Who Framed Roger Hodgson?

Bäva månde Rick Davies- Roger Hodgson är på krigsstigen. Och hans hemliga vapen är.....wait for it...... en gratis låt!

Ända sedan Supertramp kom fram ur sin malpåse och drog på turné tidigare i år, har förre sångaren Roger Hodgson varit lite syrak. Till att börja med blev han själv inte tillfrågad att vara med i återföreningen, (vilket är ungefär lika schysst och logiskt som att inte bjuda med Mark Knopfler i en Dire Straits-återförening)men dessutom så spelar Rick Davies och hans mannar flera av Hodgsons låtar på turnén, något som Davies-enligt Hodgson, lovat att inte göra.

Någonstans är det fullt förståeligt att Davies bryter det där löftet. En Supertrampkonsert utan Hodgsonklassiker som "The Logical Song", "Dreamer","Give a Little Bit" och "It's raining Again" skulle bli tämligen menlös.

Personligen skulle jag alltid hellre gå och se Roger Hodgson live- det är ändå han som både satt inne med och fortfarande förvaltar all talang som fanns i Supertramp.

Nu ger i alla fall Roger Hodgson igen med full kareta. Hur? Jo genom att släppa ett livealbum med nya versioner av sina låtar. Huuuuuuuu så hemskt farligt. Rick Davies måste gråta blod. Och för att sticka in och vrida om kniven ytterligare så skänker Roger även bort en låt gratis på sin hemsida här

Vem satte dit Roger Rabbit? En annan passande filmtitel på den här soppan är Griniga gamla gubbar.

Låtar att Lipa till #2

Gråtlåtar, kleenexkompositioner,snyftsymfonier... Kärt barn har många namn. Och det är förvånande hur såpass personliga känslor kan sättas igång av samma låtar hos väldigt många människor. Kanske är vi inte så olika ändå.

Här fortsätter jag med min lista av låtar som får tårkanalerna att rinna över. I den mån jag hittat någon slags version av låten på Youtube finns de länkade, det är bara att klicka på titeln.

Roger Hodgson
Love is a thousand times
Från Open the Door
Det finns något oerhört älskvärt och naivt över Roger Hodgson. I sina texter, både dem han skrev i Supertramp och de han gjort efteråt på egen hand, framstår han som blåögd och romantisk utan att någonsin bli töntig eftersom han aldrig skäms för sitt beteende. Så här tänker väl alla, verkar han tro. Och visst vore världen lite bättre om alla resonerade mer som Roger. Bara tanken på det kan få tårarna att komma trillande.

Elliot Smith
Angeles
Från Either/Or
En låt nästan lika uttjatad som ”Hallelujah”, men det förtar ju inte kvaliteten i den för det. ”Angeles” är med sin spröda känslighet ett populärt soundtrack i artyfartyfilmer, bland annat Good Will Hunting och Paranoid Park. Att Elliot Smith gick och dog alldeles för tidigt höjer väl gråtfaktorn i melodin ännu mer.

Death Cab for Cutie
I Will Follow You in to the Dark
Från Plans

Vad har vi här då? Självmordspakt? Kanske man inte bör lägga in för mycket i texten. Vet inte varför, men mina tankar går till ”Yesterday” när jag hör den här balladen. And here comes the water works!

Neil Young
My Heart
Från Sleep with Angels

Sleep With Angels är en av mina favoritYoungplattor. På den känns det som han efter flera års sökande och harvande äntligen hittat ett lugn samtidigt som den vilda kreativiteten ändå finns där. Den lilla enkla och stapplande ”My Heart” sammanfattar känslan på skivan på ett härligt sätt.

Deep Purple
Clearly Quite Absurd
Från Rapture of the Deep

Deep Purple har hållt sig undan den djupa brunn som är power ballader och egentligen bara trillat I en gång med magplasket “Love Conquers All”, och det skyller vi enbart på "Jolene" Turner. Andra purplesnyftare genom åren som ”Child in Time”, ”When a Blind Man Cries” och ”Soldier of Fortune” kan inte med bästa illvilja kallas powerballader. Inte heller denna underbara stämningsfyllda melodi från senaste albumet Rapture of the Deep hamnar i kategorin hjärta och smärta. Vem i rockvärlden skulle kunna döpa en ballad till "Clearly Quite Absurd" förutom Ian Gillan? Låten byggs sakta upp till ett överdådigt crescendo där hammondorgeln drämmer in i hjärteroten.

Mitt första inlägg med låtar att lipa till hittar du här:
Gråtlåtar #1

Kom gärna med egna förslag också.

Sent ska syndar'n vakna: Roger Hodgson rules!

Kanske är det för att jag börjar bli gammal. Supertramp föreföll aldrig intressanta för mig när jag var ung. För smörigt eller för lite riffande.

Det var egentligen inte förrän jag kom över en live dvd med Roger Hodgson från 2006 som fjällen föll från mina ögon. Vilken enorm storhet han är, Roger.

För er som nu mot all förmodan inte vet det så är Hodgson den brittiske gentlemannen som var sångare och keyboardist i popstorheterna Supertramp som hade sin storhetstid i slutet på 1970-talet. Det är han som ligger bakom klassiker som "The Logical Song", "Give a little Bit", "Dreamer", "Bloody Well Right", "It's Raining Again" och många fler. När han 1983 lämnade bandet för en solokarriär försvann allt intressant ur Supertramp. Roger har gjort tre soloalbum, varav det första;In the Eye of the Storm och det senaste; Open the Door, är fullkomliga mästerverk, minst lika bra, om inte bättre än Supertramps största hits. Under de 16 år som skiljer dessa soloalbum hann Roger med ytterligare en skiva;den mer experimentella Hai hai, och bryta båda handlederna i en mystisk olycka som försatte honom ur spel i över 10 år.

Kolla framför allt upp livekonserten Take the Long Way Home- Live in Montreal. Mumma för själen!

Nu kan man bara hoppas att karlsloken släpper ur sig något nytt. Det är på tiden.