Låtar att Lipa till

Det finns en oerhörd styrka i musik. De bästa låtarna kan få dig att skratta av ren och skär lycka, dansa och avreagera dig din ilska på. Och framför allt kan de få dig att gråta.

Jag är en sucker för snyftare. Någon större urskiljning har jag inte heller. En smetig pompös ballad, skapad enbart för att öppna fördämningarna får mig att göra just det, jag sväljer kroken med hull och hår. En annan melodi är kanske inte alls menad att vara sentimental eller känslosam men något i den väcker ett minne, rycker i mina hjärterötter och retar tårkanalerna till översvämmning.

Att få till en topplista i någon best of-ordning är svårt, olika låtar berör i olika stunder, men nedan följer en bunt kompositioner som påverkat mig extra känslosamt genom åren.

Beatles
And I Love Her
Från A Hard Day’s Night
En tidig favorit som jag förknippar med mina första ungdomskärlekar. Paul Mccartney är expert på att skriva banala kärleksballader men allt som oftast lyser en äkthet och känsla igenom och höjer sången över det vanliga dravlet. Den här tidiga Beatleslåten är skirt producerad och Pauls röst är så intim att man känner det som om man tränger sig på när man lyssnar på hans personliga bikt. Ack den unga kärleken!


City Boy
The Violin
Från Dinner at the Ritz
Den här romantiska snyftaren föregår skivans sista spår, en minirockopera kallad ”State Secrets” och jag har alltid haft känslan att den är ett slags förord till den, även om ”The Violin” berättar en egen historia, den om en övergiven gammal kvinna som sitter ensam och minns en kväll i sin ungdom då hon blev förförd av en professionell fiolspelare på en liten restaurang. De vackra körerna och det svävande violinspelet gör att fuktskadorna är överhängande.

Dave Matthews Band
Grey Street
Från Busted Stuff
Ensamhet är en känsla som man lätt kan relatera till, Oavsett hur lycklig och uppfylld man är i sitt liv kan man alltid hitta tillbaka till minnen då man var ensam och olycklig. I ”Grey Street” sjunger Dave Matthews om en kvinna som inte blir sedd i sitt förhållande, och som när hennes egna tankar försöker släppa henne fri, vägrar lyssna på dem. Låten har det senaste halvåret blivit ännu sorgligare. Leroi Moores saxofon far som en orkan genom melodin och ger den en unik känsla. Moore dog i en olycka i somras. När man lyssnar på ”Grey Street” blir saknaden efter honom extra tydlig.

Deep Purple
Soldier of Fortune
Från Stormbringer
Deep Purple är inte direkt något power ballad-band men denna stråkindränkta ensliga historia från 1974 års Stormbringer är ett kraftfullt bidrag till genren. David Coverdales text består mestadels av gamla bluesklyschor men melodin är mer medeltida och föregår det som Ritchie Blackmore skulle skapa i senare år med Rainbow eller Blackmore’s Night. Coverdales maskulina hulkanden smittar av sig så pass att näsduken åker fram på nolltid.Snyyyyyyyyyyyyt!

Jackson Browne
Fountain of Sorrow
Från Late for the Sky
Jackson Browne har alltid omfamnat nostalgi och smärta i sina sånger. Med piano och akustiska gitarrer kommer man långt med att förmedla hjärtesorg. I ”Fountain of Sorrow” tittar berättelsens jag på gamla fotografier och finner ett på en gammal flamma. Ett kodakmoment, där kvinnans barnsliga leende fastnar på bilden avslöjar ett spår av sorg i hennes ögon. Bitterljuva minnen av ett länge sedan upphört kärleksförhållande. Och ändå verkar känslorna finnas kvar... Here comes the waterworks!

Jeff Buckley
Hallelujah
Från Grace
The mother of all gråtlåtar. Visst, det är en cover av Leonard Cohen, men av alla som spelat in den finns det ingen som slår denna version där Jeff Buckleys sköra stämma får en att börja snyfta redan i första versen. Cohens text är naturligtvis briljant. Att rimma ordet Hallelujah med stråfer som “but You Don't Really Care For Music, Do Ya?”, och “her Beauty And The Moonlight Overthrew Ya” är stor poesi. Att Buckley dog på tok för ung skänker naturligtvis också en bitterljuv dimension till låten idag.

Kansas
Lamplight Symphony
Från Song for America
En gammal man sitter ensam i sin stockstuga och saknar sin hustru som gått bort. I den sena natten kommer hon som ett spöke för att trösta honom och säga att de snart skall vara tillsammans igen. Pompös symfonirock med hollywoodstråkar och Steve Walshs känsloladdade röst – en kombination som felsäkert leder till tåransamling en masse.

Queen
Who Wants to Live Forever
Från A Kind of Magic
Denna Brian May-komposition har en framträdande roll i filmen Highlander. Den spelas i bakgrunden till en scen där den odödlige Macleod får se sin älskade åldras ifrån honom och slutligen dö. Queen spelade jämt på gränsen till det överpompösa och melodramatiska men lyckades allt som oftast hålla balansen och få till svulstiga kompositioner som lät äkta. Detta är det ultimata exemplet. Om man kan få någon att gråta till en tramsfest som Highlander, ja då har man lyckats bra.

Steely Dan
Charlie Freak
Från Pretzel Logic
Många av Steely Dans texter har varit både svarta och oroande, men de deprimerande historierna har oftast vägts upp i och med att de sjungits till väldigt glada och jazziga kompositioner. Så är inte fallet här. I ”Charlie Freak” berättar Donald Fagen historien om en uteliggare vars enda ägodel är en guldring. Han säljer ringen till Fagen för småpengar. Charlie dör i en överdos och Fagen återlämnar ringen till kroppen som ligger stel på båren med en plastlapp märkt D.O.A. Låten börjar med en rullande pianofigur för att sakteliga byggas upp med stråkar, keyboards och percussion. Det enda irriterande med denna supersnyftare är att den följs av skivans avslutande otroligt glättiga och upplyftande ”Monkey in Your Soul”. Både skivan och Charlie hade fått ett värdigare slut om Pretzel Logic hade avslutats med ”Charlie Freak”.

Dire Straits
Romeo and Juliet
Från Making Movies.
En låt jag spelat ofta när jag varit nedbruten av olycklig kärlek. Mark Knopflers röst är så härligt uppgiven och idén att välja världshistoriens mest kända kärlekspar som namn i en historia om sviken kärlek är underbar.

Paul McCartney
Here Today
Från Tug of War
En låt som betyder så ofantligt mycket mer när man vet vad den handlar om. John Lennon sköts till döds i december 1980 och ”Here Today” från Tug of War, den skiva som kom ut ett och ett halvt år efter Lennons död, är Paul McCartneys personliga hälsning till sin bortgångne vän. Den är hjärtskärande i all sin enkelhet. Och väldigt vacker.

