måndag 21 januari 2013

Lucky Luke?


Totogitarristen är inne i ett extra kreativt skov. Tre soloplattor på fyra år. Och på nya Transition verkar han nästan lycklig…
När man hör namnet Steve Lukather brukar ofta benämningen musikermusik slängas lite nonchalant och aningens föraktfullt omkring i rummet. Lite korkat egentligen. Vad är fel med musikermusik? Vi rynkar ju inte på näsan åt kirurgkirurgi eller pilotstyrning av flygplan. Dessutom är benämningen i betydelsen könlös och tråkig musik utan vare sig klatchig melodi eller konstnärliga ambitioner, tämligen missvisande i Lukathers fall. Hans tidigare 5 soloplattor har förvisso alla innehållit enstaka instrumentala nummer där ekvilibristen Luke får skina, men mestadels har fokus legat på låtar med noga uttänkta melodier och ett helhetstänkande där lika mycket arbete verkar ha lagts ner på produktion, texter och sångframförande, som på själva gitarrspelet.
Lukather har varit förvånansvärt produktiv de senaste åren. Detta är hans tredje soloplatta på bara fyra år. De två tidigare- speciellt 2010 års All’s well that ends well, var textmässigt ganska mörka och skrevs enligt uppgift under en period när Lukather mådde ganska dåligt. Nya Transition visar på gladare tongångar men också luftigare och mindre rockiga kompositioner, vilket till att börja med drar ner helhetsintrycket. Men ju mer lyssning albumet får, desto mer finner jag mig själv uppskatta det. Här finns en helhetskänsla som saknats på tidigare alster. Kanske står anledningen till det att finna i keyboardisten CJ Vanston som skrivit de flesta låtarna tillsammans med Luke och dessutom spelar på-och har producerat Transition. CJ var med till hälften på förra soloplattan men har nu fått full access och det känns som ett smart drag.
Textmässigt befinner sig Luke i ett kontemplativt mood. Inte mycket rock'n roll lifestyle och brudar här inte. När kärlek berörs är det i mer sorgkantade sammanhang, annars handlar texterna mer om sakernas tillstånd i världen och om hur vi beter oss mot varandra. Inledande ”Judgement day” hör till det hårdare på skivan men bjuder också på en stämningsrik atmosfär.  ”Creep Hotel” påminner först om något från Totos Kingdom of Desire, men byter snabbt stil till något mer Steely Danskt, och det är ju inte kattskit direkt. Titelspåret är med sina progressiva tongångar  en personlig favorit. “Do I Stand Alone” låter som något Rick Springfield skulle kunna skriva och ”Rest of the World” är en  lugn historia som påminner lite om Jimi Hendrix ”Little Wing”, även i gitarrspelet. Skivan avslutas med en snygg instrumental tolkning av Chaplins ”Smile”. Det är kort sagt en schysst samling låtar som Luke fått ihop och produktionen är sedvanligt svulstig. Med den inspiration och spelglädje den gamle Totogitarristen uppvisar nuförtiden ska vi kanske inte bli förvånade om nästa soloalster dimper ner om bara några månader. Det skulle jag personligen inte ha något emot. Men först kommer Transition att få gå varm i stereon under en lång tid.

lördag 19 januari 2013

En titt i kristallkulan 2013


Dags att ta en titt i kristallkulan igen. Dimmorna skingras och visar en hel hög intressanta skivsläpp i vår.


Steve Lukather släpper nya soloplattan Transition på måndag 21 januari. Det var inte länge sedan förra plattan All Well that ends well, dök upp, men Luke verkar vara on a roll. Det jag hört än så länge bådar gott. Recension kommer efter helgen. Polska symfonirockarna Riverside släpper ny platta 23 januari.  Shrine of New Generation Slave heter verket och för er som inte känner till Riverside kan jag berätta att de spelar musik som påminner om en eklektiskt mix mellan Dream Theater och Porcupine Tree. Alls inte oävet.
Steven Wilsons (Porcupine Tree, Blackfield, Storm Corrosion) nya soloplatta heter The Raven that refused to Sing (And Other Stories)  och släpps 25 februari.
Gitarrmaestro Robben Ford har letat I sin gamla skivsamling och hittat ett gäng obskyra blueslåtar som han valt att tolka. Bringing it back Home heter skivan som kommer 18 februari.
2005 var senast vi fick höra nytt studiomaterial från Deep Purple
Två av de tre band som brukar kallas hårdrockens grundare släpper nya studioalbum i år. Först ut är Deep Purple vars ännu så länge obetitlade verk kommer i slutet på april. Även om Purple turnerat flitigt hela tiden är det hela åtta år sedan det senaste studioalbumet rapture of the deep, Ska bli spännande att se vad gubbarna totat ihop. Weeeehaaaaah! Black Sabbaths nya, den första hela studioplattan med Ozzy på sång sedan 1978, kommer i juni och har fått namnet 13.

