fredag 24 februari 2012

Spock’s Beard vänder blad


Spock's Beard
The X-Tour Live


Spock’s Beard gillar liveskivor. Om det fanns en klubb för artister som släpper ohemula mängder officiella konsertupptagningar så skulle det amerikanska progrockbandet helt klart platsa, tillsammans med grupper som Dave Matthews Band, Deep Purple,Grateful Dead, Styx och Pearl Jam. Detta blir bandets nionde liveskiva sedan starten för 20 år sedan. Det är nästan lika mycket som bandets hela studiooutput. Idén är inte dum. Spock’s Beard må ha scennärvaro som en femteklass på skolavslutningsframträdande men deras samspel och musikaliska ekvilibrism är något att beskåda och njuta av i kubik. Dessutom är faktiskt de flesta av liveplattorna essentiell lyssning, eftersom de skiljer sig rejält åt. Låtmaterialet varierar kraftigt då det oftast varit baserat på den senaste studioskiva de för tillfället turnerat med. Så är det också i det här fallet. På The X-Tour Live spelar bandet sig igenom hela det senaste albumet X, för att därefter avsluta med en lagom samling av äldre favoriter.

Just det här livedokumentet är intressant på flera plan. Dels var X inte bara en ovanligt bra Spock’s Beard-skiva, utan också en som betytt mycket för bandet emotionellt. Den är tydligen den skiva som de alla är mest nöjda med och det märks lite extra i liveframförandet av låtarna. Några inspirerade jamsessions bjuds vi inte på, men ett fläckfritt framförande nästan not för not . Vad bandet inte visste vid tiden för inspelningen var att detta skulle bli sångaren och trummisen Nick D’Virgilios sista skiva med Spock’s Beard. Nick lämnade i höstas för att ersättas av sångaren Ted Leonard och trummisen Jimmy Keegan. Därmed kan man säga att Spock’s Beard med detta släpp- för att citera Sveriges för tillfället mest uppmärksammade morfar- vänder blad.

När bandet gav en spelning på Sweden Rock Festival i somras använde de sig av den nya sättningen, även om den då inte var officiell. Leonard hoppade in som ersättare för D'Virgilio. Låtvalet på den här liveskivan är i stort sett detsamma som spelades på den för övrigt excellenta spelningen. Av de spelade icke-X-låtarna är ”The Doorway” och ”Thoughts” alltid lika härliga att höra. ”June” må vara en fantastisk ballad men den finns dokumenterad minst tre gånger på tidigare livealbum och känns därmed lite överflödig. Ryos keyboardsolo är sedvanligt svettigt och trumduellen mellan Keegan och D’Virgilio är alltid lika rolig, och lämnar här en bitterljuv känsla efter sig eftersom det med största sannolikhet är sista gången vi får höra den.

Jag spelar sällan liveskivor i samma utsträckning som studioskivor (förutom Live and Dangerous och Made in Japan) så X-Tour Live lär inte slitas ut i första taget, men som Spock’s Beardfan ser jag den som en självklar medlem i samlingen. Skivan finns både som DVD och dubbel-cd. Här finns all anledning att tänka över inköpet. Den som förväntar sig visuella proggteatrala framträdanden i stil med Peter Gabriel eller Fish bör nog sänka sina förväntningar till mer moderata nivåer. Men en hemtrevlig energi infinner sig förvisso på scen. Den energin upplevs alldeles utmärkt även utan bild.
Ryo Okumoto leker oorganiserad organist under Spock's Beards spelning på Sweden Rock Festival i somras.

torsdag 16 februari 2012

Organisk spis skänker mer frid än energi



Michael Landau Group
Organic Instrumentals


Michael Landau hörde jag första gången i början av 1980-talet, på gruppen Maxus enda album, där hans gitarrslingor förgyllde de pigga poprockkompositionerna. Sedan dess har han profilerat sig som en av de mest anlitade och respekterade studiogitarristerna i hela världen och har spelat på album som Michael Jacksons Bad och Pink Floyds A Momentary Lapse of Reason och hundratals andra plattor med allt från Chicago, Joni Mitchell, Alanis Morissette, Rod Stewart, Julio Iglesias, Pink, Dolly Parton och Bonnie Raitt till Eros Ramazzotti och Mariah Carey. Med så pass späckat spelschema är det otroligt att han dessutom hunnit med att ge ut så mycket eget material. Förutom ett par soloplattor har det även blivit skivor med egna gruppen Burning Water och projekten Raging Honkies, Hazy Jane och Stolen Fish och nu senast Renegade Creation (med polaren Robben Ford) och som grädde på moset frekvent turnerande med powertrion the Michael Landau Group. Nu har gruppen gett ut sitt första studioalbum bestående av 10 helt instrumentala kompositioner. Förutom den vanliga gruppsättningen med Landau på gitarr, Andy Hess på bas och Gary Novak på trummor, medverkar en hel del gamla polare på skivan som t.ex. Jimmy Haslip, Vinnie Colaiuta och Mikes bror Terry Landau.

