppskattar att deras musik får epitetet frejdig...

Little Feat- Rooster Rag
Det bästa Feat släppt ifrån sig i studioväg sedan Lowell George dog- och det är ändå 33 år sedan! Mer utförlig recension kommer senare...

Marillion- Sounds that Can't Be Made
Har inte haft möjlighet att höra skivan än, men är sugen.

Ben Folds Five-The Sound of the Life of the Mind
Yes, they're back! Kanske höstens bästa skiva! Fullständig recension kommer snart!!!

Magnum- On the 13th Day
Pomprockarna från Birmingham släppt nytt igår. Har inte hunnit lyssna än.


Kommande skivor:
Black Country Communion släpper sin tredje studioplatta i oktober
John Hiatt släpper nya Mystic Pinball 25 september
Muse släpper nya 2nd Law i oktober (och kommer hit på turné i december)
Kiss släpper nya Monster 9 oktober
Aerosmith släpper nya Music from Another Dimension (proddad av Jack Douglas) 7 november
Beth Hart släpper Bang Bang Boom Boom i oktober
David Hidalgo (Los Lobos), Mato Nanji och Luther Dickinson släpper projektet 3 Skulls and the Truth 25 september.
Steely Dans Donald Fagen släpper nya soloplattan Sunken Condos 16 oktober.
Phishs Trey Anastasio släpper nya soloplattan The Traveller  samma dag.





tisdag 18 september 2012

Don today, here tomorrow

Steely Dans Donald Fagen är tillbaka med ny singel, och helt album i oktober!

Från och med idag kan man lyssna på Donald Fagens nya singel "I'm Not the Same Without You" på Rolling Stones Magazines hemsida. Hela albumet som går under namnet Sunken Condos släpps 16 oktober. Yeayh! Det ser ut att bli en skivhöst utan like. 

lördag 15 september 2012

Ständigt denne Shirley…




Grottmannen Kevin stoppar sitt finger i alla möjliga artisters grytor. Här har vi ett litet urval av hans senaste hopkok.
Producenten Kevin ”Caveman” Shirley har tagit över rollen som den självklare rockproducenten efter gamla storheter som Martin Birch, Bruce Fairbairn, Mutt Lange och Bob Ezrin. Det är till och med så att man skulle kunna likna honom vid Rick Rubin såtillvida att Shirley söker upp artister på gränsen till genombrott, eller artister som gått i stå, för att ge dem en boost in i den nutida musikvärlden. Och han gör det utan några större åthävor. Det är ingen Phil Spectorsk ”Wall of Sound” eller Mutt Langes kemiskt renande klor-bad som artisternas musik utsätts för när Shirley är där och rattar. Snarare verkar han uppmuntra dem till engagemang och lustfyllda uttryck, och det om något är väl en duktig producents främsta uppgift?
Shirley började sin bana som musiker i eget band men gick sedermera över till produktionsjobb. Han har bland annat producerat Aerosmith, Iron Maiden, Rush, Dream Theater och Journey och har dessutom varit involverad i Led Zeppelins multisäljande DVD. De senaste åren har han varit den guidande handen bakom Joe Bonamassas framgångar och dessutom klumpat ihop honom med Glenn Hughes och de andra i supergruppen Black Country Communion. I våras producerade han Europes senaste album Bag of Bones.
Den sista tiden har Shirleys signum varit att bluesifiera rockartister eller omvänt rocka till gamla bluesherrar. Man kan tycka att denna verksamhet i längden leder till likriktighet -att vi får en hel hoper med artister och band som spelar samma typ av avslagna medelväg av bluesig trött gubbrock, men lyckligtvis har Shirley haft den goda smaken att välja artister som alla har tillräckligt egna uttryck för att kunna bibehålla sina egna stilar. Som till exempel…


Robert Cray band
Nothin’ But Love
Robert Cray slog igenom mot slutet av åttiotalet med sin moderniserade bluesrock som lånade fräschör från soul och R n’ B. Även om jag diggat Crays musik med jämna mellanrum genom åren så har han kommit att försvinna från min radar det sista decenniet. När nu Kevin Shirley tagit över vid mixerbordet tycker jag mig ana en nytändning hos Cray. På Nothin’ But Love har han inte bara slutit fred med sitt gamla klassiska kompband utan har också hittat ett giftigare bett i både sång och gitarrspel. I ”I’ll Always Remember You” backar ett storband upp så man får Sinatravibbar. Annars är musikstilen densamma som på tidigare plattor. Snygg sommarbrisig blues med inspiration av gitarrhjältar som Albert Collins och Hendrix. För att parafrasera mannen själv i ”A Memo”; I aint got Nothin’ but Love for Robert Cray, Yes I do!


