Gamla Rockrävar: Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham i supergruppen Black Country Communion.
Black Country Communion
2
(Mascot)
Släpps idag 13 juni 2011
Black Country Communions andra skiva är en på alla sätt mörkare och mer seriös historia än debuten. Trots det lyser den upp sommarnatten.
Myten om den svåra "andra skivan" stämmer bara in i vissa fall, oftast då en hajpad ny artist eller ett band med en eller två plötsliga dunderhits visar sig inte kunna leva upp till förväntningarna utan bara har material och talang i sig för en enda skiva. Rockhistorien myllrar dock av exempel på band som åstadkommit starka uppföljare till hyllade debuter. Aersosmith, Black Sabbath, Cream,Led Zeppelin, Van Halen, Lynyrd Skynyrd, Kiss och Rainbow är bara några av alla legendariska rockhjältar som överträffat sina förstlingsverk rejält. Till denna celebra skara kan nu även Black Country Communion sälla sig.
Knappt ett år efter debuten är denna supergrupp tillbaka med den fantasirikt betitlade uppföljaren "2". Där debuten visade upp en spelglädje på en hastigt hophafsad samling retrorocklåtar av förvisso gott märke, kan man nu på "2" höra ett band som är mer samspelt och demokratiskt, och som tagit sig tid att hitta en egen stil. Med rockrävar som Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian bör man inte förvänta sig någon ny form av stilistiskt nytänkande eller musikaliskt uttryck, här talar vi trots allt om experter som kan sin rockhistoria, en del av dem var till och med med och skrev den. Men här finns ändå tillräckligt med jamentjohoo och attityd för att inte retrokänslan eller plagiarismen ska ta över.
Öppningspåret "The Outsider" är en startrockare i samma kaliber som Deep Purples "Burn" fast med ett riktigt Sabbath-riff. Derek Sherinian, som inte gjorde alltför stort väsen av sig på debutskivan, manglar här fram riktiga ryamattor på hammondorgeln. Låten innehåller dessutom en äkta gitarr/orgel duell enligt gammalt hederligt Purple-manér. Det tunga manglet fortsätter på skitiga "Man in the Middle" som har mer moderna tongångar och skulle kunna spelas in av Soundgarden. I "The Battle for Hadrian's Wall" är vi plötsligt inne i flygzonen för luftskepp byggda av bly. I den akustiskt uppbyggda episka balladen, som osökt leder tankarna till Zeppelin's "Gallow's Pole" eller till och med "Battle for Evermore", sjunger Joe Bonamassa ruskigt likt hädangångne Ray Gillen, som kuriöst nog hade Glenn Hughes som sin största sångarförebild.
Vi fortsätter i luftskeppsland. "Save Me" är en låt skriven av Jason Bonham och ämnad för återföreningen av Led Zeppelin som kom av sig efter OH-spelningen i London 2007. Med jimmy pages tillåtelse har han nu tagit med den till BCC. Bra tycker jag, då Zeppelin inte hade kunnat göra något av låten eftersom den så extremt tydligt rippar av "Kashmir". BCC däremot gör låten till sin egen, om än extremt zeppelininfluerad. "Smokestack Woman" är en bluesig rockare, och kanske den låt på skivan som berör mig minst. Den har en väldigt stark amerikansk feeling, nästan lite åt countryhållet. "Faithless" är lite lugnare och leder tankarna till Pearl Jam's "Jeremy". Här spelar Glenn Hughes underbar bas. Det lugna mittenpartiet fortsätter med "An Ordinary Son" som är den andra låten på skivan som sjungs av Bonamassa på lead. Om det inte vore för Sherinians svettiga hammondorgel skulle man kunna tro att det var en Bad Company-låt. "I Can See Your Spirit" är en purpurfärgad rökare som lätt skulle platsa på plattor som Stormbringer eller Come taste the Band. "Little secret" börjar bluesigt och lugnt men fläskas ut i refrängen och funkiga "Crossfire" har ett riff som inte kräver någon med våtrumsbehörighet för att det ska vara garanterat vattentätt.
När man är ute efter att göra ett helgjutet album, istället för en samling utfyllnadslåtar runt den stora hitsingeln, så är det avslutande spåret lika viktigt som öppningslåten, för att helhetsintrycket ska vara positivt. "Cold" klarar uppdraget med den äran. det är en hammondindränkt ballad som byggs upp med stråkar och avslutas majestätiskt.
Texterna på BCC2 är inga solskenshistorier direkt. Hughes påstår att han inte skrivit så mörka och grubblande ord sedan sin egen katarsis på soloskivan Addiction där han gjorde upp med sitt drogberoende. För att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap; "How much more black could it be? And the answer is none, none more black".
Trots sina mörka och allvarliga teman och ruffliga riff, skänker BCC 2 mig en känsla av upprymdhet över att det fortfarande finns artister som vet hur en slipsten ska dras när det gäller att skriva och framföra rock'n roll enligt gammalt beprövat snitt, och ändå lyckas ingjuta fräschör och egen stil i kompositionerna. Den här skivan kommer att snurra varm i sommarhettan ända fram till i augusti då vi har möjlighet att se bandet live på Cirkus i Stockholm. Rocken är inte död, den bara luktar så...
Titta på video av "Man in the Middle" här
Kolla på video av "The Outsider" här
