Årets bästa skivor 2013

Aningens sent, som vanligt, men här är nu i alla fall Rockbloggens lista över de tretton bästa skivorna som släpptes under 2013. 

Deep Purple - Now What?!

Vad trodde ni? Klart att Purplarnas nya alster hör till det mest glädjande från förra året, i min bok. Bästa ljudet på en Purpleskiva sedan Sundsvall brann och Gillan sjunger bättre än på 20 år. Visst låter det mer sofistikerat än ösigt, vilket enbart betyder att herrarna åldras med grace. Inspelningen visar likväl på en spelglädje och ett engagemang som smittar och gör slutresultatet både angeläget och njutbart.

Queens of the Stone Age… Like clockwork

Hurra för knasbollar som Josh Homme! Utan honom skulle rockvärlden krypa upp i sin egen ändalykt och dö en plågsam och självupptagen död. Efter några års uppehåll (där Homme roade sig med krokiga gamar) är en QOTSA-platta mycket välkommen. Både Dave Grohl och Nick Oliveri är med i båten, liksom Mark Lanegan och till och med sir Elton John! Att lyckas få till ett så pass färgrikt verk som samtidigt osar av svärta och mörker, det är inte illa pinkat. Som ett spöke med clownnäsa…

Fish- A Feast of Consequences

Farbror Derek Dick har skapat sitt bästa soloalster på år och dag, kanske det bästa sedan debuten. Farhågorna från härom året att Fish skulle ha tappat rösten och var på väg mot pension verkar helt överdrivna.

Big Big Train- English Electric pt 2

Alla anglofilers favoritband. För beundrare av P.G Woodhouse, ånglok och sofistikerad musik med hjärtat på rätta stället. Nu kan man dessutom köpa hela sviten English Electric (med del 1 från 2012) i en dubbel-cd med extrabonusspår.

Spock’s Beard-Brief Nocturnes and Dreamless Sleep

Vilken comeback! Ny sångare och trummis och en avvikning mot mer pompös symfonirock a’la Kansas har inte gjort skäggen något ont. Tvärtom.

Steven Wilson- The Raven that refused to sing(and other stories)

Om Porcupine Tree nu skulle vara nedlagda och Wilson fortsätter på det här spåret, så kommer åtminstone inte jag att sakna piggsvinsträdet. Med ett hejdundrans kompband och inspiration från Zappa, Yes och King Crimson känns det som att Steven Wilson släppt aningens på det pretentiösa samtidigt som han är mer pompös än någonsin.

Haken: The Mountain

Årets överasking. Ytterligare ett engelskt band som spelar klassisk 70-talssymfonirock men med tillräcklig egen stil för att sticka ut. Och vilka sångstämmor!

Von Hertzen Brothers- Nine Lives

Finska bröder som borde erövra hela världen. Bara de två första låtarna på skivan är värt pengarna.

Michael Monroe band- Horns and Halos

Hanoi Rocks gamle knivviftare visar var bastun ska stå. Svettigt värre och suveräna låtar som osar attityd. Ballad of the Lower East Side kan vara förra årets bästa låt.

Seventh Key- I will Survive

Här är inget nytt under solen, Snortajt kompetent melodiös rock som egentligen borde få mig att somna, men allt som Mike Slamer är inblandad i ger mig ståpäls och Billy Greer vet hur man snickrar ihop en hit. Tryggt, snyggt och alldeles, alldeles underbart.

Prefab Sprout- Crimson/Red

Ja, jag vet, den här plattan fanns med på de flesta musikrecensenters årsbästalista, så jag framstår kanske inte som vidare oroginell nu, men det är bara att kapitulera. Inte särskilt rockigt, kan jag medge, men njutbart all the same. Paddy McAloon, we’re not worthy!

Tedeschi Trucks Band-Made Up Mind

Gitarristen Derek Trucks från Allman Brothers har med frugan Susan Tedeschi gjort en skiva som är bra mycket intressantare och svängigare än det hans huvudband gjort på åratal. Svängig sydstatsrock utan redneckfasoner.

