Elfenbenskusten är klar!

Don Airey

Keyed Up

Klaviaturkliarmaestro Don Airey visar var Lesliekabinettet ska stå med sitt mest spelglada och inspirerande soloalbum hittills.

Det är inte helt enkelt, det här med soloplattor från musiker som mest ses som en tydlig del i ett kollektiv. Sångare och gitarrister är en sak, men när andra bandmedlemmar får för sig att göra soloutflykter, då tenderar de att värderas annorlunda. Låt mig tydliggöra genom att ta Deep Purple som exempel. När sångaren Ian Gillan vill utrycka sig själv utanför bandets trygga famn gör han det oftast genom att skapa musik som är ganska långt från den stil Purple normalt har. Och han leker runt med teman och infall i texterna. När gitarristen Steve Morse gör soloplattor är det allt som oftast självbefläckande instrumentala gitarrorgier. Basisten Roger Glover som historiskt sett alltid varit djupt inblandad i skapande av både låtar och text i Purple  passar, även han på att utrycka sig än mer personligt i sina soloverk. Trummisar kan vi väl alla enas om att de gör bäst i att hålla sig ifrån soloutflykter...

Men Don Airey då? Keyboardmästare extraordinarie, som innan han för drygt tio år sedan landade ett mer permanent gig i Purple hade tillbringat sin karriär från mitten av sjuttiotalet som vandrande legoknekt och spelat med alla från Black Sabbath och Rainbow till Gary Moore, Ozzy Osbourne och Whitesnake? Jo, Don är inte ute efter att uttrycka sig underfundigt genom texter, eller heller för den delen att glänsa genom att spela in en instrumental skiva med kaskader av keyboardekvilibristik. Istället har han som virtuos bruksmusiker ut i fingerspetsarna, så mycket musik inom sig att han helt enkelt inte kan låta bli att spela, framför allt när han, som i det här fallet, har ett gäng glada spelvänner. Bandet består av trummisen Darrin Mooney från Primal scream, Jamiroquais gitarrist Rob Harris, basisten Laurence Cottle och sångaren Carl Sentance. Låtarna är inspelade live i studio till stor del, vilket ger en äkta känsla av närvaro och samspel. Musikstilen går lätt att känna igen från Dons tidigare grupper, med de hårdare numren påminannde mycket om Rainbows Down to Earth-album. Han kostar även på sig att leka mycket med klassisk musik och jazz, bland annat i form av en ny variant av "Difficult to Cure" (Rainbows arrangemang av Beethovens nionde symfoni), som är så pigg att man inte ens saknar Ritchies Blackmores gitarr! Även Dave Brubecks gamla "Blue Rondo a La Turk" får sig ett inspirerat besök. På skivan finns även något av det sista som Gary Moore spelade in innan han dog. Man kan höra hans känsliga gitarr i klassiska Adagio. Moore och Airey spelade ofta ihop genom åren, faktiskt så tidigt som 1976 i bandet Colloseum II. Även Graham Bonnet , som var med i Rainbow samtidigt som Don, gästspelar på skivan. Keyed Up är rejält smittande. Rocklåtarna är förvisso bagatellartade men framförda med sådan lekfullhet och jävlaranamma att man bara smälter, och de klassiska styckena fullkomligt sprudlar av virtuositet. Och om man, som jag, får ilningar i brallan av hammondorgel så kan man räkna med ett riktigt party i byxorna när man lyssnar på Keyed Up.

"I got a Feeling We're not in Kansas anymore..."

Kansas kommer till Sverige i sommar för två spelningar!

40-årsjubilerande symfonirockarna Kansas besöker Sverige för två exklusiva spelningar, den 29 juli på Tyrol på Gröna Lund i Stockholm och den 30 juli på Trägår'n i Göteborg. Biljetter släpps på fredag på www.biljettforum.se

Det var längesedan bandet gav ut något nyskrivet material- närmare bestämt 13 år. Nuförtiden är gubbarna fullt nöjda med att åka runt och spela sina gamla beprövade låtar. Och det får de väl göra. De har garanterat fortfarande chopsen kvar, så ett biljettköp är givet för alla som är det minsta intresserad av god musik. Om du inte har någon som helst koll på vilka Kansas är så kan du läsa min genomgång av bandets skivkatalog här.

Årets bästa skivor 2013

Aningens sent, som vanligt, men här är nu i alla fall Rockbloggens lista över de tretton bästa skivorna som släpptes under 2013. 

Deep Purple - Now What?!