Vanligtvis när det gäller gitarristers soloplattor finns det två vägar att gå. Antingen är det fråga om navelskådande gitarronanier som plockar poäng hos musiker men går resten av världen tämligen obemärkt förbi. Inom den genren arbetar guragurus som Jeff Beck, Steve Vai och Joe Satriani. Eller så försöker gitarristen flexa mer än sin fingerfärdighet genom att fokusera på låtmaterialet och gärna sjunga själv. inom den genren hittar vi Totos Steve Lukather, Queens Brian May,och varför inte Joe Bonamassa, John Frusciante (ex Red Hot Chili Peppers) eller Mark Knopfler?

Landau har provat på båda stilarna men den här gången har han valt att ge ut en helinstrumental historia med bakåtkammad jazzlugg och melankoliska bluestoner som ibland söker sig ut i öde fusionlandskap. Det som man hittar minst av här är regelrätt skitig rock. Helt klart mer Kind of Blue än Electric Ladyland.

Inledande ”Delano” sätter tonen direkt med tillbakalutat häng i svänget. Larry Goldings mäktiga Hammondorgel skapar här mysig atmosfär. Mycket av materialet påminner faktiskt om filmmusik i så måtto att de är stora på målande bilder men mindre så på lättmemorerade melodier. Och det är mycket jazzigt. Och bluesigt. I ”Big Sur Howl” färgar trumpetaren Walt Fowlers (Zappa) ödsligt slöa tutningar natthimlen ännu lite mer mörkblå.

Och så rullar det på. Ibland, som i "The Big Black Bear" tar det initialt fart, men även här glider det snart över i smakfulla men lågmälda jam.
Det är något alldeles speciellt med Landaus tonkänsla och anslag som man kan känna igen oavsett vilken musik han spelar, men personligen tycker jag att den kommer allra mest till sin rätt när det raspar loss i hans mer rockiga stunder. På Organic Instrumentals är de få och långt emellan.

Samtidigt är detta ingen besvikelse i musikalisk bemärkelse. Om man, som jag landar i acceptansen att plattan i mattan uteblir till förmån för smoke rings i kvällsfåtöljen så kommer skivan att snurra även i er stereo mången blå timme.

Men nästa gång kan vi kanske hoppas på lite mer bett i yxan? Det vore väl en nåd att stilla bedja om...


Här kan ni se och lyssna på en liveversion av studiospåret "Ghosts and the Goblins"

fredag 10 februari 2012

Strange love, eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska den nya Van Halen-plattan



Det handlar helt om inställning. Att sluta bäva och börja häva. Sprätta en solljummen Budweiser och skåla för att mäktiga Van Halen är tillbaka!

Ända sedan det i höstas stod klart att det faktiskt skulle komma en ny Van Halen-skiva, den första sedan 1998 och den första med Dave Lee Roth på sång sedan 1984, så har jag gått och småbävat. Med de senaste 15 årens turer i Van Halen-lägret(rykten om återföreningar, fel återförening, alkoholproblem, vägran att närvara vid sin egen invigning i rock'n roll hall of fame, slutlig riktig återförening, fast inte ändå för då fick originalbasisten sparken och ersattes av Eddies egen son!)så har man kanske rätt att bäva lite. Samtidigt är väl det lite av charmen med Eddie och hans gäng, att man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. En annan stor faktor att ta i beaktning i detta fall är tiden. Mycket har hänt under de 14 år bandet hållit sig från listorna. Något man redan från första början måste ha klart för sig när man närmar sig den här nya plattan är att Van Halen av idag är ett band som under inga omständigheter kan jämföras med det från 1984.

Jag är inte ute efter att vara någon slags åldersdiskriminerare, många är de artister genom rockhistorien som utvecklats och fortsatt skapa relevant musik långt efter femtioårsstrecket. Musik är inte nödvändigtvis något enbart förunnat ungdomlig eld och entusiasm men en viktig faktor i Van Halens tidiga framgångar var dock att de var ett band som förutom banbrytande musikaliska förmågor hyllade sommar, Kaliforniens sol, collegebrudar och Jack Daniels. Och David Lee Roth var den lejonmanade högsparkande Dionysos som ledde backanalen med vargflin och vickande arsle. Den Dave som framträder idag är mer av en mysgubbe med keps och de grå tinningarnas charm och det är en faktor som man motvilligt måste acceptera om man över huvud taget ska kunna klara av A Different Kind of Truth.