Francis Dunnery- Frankenstein Monster

Ett passande namn på en skiva som verkligen spretar. De flesta låtarna är nyinspelningar av Francis äldre brors verk från slutet på sjuttiotal. De är stundtals bara kopior av Black Sabbath blandat med Yes men spelas med sådan entusiasm av Dunnery och hans band att de gamla liken får ett nytt liv. Och det är kul att höra honom spela proggig rock igen.

Bubblare:

The Winery Dogs- s/t

Leslie West- Still Climbing

Eric Burdon- 'Til Your River Runs Dry

Sound of Contact- Dimensionat

Gordon Giltrap & Oliver Wakeman- Ravens and Lullabies

Så nära kan ingen komma

Att ha en livs levande världsmusiker i huset är inte alla förunnat, men i torsdags fick jag och trettio andra lyckliga själar uppleva en intim konsert med Francis Dunnery- i ett vardagsrum i en villa utanför Enköping. Magiskt är bara förnamnet.

Francis Dunnery med kvällens värd Stefan Polzer

Francis Dunnery- före detta gitarrist i kulthjältarna It Bites och producent, låtskrivare och musiker åt artister som Robert Plant, Lauryn Hill, Ian Brown, Asia och Santana, ger sedan ett antal år tillbaka så kallade House Concerts. För en lagom summa pengar kommer Francis hem till ditt vardagsrum där han ger en konsert för en liten skara människor. Oftast är det bara han och en akustisk gitarr. Ingen ljusshow, inga klädbyten, inget PA, Inga extranummer, inga tändare i luften. Bara Francis, hans låtar och hans röst. varje konsert blir till ett unikt möte. Francis är lika mycket stand up-komiker och livscoach som musiker. Han strösslar sin konsert med anekdoter, skämt och sanningar ur livet, mellan framföranden av låtar ur hans långa karriär. Till torsdagskonserten hade kvällens värd Stefan Polzer själv fått välja inriktning på låtmaterial och såsom gammal It Bites-fan valde han att få höra en konsert med bara It Bites-låtar. Dessutom har han faktiskt haft en Dunnerykonsert hemma hos sig en gång tidigare, för några år sedan. Då spelade Francis låtar från sin skiva Tall Blond Helicopter. Varför upprepa sig?

Jag ska inte bli för långrandig i att beskriva konserten, annat än att kvällen var något av ett halleluja-moment. Jag rekommenderar varje människa att ta chansen att uppleva en dylik kväll. Francis gav flera housekoncerts här i Sverige under förra veckan. Bland annat i Stockholm och Göteborg. Du kan själv signa upp dig för att få hem honom till ditt vardagsrum. Gå bara in på www.francisdunnery.com och anmäl dig.

Kanske är det här vägen att gå för musiker som har något att säga sin publik. Stick it to the man! Skit i Live nation och Ticketmaster, dyra produktionsbolag och rock catering firmor. packa en väska med kalsingar och en tandborste, ta guran under armen och hoppa på en buss till närmsta fan.

Nypåstigna?

Har ni hört Big Big Train? I december kommer nya plattan The Underfall Yard som kan vara engelsmännens bästa hittills...

Big Big Train är den musikaliska motsvarigheten till marmite eller tv-serien Hem till Gården. De är extremt brittiska, men inte på något indie-buskiga ögonbryn-lager tills man spyr-Manchester-rören på utsidan av husen, utan snarare Green and pleasant land med böljande kullar, tweedkavajer med iphone i innerfickan. Deras musikstil har gått från neoproggiga Marilliontoner till en tidlös blandning av Genesis, Beatles och moderna ljudlandskap.

Bandet bildades 1990 och skivdebuterade fyra år senare med Goodbye to the Age of Steam. Deras senaste fullängdare är 2007 års The Difference Machine. Förra året gav de ut en nyinspelad version av den gamla plattan English Boy Wonders. Lyssna på skivorna på Spotify.