Beth Hart
Bang Bang Boom Boom
Det händer att jag tänker på Alanah Myles när jag hör Beth Hart. Tyvärr. Båda damerna lider av samma syndrom, att ha en härligt rivig röst med mycket känsla i, att ha hamnat snett efter försök att leva upp till rock’n roll myten (även om Beth tagit sig ur drogträsket), och slutligen, att inte ha tillräckligt bra låtmaterial för att slå igenom på bred front.
Men det händer att jag tänker på Sam Brown också, när jag hör Beth Hart. Och Janis Joplin, Tina Turner och Billie Holliday, gubevars! Beth Harts röst ger ett benrangel ståpäls, speciellt när hon sjunger om självupplevda tuffa perioder och lägger ner själ och hjärta i texterna. Albumet Leave the Light On från 2003 är kanske det bästa exemplet på hennes tidiga stil. Förra årets coverplatta Don’t Explain som hon spelade in ihop med Joe Bonamassa (och som såklart producerades av Kevin Shirley) var en rolig bekantskap, men en artist med sådant personligt uttryck som Hart förtjänar att höras sjunga nytt fräscht eget material. Det gör hon återigen på nya Bang Bang Boom Boom som släpps i oktober. Inspirerad av arbetet med coverplattan verkar Beth ha bestämt sig för att hålla sig kvar inom blues- och soulområdet och hennes röst kommer verkligen mer till sin rätt på den här typen av material. Undantaget inledande snyftaren ”Baddest Blues” och några spår till så får vi på nya plattan stifta bekantskap med en gladare och mer harmonisk Hart än man varit van vid tidigare. musiken andas positivism och Beth sjunger till och med om lycklig kärlek! Det spretar friskt stilmässigt med allt från gospeldrypande ”Spirit of God” via countryjazzga titelspåret och tunga ”Better Man” till storbandsstruttig Billie Hollidayblues i ”Swinging My Thing Back Around” . ”The Ugliest House On the Block” låter som en Sheryl Crow-låt sjungen av Tracy Chapman. Skivan känns omedelbar och live-aktig och det får jag tro är Kevin Shirleys förtjänst. Växer gör verket för varje lyssning i alla fall.
 
John Hiatt
Mystic Pinball
Shirley producerade redan på förra plattan Dirty Jeans and Mudslime Rhymes som var en återgång till god form. På nya Mystic Pinball som släpps 25 september, fortsätter samarbetet. Har inte haft möjlighet att höra plattan än, men är den i samma klass som föregångaren har vi en ämabel höst att se fram emot. Hiatts låtar har genom åren gjort störst succé när de spelats in av andra, som Bonnie Raitt mfl. Fast han är minst lika bra, om inte bättre på att framföra sin musik på egen hand. Med sin sandblästrade röst och fantastiska låtkänsla hör Hiatt till de största singer/songwriters som USA producerat, klart i samma liga som Zevon, Browne, eller Mellencamp.



Black Country Communion
Afterglow
Shirley var spindeln i nätet som fångade Joe Bonamassa, Glenn Hughes, Derek Sherinian och Jason Bonham och lyckades få in dem i en studio tillräckligt länge för att de skulle kunna glömma sina egna egon och hitta musikalisk magi ihop. Med medlemmar från Deep Purple och Led Zeppelin(i princip) och bluesens nye fixstjärna i konstellationen är det inte konstigt att musiken andas Free, Bad Company, och ovan nämnda giganter. Sådana låtar skriver Hughes och Bonamassa i sömnen utan problem. Det spännande är hur drivna och engagerade de luttrade veteranerna blir i varandras sällskap. Kevin Shirleys input i hela projektet märks tydligt, från ledning till inriktning på musiken och i ett självklart handlag vid inspelningsbordet. På bar tre år har bandet släppt två studioalbum och en liveplatta (och DVD) och i oktober kommer nu tredje studioverket Afterglow. Det är en utgivningstakt som liknar sjuttiotalet. Om man går igång på blytunga riff och afghandoftande komp så är en ny BCC-platta är ett solklart köp utan att ens ha lyssnat innan. Fast recension kommer på dessa sidor i sinom tid.

