Konsertvåren 2013

Högvis med intressanta akter dyker upp i en konsertlokal nära dig under våren. Det är bara att välja och vraka, och dra ner på oxfilén.

"Om jag hade pengar..dabidabidabidabidabidabidabidaj"... Ja, om man ska ha råd att springa på allt kul i konsertväg som sker i Sverige från nu fram till i sommar, då gäller det att dra ner på annan lyx, som smör och blodpudding. Och vad gör man inte för konsten?

Ikväll 7 februari spelar irländska hjältarna i Clannad på Pusterviksteatern i Göteborg.

Keltiska toner kan avnjutas ikväll i Göteborg.

Beth Hart sjunger ut sin själ på Nalen om en dryg vecka.

16 februari spelar Jojje Wadenius på Fasching i Stockholm, och en vecka senare, 22 feb på Nefertiti i Götet.

Little Feat gästar Trägårn i Göteborg på söndag 17 feb. Samma kväll spelar The Darkness på Tyrol i Stockholm.

19 Februari kommer whiskyröstade Beth Hart till Nalen i Stockholm. Det vill ni inte missa!

Roine Stolt och hans blomsterkungar

22 februari blir det nostalgiafton på Stockholm Waterfront då The Jacksons (minus Michael såklart) uppträder. Don't blame it on the boogie!

Samma kväll blir det progparty galore på Bryggarsalen i Stockholm då svenska Flowerkings delar kväll med Neal Morse. Eftersom även Mike Portnoy ryktas dyka upp på trummor så innebär det att tre fjärdedelar av Transatlantic kommer att uppträda! Konserten är tyvärr slutsåld sedan länge men jag ska dit, lucky me (tack för det, Bosse!).

Kvällen därpå, 23 feb, kan man njuta mer svensk progg i form av Änglagård, även det på Bryggarsalen. Eller så diggar man stonerrock på Debaser Slussen då J.Mascis och hans Dinosaur JR kommer dit.

Ständigt upptagne Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield, No Man, Storm Corrosion) uppträder med sitt soloband i Filadelfiakyrkan i Stockholm 16 mars och den 19 mars lirar Totogitarristen Steve Lukather på Nalen i sthlm. Jazzfunkgubbarna i Yellowjackets besöker Fasching den 29 mars, ...And You Will Know Us By The Trail of the Dead kommer till Debaser Slussen 7 april

Yes (dock utan originalsångaren Jon Anderson, eller keyboardisten Rick Wakeman) spelar på Södra Teatern i Stockholm lördag 13 april, Steve Hacketts konsert på  Nalen 24 maj är slutsåld sedan länge.

David Coverdale och hans mannar kommer till Gröna lund 5 juni.

Gröna Lund satsar lite på rock i sommar. 5 juni lirar Whitesnake på stora scenen och två dagar senare, 7 juni spelar 3 Doors Down där.

Samtidigt pågår Sweden Rock Festival nere i Blekinge 5-8 juni. Rush, Kiss, Saxon, Survivor, Europe, Status Quo, Ufo, Asia och Accept är några av banden som är klara. Vill man inte åka ner till södra delarna av landet för att njuta sminkrock kan man få se Paul Stanleys välbevarade överkropp på Friends Arena i Stockholm då Kiss spelar där någon vecka tidigare, 1 juni.

I augusti spelar bl.a. Deep Purple på Getaway rock i Gävle. Men det blir en annan historia. Det hinner jag återkomma till. 

Grattis David Coverdale, 60 år!

                                                                                          Foto: Jesper Almén

Hjärtliga gratulationer till gamle läderlungan David Coverdale, en äkta rocklegend och dessutom en hyvens prick.

Idag, 22 september är det exakt 60 år sedan David Coverdale såg dagens ljus i Saltburn By the Sea, England. David har trollbundit oss med sin bluesiga stämma sedan han som 22-årig okänd yngling blev sångare i världsbandet Deep Purple. Efter 3 studioalbum med Purple gjorde Coverdale två fantastiska soloalbum för att sedan starta Whitesnake, ett band han leder framgångsrikt än idag.

