Hej hå hej hå, vi nu till gruvan gå

Big Big Train fortsätter hylla svunna tider i sitt fäderneland- och de gör det så bra!

I höstas släppte brittiska Big Big Train första delen i sin musikaliska resa English Electric. Jag hyllade den plattan som det bästa bandet har gjort (här) men nu när del två kommit så får ettan faktiskt snällt kliva ner från tronen. Det här bandet går från klarhet till klarhet och blir bara mer självsäkra och kreativa för varje släpp. Och växer gör de också. På förra plattan var trummisen Nick D'virgilio och gitarristen Dave Gregory nya fullvärdiga medlemmar. På English Electric pt 2 har kvintetten utökats till en sextett genom pianisten Danny Manners.

Musiken är otvivelaktigt gammeldags brittisk med inslag av lika delar folkmusik, klassisk rock och kyrkomusik. Stråkarrangemangen böljar fram i symbios med svävande gitarrslingor och mäktiga synthmattor och till och med blåssektioner. Vackert och melankoliskt blir det utan att surna till och gnälla om att det var bättre förr. För det tycker nog dessa gentlemen. De sjunger om den nästan utrotade gruvindustrin, om  de stora lastångarna vid båtvarven och om ånglokens svunna tider. Sångaren David Longdon har en otvungen röst som förmedlar känslor utöver det vanliga. Hela albumet håller ihop på ett homogent sätt så det är svårt att rabbla alla höjdpunkter men varför inte börja med öppningslåten"East Coast Racer" som handlar om när  ångloket Mallard i juli 1938 satte hastighetsrekordet för ångtåg med 200 km/h. Den 15 minuter långa symfonin tar sig från glockenspielinledning till tung riffalola och tillbaka till lugnare partier med pianiovirtuositet av Guds nåde. Balladen "Swan Hunter" tar oss med tillbaka till historien om skeppsrederiet med samma namn som bland annat byggde RMS Mauretania. Ja, och så rullar det på. "Worked Out" och "Keeper of Abbeys" är bara två fantastiska nummer av dem alla på vägen till avslutande höjdaren "Curator of Butterflies". Man känner igen musikteman från förra plattan vilket ännu mer skapar en helhet som är riktigt charmig.

Produktionen är luftig och öppen, arrangemangen påhittiga och njutbara och samtliga musiker ska ha en lakritsklubba för väl utfört arbete. Den enda frågan man ställer sig är hur bandet ska kunna toppa det här- och  hur många bandmedlemmar de kommer att vara på nästa skiva. Apropå skiva, glöm Spotify eller Itunes, köp English Electric pt2 i fysiskt exemplar och spela i schysst stereo med en kopp te och scones framför dig i karmfåtöljen. Suits You, sir!

Tack för kaffet!

The Black Blood of the Earth påstås innehålla fyrtio gånger mer koffein än en vanlig kopp java. Och vara ofantligt mycket godare. Munskänk Almén tar sig en testhutt…

– Som en 18-årig älskarinna; uppvisande stor nyfikenhet och uthållighet, med en överväldigande iver och samtidigt väldigt krävande lämnar den dig fullkomligt tillfredställd om än något sliten. Se där en smak för hjältar!

Så uttryckte sig min inte särskilt pk kamrat T när han skulle beskriva smaksensationen som uppstår när man inmundigar en kopp av det amerikanska specialkaffet Black Blood of the Earth. Därefter hällde han upp en slurk i ett shotsglas och bjöd mig att själv prova.

Black Blood of the Earth- hädanefter förkortat till BBotE, är en  helvetesuppfinning framtagen av den amerikanske forskaren Philip Broughton. Den exakta processen är hemlig men tricket ligger tydligen i att vätskorna som utvunnits ur bönorna efter malning och sedvanlig behandling vakuumfryses i ett antal dygn. Kvar blir då en oerhört koncentrerad dryck som helt saknar den bitterhet eller syra som annars frambringas ur kaffebönorna vid vanlig bränning och tillagning. Eftersom processen extraherar mer olja från bönorna än vanlig kaffeframställning så ska BBotE även ha en mycket mer koncentrerad och utvecklad smak, för att inte snacka om mer koffeinconcentration, enligt uppgift fyrtio gånger en vanlig kopp bryggkaffe.