Joe Bonamassa
Driving Towards The Daylight

Joey Bones är så vansinnigt produktiv att mitt matsmältningssystem inte hinner med att bearbeta hans senaste platta förrän nästa ligger på skivtallriken och pockar på att spisas. Det här är Kevin Shirleys och Bonamassas sjunde samarbete på sex år. Driving Towards The Daylight kom i våras och innehåller liksom de tidigare 3-4 studioalbumen en lagom blandning av nytolkningar av gamla bluesstandardnummer och ett gäng nyskrivna av Joe själv, som låter precis som de gamla. Sin vana trogen har han även med ett gäng gästmusiker, denna gång bl.a. Aerosmiths ene gitarrist Brad Whitford, trummisen Anton Fig och gitarrist Pat Thrall. Jimmy Barnes sjunger skrevet av sig på en nyversion av sin egen låt "Too Much Ain't Enough Love". Coola versioner av Howlin' Wolfs "Who's Been Talkin'" och Robert Johnsons "Stones in my Passway" blandas med rejält omtolkad Tom Waits i "New Coat of Paint" . Inledande svängiga "Dislocated Boy" är det bästa Bonamassa skrivit själv på många år. Över huvud taget är skivan ruffligare och mer orakad än vad Joe åstadkommit tidigare. Kanske har arbetet i BCC smittat av sig. Trots snygga coverversioner och profsigt spel så har jag svårt att riktigt njuta in i hjärteroten av Driving Towards the Daylight. Därtill känns den tyvärr lite för mycket som snabbmat. Live finns det mycket gott att säga om Joe. Studioplattorna känns ibland som ursäkter för att få åka ut och turnera mera. 

torsdag 13 september 2012

Hellsingland Underground; Ljusdals Hjältar



Robbie Robertson skakade på huvudet. Det var verkligen en konstig samling figurer som satt utspridda på stubbarna där på kalhygget mitt ute i skogen.
The Bands gitarrist och huvudsaklige låtskrivare hade hamnat på en äkta hälsingsk Stubba-Fest. Ett sådant där norrländskt skogsröj där alla tar varsin dunk hemkört, går ut på närmsta kalhygge och tålmodigt, metodiskt och tillsammans med andra, men ändå i ensamhet på sin egen stubbe en bit bort, super ner sig till apstadiet.Men här verkade ändå finnas någon form av gemenskap. Det gladde framför allt Robbie att hans gamle trätobroder från The Band; trummisen Levon Helm, satt på en rotvälta inte långt ifrån honom och trummade spattigt på stammen så den döda barken flög.
Men här var en salig blandning på klientelet. Mike Scott från the Waterboys var såklart för fin för vanlig finkel. Skotte som han var satt han vingligt på sin stubbe och tog rejäla klunkar ur en flaska Cragganmore. Mellan munfullarna skrålade han sina typiskt ödsliga melodistämmor som på något sätt ändå passade förvånansvärt bra ihop med gitarrslingorna från Brian Robertson och Scott Gorham som satt uppbackade med ryggarna lutade mot varandra och fyrade iväg riff som gick in och ur varandra i ett spiralspel. Det andra gitarristparet som satt en bit bort och liksom Thin Lizzy-killarna lutade sig rygg mot rygg och eldade upp varandra med smakfulla licks, var Slash och Izzy Stradlin från Guns n’ Roses. Ryan Adams släntrade över till dem med en joint och nynnade med i musiken.
Ian Hunter och Rod Stewart skrek ikapp för att höras över Crazy Horses oväsen när de försökte få till ett groove att följa Neil Young, men Neil var fullt upptagen med att lära sig riffet till ”Back In Black” av sin namne Angus Young. Och borta i björkdungen slogs nuvarande medlemmar i Lynyrd Skynyrd med de äldre döda från samma band i en konstellation som kallade sig the Grateful undead.  Men The E-Street Band gick emellan och medlade och drog igång ett långvarigt jam. Ja, där var ett liv och ett kiv. Och ändå så lät alltsammans homogent. Och med en alldeles egen doft av komocka, grovsnus och lingonris. Robbie Robertson kunde inte annat än le. Det måste vara något i Ljusnans vatten, tänkte han…
Hupp, där vaknade jag upp ur min konstiga dagdröm. Så blir det när man somnar med hörlurarna på. Att lyssna på Hellsingland Undergrounds tredje skiva Evil Will Prevail sätter lätt igång sådana där tankar. Bandet kan verkligen sin rockhistoria och plockar friskt ur den, men där Hellisngland Underground skiljer sig från andra artister som endast stannar vid plagiatstadiet är att de lyckas mixa en fet gumbo av alla influenser och sedan krydda med det viktigaste för en lyckad spis- egen personlighet och charm.