David är en av mina absoluta favoritsångare i världen och har en scennärvaro som är enorm. Dessutom är han oerhört trevlig som människa, kan jag säga efter att ha intervjuat honom öga mot öga. han har en fantastisk förmåga att komma ihåg ens förnamn och får en att känna sig välkommen och uppskattad.Artig och belevad är han nuförtiden en äkta gentleman.

Davids enorma intresse för halvsnuskiga texter är väldokumenterat genom åren. Här kan ni läsa en artikel jag skrivit tidigare om det.

Må du stolt strutta runt på rockscener världen över många år till. Cheers, we wish You well!

Än ringlar ormen

Whitesnake krälar på in i 2010-talet med oförtruten jaktinstinkt. Och sneglar glädjande nog mer tillbaka till ursprungsbluesen.

Behöver världen verkligen en ny Whitesnake-skiva? På den frågan skulle jag vilja svara med ett rungande njaäe..

David Coverdale och co har blivit alltmer som ett AC/DC. Man vet vad man har att förvänta sig från en ny skiva. Samma melodier, samma textrader om big bass drums, Love in the first degree och shelter from the storm. Så har det inte alltid varit.

Det fanns en tid på åttiotalet då Whitesnake var viktiga, spännande och till och med nydanande, sin klassiska brittiska blueshårdrock till trots. Skivor som Trouble, Ready an Willing, Come an Get it, Saints & Sinners och Slide it In, för att inte tala om det underbara dubbellivealbumet Live...In the Heart of the City är alla mästerverk i min bok. Vid metamorfosen 1987 från ölmagad bluesmagi till hårsprejade MTV-trolleritrick hade jag redan tappat intresset även om jag rent låtmässigt kan uppskatta en del av det som fanns på kioskvältaren Whitesnake 1987. Därefter har det i princip bara gått utför med bandet. Coverdale har genomgående behållt charmen och styrkan i rösten, liksom sin överväldigande personlighet men låtmaterialet har tyvärr standardiserats på tok för mycket.

Comebackplattan Bad for Good som kom för tre år sedan gjorde mig både glad och ledsen. Där fanns ett jävlaranamma och en glädje, men låtarna höll inte och produktionen var alltför iskall och chromad. Personligen var jag övertygad om att det skulle bli bandets svansång i studioväg. Döm om min förvåning när det utannonserades en ny studioplatta i vår. Och ännu mer haksläpp fick jag när jag fick lyssna på plattan. Förutom att ha ett mycket varmare sound produktionsmässigt så har Coverdale och gitarristen Doug Aldrich valt att snegla mer tillbaka till det tidiga åttiotalet än åt det senare, och det kan aldrig bli fel.

Många av låtarna på nya Forevermore är typiska standardnummer skapade enligt beprövad Whitesnakemall men de framförs med gusto och på skivan finns några guldnummer som kan platsa på en best off-platta brevid gamla klassiker som "Fool for Your Loving" eller "Walking in the Shadow of the Blues".

Inledande "Steal Your Heart Away" rockar frenetiskt och bjuder på trynorgel. Drömmen hade naturligtvis varit riktig hammondorgel men det verkar som om klaviatur inte har någon större plats i Whitesnake anno 2011. Av andra rökare på skivan tycker jag extra mycket om "My Evil Ways" och "Whipping Boy Blues", eller "I Need You" (här hör man faktiskt lite hammond!)annars är det svårt att inte bli förtjust i lugnare kompositioner som det mäktiga titelspåret eller "Fare Thee Well".

Jag är fortfarande inte hundra procent säker på att världen behöver ännu en Whitesnakeskiva, men när det gäller just den här så visar jag ändå tummen upp. Och en Coverdale på autopilot springer fortfarande flera ärevarv runt nuvarande konkurrenters alster. Tänk då vad han åstadkommer när han som här är inspirerad...

I min lila, lila värld av purpur...