Rainbow Light till Sweden Rock

I takt med att man närmar sig festivaldatum (i juni) blir allt fler band klara för Sweden Rock Festival. Det tar sig så sakteliga. Ett tag såg det ut att bli mossigare än vanligt med veteraner som ZZ Top, Heaven & Hell och Twisted Sister. Med tiden har dock en del intressanta artister bokats.

Nu är det klart att Over the Rainbow, bandet bestående av fyra fd. Rainbowmedlemmar (som aldrig spelade i bandet samtidigt) och Ritchie Blackmores son Jurgen, ska spela på festivalen. Jag är skeptisk som en trana men å andra sidan, ska man se ett Rainbow tribute band så kan man väl lika gärna se ett med medlemmar som faktiskt varit med i bandet? Eller så är det hela en rejäl spottloska på minnet av detta en gång så stora och inflytelserika band.

En annan glad nyhet är att Neal Morse (fd. Spock's Beard) kommer till festivalen också. Det gör att min lista över intressanta artister som KANSKE kan få mig att åka ner till Blekinge är:

The Tubes, Electric Boys,Kebnekajse,Demon, Blackfoot, Uriah Heep,Marillion, Dream Theater och UFO.

Band som är halvintressanta men inte i sig får mig att punga ut med biljett:

Foreigner (utan Lou Gramm!)
Journey (utan Steve Perry!)
Heaven & Hell (beroende på om nya plattan är något att ha)

Den som (äter) lever får se(nor mellan tänderna).

Läs om alla klara band här.

Shadow King- Chromad radiorock med skitig patina

Med fixstjärnor från band som Foreigner och Dio borde bandet Shadowking ha kunnat surfa gott på nittiotalets radiovågor. Men det blev bara en platta och en spelning innan allt rann ut i sanden.

Det må leda tankarna till någon expansion till World of Warcraft eller en Fantasy B-film från åttiotalet, men bakom det fåniga bandnamnet döljer sig några riktigt namnkunniga musiker från rockvärlden.

Lou Gramm är mannen med de sandpapprade guldstämbanden som under åttiotalet ledde radiorockarna Foreigner upp till topplistornas översta skikt med sånger som ”Urgent”, ”Waiting for a Girl Like You” och ”I Wanna know what Love Is”.

Efter Foreigners Inside Information 1987 spelade Gramm in två soloplattor i snabb följd, varav den andra, Long Hard Look blev en hit. Eftersom han var sur på Mick Jones i Foreigner och kaxig som få efter solosuccén bestämde sig Gramm för att lämna Foreigner för gott och starta ett helt nytt band. Tillsammans med basisten Bruce Turgon som spelat med honom på soloprojekten (och faktiskt långt innan Foreigner i bandet Black Sheep) skrev han ett antal låtar i samma stil som Foreigners mest rockiga alster.

Irländaren Vivian Campbell slog igenom som tonårig stjärngitarrist på Dios debut Holy Diver 1982. Efter ytterligare två skivor med Dio hoppade han av och spelade en kort tid med Whitesnake på deras 1987-turné. Samma år kom han i kontakt med Lou Gramm då han spelade som studiomusiker på Long Hard Look. När Gramm ville starta nytt band var Campbell den förste gitarrist han ringde. Som trummis tog man in Kevin Valentine och så gick bandet in i studio och spelade in de nio låtar som Gramm och Turgon kommit upp med. Dessutom skrev Gramm och Campbell en tionde låt, "Russia", tillsammans. Som producent använde man legendariske Keith Olsen.På senhösten 1991 släpptes skivan.

Skivbolaget trodde starkt på bandet men Shadow King kom i sämsta tänkbara tid, samma år som Nirvana och Pearl Jam vräkte flanellskjortorna från Seattle över hela rockbranschen och effektivt kvävde pudelrock och radiovänliga melodiösa metalmonster. Om det enbart berodde på grungevågen eller på att singelvalet, den ganska stabbiga ”All I Want” inte gjorde någon glad, vet man inte, men skivan bombade i alla fall.

Shadowking hann med en promospelning på The Astoria i London,i december 1991 men sedan rann projektet ut i sanden. Campbell hoppade med i Def Leppard, där han spelar än idag. Lou Gramm grävde tillfälligt ner stridsyxan med gamle trätobrodern Mick Jones och gick tillbaka till Foreigner. Han tog Bruce Turgon med sig.

1997 fick Gramm en elakartad hjärntumör vilket påverkade hans hälsa ordentligt. Han tappade rösten och gick upp rejält i vikt. Han lämnade Foreigner för andra och sista gången. De senaste åren har han återkommit till musikbranschen och har tillsammans med sina bröder startat ett band. Debutplattan med the Lou Gramm Band släpps nu i maj.

Shadow King låter inte oväntat mycket som Foreigner, men här är det något som lyser. Det är smörballaderna med sin frånvaro. Dessutom tillför Campbells mer ruffiga gitarrspel en välbehövlig skitig patina till de annars välpolerade kompositionerna. Precis som i Foreigner är det Lou Gramms enastående pipa som skapar djup, personlighet och intresse i låtarna.

Singeln "I Want You", som du kan se här gör inte skivan rättvisa, samtliga andra spår är bättre.

Livespelningen på Astoria spelades in av MTV. Från den kan man här se några låtar:


"Danger in the Dance of Love"

"Anytime, Anywhere"

"Boy"


Tidigare artiklar i serien bortglömda artister/band:

Petra
Alcatrazz
Badlands
Pavlov's Dog
Maxus
Dada
Captain Beyond
Big Money
City Boy
Crack the Sky
T-Ride
Kevin Gilbert

Fira våffeldagen med en Cold Turkey

illustration: Malin Ehlin/www.mrsmurphy.se

Nu på onsdag är det våffeldag, ännu en högtid skapad för att vissa livsmedelsföretag ska kunna sko sig extra mycket. Strunta i matbutikernas pyramider med färdigt våffelpulver, gör en egen våffelsmet av de basvaror du har där hemnma! Och gör våfflorna extra matiga enligt det här receptet, taget från Rockköket(c)

Kalkonvåfflor

Våffelsmet:
4 äggulor
3 dl mjölk
2 1/2 dl vetemjöl
100 g smält smör
50 g kantareller(eller champinjoner)
1 schalottenlök
1 knippe av vardera färsk persilja, körvel och gräslök
salt och peppar

Fyllning:
400 g kallskuren kalkon
100 g bresaola eller parmaskinka
50 g parmesan, grovriven
2 tomater i skivor
1 rödlök

Give Peas a Chance
1 påse wasabiärtor av den starka sorten (finns att inhandla i en del vanliga affärer men framför allt i speceriaffärer för asiatiska produkter).

Vispa ihop ägg, mjölk, vetemjöl och smör till en smet. Skär svampen i mindre bitar, finhacka löken och de färska kryddorna och häll allt i smeten. Salta och peppra.
Grädda våfflorna i lagg eller stek i vanlig stekpanna som lite tjockare pannkakor. Fördela fyllningen på våfflorna och servera med wasabiärtor och en kall öl, tillexempel Oppigårds Easter Ale(nr 1345)som säljs på Systemet nu endast en begränsad tid runt påsk.