BBotE  säljs på flaska  i flytande form. Eftersom produktionen än så länge är extremt blygsam, ca 6 liter om dagen, så får du när du beställer enligt gamla hederliga öststatsfasoner vackert stå i kö och vänta på att just din laddning ska tillverkas innan den skickas. Och billigt är det inte heller. Inklusive frakt från USA får man räkna med att en flaska på 75 cl betingar närmare 600 kr om du ska ha hem den till Sverige. Om du dricker ett litet shotsglas om dagen så räcker det i en månad.

För att inte riskera att hjärtat ska explodera ur bröstkorgen rekommenderar tillverkaren själv att man inte dricker mer än 4 shotsglas (ca 100 ml) om dagen. Annars rekommenderas att man drygar ut den kalla vätskan med tre delar hett vatten för att få en normal kopp kaffe (dock utan bitterhet i smaken). Den galne vetenskapsmannen tipsar också om att man kan blanda till en dödlig drink av tre delar BBotE med en del ren Vodka. Denna blandning skall enligt uppgift få en sötaktig smak påminnande om choklad eller kola.

Som den nätjunkie min inte så särskilt pk kompis T är, hade han sprungit på information om det superkoncentrerade kaffet under sitt planlösa surfande och raskt slagit till och beställt en flaska. Det var de sista dropparna ur denna första provflaska som jag nu hade framför mig.

Och hur smakar det då?

Vätskan i glaset var fullkomligt svart och ogenomskinlig.Den påminde om någon parasitisk utomjordisk livsform som tagen direkt ur ett avsnitt av Arkiv X  och en kort stund fixerade jag den med blicken som om jag förväntade mig att den självmant skulle krypa över kanten på glaset. Men det gjorde den inte.  Jag förde glaset nära min snok och andades in doften som dock visade sig inte alls vara något att skriva hem om. Snarare luktade det ren och skär kaffesump. Lite av en antiklimax måste tillstås. Men det blev bättre när jag höjde glaset till mina läppar för en smakklunk. Först gällde det att komma över att vätskan var kall. Det smakade inte alls som gammalt kallt kaffe, inget av den bittra smaken som man alltid påträffar hos kaffe, hur fint det än är. Istället fick jag smaksensationer av konjak eller whisky fast utan någon som helst alkoholsmak. Visst, moccaaromen fanns där tydligt, och en viss jordig bismak. Kanske lite känsla av cigarr- eller pipa. Och trä. Liknelsen med den 18-åriga älskarinnan får min mindre pk kamrat T stå för själv.

Allra mest påtagligt var koffeinkicken som slog till som en mjuk smekning av hjärnan i en hastighet av 400 km i timmen. Det påminde om ruset man får av ett glas champagne, eller kanske tequila, fast utan dubbelseendet och sluddret, utan snarare med en total klarhet. Sju timmar efter inmundigandet av innehållet i det lilla shotsglaset fann jag mig själv pigg som en kokainstinn ekorre framför min laptop i arbetsrummet, stirrandes på klockan som visade 02,30 men utan vare sig tanke på- eller fysiskt förmögen -att sikta in mig på att nanna kudde.

Utöver smaken och den rejäla koffeinkicken finns det andra fördelar med BBotE. Eftersom den helt saknar den bittra garvsyra som annars ingår i vanligt kaffe så är den mycket vänligare mot magen, för att inte tala om tandemaljen. Bruna kaffefläckar på tänderna är nu ett minne blott! Förvarad i kylskåpet påstås en öpnnad flaska hålla sig i ca 3 månader utan att tappa i smak och arom.

Innehållet i just den flaska jag fick möjligheten att testa var gjort på mörkrostad Robustaböna- lystrande till namnet Death Wish. Inför nästa beställning, då jag själv tänker vara med, provar vi nog en annan böna.