Vad trodde ni? Klart att Purplarnas nya alster hör till det mest glädjande från förra året, i min bok. Bästa ljudet på en Purpleskiva sedan Sundsvall brann och Gillan sjunger bättre än på 20 år. Visst låter det mer sofistikerat än ösigt, vilket enbart betyder att herrarna åldras med grace. Inspelningen visar likväl på en spelglädje och ett engagemang som smittar och gör slutresultatet både angeläget och njutbart.

Queens of the Stone Age… Like clockwork

Hurra för knasbollar som Josh Homme! Utan honom skulle rockvärlden krypa upp i sin egen ändalykt och dö en plågsam och självupptagen död. Efter några års uppehåll (där Homme roade sig med krokiga gamar) är en QOTSA-platta mycket välkommen. Både Dave Grohl och Nick Oliveri är med i båten, liksom Mark Lanegan och till och med sir Elton John! Att lyckas få till ett så pass färgrikt verk som samtidigt osar av svärta och mörker, det är inte illa pinkat. Som ett spöke med clownnäsa…

Fish- A Feast of Consequences

Farbror Derek Dick har skapat sitt bästa soloalster på år och dag, kanske det bästa sedan debuten. Farhågorna från härom året att Fish skulle ha tappat rösten och var på väg mot pension verkar helt överdrivna.

Big Big Train- English Electric pt 2

Alla anglofilers favoritband. För beundrare av P.G Woodhouse, ånglok och sofistikerad musik med hjärtat på rätta stället. Nu kan man dessutom köpa hela sviten English Electric (med del 1 från 2012) i en dubbel-cd med extrabonusspår.

Spock’s Beard-Brief Nocturnes and Dreamless Sleep

Vilken comeback! Ny sångare och trummis och en avvikning mot mer pompös symfonirock a’la Kansas har inte gjort skäggen något ont. Tvärtom.

Steven Wilson- The Raven that refused to sing(and other stories)

Om Porcupine Tree nu skulle vara nedlagda och Wilson fortsätter på det här spåret, så kommer åtminstone inte jag att sakna piggsvinsträdet. Med ett hejdundrans kompband och inspiration från Zappa, Yes och King Crimson känns det som att Steven Wilson släppt aningens på det pretentiösa samtidigt som han är mer pompös än någonsin.

Haken: The Mountain

Årets överasking. Ytterligare ett engelskt band som spelar klassisk 70-talssymfonirock men med tillräcklig egen stil för att sticka ut. Och vilka sångstämmor!

Von Hertzen Brothers- Nine Lives

Finska bröder som borde erövra hela världen. Bara de två första låtarna på skivan är värt pengarna.

Michael Monroe band- Horns and Halos

Hanoi Rocks gamle knivviftare visar var bastun ska stå. Svettigt värre och suveräna låtar som osar attityd. Ballad of the Lower East Side kan vara förra årets bästa låt.

Seventh Key- I will Survive

Här är inget nytt under solen, Snortajt kompetent melodiös rock som egentligen borde få mig att somna, men allt som Mike Slamer är inblandad i ger mig ståpäls och Billy Greer vet hur man snickrar ihop en hit. Tryggt, snyggt och alldeles, alldeles underbart.

Prefab Sprout- Crimson/Red

Ja, jag vet, den här plattan fanns med på de flesta musikrecensenters årsbästalista, så jag framstår kanske inte som vidare oroginell nu, men det är bara att kapitulera. Inte särskilt rockigt, kan jag medge, men njutbart all the same. Paddy McAloon, we’re not worthy!

Tedeschi Trucks Band-Made Up Mind

Gitarristen Derek Trucks från Allman Brothers har med frugan Susan Tedeschi gjort en skiva som är bra mycket intressantare och svängigare än det hans huvudband gjort på åratal. Svängig sydstatsrock utan redneckfasoner.

Francis Dunnery- Frankenstein Monster

Ett passande namn på en skiva som verkligen spretar. De flesta låtarna är nyinspelningar av Francis äldre brors verk från slutet på sjuttiotal. De är stundtals bara kopior av Black Sabbath blandat med Yes men spelas med sådan entusiasm av Dunnery och hans band att de gamla liken får ett nytt liv. Och det är kul att höra honom spela proggig rock igen.

Bubblare:

The Winery Dogs- s/t

Leslie West- Still Climbing

Eric Burdon- 'Til Your River Runs Dry

Sound of Contact- Dimensionat

Gordon Giltrap & Oliver Wakeman- Ravens and Lullabies