Njut samtidigt av Cold Turkey live med John Lennon

Ett bättre sätt att hedra jungfu Maria än det här har jag svårt att hitta!

Vad menas med Cold Turkey?
Cold Turkey är det klassiska amerikanska uttrycket för att sluta tvärt med narkotikamissbruk, utan hjälp av andra droger eller terapi. Det kommer från hudens reaktion när heroinet går ur kroppen. Då en missbrukare slutar bruka en drog pumpas blod till de inre organen varvid huden blir blek, man får gåshud och ser ut som en kall plockad kalkon. Uttrycket hördes första gången så tidigt som 1910 och hade då en annan betydelse: utan förberedelse. Att göra en maträtt av kall kalkon är ju inte så svårt. År 1922 fick uttrycket sin mörkare koppling till drogavvänjning.

Nytt från Latino Gino

Smörkillen hela dagen, Melba Master Gino Vannelli har släppt en video på sin låt
"The Measure of a Man" från kommande albumet A Good Thing.

Om man vill vara elak kan man säga att Gino alltmer framstår som en mix mellan Tom Jones och Julio Iglesias, fast här är vi alla snälla så dylikla plattityder hålls inne med.

Kolla på videon här och shake that ass!

Extreme home makover...

Igår målade jag om köket. Med surdeg.

Jag hade två burkar med surdegsstart som stod och gojsade till sig på köksbänken. Plötsligt gav en av dem ifrån sig ett litet svagt pruttljud. Nyfiken som man är gick jag fram och skruvade försiktigt av locket. Innehållet i burken flög ur och dekorerade tak, vägg och mitt hår.

Jag misströstar om att nånsin få till det med den där förbannade surdegsjäveln. Det värsta är att temperaturen ska vara så viktig. Degen ska ligga å jäsa vid 29-30 grader i ett par dygn. Var i huset har man den temperaturen? ska man ställa burkarna intill ett element eller?

De tyska emigranterna i vilda västern hade alltid sin lilla påse med surdeg med sig var de gick,innanför skjortan nära kroppen så att den skulle hålla rätt värme. När de ville baka bröd var det bara att ta lite av degen, tillsätta mjöl och vatten och voila, ett äkta mustigt bayerskt zauerbrot. Det är därför man i gamla västerfilmer kan höra tyskar nedsättande kallas sourbellies.

Fast jag har ingen lust att gå omkring med surdeg i armhålan för att få till schysst bröd.

There's gotta be a better way!

'69- Try it, You like it!

1969 var ett ruggarns bra år, inte bara med tanke på att det var då jag föddes och Monty Python's Flying Cirkus visades för första gången och Armstrong klev på månen...

Det släpptes ohemult många bra rocksivor det året. Skivor som skrev om rockhistorien, många av dem dessutom debutskivor.

I senaste numret av Classic Rock Magazine kan man läsa mer om detta fantastiska skivår, men jag tänkte dela med mig en lista på bara några av de dunderplattor som spottades ut för fyrtio år sedan:

Led Zeppelin- Led Zeppelin
Led Zeppelin- Led Zeppelin II
Cream-Goodbye
The Velvet Underground- The Velvet Underground
MC5- Kick Out The Jams
Neil Young- Everybody Knows This is Nowhere
Bob Dylan- Nashville Skyline
Captain Beefheart- Trout Mask Replica
Crosby, Stlls & Nash- Crosby, Stills & Nash
Yes- Yes
Fleetwood Mac- Then Play On
Frank Zappa- Hot rats
Beatles- Abbey Road
Pink Floyd- Umma Gumma
Santana- Santana
Blind Faith- Blind Faith
The Who- Tommy
Nick Drake- Five Leaves Left
The Doors- The Soft Parade
The Band- The Band
King Crimson- In The Court of the Crimson King
Rolling Stones- Let it Bleed
The Allman Brothers Band- The Allman Brothers Band
Chicago Transit Authority- Chicago Transit Authority

Hövva! Snacka om klassikt rockår!

Dessa förbannade bockhornsklöverfrön!

Ja, egentligen har jag inget personligt emot de små fröna. Tvärtom. De ska tydligen vara riktigt nyttiga. I forntidens Egypten användes de på brännsår och som medel mot rynkor, ja till och med mot förhårdnader i underlivet (altså raka motsatsen till viagra?). Dessutom ingår de som viktig ingrediens i den etiopiska kryddpastan Berbere som är ett måste för rockande kockar världen över.

Och här kommer problemet. Bockhornsklöverfrön är näst intill omöjliga att få tag i! I varenda eko- och hälsokostaffär jag varit inne och frågat efter bockhornsklöverfrön har expediterna stått med munnarna öppna som fågelholkar vilket orsakat sådant drag att jag blåst ut ur butiken på nolltid.

Nu går det ju att göra kryddpastan utan bockhornsklöverfrön, det har jag gjort med framgång tidigare. Men jag vill prova med dessa små gynnare för att se vad det kan ha för smakeffekt. Här är i alla fall ett recept på Berbere som heter duga. Ja, eller Berbere då…

En lagom burk Berbere

0,5 tsk mald koriander
0,5 tsk bockhornsklöver frön
0,5 tsk mald svartpeppar
0,5 tsk mald ingefära
2 krm mald muskotnöt
1 krm mald kryddnejlika
1 krm mald kanel
1 krm mald kryddpeppar
2 msk finhackad gul lök
1 msk finhackad vitlök
2 rostade röda paprikor (urkärnade och skalade)
4 finhackade röda chilifrukter
3 msk vatten
2 msk matolja
2-3 tsk salt

Rosta de torra kryddorna på svag värme 5 minuter i en nonstick panna. Rör om då och då så de inte bränns vid. Lägg i lök, chili, vitlök och den rostade paprikan. Rör om och tillsätt vatten, olja och salt. Koka upp och mixa med stavmixer till en slät pasta.

Kryddpastan passar toppen i köttgrytor, till köttfärs, i marinad på revbensspjäll eller till lamm eller kycklingrätter. Och såklart till allt grillat. Förvara burken i kylskåpet så håller pastan nån månad.

By the way, var i Stockholmsområdet får man tag på BOCKHORNSKLÖVERFRÖN??????????

Ny tidning för mellotronmaniacs!

Vi som diggar tjugo minuter långa episka kompositioner om biodynamiskt odlade regnbågsfärgade trädgårdstomtar och Henrik den åttondes fruar samt tycker att Jon Anderson är det sexigaste som någonsin gått i en kaftan kommer att få en alldeles egen tidning den 25 mars.

Det är den för övrigt emminenta engelska publikationen Classic Rock Magazine som nu publicerar en off shoot-tidning under namnet Prog.