Det första som slår en när man lyssnar på skivan i helhet, är att det är en mycket ärlig skiva som är gjord med stort hjärta och utan ängsliga blickar åt trender eller ens åt vad die hard-fans kan tänkas vilja ha av en ny Van Halen-platta. Och därmed har de paradoxalt nog lyckats med just det, såvida inte fansen lider av den inskränkta förhoppningen att de ska bli återförda till sin egen ungdom med allt nostalgiskt det innebär av enklare mer sorgfria dagar och soliga öldränkta somrar.

Nej, man ska inte jämföra detta med gamla Van Halen. Samtidigt har gubbarna krånglat till det lite för sig genom att själva vara nostalgiska. Flera av låtarna på A Different Kind of Truth är nämligen, antingen i helhet eller i delar, bestående av äldre material, somligt så gammalt som 37 år, från innan bandets debutalbum! Nya singeln ”Tattoo” har samma riff och melodi som ”Down In Flames” som spelades live 1977 men aldrig getts ut officiellt på skiva. Samma sak gäller ”She’s the Woman” som är en låt som fanns med på den demokassett från 1977 som gav bandet skivkontrakt med Warner Bros. Den gamla bryggan i mitten användes till ”Mean Street” på höjdarplattan Fair Warning 1981 men resten av låten är oanvänd. Även utan bryggan är det en av mina favoriter utav de tidigare outgivna demolåtarna. Också ”Bullethead” är en gammal låt från 1977 som ibland gått under namnet ”Bang bang”. ”Big River” är gamla demolåten ”Big Trouble” med ny text och ”Outta Space” är en ny version av ”Let’s Get Rockin’”- också den från 1977. ”Beats Workin’” hette i tidigare demostadie ”Put Out the Lights”. ”Blood and Fire” har hämtat riffet från en instrumental låt som spelades in av Eddie 1984. Samtliga gamla låtar har dock uppdaterats ganska rejält, framför allt genom att Dave skrivit nya texter. Och allt är naturligtvis nyinspelat. Jag har inget emot att man gått tillbaka för att hämta material som inte använts tidigare. Det är inget nytt, det har många band gjort förr. Rolling Stones hämtade i princip allt material på Tattoo You från äldre inspelningar. Dessutom är de flesta fans inte lika anala som jag som sitter med ett trettiotal gamla demos och livebootlegs med bandet så för de flesta kommer detta att vara tidigare helt ohörd musik.

Men här finns också ett gäng nyskrivna låtar, och flera av dem hör faktiskt till något av det hårdaste som bandet gett ut på skiva. A Different kind of Truth är därmed inget som jag ostraffat kommer undan med att spela i bilen på familjesemester, därtill är den alldeles för skränig och rufflig, nästan som tidiga plattor som Women and Children First eller tidigare nämnda Fair Warning.

”China Town” är både hård och snabb, klart tuffast på skivan. ”As Is” drar igång med djungelrytmer från farbror Alex och mynnar ut i en klassisk Van Halen-boogie i stil med gamla godingar som ”I’m the One”, ”Bottoms Up” eller ”Hot for Teacher” . ”Honeybabysweetiedoll” är det mest experimentella på skivan. Någonstans där inne anar man likheter med ”Hang e’m High” från Diver Down, en låt vars stil Eddie försökt återskapa många gånger genom åren.”You and Your Blues” är det närmaste man kan komma en regelrätt hitsingel av de 13 låtarna. I stil påminner den mest om något som skulle kunna förekomma på Diver Down eller 1984, eller till och med på senare skivor med Sammy Hagar vid micken. Möjligtvis saknar man här Michael Anthonys karaktäristiska stämma i körerna. Ersättaren Wolfgang; Eddies tjugoårige son, må vara duktig på basen men har inte samma ljud i skällan som sin föregångare. Funkiga ”Trouble With Never” låter helt nyskapande och fräsch och innehåller ett av Eddies mest inspirerade solon på skivan. Den sista helt nyskrivna låten är ”Stay Frosty”, ett ypperligt exempel på Van Halen när de är på bushumör. Tänk ”Ice Cream Man”, ”Big Bad Bill” eller varför inte David Lee Roths soloprestationer som ”Ladies Night in Buffalo” eller ”Sensible Shoes”.

Förväntningarna hos hårdrocksvärlden har verkat höga och diskussionerna om "bra eller anus" rasar bland fans på forum på nätet. En hel del av förhandskritik och förhoppningar har jag svårt att förstå mig på. Vad förväntar sig folk, att det ska låta ens i närheten av energin och svettutsöndringarna från debutplattan? Det är ju idioti! Killarna är nästan 40 år äldre, har inget mer att bevisa, vare sig musikaliskt eller kommersiellt och egentligen inget att kämpa för. Med tanke på hur skivmarknaden ser ut idag kommer de inte heller att komma i närheten av en bråkdel av försäljningen de haft på sina tidigare album. Bara det tyder på att de gjort den här skivan för att de själva vill, av rent konstnärliga anledningar helt enkelt.

I slutändan handlar det helt enkelt om inställning. Om man kan se att killarna har haft roligt när de spelat in musiken, att Eddie Van Halen fortfarande visar att han är en musikalisk magiker, både ifråga om teknik, ton och känsla- och om man uppskattar att Diamond Dave åldrats med något som nästan kan misstas för grace, ja då kan man faktiskt inte göra något annat än att älska A Different Kind of Truth. Det har jag bestämt mig för att göra. Skål, gubbar!

fredag 3 februari 2012

En titt i kristallkulan 2012


Kom in i Sibyllakiosken! Den store Jesperdamus anar ljuv musik i framtiden…

Nejmen se där, en gammal bekanting. Jag visste att du skulle titta in här på min blogg. Det är ju liksom grejen med att vara spågubbe, att jag kan se in i framtiden. Din extraladdare till mobilen ligger bakom skohyllan i hallen föresten. Nåja, nu är du ju inte här för att hitta borttappade prylar, den där fick du bara som en bonus. Du är här för att få veta vad du ska spara dina surt försnillade sekiner till när det gäller skivinköp under våren. Och då kan jag säga så här. Sätt igång och försnilla like a motherfucker för i år ser det ut att bli en särdeles trevlig utdelning på skivfronten, framför allt när det gäller gamla rocklegender. Låt oss skingra på rökslöjorna lite (släck ciggen, tack) och skåda in i kristallkulan…


Van Halen släpper sin skiva A Different Kind of Truth om bara några dagar, dvs. på tisdag 7 februari. All hajp runt albumet kan förefalla lite konstig i svenskars ögon, men man får inte glömma att Van Halen alltid varit massiva i sitt hemland. Bandet är det tionde bäst säljande bandet genom tiderna i USA med ca 57 miljoner sålda plattor. Förhoppningarna är nog lite överdrivna och folk som förväntar sig en skiva i stil med 1984 lär bli grymt besvikna men själv ser jag fram emot plattan enormt. Förhoppningsvis är gubbarna sanna mot sig själva och försöker inte leva upp till sin gamla legendstatus. Det blir Van Halen, men på ett eget sätt, så som de är idag. En annan sanning, helt enkelt. A different kind of Truth…
Och vad ser vi här borta i dimmorna då… Något färggrant… En supergrupp på min ära! Flying Colors (ja, amerikansk stavning) består av veteraner som trummisen Mike Portnoy (Ex-Dream theater, Transatlantic och tusen olika projekt), gitarristen Steve Morse (Deep Purple, Kansas, Dixie Dregs m.m), basist Dave Larue (Steve Morse Band, Dixie Dregs),keyboardisten Neal Morse (Ex Spock’s beard, Transatlantic) och relativt okände sångaren Casey McPherson (Alpha Rev). Vilken lineup! Av medlemmarna är jag faktiskt mest begeistrad över sångaren McPerson som blivit något av en favorit här i spågubbetältet med sitt band Alpha Rev och plattorna New Morning och The Greatest thing i ever Learned. Deras musik kan bäst beskrivas som en amerikansk variant av Coldplay, fast bra. Det i kombination med Portnoy och Morsearnas mer klassiska rock- och prog-bakgrunder bådar för något mycket intressant. I mars vet vi svaret då plattan kommer.
Huruvida det blir någon ny Black Sabbath-skiva med originaluppsättningen kan jag faktiskt inte se i min kristallkula. Sikten skyms av ett par rutiga yfrontskalsonger på ett gigantiskt arsle innuti ett par genomskinliga kalasbyxor, tillhörande trummisen Bill Ward. Apropå kalsonger, Kiss släpper nya plattan Monster under våren. Mer intressant är att de gamla grungekungarna Soundgarden och Alice in Chains båda släpper nytt i år. Och i maj kan vi se fram emot kanadensiska powertrion Rush’s nya verk Clockwork Angels, liksom ny studioplatta med Aerosmith, den första med helt nyskrivet material sedan skitskivan Just Push Play från 2001. Förvänta er även nytt från The Cult, Ufo, Lynyrd Skynyrd , Marillion, Heart och tomteskäggen i ZZ Top. Bluesrockstjärnskottet Philip Sayce släpper sin Steamroller nu i februari, och supergitarristen Michael Landau levererar en instrumental platta. Och Ginger från Wildhearts har knåpat på ett ambitiöst trippelalbum som släpps nu i februari. Håll även ögonen öppna efter debutalbum från svenska tunggungarna Hong Faux. Och ja just det, Deep Purple har annonserat att de ska släppa ett nytt studioalbum, men inte förrän nästa år.

Såja, där har ni en hel del att spara till. Nu måste jag gå, för Anders Borg har bokat tid för att kolla in den framtida konjunkturen. See Ya Soon, det vet jag.