Deep Purple kommer till Sverige igen, och den här gången har de hela gneklådearmén med sig. Samtidigt rör det på sig i det stora oregerliga Purplefamiljeträdet. Grenarna spretar åt alla håll och där är ett liv och ett kiv. Det är vår i luften helt enkelt.
I december rullar Purple in över svenska gränsen för två spelningar, en på Hovet i Stockholm 9 december och en i Scandinavium i Götlabörrg kvällen därpå. Med sig har de en symfoniorkester som ska kompa när gubbarna river av sina klassiska nummer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Jag minns med skräckblandad förtjusning sist de var här med orkester, i början av 2000-talet. Då framförde de det klassiska stycket Concerto for Group and Orchestra, skrivet av Jon Lord, och avslutade med de vanliga paradnumren. Framträdandet var en angenäm upplevelse men förstördes bitvis av en del inavlade praktarslen i publiken som naturligtvis inte hade uppmärksammat att det var en symfoniorkester de skulle se, fastän det stod på affischen. Brakfulle Benny från Bergsjö och hans indolenta fru/mamma stod under det finstämda oboesolot och gastade efter ”Highway Star” och förstörde stämningen kapitalt.

Den här gången är det dock inte fråga om några klassiska stycken utan mer klassisk rock, arrangerad för symfoniorkester. Jag kan tycka att idén känns lite allmänt trött och oinspirerad. Jag hör hellre ösiga pigga versioner av sällan spelade purplelåtar, uppblandat med det som publiken alltid vill ha; ”Smoke”, ”Black Night”, ”Lazy”, ”Space Truckin’” m.fl. fast jag lär väl stå där med dunkande hjärta och tårar i ögonvrån som vanligt i december.

I väntan på att Purple ska släppa nytt studiomaterial (Kom igen nu, det är ju 6 år sen sist!) så får man väl hålla tillgodo med arkivgrejer. I maj släpps en dvd med material från Deep Purple mk IV, dvs Tommy Bolin på gitarr. Dokumentär och livekonsert utlovas och det ser vi fram emot då några sådana dokument från 1976-uppsättningen sedan tidigare inte finns, i alla fall inte officiellt. Om man inte kan få nog av Tommy Bolin så släpps även en live dvd där man kan beskåda ett liveframträdande med hans gamla band Zephyr. Dvd:n heter The Barry Richards TV Collection Volume I, och innehåller även framträdanden från artister som Alice Cooper, Bob Seger, Rory Gallagher och Humble Pie.
Några av nuvarande purplemedlemmarna är involverade i sidoprojekt. Steve Morse har spelat in musik med en ny supergrupp bestående av Mike Portnoy (ex Dream theater), Neal Morse (Ex Spock’s Beard) och Steve Morse Band-basisten Dave La Rue, samt sångaren Case McCpherson. Skiva ska komma senare i år. Roger Glover har gjort ny soloplatta. Life was Easy heter den och släpps i juni.

Samtidigt ligger andra före detta Purple-medlemmar inte på latsidan. David Coverdale och hans Whitesnake släpper ju nya Forevermore på måndag, och jag kan säga redan nu att utan att överaska eller bryta någon ny mark så är plattan ändå ett enormt framsteg från förra skivan och en återgång till det varmare och bluesigare sound som kunde hittas på materialet från tidigt 80-tal, pre hårspray och chrome-perioden som inleddes med 1987. Jag återkommer inom kort med utförlig recension.
Glenn Hughes och hans Black Country Communion later meddela att deras andra platta, fantasifullt betitlad 2, ska släppas 13 juni. Låtarna har namn som “The Outsider”, “Man In The Middle”, “Cold”, “Smokestack Woman”, “Faithless” och “Crossfire” och ska enligt Glenn själv ha de mörkaste texterna han skrivit sedan Addiction-plattan.

Sommarskägg?

Spock's Beard kommer till Sweden Rock Festival. Nu börjar artistlistan se riktigt trevlig ut. Kan det bli så att jag faktiskt kommer iväg i år?

Artistlistan till årets upplaga av Sweden Rock Festival börjar bli riktigt intressant. Headlinare Ozzy och Judas Priest i all ära, men av de stora drakarna är det egentligen bara Whitesnake som jag är intresserad av att se. Framför allt eftersom de lockar med "very special guests". Låter som om några gamla bandmedlemmar ska få äran att dyka upp och gästspela. Visst vore det underbart att få se Coverdale dela scen med gamla ormtjusare som Bernie Marsden, Mickey Moody, Neil Murray eller Ian Paice, fast risken är att det blir ett rejält antiklimax med en långtidssjukskriven Adrian Vandenberg eller en basslickande Rudy Sarzo istället. Nå, låt oss hålla tummarna för det första alternativet.