Första numret kommer att innehålla artiklar om Pink Floyd,Genesis, Yes och Jethro Tull, Asia, Marillion, Dream Theater, Coheed And Cambria och Porcupine Tree samt nya talanger inom genren. Om tidningen blir månatlig eller på annat sätt regelbundet utkommande framgår inte av informationen.

Vad övrigt säga, än Mullenöhhh!

Petra- Guds rocktempelriddare

Stairway to heaven or Highway to hell? Kan man spela kristen rock på ett trovärdigt sätt? Amerikanska arenarockarna Petra försökte i alla fall i över 30 år.

Ett gammalt talesätt är att all bra musik tillhör Djävulen. Och visst har många bra artister genom åren flörtat med mörkrets furste för att väcka uppmärksamhet, allt från de tidiga bluesgubbarna som sålde sina själar vid vägskälet, via Black Sabbath och Led Zeppelin fram till dagens death- och Black metalband. Att kämpa på det godas sida har liksom aldrig ansetts lika rock’n roll. Kristendomen är ju generellt emot både droger och för mycket nuppande. Och det blir ju inte mycket kvar av Sex and drugs and rock’n roll om man tar bort de två första faktorerna.

Trots detta har ett antal rockartister försökt göra karriär inom så kallad white metal. Mest kända är kanske amerikanska pudelrockarna Stryper som på åttiotalet spelade in skivor som To Hell with the Devil och slängde ut biblar till publiken istället för rått kött. I Sverige nådde band som Jerusalem och Leviticus moderata framgångar bland kristna tonåringar som inte tordes lyssna på Iron Maiden och Judas Priest

Men fanbärarna inom den kristna rocken får ändå anses vara Petra. De nådde aldrig långt utanför den kristna sfären men de har på sina trettiofem år släppt 20 studioalbum och sålt mer än 7 miljoner skivor. Deras musikstil har varit en vandring genom rockens musikstilar genom decennierna med en början i klassisk sjuttiotalsriffrock för att gå in på AOR och mer melodiösa tongångar under åttiotalet, snudda vid grunge på nittiotalet och slutligen landa i någon form av klassisk hårdrock på bandets sista album Jekyll & Hyde som kom 2003. 2005 bestämde sig bandet för att lägga ned och firade detta med en farvälkonsert där flera gamla bandmedlemmar deltog.

Bandet bildades redan 1972 i Fort Wayne i USA. Grundare var gitarristen Bob Hartman som genom åren varit den huvudsaklige låtskrivaren och ledaren. Debutskivan kom 1974 men det var inte förrän en bit in på åttiotalet som bandet fann sin stil och publik. I början var kyrkorna kraftigt emot ett kristet band som lirade rock och eftersom den kristna skivmarknaden alltid varit mycket sluten med egna distributionskanaler och säljställen var det svårt för Petra att nå ut till den stora allmänheten. Lite dumt kan tyckas då kristna annars inte ser några problem med att missionera för hedningar.

1982 års More Power To Ya var ett konstnärligt genombrott och efterföljaren Not of this World höll också hög klass. 1986 försvann bandets profilstarke sångare Greg X Volz för en solokarriär. Hans ersättare John Schlitt hade en mycket mer raspig och rockigare röst än sin Steve Perry/Lou Gramm-liknande föregångare och musikstilen ändrades därefter. En höjdpunkt i bandets senare era är On Fire från 1988.

Att se på de gamla videoklipp på bandet från kristna tv-kanaler på Youtube är en tillnyktrande upplevelse. Bandnamnet till trots (Petra är grekiska för klippa, engelska Rock) ser dessa musiker mer ut som pastellnerspydda körmedlemmar ur Knutbyförsamlingen än som depraverade rockkgudar. Och det är väl så det ska vara. ”Du ska inga andra gudar hava jämte mig” och allt det där…

Under nittiotalet fick bandet någon typ av stylist och gjorde ett fåtal skivor med omslag där man nästan skulle kunna missta dem för något pudelrockband från L.A och på 1995 år No Doubt ser de gubevars ut som skogshuggare eller grungeveteraner...

Fast musiken har ändå otvetydigt varit bredbent arenarock med tuffa riff och svulstigt vackra powerballader. Och texterna har varit ohejdade lovsånger. Utöver musiken i sig(och egentligen borde väl det räcka) finns det bara några få riktiga rockkopplingar för Petra.

• De var först med att spela in låten "God gave rock'n roll to You", en låt som långt senare blev en hit för aningens mer sekulariserade shockrockarna Kiss.
• Gitarristen Ty Tabor och sångaren/basisten Doug Pinnick var i ett tidgt stadie halvägs in i bandet. Som tur var startade de sitt eget band King's X istället och gjordee bättre musik på eget håll.
• Förre Kansassångaren John Elefante och hans bror Lilla Blå, f'låt Dino Elefante producerade och skrev låtar på några av Petras skivor i slutet av åttiotalet.
  
  
  
  Titta på dessa fantomfjantiga klipp av bandet men njut av musiken.
  
  En hyllning med låtar från alla skivorna
  
  Judas Kiss (Petra live 1984)
  
  God gave Rock'n Roll To You (Petra live 1986)
  
  Sentida Petra rockar loss i "Jekyll and Hyde"

Gillans soloplatta charmigt sidospår

Ian Gillans One Eye To Morocco, hans första soloplatta med nytt material på 11 år, är en varm adrenalinkick som utstrålar självsäkerhet och spelglädje.

Av Deep Purples medlemmar är Ian Gillan den som jag följt med mest intresse genom åren. Hans soloutflykter och projekt utanför moderskeppet har inte alltid varit klockrena, en hel del gånger har de missat målen rejält, men de har ändå alltid varit intressanta ur någon synvinkel, och aldrig tråkiga.

Men Dream Catcher från 1997 var en tämligen haltande historia, med ojämt material och bitvis bedrövlig produktion som till och med innehöll trummaskiner! Jubileumsskivan Gillans Inn som släpptes 2006 och bestod av ett gäng nyinspelningar av låtar ur Ians illustra karriär var säkert rolig för alla inblandade att spela in men gav inte så mycket till musikvärlden.

På One Eye to Morocco är det annorlunda. Förutom titelspåret, som har klara orientaliska vibbar, så är det här inget world music-experiment. Titeln anspelar på ett polskt uttryck för att tappa koncentrationen och låta blicken vandra iväg på annat än vad man för tillfället är sysselsatt med. Visst kan man lägga in undermeningar som att den här skivan är ett inte så seriöst sidospår för Ian och att det är dagjobbet i Purple som är hans ledstjärna, men för att vara ett sidospår är det här en riktigt charmig samling bagateller. Merparten av de 12 låtarna är komponerade av Gillan tillsammans med sin gamle kollaboratör gitarristen Steve Morris. Musiker på skivan är annars desamma som turnerat med Ian på de senaste årens jubileumsspelningar. Det gör att bandkänslan är mycket tydligare här än på Dream Catcher som så uppenbart var ett hopkok av studiopålägg.

