Känner du till Dave Matthews Band? Inte det? Då är du i gott sällskap. I Sverige finns knappt gruppens plattor att få tag i och de har bara varit här och spelat en gång för 14 år sedan. I bandets hemland USA är det dock annorlunda. Där har de sålt mer än 30 miljoner album och anses vara ett av det mest populära livebanden det sista årtiondet. De största rockartisterna har alltid kommit från USA och Storbritannien. Så har det varit sedan rockens födelse på femtiotalet. Vi andra små fisländer kan komma struttandes med våra Roxette, Aha, Jean Michel Jarre, Scorpions, Sugarcubes eller Ravi Shakar, men jämfört med den flod av megastjärnor som forsat ut från andra sidan Atlanten och från de brittiska öarna så står vi oss rätt slätt. Därför är det fascinerande när det emellanåt kommer fram band som blir megastora i sitt hemland USA men inte lyckas slå i Europa eller resten av världen.
The Dave Matthews Band har på sina femton år sålt mer än 30 miljoner skivor. De är idag ett av USAs mest populära liveband och omsatte 2005 ofattbara 57 miljoner dollar enbart på turnerande i Nordamerika. Men i Sverige är de så gott som okända. Bandets besök på den här sidan Atlanten har också varit ytterst sporadiska. Den enda konserten i Sverige hittills skedde i februari 1995 på Gino i Stockholm. Därefter har man gjort några halvhjärtade försök att turnera på kontinenten, för ett par år sedan spelade de faktiskt på Tivoli i Köpenhamn.
2 juni släpps DMBs hett efterlängtade sjunde studioalbum
Big Whiskey and the Groogrux King. I väntan på den tänkte jag här gå igenom gruppens tidigare studiokatalog så ni som inte har den hinner uppdatera er inför nysläppet.
Under The Table And Dreaming (1994)Här fick den stora publiken för första gången stifta bekantskap med Dave Matthews Bands speciella typ av musik: otroligt svängiga trummor, funkbas, akustisk gitarr, saxofon och fiol och en ettrig, väsande, skrikande, svepande personlig röst. Det finns musikaliskt släktskap till artister som Sting, Paul Simon och Peter Gabriel men Dave Matthews Band har ändå en alldeles egen stil. Bandets instrumentala kvaliteter är uppenbara men Steve Lillywhites tajta produktion håller ihop låtarna så de inte flyter ut till tekniskt effektsökeri. Med det sagt så finns de flesta av låtarna på debuten i bättre versioner på olika liveskivor. Singlarna ”What Would You Say” och ”The Best Of What’s Around” är självklara hittar, men här trängs även andra minnesvärda melodier som ”Satelite”, ”Warehouse”, ”Dancing Nancies”. Och finns det en mer pigg och glädjespridande låt som samtidigt har en mer deprimerande text än ”Ants Marching”? En förstklassig debutskiva.
Crash (1996)Musiken på bandets andra skiva är spretigare och mer vågad än på debuten. Man har tagit ut svängarna helt enkelt och skäms inte för att glänsa instrumentalt. Tim Reynolds gästar på elgitarr och det bidrar också till att stilen skiljer sig kapitalt från debutplattan. Öppningsspåret ”So Much To Say” lägger ribban högt med sitt otroliga gung men det är ändå inte det bästa spåret på skivan. Latino-doftande ”Two Step” rockar ruskigt men är på samma gång oerhört emotionell och i ”Too Much” väntar man sig när som helst att James Brown skall hoppa fram och tjuta Yeah! Lugna ”Crash Into Me” berör på många plan liksom ”Lie In Your Grave” och då har jag ändå inte nämnt ”Say Goodbye” och ”Tripping Billies”. Spelglädjen är total. Det här kan mycket väl vara DMB:s bästa studioalbum.
Before These Crowded Streets (1998)Bandets konstanta turnerande med jamsessions varje kväll har satt sina tydliga spår i låtmaterialet. Åtta av skivans tio låtar är över 6 minuter långa och det improviseras och jammas friskt hela skivan igenom. ”Rapunzel” låter mest som materialet på de tidigare två skivorna, i övrigt är stämningen mycket mörkare. ”Don’t Drink The Water” ,”Halloween”, ”The Stone”, ”Crush” och ”The Dreaming Tree” är alla störande och vackra på samma gång. Bandets mest krävande platta, men för den som lyckas ta till sig låtarna, även den mest givande.
