onsdag 28 september 2011

Rock Lobster!

Hummersäsongen firas med recept på Lobster Rolls och vintips från Bourgogne. Och så lite B 52:s på det så är festen fixad!

I dessa dagar då svensk färsk hummer betingar ett kilopris på närmare 32000 spänn är det väl inte mer än rätt att jag kommer med ett recept på hummergegga i korvbröd, eller som det heter i rättens hemland USA; lobster rolls. Det här ganska avslappnade sättet att äta hummer på kommer från östkusten och New England där hummern förr var lättfiskad och ganska billig. De rika hemmafruarna i Vermont och Maine åt ofta hummersallad och någon kom på att man kunde sälja det som snabbmat från vägkiosker om man pulade ner geggan i ett vanligt korvbröd. Det finns hundratals olika receptvarianter på denna till synes ganska enkla delikatess men det jag har totat ihop här är inspirerat av hummerbullen jag åt på restaurangen Mary's Fish Camp i West Village på Manhattan.


Lobster rolls
(med inspiration från Mary's Fish camp)

Till fyra portioner behövs:
Hummerkött från två humrar (på ca 600 g styck)
1 dl äkta majonnäs (anpassa till hur mycket kött ni fick ut ur humrarna, det får inte bli för geggigt)
1 tsk dijonsenap
Några kvistar finhackad bladpersilja
1 krm dragon
1 citron
salt och peppar
4 korvbröd



Koka humrarna i 15-20 minuter i lättsaltat vatten. Låt svalna. Rensa ut allt kött, glöm inte det extra möra köttet i klorna. Hacka köttet i ganska stora bitar. Spara klorna att garnera med.

Blanda majonnäs med senap, dragon och finhackad persilja. Vänd i de kalla hummerbitarna och rör om försiktig. Salta, peppra och smaka av med lite citronsaft. Ställ i kylskåp en halvtimme.

Ta vanligt vitt korvbröd, smörj in det med smör både in- och utvändigt och stek båda sidor i stekpanna tills utsidan tagit upp smöret och blivit hårt och gyllenbrunt medan insidan av korvbrödet fortfarande är mjukt.
Ställ korvbröden på tallrikar och fyll skårorna med hummergeggan. Tryck i så mycket som det bara går.
Servera tillsammans med pommes frites (gärna curly fries), Lollorosso-sallad och 1 citronskiva.Lägg några klor på tallriken som garnering.





Dricka till


Vitt vin: Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Reserve
(nr 5621) Pris 99 sek
En mycket karaktärsrik Chardonnay med schysst fatkaraktär från Chablisikonen Michel Laroches vingårdar i Bourgogne.


Öl:Samuel Adams Boston lager
(nr 1546) Pris: 15.90 sek
Smakrik amerikanare från hummerns hemstat. man kan även prova med någon annan amerikansk öl, gärna en IPA.


Lyssna på:
"Rock Lobster" med B52:s


"We were at the beach
Everybody had matching towels
Somebody went under a dock
And there they saw a rock
It wasn't a rock
It was a rock lobster!"

måndag 26 september 2011

Eclectic Bandana band?

Mogen och intim present från mannen som en gång skrev textrader som "Don't know about Your brain, but You look All right"....




Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy


I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.


Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.

Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.

Välsmakande skåpmat från the soul kitchen



Beth Hart/ Joe Bonamassa
Don’t Explain


Beth Hart är en LA-brutta med kraftfull hes rockröst som leder tankarna till Janis Joplin. Tyvärr har Hart även kopierat Joplins destruktiva livsstil långa perioder även om hon nu verkar ha rett ut sina värsta problem.

Joe Bonamassa är det lovande unga blueshoppet som hunnit bli snart 35 bast och mer får räknas som en veteran inom genren än en talangfull spoling.

Kevin Shirley är en hårig producent från Sydafrika som åtnjuter stjärnornas beundran och som utöver att producera Iron Maiden, Aerosmith, Rush och Slayer även fått mixa mäktiga Led Zeppelin. Han är också en utpräglad matchmaker- det är han som ligger bakom att supergruppen Black Country Communion över huvud taget blev till. Även i konstellationen Hart och Bonamassa spelar han en stor roll, som producent, mixare och medväljare av låtmaterial.

Don’t Explain är ett snabbt hoptotat projekt där Hart sjunger ett gäng gamla soul-. Jazz- och bluesörhängen från så långt tillbaka som 1940-talet, ackompanjerad av Bonamassas gråtande gura och hans pålitliga kompband. Inspelningarna tog bara två dagar och mixades därefter raskt av Shirley.

Det är lätt att dra paralleller till Robert Plants och Alison Krauss samarbete på Raising Sand från 2007. Där var det producenten T-Bone Burnett som tillsammans med Plant och Krauss valde ut ett gäng gamla låtar och arrade om dem till smäckert resultat.Don’t Explain känns som ett på alla sätt mer spontant och påskyndat projekt än Raising Sand, men det är nödvändigtvis inte av ondo. En del av låtvalen på skivan kan förefalla lite oövertänkta, men här hänger allt på framförandet, och främst känslan i röst och gitarrton, och där lyckas både Hart och Bonamassa plocka full poäng.

Inledande ”Sinner’s Prayer” är mest känd från en Ray Charles-inspelning från 1957. Hart och Bonamassa behåller bluesen men gör den mer gitarrbaserad vilket skänker deras version en doft av tidiga ZZ Top. ”Chocolate Jesus”, som är ett sentida spår av Tom Waits blir i händerna på Hart snarare något som låter som Amy Winehouse som sjunger Berthold Brecht. Versionen av Bill Withers funkiga ”For My Friend” är sju gånger hårdare än originalet och har försetts med ett blytungt Zeppelinriff och det är härligt att höra Monica Zetterlundsvibbar i Beths röst när hon sjunger uppgivet i titelspåret ”Dont Explain” som Billy Holiday skrev till sin otrogne make för 67 år sedan.

Vissa av coverversionerna ligger lite väl nära originalen och blir därmed aningens anonyma, men även på utfyllnadsspåren imponerar Harts röst. Trots blandningen av blues, soul och jazz blir det aldrig spretigt.

Don’t Explain, som jag fick upp ögonen för på grund av Bonamassa/Shirley-kopplingen, har fått mig att verkligen uppskatta Beth Hart och dessutom gå tillbaka och återupptäcka storheter som Billie Holidays och Etta James kataloger. Inte illa pinkat av ett snabbt hoptotat projekt med coverversioner!

torsdag 22 september 2011

Grattis David Coverdale, 60 år!

                                                                                          Foto: Jesper Almén
Hjärtliga gratulationer till gamle läderlungan David Coverdale, en äkta rocklegend och dessutom en hyvens prick.

Idag, 22 september är det exakt 60 år sedan David Coverdale såg dagens ljus i Saltburn By the Sea, England. David har trollbundit oss med sin bluesiga stämma sedan han som 22-årig okänd yngling blev sångare i världsbandet Deep Purple. Efter 3 studioalbum med Purple gjorde Coverdale två fantastiska soloalbum för att sedan starta Whitesnake, ett band han leder framgångsrikt än idag.


David är en av mina absoluta favoritsångare i världen och har en scennärvaro som är enorm. Dessutom är han oerhört trevlig som människa, kan jag säga efter att ha intervjuat honom öga mot öga. han har en fantastisk förmåga att komma ihåg ens förnamn och får en att känna sig välkommen och uppskattad.Artig och belevad är han nuförtiden en äkta gentleman.

Davids enorma intresse för halvsnuskiga texter är väldokumenterat genom åren. Här kan ni läsa en artikel jag skrivit tidigare om det.

Må du stolt strutta runt på rockscener världen över många år till. Cheers, we wish You well!

måndag 19 september 2011

Rockkocken rekommenderar: Köksredskap för den äkta rockern



Hacka basilika på en Les Paul-formad skärbräda, eller strutta omkring i köket stolt iklädd ett förkläde med titeln Chef Leppard.

Engelska företaget Mega chef har lanserat en ny kollektion med rockparafernalia för köket. Är du sugen på gitarrformade skärbrädor, kylskåpsmagneter med roliga rockcitat eller varför inte ett stiligt förkläde som driver med ditt favorit band? Vad sägs om slogans som "Food Fighters", Quorn: We are the champignons", "Sweet Chili o' Mine" eller "Never Mind the Scallops"?
en boardcaster att shredda loss på...
Gå själv in på Megachefs hemsida och botanisera.

fredag 16 september 2011

Släpp skivorna loss, det är höst!

Som koncentrerad ljusterapi för öronen är musiken som släpps nu under den mörka höstperioden. Själasörjare som Kate Bush, Francis Dunnery och Alice Cooper är några av dem som skänker frid i hjärtat och svampgrytorna.

Om man inte är mykolog kan hösten göra en mycke låg. Efter mitten på oktober får man gärna lust att likt björnarna krypa i ide och slippa det där jobbiga regnet som kommer in från sidan och skvätter upp i näsan. Då är det skönt att så många artister tar sitt ansvar och släpper ny musik att njuta i slutet av året. Här är några som jag själv ser fram emot extra mycket.

Kate Bush
Vad är det för likhet mellan min ketchupflaska i kylskåpet och Kate Bush? Jo, för att vara 53 år är de båda förvånansvärt fräscha och söta, ingen av dem har varit på turné sedan sent sjuttiotal och om man slår dem där bak så kommer först ingenting, sedan ingenting och sedan allt på en gång.
Det är 6 år sedan Kate Bush släppte ny skiva (och innan det var det ett ännu längre uppehåll) och så plötsligt i år kommer det hela två skivor! I våras släppte hon  Director’s Cut- en samling nyinspelningar av låtar från de gamla plattorna Red Shoes och Sensual World, Och nu i november anländer albumet
50 words for snow med helt nyskriven musik. Albumtiteln verkar inspirerad av boken Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg.
Plattan som har en speltid på en dryg timme består av endast sju spår, riktiga symfonier med andra ord. Och som strössel på mjukglassen så medverkar skådisen Stephen Fry på skivan också! Kan det bli bättre? 21 november får vi se.

Francis Dunnery
Blonde helikoptern Francis Dunnery släpper också nytt under hösten. Även i hans fall var förra skivan gammal skåpmat, det vill säga nyinspelningar av tidigare utgivna It Bites-låtar. Det färska verket heter Made in Space och titelspåret som har hörts live har mötts med blandad respons av fansen enligt diskussionsforum på nätet. Den nya musikriktningen skall tydligen vara åt R n' B-hållet och gitarrspelet ska vara rejält nertonat. Vad det betyder vet jag inte, men oroar mig en aning. Dock har Dunnery haft en förmåga att alltid överraska och glädja mig, oavsett vilken musikalisk stig han väljer att vandra, så det är väl bara att packa sin ränsel och hänga på. Kollikock, kollikock!

Steven Wilson
Mannen bakom Porcupine Tree och Blackfield är produktiv som få. Det var inte lände sedan han släppte sin första egna soloplatta Insurgentes och här kommer nu tvåan; ett dubbelalbum betitlat Grace for Drowning. Tydligen ska musiken vara mer inspirerad av King Crimson än av Pink Floyd den här gången. Skivan släpps 26 september.