Musiken är ganska laidback och två-tre bluesnummer har krypit in på skivan. Förutom ruskiga reggaen "Girl goes to Show" och debila danceförsöket "Deal with it" finns här inga egentliga svaga spår. Personliga favoriter är snabba poppärlan "Don't Stop", funkiga "Ultimate Groove" och lugna "It Would be Nice". Både saxofon och munspel får ta plats i låtarna som är långt ifrån Deep Purples patenterade hammondindränkta riffrock.

Ian har med åren förädlat sin underfundiga humor och sina ordlekar. I takt med att texterna med ålderns rätt handlar allt mindre om snygga brudar och snabba bilar får hans finurliga poesi ta allt större plats. Roligt tycker jag, som lyssnar lika mycket på text som musik.

Gillans nya soloplatta värmer i vårvinterns labila väder och skänker hopp om en groovy sommar.

Nygammal musik med Alan Parsons project- utan Alan Parsons!

Verkar det corny? Fast det är det inte egentligen. För alla insatta har namnet Alan Parson Project alltid framstått som aningens missvisande.

I projektet var det Eric Woolfson som var den huvudsaklige låtskrivaren och från 1980 års Turn of a Friendly Card även den som sjöng på de flesta hitsen. Han var altså en minst lika stor faktor som projektets huvudnamn, om inte större!

Sedan Parsons och Woolfson gick skilda vägar efter albumet Freudiana 1990 har Parsons tagit APP's musik ut på världsturnéer (något de aldrig gjorde under alla de år de gav ut skivor) medan Woolfson mest ägnat sig åt att göra musikaler.

Nyligen släppte Eric Woolfson en skiva med det kryptiska namnet Eric Woolfson sings The Alan Parsons Project That Never Was.. På den skivan (som än så länge bara finns att ladda ner digitalt)framför han ett antal låtar som skrivits under åren och sessionerna med APP men inte kommit med på några av dess releaser. Dessutom finns det med låtar från hans egna mer sentida musikalprojekt, som Poe- More Tales of Mystery, Gambler, och Gaudi.

Rekommenderas å det bestämdaste för alla APP-fans men även vanligt bonnfolk kan få ståpäls av Woolfsons musik.

Den riktiga fysiska plattan släpps i april. Gå in och provlyssna på Eric Woolfsons hemsida

Vet du inte vem Eric Woolfson är?
Kolla det här Youtubeklippet då!

Och checka in de här underbara Alan Parsons Project-videoklippen:

"I wouldn't Wanna Be Like You"

"Don't Answer Me"

"A Dream within a Dream"

Zappa plays Van Halen

Dweezil Zappa är sedan några år tillbaka ute på en världsomspännande turné där han tillsammans med ett gäng dundermusiker spelar farsan Franks musik.

I det här filmklippet spelar han dock något annat och berättar en charmig historia om första gången han träffade sin stora idol Eddie Van Halen.

Alcatrazz- fängslande bra rock

Med en sångare som varit medlem i (och fått sparken från) både Rainbow och Michael Schenker Group, och med två gitarrister som båda gick vidare till att hyllas som de största gitarrhjältarna under åttio-och nittiotalen- borde Alcatrazz ha kunnat bli hur stora som helst. Men ödet ville annorlunda…

Sångaren Graham Bonnet började sin karriär i popgruppen The Marbles 1968 men ändrade musikstil helt då han tio år senare anställdes av Ritchie Blackmore för att ta över mikrofonen efter Ronnie James Dio i Rainbow. Bonnet sjöng förtjänstfullt på bandets genombrottsplatta Down To Earth 1979 med singelhitarna ”All Night Long” och ”Since You’ve Been Gone”. Efter en kort turné var han dock ute ur bandet.1981 dök han upp som ny sångare i Michael Schenker Group och medverkade på deras Assault Attack. Efter ett enda, ytterst pinsamt framträdande där Bonnet uppträdde aspackad och spräckte sina byxor så dingelidongen tittade ut blev han omgående sparkad ur MSG. Han flyttade då till Los Angeles och påbörjade arbetet att söka efter medlemmar till en ny rockgrupp med honom själv som ledare.

Han hade Rainbow som mall; Melodiös rock med mycket keyboard och framträdande gitarr. Grundkompet fann han i Alice Coopers förre trummis Jan Uvena och basisten Gary Shea och keyboardisten Jimmy Waldo från bandet New England. Nu behövde Bonnet bara en Ritchie Blackmore-klon och han fick mer än han kunde drömma om i den då blott 19-årige svensken Yngwie Malmsteen. Yngwie hade flyttat till L.A några år tidigare och spelade i bandet Steeler tillsammans med sångaren Ron Keel. Nu svepte han in med sin cremefärgade Fender Stratocaster, svarta läderkläder, vita boots och neoklassiska skalor och höjde Alcatrazz från ett medelmåttigt hårdrocksband till något helt annat.

Debutalbumet No Parole From Rock’n Roll som släpptes 1983 innehåller 11 högklassiga kompositioner av Malmsteen/Bonnet. ”Jet To Jet” är visserligen en karbonkopia på Rainbows ”Spotlight Kid” men höjdpunkter på plattan är rockiga ”General Hospital”, ”Hiroshima Mon Amour” och ”Too Young To Die, To Drunk To Live”. Skivan är ganska grovhugget producerad och Bonnets texter är fantastiskt fåniga med skiftande ämnen som Snömannen, skräcksjukhus och indianstammar i Amazondjungeln. Malmsteens gitarrspel är däremot av yppersta klass. Även om han redan här är over the top så spelar han någorlunda återhållet i verser och refräng vilket gör att låtarna inte shreddas sönder fullständigt. Plattan mottogs positivt och sålde respektabelt. Under 1984 turnerade Alcatrazz i USA och Japan och efter turnén lämnade Yngwie bandet för att gå vidare mot större utmaningar.

Graham Bonnet hängde inte läpp länge. Han rekryterade gitarrvirtuosen Steve Vai, nyligen utflugen ur Frank Zappas bo. Disturbing The Peace var en rejäl ändring i musikstil. Visst lät det fortfarande Alcatrazz, men Vai var en helt annan slags kompositör än Malmsteen. Där Yngwie inspirerades av Blackmore och Uli John Roth hade Vai gått i skola hos avantgardemusikern Zappa och det märks i uppbyggnaderna av låtarna, de är långt ifrån standardmässiga hårdrocksnummer. Inledande ”God Blessed Video” är det mest poppiga och kommersiella på skivan. Övrigt material håller genomgående högre klass än debutplattan. ”Mercy”, ”Will You Be Home Tonight” och ”Sons And Lovers” är alla förstklassiga låtar. Produktionen är också flera snäpp bättre då mer pengar hade satsats och Eddie Kramer satt vid spakarna.

