Klockren magi!

Harry Potter spelar Zappa-covers och blandar funk och punk till sprudlande häxbrygd med popattityd. Knäpp upp tvångströjan och ställ om klockan till sommartid, Släpp fångarna loss, det är vår, här kommer Star Clock!

Look What I Did heter ett enerverande hardcore/metal/skatepunk/progrock/pop-band från Nashville som jag får reumatism i örongångarna av. Kanske är det så att deras basist Chris Bradley också ibland blir lite trött i lurarna av bandets förvisso tekniskt imponerande men ändock bedövande mangel, för när han i början av 2000-talet släppte ett soloprojekt betitlat Star Clock lät det inte i närheten av hans huvudbands skränande. Musiken på Star Clock är istället en magisk häxbrygd av oemotståndlig powerpop med smak av allt från Frank Zappa, Red Hot Chili Peppers och Mother’s Finest till Beatles och Green Day. Det spretar åt alla håll men trots det finns en sammanhängande känsla som gör plattan helgjuten.
På skivomslaget poserar en Harry Potter-liknande yngling med blå män i bakgrunden. Om ynglingen är ett porträtt av Chris framgår inte. Det är över huvud taget mycket mystik som omgärdar projektet Star Clock, men vad spelar det för roll när musiken är så upplyftande och självklar?

Inledande ”Josephina’s Radio” är Chili Peppers-skramlig men avviker från Californiafunken med mer poppiga körer och inslag av xylofon och små instrumentala räkor som snarare leder tankarna till 70-talsrock. I ”Glasses” bjuds vi på britpop med snygga Beatleskörer och kaxig text. ”Girlfriend” klafsar ut i Funkträsk med en akustisk gitarr på ryggen och No Doubt i IPoden. Försök sitta still till den här låten, Stephen Hawkins! ”Me and Mrs Johnson” har roliga tvillinggitarrer a’ la Thin Lizzy i refrängen och fortsätter det soliga gunget från de tidigare låtarna och det rullar på i samma glada känsla på ”K’mawn” och ”Yo Pussucat” med mer funkrock i värsta Mother’s Finest-stil. ”I Know I Can Love UI/Whoopdang” låter som en märklig mix av Alice in Chains och Level 42 och ”Crashing on Venus” byter stil flera gånger under låtens gång men har en refräng som skulle kunna funka på en tidig Green Day-skiva. ”Wake Me” är det närmaste man kommer en ballad på skivan, ”Potion” är Beatles med fett metalriff. ”Black Page #1 1/2 ” är en cover/tolkning av Zappas instrumentala klassiker och här hör man verkligen vilken husgud Zappa varit för Bradley. ”Chetchoaess” är rent manisk hiphop/punk/hardcore och kanske den låt på skivan som mest påminner om musiken Bradleys huvudband spelar. Avslutande ”Josephina’s Rebroadcast” ärr ett tribal-liknande ljudcollage som verkar ha kommit med enbart för att slå fast att här har vi en kille som gör precis vad han vill eftersom det är hans egen skiva.Punkt slut.

På Star Clock har Chris Bradley skrivit, producerat, mixat och spelat det mesta, med lite hjälp här och var av kompisar. Något annat än skivor med Look What I Did verkar han inte ha släppt efter det här, vilket är väldigt synd. Det här är toner som sätter sprätt på vårkänslorna inne i kroppen och får en att lira luftbas som en galning. Slappin’ da bass, man!

Lyssna på "Glasses" här

Tyvärr finns skivan varken på Spotify eller Itunes, men kanske kan man få tag i den begagnad via Amazon eller liknande? Om ni gör det, passa då på att köpa två ex, för risken är att skivan blir utsliten snabbt.

I min lila, lila värld av purpur...

Deep Purple kommer till Sverige igen, och den här gången har de hela gneklådearmén med sig. Samtidigt rör det på sig i det stora oregerliga Purplefamiljeträdet. Grenarna spretar åt alla håll och där är ett liv och ett kiv. Det är vår i luften helt enkelt.
I december rullar Purple in över svenska gränsen för två spelningar, en på Hovet i Stockholm 9 december och en i Scandinavium i Götlabörrg kvällen därpå. Med sig har de en symfoniorkester som ska kompa när gubbarna river av sina klassiska nummer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Jag minns med skräckblandad förtjusning sist de var här med orkester, i början av 2000-talet. Då framförde de det klassiska stycket Concerto for Group and Orchestra, skrivet av Jon Lord, och avslutade med de vanliga paradnumren. Framträdandet var en angenäm upplevelse men förstördes bitvis av en del inavlade praktarslen i publiken som naturligtvis inte hade uppmärksammat att det var en symfoniorkester de skulle se, fastän det stod på affischen. Brakfulle Benny från Bergsjö och hans indolenta fru/mamma stod under det finstämda oboesolot och gastade efter ”Highway Star” och förstörde stämningen kapitalt.