”Bra för att va svenskt”, skaldade Magnus Uggla ironiskt en gång. Bra för ATT det är svensk vill jag säga i Hellsingland Undergrounds fall. Jag förstår att grabbarna är stora i Tyskland. Deras Ljusdalsversion av Americana mixad med klassisk sjuttiotalshårdrock har en glädje och eufori i topparna och en melankoli som endast ett åk i Järvsöbacken kan skänka en kille som vet hur jobbigt det är med blöta lovikavantar. Och den blandningen kan man inte få till i Rockens hemländer USA och England. Det gör dem unika.
Efter att ha lyssnat igenom skivan ett otal gånger har jag fortfarande ingen självklar favorit. Det är helt enkelt en fulländad fullängdare. Jag skulle kunna raljera i tid och otid om inledande ”Singing While the World Dies” som i texten nämner fenomenet gömda porrtidningar i skogen, eller singeln ”The Lost River Band” med sina stackatoriff och sitt powerpopsväng, eller titelspåret som minner om sorgligt insomnade svenska kolleger som Stonecake, Sweet Chariots eller Thousand Dollar Playboys. ”King Of Nothing” är en Simon & Garfunklig ballad som växer upp i stratosfären med hjälp av en sakral hammondorgel. Möjligtvis jublar jag minst åt ”In The Evening” som inte har något med Led Zeppelinlåten att göra utan leder snarare tankarna till Dire Straits dansbandsplåga ”Walk Of Life”. Nåväl. Någon smolk i bägaren får väl finnas ändå. Wabi-sabi för fan! Extra snyggt då med avslutande ”They All Grew Old While I Grew Young” som börjar så mjukt och vackert och bygger upp med Lizzygitarrer och November Rain-feeling till ett härligt klimax.
I en höst fullkomligt fullspäckad med intressanta releaser (Lynyrd Skynyrd, ZZ Top, Aerosmith, Dave Matthews Band, John Hiatt, Ben Folds Five, Little Feat,Marillion) känns det härligt att säga att ett av det mest intressanta och angelägna albumen i år kommer från Bandyns mecca; Ljusdal!

måndag 10 september 2012

Tag plats, nu går tåget!

Tufftufftuff, glädjen står högt i tak när superbrittiska Big Big Train levererar ny musik

Yes alltså! nej, nu menar jag inte symfonirocklegenderna. Första meningen var bara ett allmänt personligt glädjeuttryck för att Big Big Train behagat skänka världen ljuvlig musik igen. Men det är kanske passande att nämna Yes i den här texten. Och Genesis. För Big Big Train skulle inte finnas utan de två progressiva behemoterna från sjuttiotalet. Därmed inte sagt att Big Big Train är plagiatörer, men deras musikstil är klassisk brittisk progressiv rock med låtar uppåt tiominuterstrecket och pastorala tongångar färgade av mellotron, stråkar och blås. Mer brittiskt än trekantiga toasts (varför envisas engelsmännen med att kapa brödskivorna på mitten föresten?) och lemon curd, salt and vinegar chips och Boddington-öl.
Big Big Train har existerat i mer än 20 år, men i tämligen blygsam form. Sist de spelade live var tio år sedan. Efter det har de bytt medlemmar ganska regelbundet och sakta men säkert skapat allt mer angelägen och intrikat musik. Själv fick jag verkligen upp ögonen för bandet på deras förra fullängdare The Underfall Yard som släpptes 2009 och hamnade tvåa på min topplista det året. Det var också bandets första skiva med David  Longdon som sångare. På nya English Electric Pt1 (ja, det är sant, en pt 2 kommer senare i höst!!!) har de två tidigare gästmusikerna trummisen Nick D'Virgilio (Ex- Spock's Beard) och gitarristen Dave Gregory (Ex-XTC) blivit permanenta medlemmar och sångaren Longdon är mer varm i kläderna. Det här är symfonirock när den är som allra bäst. Känslosam, vacker, krävande, svepande, avancerad utan att bli pompös och navelskådande. Melodierna svävar ut med friska dofter av ljung från hederna och glädjepiller som "Uncle Jack" får mig att le och nynna. efterföljande Winchester From St. Giles' Hill är mer majestätisk och tillbakalutad. Här finns myckat att upptäcka och njuta av. Bara det frekventa användandet av det typiskt brittiska ordet hedgerow tyder på genialitet. Det här är inte bara det bästa Big Big Train gjort hittills, det är en av årets bästa plattor alla kategorier. Den som inte håller med efter att ha lyssnat på skivan skall jag personligen utsätta för en english fish slapping dance a la Monty Python.