Trots det slog Alcatrazz inte igenom så som man hoppats. Vai gick vidare till succé med David Lee Roth och Whitesnake och sedermera en framgångsrik solokarriär. Bonnet stod återigen utan gitarrist och låtskrivarpartner. Den här gången anställdes Danny Johnson- som tidigare spelat med bl.a. Rick Derringer, Rod Stewart och Alice Coooper. Alcatrazz tredje och sista studioalbum Dangerous Games släpptes 1986 och gjorde inget som helst väsen av sig. Fansen hade tröttnat på att bandet bytte stil så kapitalt från skiva till skiva och sanning att säga var materialet på Dangerous Games inget att hurra över. Johnson var ingen virtuos som Malmsteen och Vai utan hade en mer bluesig och tillbakalutad stil och låtmaterialet var ganska trött och överdränkt med keyboard. Alcatrazz splittrades året därpå.

Bonnet gick vidare till att sjunga i Impellitteri och Forcefield och sammanstrålade 1993 med Jimmy Waldo igen i projektet Blackthorne där Bob Kulick spelade gitarr.
Bonnet har därefter emellanåt släppt soloplattor och sjöng för två år sedan med Taz Taylor Band på deras album Welcome To America.

I höstas startade Bonnet ett nytt Alcatrazz med gitarristen Howie Simon, trummisen Glen Sobel och basisten Tim Luce och har turnerat i USA. Planer på ett nytt studioalbum finns och han har fått en låt specialskriven åt sig av Russ Ballard, mannen bakom Rainbowklassikerna ”Since You’ve Been Gone” och ”I Surrender”.

Uvena, Shea och Waldo blev sura att de inte blivit tillfrågade vid Alctarazzåterföreningen och har försökt stämma Bonnet men det har inte lett till något. Steve Vai och Yngwie Malmsteen har haft fortsatta framgångar som soloartister. Danny Johnson spelar idag i Steppenwolf.

Utöver de tre studioalbumen släppte även Alcatrazz livealbumet Live Sentence 1984 med Yngwie på gitarr. Där kan man utöver material från No Parole.. även höra versioner av Rainbows ”Since You’ve Been Gone” och ”All Night Long”. 1998 släpptes även en samlingsplatta.

Fantastiskt fåniga videos att njuta av:

"Island in the Sun"

"Too Young to Die, To Drunk to Live" (live)

"God Blessed Video"

"Will You Be Home Tonight?"
(live)


Tidigare artiklar i serien bortglömda artister/band:

Badlands
Pavlov's Dog
Maxus
Dada
Captain Beyond
Big Money
City Boy
Crack the Sky
T-Ride
Kevin Gilbert

Van Halen får eget Guitar Hero...

... Säger ryktena i alla fall.
Det blir i så fall det tredje Guitar Hero-spelet dedikerat åt ett enstaka band. Först ut var Aerosmith i höstas och nyligen släpptes även ett Guitar Hero Metallica.

Det eventuella Van Halen-spelet kommer antagligen i slutet på året.

Kulturkrock?

Only in Japan...

Se detta videoklipp på en japansk Freddie Mercury-helt på egen risk..

ipod, therefore I am...

Två saker har revolutionerat mitt musiklyssnande det senaste året.
Först var det dagen då jag äntligen införskaffade min älskade Ipod Classic.Dess 80 Gigabyte fylldes snabbt av min skivsamling, din skivsamling och fyra fem andras skivsamlingar. Jag vet att jag aldrig kommer att hinna lyssna igenom allt jag har intryckt i min lilla silverburk men bara känslan att jag KAN lyssna på vad jag vill när jag vill är helt överväldigande.

Revolution nummer två var när jag fick tag i en gratistoken till Spotify. Detta fantastiska svenska program som streamar all möjlig musik på en dator nära dig och som det bara är att koppla till närmsta stereo för att få världens största jukebox.

Utbudet på Spotify är imponerande. Här kan man söka på artister, låttitlar eller tillochmed ord. Vill du ha en låt om måndagar? Skriv in monday.
Och de spellistor man drar ihop kan man sedan skicka till polare via e-mail eller facebook eller tillochmed här på min blogg! Min snuskige kompis Magnus har gjort en egen lista på enbart skabrösa låtar som han döpt till "under Bältet". fantastiskt!
(Föresten Mange, du får gärna lägga upp en länk till listan här i en kommentar)
Spotify är dessutom lagligt och artsiterna som har sin musik där får pengar för det. Och det tar ingen plats eftersom musiken streamas!

Det enda problemet med spotify är att det inte har gått att få in i Ipoden, man är bunden till att ha musiken hemma i stereon, men se det är det på väg att bli ändring på! Nu kommer applikationen som gör att du kan få in Spotify i din Iphone!
I all fall enligt Macworld.
Det är nästan så att man tror att det finns en gud!
I så fall heter han Steve Jobs.

Se på RPWL!

Tyska RPWL släpper sin första live-DVD i juli. Det är från en konsert i Polen nu i februari.

Någon månad senare så kan man faktiskt till och med se bandet livs levande i verkliga livet utan konstgjord andning eller förpixlade i Göteborg 22 augusti när RPWL gästar Slottsskogen Goes Progressive. Då spelar även svenska Brighteye Brison.

Läs mer här på festivalens hemsida.

Har du, din förnicklade karbunkel, inte hört RPWL tidigare så kan du få smakprov här:

RPWL: Crazy Lane

RPWL: Not About Us- live (med förre Genesissångaren Ray Wilson)

RPWL: Hole in the Sky (live)

Mer svensk progrock!

I dagarna släpps ny svensk progressiv rock under namnet Agents of Mercy. I projektet ingår Flower Kings ledare Roine Stolt tillsammans med basisten Jonas Reingold. På sång hittar vi Nad Sylvan som i höstas släppte en av förra årets bästa skivor med sitt projekt Unifaun. Agents of Mercys platta heter The Fading Ghosts of Twillight.

Sista chansen för Rockköket!

Nu är Rockköket helt slut hos förlaget så de böcker som man kan hitta ute i butiker (t.ex. Åhléns City i Sthlm) och på webbutiker är sista chansen att komma över denna banbrytande,prisbelönta, kulturreformerande relik. Säljs för runt hundringen på rean. Ett ohemult lågt pris om ni frågar undertecknad.

Electric Boys are back!

Ja, det är rätt och riktigt! Ett hejdundrans härligt svenskt svänggäng från sent åttiotal är tillbaka på banan efter många års frånvaro.

Och nu är det originalsättningen (Conny Bloom, sång å gitarr, Andy Christell, Bas, Franco Santunione, Gitarr och Niclas Sigewall trummor) som gäller.

Spelning i sommar på Sweden Rock bland annat.

Welcome back, boys!


Kolla schyssta gamla videos här:

Get Nasty!

All Lips and Hips

Electric Boys och Svullo: För fet för ett fuck

Sur på surdeg

Förbannade surdegsjävel!