Roligt är också att USA:s progrockstoltheter Spock's Beard kommer till festivalen. Deras senaste album X är det bästa de åstadkommit på år och dar och live levererar de med härligt samspel och en fantastisk backkatalog att ösa ur.
Övriga band som jag extra gärna kan tänka mig att se i år är Kansas (Herregud, gubbar, kan ni inte komma med en ny skiva???), Styx och the Cult, men det finns även andra artister som säkert kan överraska. Förhoppningsvis dyker dessutom fler intressanta bokningar upp innan festivalen går av stapeln i juni.

Nytt från Coverdale och Plant?

De gyllene rösterna från sjuttiotalet förefaller extra aktiva i år. Robert Plant, David Coverdale och Paul Rodgers är alla skivaktuella, i alla fall så småningom...

David Coverdale låter meddela på sin hemsida att Whitesnake håller på med en ny platta. Får vi hoppas på en lite mer utsvävande historia denna gång? Comebackplattan Good to be Bad var bättre än väntat men sämre än förhoppat. Den nya skivan sägs vara klar till nästa år. Lång väntan.

Robert Plant har arbetat på ny soloplatta. vad som hände med uppföljaren till höjdaren Raising Sand med Alison Krauss vete tusan. Men Plant är minst lika bra på egen hand, som förra plattan Mighty Rearranger tydligt visade. Något fastsatt datum för nya alstret har jag inte lyckats hitta, men i år kan vi väl i alla fall hoppas?

Paul Rodgers är aktuell med ny liveplatta med gamla kompisarna i Bad Company. kan vi hoppas på nytt studiomaterial också i någon form?

Wine, Women and song?

Farbror Bosse? Nej, David Coverdale!
Foto: Pär Davérus



En studie av David Coverdales texter genom åren


För oss svenskar kan det te sig lite underligt att David Coverdale i alla år har fått utstå spott och spe i engelsk press för sina låttexter. Om han hade levt i Sverige och skrivit texter på svenska är dock risken stor att Coverdale hade jämförts rakt av med Eddie Meduza som sjöng om kvinnor som madrasser med hål i. Och sanningen är nog att i sina värsta stunder var inte Whitesnakes textämnen långt ifrån dem hos Varbergssonen Meduza.

Coverdales poesi har dock inte alltid rört sig i regionerna under ormskinnsbältet. De första exemplen på hans poetiska ådra finner man på Deep Purples Burn-album från 1974. Till just titellåten var den unge debutanten så mån om att få uppskattning av gitarristen Ritchie Blackmore att Coverdale skrev fyra-fem uppsättningar med texter, alla med science fiction- eller fantasytema. Texten som kom med på skivan handlar om en häxbränning och innehåller uttryck som "Devil’s Sperm” vilket får en att stilla undra över kvaliteten på de andra icke publicerade textvarianterna…

I titelspåret på uppföljaren Stormbringer har Coverdale snott själva titeln från den engelske fantasyförfattaren Michael Moorcocks berättelser om albinoprinsen Elric och hans demonsvärd, men låttexten har i övrigt inte mycket med böckerna att göra. Andra tidiga textteman hos Coverdale rör sig mestadels i klassiskt bluesterritorium med ord som drifter, traveller, dice, gamblin’ man, gypsy och Lady Luck. Den ensamme missförstådde förtappade vandraren som aldrig finner den äkta kärleken men tar vad han får, bortglömd av Gud och sorgsen i sin själ. Mycket kan ses som karbonpapper på Free/Bad Companysångaren Paul Rodgers texter som i sin tur såklart snott alla ord från gamla bluesgubbar som Howlin' Wolf, Muddy Waters, Elmore James och Robert Johnson.

Andra textämnen hos Coverdale byggde mer på klassiska rockteman, ofta på gränsen till skrattretande. Eller vad säjs om rader som ”Well I'm a rock and roll preacher, Not a Sunday school teacher” från “Highball Shooter”?

Texterna på soloalbumen Whitesnake och Northwinds 1977 rörde sig mest i olycklig kärlek-facket och Davids bild av sig själv som bluesman var utstuderat tydlig.

