När funkmästare Bootsy Collins landar på jorden igen för att sprida sitt evangelium är det inte utan att man får danssjuka…I Gamla Stan i Stockholm finns en liten gatsnutt som heter Funckens Gränd. Jag har alltid tänkt att det vore coolt att någon gång göra en skiva med ett foto av gatan på omslaget och döpa skivan till
Alley of Funk. Fast problemet är att en musikstil som funk inte ryms i en liten gränd, den är mycket större än så, åtminstone när den framförs av dess medgrundare och förgrundsgestalt Bootsy Collins. Bootsy blev först legendarisk genom sina samrören med James Brown och George Clintons P-Funk/Parliament, för att inte tala om hans eget Rubber band på sjuttio- och åttiotalen.Jag såg Bootsy med band spela utomhus på Vattenfestivalen en gång för många år sedan. Fastän bandet hade grava tekniska problem med ljudet fick man publiken och hela världen runtomkring att dra på smilbanden och skaka rumpan lite sådär ofrivilligt.
För det är liksom det som är grejen med funk. Det handlar inte om specifika låtar eller hela album, det är själva helheten, groovet, budskapet man vill åt.
Samma sak gäller med Bootsys "comebackplatta"
Tha Funk Capitol of the World, som släpptes för exakt en vecka sedan. Skivan är en enda lång hyllning till dans, sväng, rymd, sex, glädje, ja allt som får hjärtat att slå några extra volter. Bootsy själv framstår som en Dileva från Las Vegas med sina grälla kläder och predikningar om allt från den moderna världens vansinne till att bejaka den kreativitet som vi alla besitter. Hans basspel och sång är inspirerande, snortajt och upplyftande och hans band är naturligtvis mer punktligt (och betydligt hetare) än Fröken Ur.
På skivan dräller det av gästartister, från gitarristen Buckethead, Ice Cube, Snoop Dog, George Clinton, skådisen Samuel L Jackson och pastor Al Sharpton till samplingar av Jimi Hendrix och gitarrspel av Bootsys brorsa Catfish som tragiskt nog gick bort under inspelningen av plattan.
Att välja ut några favoritspår känns onödigt.
Tha Funk Capitol of the World är snarare som en trance-platta eller någon anna slags ambientskiva som ska försätta dig i funktastisk stämning. Den kommer som ett yrväder en aprilafton, kanske inte med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, men väl med stjärnformade solbrillor och karmosinröd hög hatt. En föraning av sommaren? I'm there dude!
Bonus:
Här kommer Bootsyreceptet från Rockköket. Skoomakarlåda a la Pecka Hammarstedt! Obs den coola illustrationen ovan, signerad Mrs Murphy är från samma bok.
Ingredienser:
Biff-600 g ryggbiff eller en skiva oxfilé per person för en lyxigare variant
1 paket bacon
salt och peppar
1 1/2 dl rödvin
1/2 köttbuljongtärning
Potatismos
1 kg potatis
2 msk smör
2 dl mjölk
2 tsk salt
finriven muskotnöt
1 äggula
1 rejält knippe gräslök, finhackad
nymald svartpeppar
Börja med potatismoset. Skala potatisen, skär dem i bitar och koka i 10-12 minuter. Slå av vattnet och tillsätt smör och mjölk. Låt koka upp. Salta och peppra. Mosa potatisen och rör om till ett fluffigt mos. Tillsätt en skvätt mer mjölk om moset verkar bli för fast. Fastheten beror helt på hur mjölig potatissorten är. Riv 7-8 drag på rivjärnets finaste del med en muskotnöt, (var gärna lite försiktig eftersom unset för mycket förstör hela purén). Blanda i den finhackade gräslöken.
Stek baconet i stekpanna och låt rinna av på papper. Banka köttet något med knytnäven och stek i en klick smör och lite olja. Salta och peppra. Plocka ur köttet och tillsätt rödvin, en skvätt vatten och köttbuljongtärningen.
Lägg upp potatismos. Lägg köttet och baconet på och slå rödvinsskyn över.
Tillbehör
Tomatsallad med färsk tomat, finhackad rödlök, salt och peppar samt olivolja. Smörstekt salladslök och blandsvamp.