Boken "Den hemlige kocken" har skrämt mig, inte till tystnad, men väl till hembak. Long gone är tiden då man bekymmersfritt tjackade Skogaholmslimpor eller butiksbakat valnötsbröd, nuförtiden går hushållsassistenten varm där hemma med allehanda morotslimpor och sirapsbröd. In i det längsta har jag dock undvikit surdegsbröd. Jag minns allt för väl med vämjelse det stora surbakdebaclet påsken 07.

Och dum i huvet som man är så lär man sig INTE av sina misstag.

Må tusen Tze-tze flugor hemsöka underlivet på den galne tysk som uppfann surdegen! Hur i hela helvete ska man få nån ordning på den? "Mata den på måfå med vatten och mjöl" står det i min brödbok. jag kan säga att min lilla surdeg verkar ha gått i hungerstrejk.

jag får gå på kurs.

Lovecraft- rockarnas favoritförfattare

I Dagens Nyheter hyllade Jonas Thente häromdagen skräckförfattaren H.P Lovecraft som en klassiker (läs krönikan här).

Det är nog första gången som jag har sett Lovecraft omnämnas i så positiva ordalag på de finare medias kultursidor.Tack för det, Jonas!

Tydligen är gamle H.Ps popularitet i ett rejält uppsving. Ett flertal svenska förlag är i färd med att åter översätta hans gotiska skräckhistorier. Han finns förvisso redan översatt till svenska sedan tidigare, bl.a. av SF-entusiasten Sam J. Lundwall, men ute i de vanliga stugorna har Lovecraft ändå aldrig varit något household name. kanske för att skräckgenren aldrig setts som rumsren.

Annat är det i rockvärlden. många är de långhåriga musikerdrasuter som inspirerats av skräckmästaren. Om det beror på att de relaterar till hans nattsvarta dystopier eller att de har spelat rollspelet Call of Cthulhu ska vi låta vara osagt.

Kanske mest känd av Lovecraftinspirerad hårdrock är Metallicas instrumentala nummer "The Call of Ktulu" från deras Ride the Lightning. Även Yngwie Malmsteen är en uttalad Lovecraft-fan och engelska black metalbandet Cradle of Filth har givit ut en hel samlingsskiva med alla deras låtar inspirerade av Lovecraft och hans undergångsprofetior. Under slutet av sextiotalet fanns det till och med ett amerikanskt psykedeliskt band som hette just H.P Lovecraft. Se några sinnesvidgade videos med dem här:

H.P Lovecraft: Spin spin spin

H.P Lovecraft: At the Mountains of Madness

H.P Lovecraft splittrades efter bara två album men trummisen Mike Tegza har genom decennierna i olika constellationer(Lovecraft, Love Craft, Lovecraft USA)försökt återuppfinna sig själv och hålla intresset för bandet vid liv. Han skulle kanske behöva hjälp av författarens litteräre hjälte Charles Dexter Ward som kunde det där med gengångare.

1992 tog sig ett argentinskt heavy metal-band namnet Lovecraft. Hur de låter och huruvida de är skrämmande förtäljer icke historien.

Fler läbbiga länkar:

Se ett liveframträdande av metallica och symfoniorkester när de framför "The Call of Ktulhu" här

Här spelar jätteläbbiga black metal-dvärgarna Cradle of Filth sin låt "Cthulhu Dawn"

Bokrean- fenomen som tjänat ut sin rätt?

Läste att årets bokrea inte alls mött upp branschens förväntningar. jag är inte förvånad. Om fler är som jag är vi nog trötta på att luras att köpa stora åbäkiga specialupptryckta kartonnagevarianter av "Män Som Hatar Kvinnor", deckare av Connelly eller "Den hemlige Kocken" för 69 kr när de redan finns i mer lätthanterlig pocket för 39 kr. Utöver det kan man köpa kokböcker som fanns på förra årets bokrea. eller förrförra årets. har man tur kanske man hittar någon coffetablebook om gamla flygplan för under hundringen. Boring!

Badlands- bakåtsträvare före sin tid

Badlands var ett hopkok av erfarna musiker som såg ut som ett ALL STAR-projekt och borde haft möjlighet att nå hur långt som helst med sin klassiska bluesiga hårdrock men i en tid då läppglans, spandex och permanentat hår var på modet visade sig intresset för Badlands jordnära avskalade musik vara mycket mindre än väntat.

Bandet startades på sommaren 1988 av Ozzy Ozzbournes tidigare gitarrist Jake E. Lee och sångaren Ray Gillen som just hade fått sparken från Black Sabbath efter en turné där han hade ersatt Glenn Hughes. Hughes hade varit för fet och nerknarkad för att kunna turnera med skivan Seventh Star som han hade sjungit på. Sabbaths gitarrist Tony Iommi som var trött på sångare med drog-och attitydproblem slängde även ut Gillen när hans partajande blev alltför vidlyftigt. Jake E. Lee i sin tur hade precis lämnat Ozzys band efter att ha turnerat med The Ultimate Sin och han ville starta ett eget band med en frontman som var så långt ifrån sin forne arbetsgivare som möjligt.

Ray Gillen var allt som Ozzy inte var; han var snygg, ståtlig, sexig och hade en fantastiskt stark bluesröst inspirerad av gamla legender som Robert Plant och Paul Rodgers. Paret började skriva låtar ihop och var båda överens om att den mer bluesiga vägen var deras väg till framgång. Från Black Sabbath snodde Ray med sig trummisen Eric Singer och en basist fann de i Greg Chaisson som tidigare spelat i Steeler.

Lee och Gillen komponerade ett gäng klassiska rockdängor som sneglade mer än lovligt tillbaka på storband som Led Zeppelin, Free och Bad Company men som dessutom tillförde en saftig dos metal till bluesrocken. Debuten Badlands som släpptes i juni 1989 mottogs med glädje och respekt av musikmedia och videos från skivan spelades regelbundet på MTV. Trots detta gick skivan inte hem som väntat hos skivköparna, åtminstone inte så pass mycket som skivbolaget Atlantic hade hoppats på.

Varför är svårt att förstå. Kanske var Badlands, med sin tillbakablickande skitiga bluesrock paradoxalt före sin tid. I slutet av åttiotalet var det glättig yta och popmetal som gällde. Till och med gamla blueskungar som Whitesnake hade krupit till korset och blonderat hår, skaffat spandex och börjat kråma sig och slicka på elbasar.

Badlands förstlingsverk doftar prärier, ånglok och svettiga läderbyxor samtidigt som flera av låtarna har vackra akustiska inslag. Lee’s gitarrspel är mer nyanserat än vad man hört på Ozzyplattor som Bark at the Moon och The Ultimate Sin, men han tvekar inte att mixa upp de klassiska 70-talsriffen och blueslicksen med blytunga metaltuggningar på guran. Ray Gillen har uppenbarligen Paul Rodgers, Plant och Glenn Hughes som husgudar men stoltserar med en alldeles egen personlighet och säkerhet i stämman. Spår som inledande screamern ”High Wire”, ”Dreams in the Dark” bluesdrypande ”Running Train” och Zeppelinska ”Winter’s Call” är respektabla rockanthems som når en ännu högre nivå på grund av de energiska framförandena.