Den här gången är det dock inte fråga om några klassiska stycken utan mer klassisk rock, arrangerad för symfoniorkester. Jag kan tycka att idén känns lite allmänt trött och oinspirerad. Jag hör hellre ösiga pigga versioner av sällan spelade purplelåtar, uppblandat med det som publiken alltid vill ha; ”Smoke”, ”Black Night”, ”Lazy”, ”Space Truckin’” m.fl. fast jag lär väl stå där med dunkande hjärta och tårar i ögonvrån som vanligt i december.

I väntan på att Purple ska släppa nytt studiomaterial (Kom igen nu, det är ju 6 år sen sist!) så får man väl hålla tillgodo med arkivgrejer. I maj släpps en dvd med material från Deep Purple mk IV, dvs Tommy Bolin på gitarr. Dokumentär och livekonsert utlovas och det ser vi fram emot då några sådana dokument från 1976-uppsättningen sedan tidigare inte finns, i alla fall inte officiellt. Om man inte kan få nog av Tommy Bolin så släpps även en live dvd där man kan beskåda ett liveframträdande med hans gamla band Zephyr. Dvd:n heter The Barry Richards TV Collection Volume I, och innehåller även framträdanden från artister som Alice Cooper, Bob Seger, Rory Gallagher och Humble Pie.
Några av nuvarande purplemedlemmarna är involverade i sidoprojekt. Steve Morse har spelat in musik med en ny supergrupp bestående av Mike Portnoy (ex Dream theater), Neal Morse (Ex Spock’s Beard) och Steve Morse Band-basisten Dave La Rue, samt sångaren Case McCpherson. Skiva ska komma senare i år. Roger Glover har gjort ny soloplatta. Life was Easy heter den och släpps i juni.

Samtidigt ligger andra före detta Purple-medlemmar inte på latsidan. David Coverdale och hans Whitesnake släpper ju nya Forevermore på måndag, och jag kan säga redan nu att utan att överaska eller bryta någon ny mark så är plattan ändå ett enormt framsteg från förra skivan och en återgång till det varmare och bluesigare sound som kunde hittas på materialet från tidigt 80-tal, pre hårspray och chrome-perioden som inleddes med 1987. Jag återkommer inom kort med utförlig recension.
Glenn Hughes och hans Black Country Communion later meddela att deras andra platta, fantasifullt betitlad 2, ska släppas 13 juni. Låtarna har namn som “The Outsider”, “Man In The Middle”, “Cold”, “Smokestack Woman”, “Faithless” och “Crossfire” och ska enligt Glenn själv ha de mörkaste texterna han skrivit sedan Addiction-plattan.

Brudar börjar bälga bra bira

Vi svenskar har blivit finsmakare vad gäller öl. Vi dricker specialsorter på flaska och efter säsong och alltfler kvinnor blir intresserade av bärs. Öl är det nya svarta.

Under 2010 ökade försäljningen av specialöl som Ale och veteöl med 282 000 liter på Systembolaget, jämfört med året innan. Bolaget tog även in fler sorter, man utökade sortimentet med ca 30 nya specialöler. Vi har blivit duktiga på att dricka öl efter säsong också, visar positiva försäljningssiffror av julöl, påsköl och sommaröl.

Den gamla Pripps Blåburken får också konkurrens i dikesrenarna. Försäljningen av öl på flaska gick upp förra året med 3 procent, eller 1,5 miljoner liter. Idag står flaskförsäljningen för 22 procent av den totala ölförsäljningen.

Undersökningar visar också att kvinnor idag är mer benägna att välja en öl, framför allt mer smakrika sorter, och i samband med maten.

En trevlig trend tycker jag. Det finns oändligt mycket god öl, och just här i Sverige är vi dessutom extra duktiga på att brygga välsmakande dekokter.