Big Big Train startades av låtskrivaren Greg Spawton och producenten Andy Poole. Övriga musiker på skivorna har kommit och gått genom åren. Framför allt har man bytt sångare ofta. Den senaste talangen att inta mikrofonplatsen är David Longdon. Han har tidigare hörts bl.a. på Martin Orfords soloplatta The Old Road och var ett tag påtänkt som sångare i Genesis, bara för att bli brädad i sista stund av Ray Wilson inför Calling all stations-plattan.

Övriga celebra gäster på The Underfall Yard är Spock's Beards trummis Nick D'Virgilio, Jem Godfrey från Frost* och Francis Dunnery.

Ladda ner gratislåt på bandets hemsida.

Progressiv var ordet. Gammalt och modernt på samma gång. Snyggt och ändå närvarande. Intressant utav bara helvete helt enkelt.

15 december kommer plattan.
Nu är vi där igen. Kanonmusik fullkomligt sprutar ut i år. Det gäller bara att veta var man ska leta...

Francis Dunnery- sikta mot stjärnorna

Tror karln verkligen på astrologi på allvar?

Francis Dunnery är min husgud för tillfället. Han är en sån där irriterande allroundduktig superproduktiv snubbe som skriver fantastiska melodier till spännande arrangemang och känslosamma, smarta och roliga texter. Dessutom sjunger han Vaaaaaaaansinnigt coolt. Och tutar ständigt runt på turné som den värsta 4:ans blåa buss. Om det bara inte var för det där med stjärnorna…

Francis Dunnery är den engelske gitarristen och sångaren som grundade pop/rock/proghjältarna It Bites i mitten på åttiotalet. Jag är själv en ganska sentillkommen It Bites-fan och för någon som inte vuxit upp med deras DX7-indränkta soliga rock som stinker 80-tal rätt upp i stratosfären har det varit ett drygt arbete att närma sig deras musik. Hemligheten ligger i melodierna, och Francis röst och texter. Som så mycket annan i grund och botten bra musik som skapades på det skämmiga åttiotalet (tänk Mr Mister, Dan Reed Network) gäller det att gräva sig förbi de artificiella syntmattorna och hitta det äkta därunder.

But I am digressing. Francis hoppade av It Bites 1990 och släppte sin första soloplatta Welcome to the Wild Country året därpå. Den var mycket mer straight forward än hans tidigare musik och hade ett rejält bredbent amerikanskt uttryck. 1993 spelade han med Robert Plant på Fate of Nations-skivan och den efterföljande turnén. Francis var ett tag påtänkt som ny sångare i Genesis efter Phil Collins men därav blev intet. Man undrar hur det skulle ha kunnat låta. Där finns också en av många likheter som Francis har med en annan husgud hos mig, Kevin Gilbert. Förutom att båda var stora fans av tidiga Genesis hade de även liknande kaxig attityd och inställning till skivbranschen. Kevin var produktiv, manisk och fyndig, precis som Francis fortsätter vara till denna dag.

Soloplattorna har fortsatt komma. Fearless 1994 följd av min personliga favorit Tall Blonde Helicopter året därpå. Lets’ Go Do What Happens , Man och några liveplattor har det blivit under åren.

Live ja. Francis kör hemmakonserter. Man kan boka honom att komma och spela i ditt vardagsrum. Det är bara att dra ihop så många polare man kan få plats med och splitta på kostnaden. Det har gjorts till och med här i Sverige!
Till hösten drar Francis på europaturné med nytt band och spelar sina gamla It Bites-hittar i ny klädnad (ja, inte Francis i ny klädnad utan låtarna såklart, pucko!).

Jag har fortfarande inte fått grepp om det där med astrologin. Driver han med oss eller tror han på allvar att stjärnorna påverkar oss?

Spotifyare hittar Fearless och massa andra Francisskivor här: