Tidernas längsta match av "Gömma Nyckeln" är över. Igår släpptes äntligen Seventh Keys nya album efter 8 år och lika många bedrövelser.
Seventh Key har alltid haft en speciell nyckel till mitt hjärta (ok ok, jag lovar, slut med nyckelskämten från och med nu). Bakom bandnamnet döljer sig ett tvåmansprojekt bestående av sångaren och basisten Billy Greer och gitarristen och producenten Mike Slamer. Billy spelar till vardags bas i Kansas men lirade på åttiotalet i bandet Streets tillsammans med Slamer, som annars är mest känd för sin medverkan i kultbandet City Boy. Första Seventh Key-plattan kom 2001 och var då i princip en soloplatta från Billy Greer med bidrag från, utöver Slamer, även andra namnkunniga kompisar som Kansaspolarna Steve Walsh och Phil Ehart samt Steve Morse . Inför uppföljaren tre år senare var Slamer involverad mycket mer, från att vara medkompositör på samtliga låtar till att spela all gitarr och producera verket. Strax efter kom till och med en liveplatta och dvd, där man kunde se Slamer framträda i livesammanhang för första gången sedan inlandsisen smälte. Visuellt var det ungefär lika spännande som att titta på tidigare nämnda inlandsis men musikaliskt var det njutbart som hin håle.
Sedan dess har det varit tyst om projektet. När jag träffade Billy Greer som hastigast på Sweden Rock Festival när han var där med Kansas för tre år sedan så berättade han att flera låtar var skrivna men att det drog ut så på tiden att få ut något eftersom Mike Slamer vår så extremt noga i produktions- och mixningsskedet. Som Billy uttryckte det; Han har gått i skola hos Mutt Lange...
Ja, nu är skivan här i alla fall. I Will Survive heter verket och består av 11 spår. Det är fortfarande radiovänlig rock (som uppenbarligen radion slutat vara vänlig mot eftersom man aldrig hör sådant här på radio längre), men jag tycker mig ana vissa spår av mer intrikata arrangemang i symfonirocksgenren bland låtarna. Att höra Slamers porlande gitarrslingor är en lisa för själen och om man bortser från de generella texterna och den säkert medvetna åttiotalsljudbilden så är det här riktigt spännande- nog det bästa killarna gjort ihop under Seventh Key-namnet. Inkluderandet av David Ragsdales violin i vissa låtar gör också att Kansasvibbarna är tydliga, särskilt som Billy Greer alltid har låtit skrämmande lik Steve Walsh i sångsätt. Och med tanke på att att det inte verkar som om det någonsin kommer att dyka upp någon nyskriven musik från Kansas så är det här kanske det bästa vi kan förvänta oss. Och det är ju inte kattexkrement precis....
Jag är glad att den här skivan inte kom redan i somras för om jag hade haft den i bilstereon hade jag säkert åkt på fler hastighetsböter utöver de två jag fick i fejan på en och samma dag. Man får helt klart nervös gaspedalfot av sådan här musik.
Seventh Key har alltid haft en speciell nyckel till mitt hjärta (ok ok, jag lovar, slut med nyckelskämten från och med nu). Bakom bandnamnet döljer sig ett tvåmansprojekt bestående av sångaren och basisten Billy Greer och gitarristen och producenten Mike Slamer. Billy spelar till vardags bas i Kansas men lirade på åttiotalet i bandet Streets tillsammans med Slamer, som annars är mest känd för sin medverkan i kultbandet City Boy. Första Seventh Key-plattan kom 2001 och var då i princip en soloplatta från Billy Greer med bidrag från, utöver Slamer, även andra namnkunniga kompisar som Kansaspolarna Steve Walsh och Phil Ehart samt Steve Morse . Inför uppföljaren tre år senare var Slamer involverad mycket mer, från att vara medkompositör på samtliga låtar till att spela all gitarr och producera verket. Strax efter kom till och med en liveplatta och dvd, där man kunde se Slamer framträda i livesammanhang för första gången sedan inlandsisen smälte. Visuellt var det ungefär lika spännande som att titta på tidigare nämnda inlandsis men musikaliskt var det njutbart som hin håle.
Ja, nu är skivan här i alla fall. I Will Survive heter verket och består av 11 spår. Det är fortfarande radiovänlig rock (som uppenbarligen radion slutat vara vänlig mot eftersom man aldrig hör sådant här på radio längre), men jag tycker mig ana vissa spår av mer intrikata arrangemang i symfonirocksgenren bland låtarna. Att höra Slamers porlande gitarrslingor är en lisa för själen och om man bortser från de generella texterna och den säkert medvetna åttiotalsljudbilden så är det här riktigt spännande- nog det bästa killarna gjort ihop under Seventh Key-namnet. Inkluderandet av David Ragsdales violin i vissa låtar gör också att Kansasvibbarna är tydliga, särskilt som Billy Greer alltid har låtit skrämmande lik Steve Walsh i sångsätt. Och med tanke på att att det inte verkar som om det någonsin kommer att dyka upp någon nyskriven musik från Kansas så är det här kanske det bästa vi kan förvänta oss. Och det är ju inte kattexkrement precis....
Jag är glad att den här skivan inte kom redan i somras för om jag hade haft den i bilstereon hade jag säkert åkt på fler hastighetsböter utöver de två jag fick i fejan på en och samma dag. Man får helt klart nervös gaspedalfot av sådan här musik.