Diamond Dave och Eddie under USA turnén 2008
Van Halen
Det här är något jag ser fram emot med lika delar bitterljuv bävan och bångebefrämjande besatthet. Vi snackar nytt studioalbum från mäktiga Van Halen- med Diamond Dave Lee Roth bakom micken! Första skivan med helt nytt material på 13 år! Och den första med Lee Roth sedan 1984! Verket som är producerat av Ross Hogarth ska tydligen vara färdigmixat och mastras as we speak. På David Lee Roths officiella hemsida kan man läsa den blinkande texten ”Get Ready”; ett förebud om vad som komma skall. Kanske får vi se en release av skivan på den här sidan året, bandet är i alla fall inbokat på Australienturné i början av 2012. Alter Bridges gitarrist Mark Tremonti som påstår sig ha hört låtarna live i studio (utan sångpålägg) har i en intervju uttalat sig och sagt att musiken låter som tidiga Van Halen.
Min bävan ligger i att det gått sådan lång tid att VH:s musik kanske tappat både sprutet och kolsyran. Mycket av charmen med bandets tidiga skivor(förutom Eddies överjordiska och nyskapande gitarrspel och Lee Roths scenpersonlighet) var den frustande testosteronstinna ungdomligheten de uppvisade. Det var kalifornisk sol, bira, bärs och rockiga brudar. Slarvigt intelligent musik med fånigt flinande sångrader framfrustade av en ADHD-snubbe med konstant knullrufs. En smittande backanal med hejbabberibba utan motstycke. När Lee Roth försvann och Sammy Hagar kom in som ny sångare i mitten på 80-talet blev musiken mer tillrättalagd och snygg (vattenkammad?), och kanske till och med mer lättlyssnad- men därmed också mer tråkig. Kan det återförenade radarparet Eddie och Dave skapa samma sprittande glädje som förr utan att riskera att bryta lårbenshalsen? Om bandet ska komma undan med hedern i behåll behövs att den nyskrivna musiken är tillräckligt vuxen för att tas på allvar och inte framstå som gubbsjuk. Samtidigt får det inte bli rullatorrock av det hela heller. Har Van Halen en möjlighet att visa sig lika stora som förr eller blir detta en nostalgikick för törstiga medelålders fans? Frågor, frågor.

Foto: Jesper Almén
Seventh Key
Kansasbasisten Billy Greers soloprojekt Seventh Key har varit på G med en tredje studioplatta i ett antal år nu. När jag träffade Billy snabbt backstage på Sweden Rock Festival i somras berättade han att merparten av låtarna var färdigskrivna och bitvis inspelade men en av anledningarna till att det tog så lång tid att få musiken klar var att gitarristen och producenten Mike Slamer gått i Mutt Lange-skolan och var extremt petig vad gäller inspelning och produktion. Men Greer lovade i alla fall med viss osäker darr på stämman att han skulle försöka få ut plattan på den här sidan året.

Redan släppta plattor:

Richard Page Solo Acoustic
En dvd och cd med en avskalad och intim livekonsert tillsammans med Mr Mister-sångaren Richard Page. Vi bjuds på hits från Pages hela karriär, allt från pärlan "Midnight Angel" från Pages-tiden, via åttiotalets Mr Misterperiod med "Kyrie" och "Broken Wings" till hitlåtsskriveri för Madonna (I'll Remember") och hans egna soloskivor, framför allt senaste Peculiar Life. Det enda man saknar är något från utmärkta Third Matinee. Page sitter ensam på scenen och trakterar akustisk gitarr eller piano för att kompa sin ljuva stämma. Mellan låtarna får vi små anekdoter om hur musiken kom till eller vad texten handlar om (I alla fall på Dvd:n). Ljuvligt värmande i höstrusket! En kopp thé på det här så...

Red Hot Chili Peppers I'm With You
Visst var pepperspojkarna roligare i början när de hade snopparna i tubsockor och funkade frenetiskt. Men de har lyckats växa upp och samtidigt behålla en galenskap och angelägenhet samtidigt som musiken mognar och blir intressantare att lyssna på och inte bara digga sig svettig till.

Alice Cooper Welcome 2 My Nightmare
Uppföljare som faktiskt håller. Helt over the top såsom Alice ska vara. Riktigt kul! Jag återkommer med utförligare recension vid senare tillfälle.

Lenny Kravitz Black and white America
Bitvis gäspig. Kravitz har alltid stulit som en korp ur rockhistorien men lyckats tillföra egen personlighet. Den verkar bli mindre för varje år.