Trots utebliven försäljningssuccé kämpade bandet på. Eric Singer hoppade av för att gå med i Kiss men som ersättare tog man in Racer X’s sångare(!) Jeff Martin som visade sig vara en dängare på trummor också. Uppföljaren Voodoo Highway släpptes 1991 och är en mer spretig affär än debuten. Det ska bandet förvisso ha all respekt för. Det här var ett rockband som inte var rädda för att ta ut svängarna eller gå dit musiken tog dem. Southern Rock-inspirerade ”Whiskey dust”, ”Silver Horses” och ”Day Funk” (titeln talar för sig själv) samsas på skivan med mer melodiösa metalmonster som ”Soul Stealer” och ”Heaven’s Train”.

Trots detta ytterligare styrkebevis lyckades man inte charma skivpubliken, vilket måste ha varit frustrerande för bandmedlemmarna, för att inte tala om Atlantic. Dessutom hade Lee och Gillen ett mycket explosivt förhållande (såsom gitarrister och sångare plägar hava). Ett exempel på det är episoden då Gillen hade fått en böld på nacken och vägrade uppträda eftersom bölden skulle störa honom i hur han rörde sig på scenen. Lee muttrade inför några journalister om att Gillen inte borde ha några problem, det var ju inte så att han var någon David Lee Roth på scenen. Gillen genmälde någon dag senare med att säga: "jag är kanske ingen David Lee Roth, men jag sjunger fan så mycket bättre än honom och Jake skulle inte ens platsa i Eddie Van Halens strumpor!

Efter ett särdeles destruktivt bråk med Lee lämnade Gillen bandet 1992. Ersättare för honom under återstoden av den inbokade turnén var New Yorkbon John West. Efter det hade dock skivbolaget fått nog och droppade bandet som en het potatis. Jake E Lee försvann från strålkastarljuset för lång tid framöver.
Värre gick det för Ray Gillen. Han dog, endast 32 år gammal, i december 1993, i sviterna av AIDS.

Därmed fanns det ingen chans att Badlands skulle kunna återuppstå. 1998 släpptes en samling med tidigare outgivet material kallad Dusk. Att lyssna på låtarna där skänker en tämligen melankolisk känsla i ljuset av Gillens bortgång men här finns ändå många starka nummer som t.ex funkiga ”Fat Cat”, ”Tribal Moon och sentimentala ”The River” och "Lord Knows". Dessutom har dessa demos ett klarare och bättre ljud än de båda föregångarna och några tecken på motsättningar inom bandet anas inte i inspelningarna. snarare tvärt om.

Se lite spännande videos på Badlands här:

"Dreams in the Dark" video

"Winter's Call" video

"The Last Time" live


Tidigare artiklar i serien bortglömda artister/ Band:

Pavlov's Dog
Maxus
Dada
Captain Beyond
Big Money
City Boy
Crack the Sky
T-Ride
Kevin Gilbert

Vi äro tusenden....

Rockmusik från sjuttio-, åttio- och nittiotalen tar ingen plats i dagens populärkultur, förutom den enstaka nostalgiska artikeln när dinosaurier som AC/DC, Metallica eller Judas Priest släpper något nytt, och de småironiska årliga rapporterna från Sweden Rock festival som mer nämner ölmagar, familjepicknicks och tunnande grånande hår än skriver om den faktiska musiken som framförs.

Ändå möter jag ständigt, överallt folk som lever, andas och brinner för den odödliga rocken. Pendlande fembarnsföräldrar som diggar Avenged Sevenfold lika mycket som Genesis, banktjänstemän som anordnar rockherrklubbar med omröstningar om tidernas bästa gitarriff, snajdiga mediasäljare som kan allt om Stevie Ray Vaughn och Kiss och IT-chefer som köper fler skivor idag än på åttiotalet och upptäcker ny och spännande rockmusik varje vecka.

Alla dessa fantaster är samtidigt indivdualister som lyssnar på musiken av egna anledningar och på egna premisser. Kanske började det i tonåren som en identifikationsgrej, men därefter har vi vuxit upp och alltid haft musiken med oss.

Jag undrar hur många som växte upp med Carola, Herreys, NKOTB eller A-Teens och lyssnar på dem med samma entusiasm eller stolthet idag?

Vi är en stor miljonhövdad stolt massa, som samtidigt står ensamma med egna åsikter och brinner för vår favoritmusik av helt egna personliga anledningar.

Bästa Western

Visst, den heter Rockbloggen, men det är ju min bakgård så jag får skriva vad jag vill. Förutom rock'n roll och mat är jag barnsligt förtjust i Westerns, både filmer och tv-serier. Nu har jag precis plöjt mig igenom en mastodontserie på 12 långfilmslånga avsnitt kallad Kampen om Colorado (eller Centennial som den heter i original)

Den gick på svensk TV i början av åttiotalet. Vi svenskar hade precis hämtat oss efter en osedvanligt kraftig och ihållande Macahan-tripp och behövde mer. Då valde SVT att köpa in denna miniserie som bygger på en tegelstensroman av författaren James A Michener. Historien börjar på 1700-talet med pälsjägaren Pasquinel som kommer till Colorados orörda vildmarker och berättelsen fortsätter sedan genom århundradena med nedslag i den amerikanska historien, som indiankrigen, boskapslederna och framväxandet av det moderna samhället.


Robert Conrad som pälsjägaren Pasquinel

Jag minns hur snacket gick på skolgården. De första avsnitten med indianerna och den otroligt coole pälsjägaren Pasquinel bådade gott. Även indiankrigen och episoden med den onde Custerklonen Skimmerhorn var balla, men sedan tröttnade de flesta av oss barn i takt med att staden blev alltmer civilicerad och bilar och flygplan kom in i bilden. Kanske märktes det på tittarsiffrorna också. SVT har aldrig repriserat serien och det har inte snackats mycket om den sedan den sändes. TV3 eller 5:an sände den i repris för några år sedan, men på konstiga tider, typ söndag förmiddag.

När jag nu ser serien igen (den finns på dvd att köpa t.ex. hos CDON)
jublar jag över storslagenheten och den episka histiorien som sträcker sig över närmare trehundra år. Underbart skådespeleri, fantastisk intrig och den där typiska pompösa amerikanska stoltheten. Dessutom är det grundläggande miljövänliga budskapet inte helt omodernt. De sista två episoderna använder sig av lite väl många tillbakablickar på episoder man just sett men i övrigt är Kampen om Colorado ett närmast felfritt spektakel som förtjänar att upptäckas av nya generationer och att återupplevas igen av oss som redan var med på åttiotalet.
Och kom ihåg: Only the rocks live forever!