Fler gamla rockrävar rör på sig. Micky Moody och Neil Murray slutade i Whitesnake för mer än 25 år sedan, men har liksom aldrig lyckats ta sig ur ormens skugga. Tillsammans med Bernie Marsden har de provat på ett otal konstellationer med olika namn som M3, Company of Snakes och så vidare. Alla har lirat covers på gamla Whitesnakelåtar. Nu tänker Moody och Murray ge ut en skiva med nyskriven musik. Övriga musiker i bandet är sångaren Chris Ousey, gitarristen Laurie Wisefield (Wishbone Ash), trummisen Harry James (Magnum, Thunder) och keyboardisten Adam Wakeman (Ozzy och Black Sabbath) och bandet har det föga äventyrliga namnet Snake Charmer. Diggare av gamla Whitesnake kan kanske få sitt lystmäte här. Skivan släpps på tisdag 22 januari.
Scott Gorham, Brian Downey och Darren Wharton är alla gamla Thin Lizzymedlemmar och under det namnet har de turnerat runt i många år, även efter att frontmannen Phil Lynott dog för över 25 år sedan. När bandet nu släpper nyinspelad musik har man valt att byta namn till Black Star Riders . Sångare är Ricky Warwick (the Almighty), basist är Marco Mendoza och andregitarrist är Damon Johnson. Dessutom har Brian Downey valt att lägga av och lämna plats åt Jimmy Degrasso (Alice Cooper, Megadeth, Suicidal Tendencies mfl.) Producent är ingen mindre än Kevin Shirley och plattan förväntas komma ut i maj.
Spock's Beard mk III släpper ny platta i mars.
Övrigt kul då? Tja, Coheed and Cambria  släpper Afterman: Descension 4 februari. Dan Reeds nya soloalbum Signal Fire släpps 16 februari- på hans 50-årsdag. Saxon släpper nytt album betitlat Sacrifice den 27 februari. Om plattan är bra kan vi kanske få höra några alster från den på Sweden Rock Festival i sommar. Big Big Train släpper andra delen av deras konceptserie English Electric i mars. Spock’s Beard  släpper sitt elfte studioalbum  Brief Nocturnes and Dreamless Sleep  den första mars. Det är första studioplattan med Ted Leonard på sång och Jimmy Keegan på trummor. Och ingen har väl lyckats undgå att David Bowie släpper sin nya fullängdare The Next Day i mars också?
Funkmaestro Paulo Mendonca är klar med sin nya platta.
Inga klara releasedatum finns ännu, men det ryktas att både Pallas och IQ jobbar på nya plattor.  Alpha Rev har släppt ny singel och då får man väl tro att ett helt album kan vara på gång också. Förhoppningsvis får vi se dem på den här sidan året. Och Paulo Mendonca har spelat in sin fjärde platta. Har inget exakt släppdatum, men runt hörnet låter troligt.

torsdag 17 januari 2013

Bästa skivorna 2012



”Och han blickade tillbaks på det gångna året, och han såg att det var gott- åtminstone i musikväg…
(-alzo sprach Zarathustra)

Det började kanske lite trögt, men hösten var helt galen när det gäller intressanta skivsläpp. Sammantaget gjorde det 2012 till ett riktigt trevligt år musikaliskt. Här är min topplista över de bästa skivorna- utan någon inbördes rangordning…


Dave Matthews Band- Away from the World
Fastän Dave och co återupptagit samarbetet med producenten Steve Lilywhite så låter det inte gammaldags DMB. Snarare medelålders och moget, utan att vara tråkigt.  Vuxet och vackert med glimten i ögat.




Van Halen- a Different Kind of Truth
Åh, så skönt med Diamond Dave tillbaka. Och Eddie känns piggare än på länge. Om det är det sista vi hör från bandet så är det ändå bättre än vi förtjänade…







Donald Fagen – Sunken Condos
Äntligen lite juckmusik! Det var på tiden. Come on, katten, det svänger ju! Nu är det bara att vänta på att Fagen kommer hit på turné, antingen själv eller med Walter Becker. Rör på benen gubbar!





The Darkness -Hot Cakes
Äkta rock’n roll-känsla och sådär kul som bara engelsmän kan vara. Tredje snyggaste comebacken I år!








Ian Hunter and the rant band- When I’m President
Gammal är äldst. Janne Jägare är inne på tredje raka plattan med superkvalitet. Ingen skriver texter som Hunter, utan en enda kliché men där allt låter så rätt och coolt ändå.







Howlin Rain- The Russian Wilds
Årets utropstecken. Skänker tidiga Whitesnakevibbar och leder tankarna till Aerosmith när de är som souligast. Släng in lite Black Crowes och Neil Young på det så blir det riktigt smakrikt.





Ben Folds Five- the Sound of the life of the mind
Årets comeback stod Van Halen för, men Ben Folds kommer inte långt efter, med sin första nya studioplatta med trion sedan 1999. Lite vuxnare, lite mindre punkiga, men fortfarande svängiga, knasiga och eftertänksamma på samma gång. ”If You can’t draw a crowd, draw dicks on the wall!






Hellsingland Underground- Evil Will Prevail
Ljusdals hjältar släppte sin bästa platta hittills, med spännande hälsingemix av americana, klassisk rock och sleaze.



Big big Train- English Electric pt 1
Mer engelskt än certified accountants, Marmite och trekantiga toasts och med en ljuvlig bittersweet melankoli går big Big Train från klarhet till klarhet. Underbar brittisk symfonirock av den gamla skolan. Och snart kommer del 2!




Flying Colors- s/t
Konstig blandning av progressive classic rock med pop a la coldplay blev det här. Trots att skivan inte innehöll några självklara höjdarspår är det här en av skivorna som snurrat mest i  min stereo under året.





Jack White- Blunderbuss
Jag förstod aldrig White Stripes storhet när det begav sig, men Jacks första regelrätta soloplatta funkar utmärkt som förklaring till varför han erhållit sådan respekt från rockvärlden. Angeläget på alla sätt.