Everyday (2001)Efter en oerhört krånglig inspelningssession på fyra månader tillsammans med Steve Lillywhite gav sig bandet ut på turné igen. Man lirade en hel del nytt material från inspelningarna live men efter turnéns slut valde man att förkasta alla låtar och istället åka till Kalifornien och spela in nytt material tillsammans med producenten Glen Ballard (Alanis Morisette, No Doubt och Aerosmith m.fl.). Eftersom Ballard var mycket mer av en rockproducent och dessutom var med och skrev låtarna tillsammans med Matthews blev materialet följaktligen det hårdaste bandet hittills presterat. Trots flera starka spår (främst ”The Space Between”, ”When The World Ends” och ”Everyday”) så känns produktionen lite malplacerad. Bandet är för hårt hållet helt enkelt. Det känns mer som en soloplatta från Dave Matthews än en grupprestation. Inledande ”I Did It” är ett bra exempel. En härlig ösig låt, men den passar inte Dave Matthews Band.
Busted Stuff (2002)Fansen som hade hört höjdare som ”Grey Street” och ”Big Eyed Fish” och ”Where Are You Going” i livekonserter sedan år 2000 fick nu äntligen höra dem i studioversion. Bandet kröp till korset och spelade in de flesta låtarna från de beryktade
The Lillywhite Sessions- fast i lite nya arrangemang.
Resultatet är en återgång till gammal god form. Här jammas och leks det igen. Rocktendenserna är nu helt borta och de luftiga, melankoliska känslorna svävar åter fram ur det sväng som endast Beauford och Lesard kan skapa. "Grey Street" kan vara en av världens tre bästa låtar någonsin.
Stand Up (2005)Hela tre år fick vi vänta på helt nytt material från bandet och när det äntligen kom så lät det mycket annorlunda. Dave Matthews Band har helt klart utvecklats, eller vuxit upp kanske man skulle kunna säga. Allt från arrangemang, instrumentalisering (mycket piano!) och sångstil är nytt. Stand Up presenterar ett avslappnat band som verkar vilja ha roligt i studion utan att försöka imponera så förtvivlat. Producenten Mark Batson har använt en helt annan approach än föregångarna Lillywhite och Ballard vilket gör att plattan låter organisk, avspänd och überproducerad på en och samma gång! Visst märks det att Batson har producerat R&B-artister tidigare, men det skadar på intet sätt Dave Matthews Band. Framför allt Carter Beauford verkar trivas utmärkt med den svängiga produktionen, så här piggt har han inte trummat sedan
Before These Crowded Streets. Plattan inleds på ett härligt sätt med ”Dreamgirl” men här finns mycket annat att glädjas över, allt från titelspåret, ”American Baby” och ”Old Dirt Hill” till vackra ”Stolen Away On 55th And 3rd”. Stand Up är absolut inte DMB:s ösigaste album, men en på alla sätt angenäm upplevelse. Vad skall killarna hitta på till nästa skiva?
Dave Matthews: Some Devil (2003)Varför släpper Dave Matthews en soloplatta? Kommer det inte att låta precis likadant som musiken han gör med sitt band? Tydligen inte, visar det sig. När man lyssnar på
Some Devil får man höra en helt annan Dave. Den personliga rösten är såklart där, liksom de sökande texterna om liv, sex och dödgrävare men musiken är mycket mer nedtonad jämfört med den som framförs i Dave Matthews Band. Med hjälp av polarna Tim Reynolds och Trey Anastasio (Phish) på gitarr har Matthews skrivit ett gäng både vackra och eftertänksamma låtar som lätt smyger sig på och värmer samtidigt som de ofta lämnar efter sig en känsla av vemod. Favoriter här är inlkedande "Dodo", ”Gravedigger” (med textraden “Gravedigger, when you dig my grave, can you make it shallow so that I can feel the rain”), “So Damn Lucky” och “Stay Or Leave” .