På Whitesnakedebuten Trouble från 1978 hade texterna plötsligt ändrat karaktär. Visst fanns här ännu många bluesaforismer som t.ex. ”I was born a gambling man, and before I could walk, I had to learn how to run.” Men även mer djärva rader som i öppningspåret “Take Me With You”: “I know love and what it means, It's a skinny little girl in tight ass jeans, I love to hear 'em moan and cry, 'Cos God made men to satisfy”. Det är ord som inte lämnar mycket över åt fantasin.

På andra ställen visade Coverdale upp något av en kristen tro… ” You can pray to the Lord above” stönar han i “The Time Is Right For Love”. Även detta tema har kommit igen genom åren i låtar som ”Blindman”, ”Child Of Babylon” och ”Saints & Sinners”.

Mest har den gamle charmören dock hållit sig till illa dolda sexualundervisningslektioner i sina kompositioner.
”All of you women better lift up your skirts an' run, 'Cos I aim to shoot my pistol an' fire like a Gatlin gun” vrålar han liderligt i ”Rough An Ready” från 1983. I “Dancing Girls” från samma år besjunger han sin egen pung (”I got a one track notion on a feminine squeeze, A sackfull of love an' a mindful of fantasies”) och syskonkompositionerna ”Slide It In” och ”Spit It Out” går inte att tolka på fler sätt än ett.

Inför den stora transformationen 1987 hade Coverdale tonat ner sina snuskiga syftningar betydligt. Där var det istället de halvporriga musikvideorna med hans blivande fru Tawny Kitaen som stod för hey babberibban.

På senare års alster är gamla bluesteman tillbaka i stor utsträckning men även lite djupare funderingar på den känslomässiga skalan. Davids soloalbum Into the Light visade på en mycket mer mogen och stilfull gentleman än den ölmagade Dionysos som svängde mickstativet som den värste Theobald Thor. Till och med på det senaste Whitesnakealstret Good to be Bad har han hållt sexanspelningarna till ett minimum med textraden "You Won't mind me trying to find Your secret door" som enda möjliga lilla återfall.

Det är roligt att se att David Coverdale har vuxit upp och blivit en mogen man, men det är inte utan att man ändå saknar stor poesi som
“If you would change your mind we could find a night of satin sheet action, I promise I won't do anything Babe, unless you want me to, And that’s a fact”…

Så vackert! Den musikaliska motsvarigheten till FIB Aktuellts sexnoveller…

Årets 10 bästa rockskivor: nr 3

Whitesnake
Good to be bad

När min ungdomsidol David Coverdale bestämde sig för att damma av sitt gamla bandnamn Whitesnake och dra på turné igen efter många års uppehåll var jag till en början tämligen skeptisk. I mina ögon hade DC inte åstadkommit något riktigt bra musikaliskt sedan 1987 och höjdpunkterna i hans karriär får man gå ännu längre tillbaka för att hitta.

Men att se bandet live var en enbart positiv upplevelse. Visst, någon charmig ölmagad boogierock a' la tidigt åttiotalswhitesnake var det inte tal om. Under det nyömsade skinnet slingrade sig en glänsande cyberreptil med gapig hårdrockslook fast med Coverdales charm, espri och guldstämma intakt.

I våras kom så Good to be bad, första Whitesnakeplattan med nytt material sedan 1998. Mina förväntningar var inte så höga, men jag skulle bli riktigt positivt överraskad.

Subtilt är det förvisso icke. Vitsnoken anno 2008 är hårdrock så bredbent att den riskerar att ofrivilligt gå ner i spagat. Produktionsmantrat verkar ha varit "Max på allt!" Samtliga nålar slår i rött då inledande "Best Year" vrålar igång och rensar hörselgångarna. Och sedan rullar det på med plattan i mattan genom skivans 11 spår.

Coverdale har tidigare haft en tendens att upprepa sig, både textmässigt och i melodier, och visst är några av spåren lite väl lika gamla synder, men mestadels visas en pigg, nyskapande och självsäker attityd upp. Efter en liten svacka i mitten av albumet tar det sig rejält på slutet med episka "'Til The End of Time".

Av årets alla comebacker av klassiska rocklegender (AC/DC, Metallica, Guns n' Roses, Motley Crue, Judas Priest, Def Leppard,Alice Cooper, Uriah Heep...) är Coverdale och hans kohorter faktiskt de som lyckas låta mest inspirerade och pigga.

Ey up!