10. Neil Young
Le Noise
Neil förnekar sig aldrig. Utan tanke på vad folk ska tycka skapar han den musik han själv är intresserad av för tillfället. Och vem skulle kunna få fram det bästa ur honom än uberproducent Lanois som räddat karriärer för petr gabriel, Emmylou Harris och U2 för att bara nämna några? En i början svårlyssnad avskalad akustisk skräpskiva som ger belöningar för den som orkar anstränga sig och lyssna.
9.Steve Lukather
Everything’Well that ends Well
Lukes mest sammanhållna och koncisa soloalbum hittills. Snyggt och strömlinjeformat- javisst, men med aningens nerv och djup för att lyckas behålla intresset hos fler än gitarrsjälvbefläckare och slickepottar. Bådar gott för framtiden och ett eventuellt nytt Totoalbum.
8. Alter Bridge
AB III
Jag förstod aldrig varför Creed uppnådde sådan astronomisk succé i sitt hemland. Då var efterbörden Alter Bridge, med nye sångaren Myles Kennedy mycket bättre. Efter ett år där denne Kennedy nått uppmärksamhet som sångare med Slash och dessutom nämnts som (visade det sig) omöjlig ersättare för Robert Plant i Zeppelin, kanske folk har en annan uppfattning om Alter Bridge också. Deras tredje album är en självsäker trerättersmiddag med mycket järnberikad mat och klassiska inslag av bredbenthet. Rockens framtid? Nja, möjligtvis samtid, men mycket god sådan.
7. Elton John/ Leon Russell
The Union
I en rättvisare värld hade kanske rollerna varit omkastade. Leon Russell borde varit den firade performern och Elton John den jovialiske studiomusikern som hängde med musikgräddan. På gamla dar har Elton sökt upp sin guru och tillsammans har de åstadkommit det bästa någon av dem gjort på flera decennier.
6.Richard Page
Peculiar Life
Westcoastpopens egen Chewbacca, Richard Page tar god tid på sig mellan skivsläppen. Hans nya soloplatta, den första på 14 år, är vuxenpop för folk med stigande hårfäste eller helt enkelt alla oss som njuter god soft musik. Rynkan i pannan och kärlek till småblommor förvisso men man kan ju inte partaja jämt heller!
5. Id Guinness
Soul Envy
Cannucken Id Guinness imponerade storligen med solodebuten Cure for the Common Crush härom året. Uppföljaren är inte lika omedelbart catchy, men berör med sin drömlika stämning på ett annat plan och vinner i längden. Extra plus för korta och koncisa låtar som inte drar ut på ambientfeelingen för länge utan pockar på uppmärksamhet och intresse.
4. Black Country Communion
Black Country
Vem kunde ana att en snabbt hopsatt supergrupp skulle kunna prestera en så svettig och frustande rawkenroll-skiva. Man gissar att här förekommit mer viagra än kokain för inspirationens skull men fine by me om det ger det här resultatet. Bandet bugar djupt för rockhistorien och trampar inte upp några nya stigar men ack vad de klafsar fram på de gamla förtjänstfullt! Bonamassa lyckas få till den där riktigt skitiga gitarrtonen som saknats på hans översnygga soloplattor och Glenn Hughes sjunger med mer gusto än på flera decennium!
3. Spock’s Beard
X
Amerikanska progkungarna i Spock’s Beard får nog vänja sig vid att för evigt jämföras med Genesis, inte bara musikaliskt utan även i det faktum att de liksom de engelska föregångarna blivit av med en karismatisk sångare och ersatt honom med en sjungande trummis. Precis som det Gabrielfria Genesis har SB även fått utstå tvivel om att de skulle kunna stå på egna ben efter att Neal Morse lämnat gruppen. No Worries. Detta fjärde album utan Morse visar att skägget frodas rejält. En härlig mix av klassisk progrock och mer trallvänliga melodier gör X till bandets bästa skiva sedan V.
2. Steve Hacket
Out of the Tunnel’s Mouth
Genesis gitarrist kallas han fast det är över 33 år sedan han lämnade gruppen. Hans solokarriär har varit eklektisk i ordets rätta bemärkelse. Ibland har det funkat, ibland inte alls. Årets verk Out of the Tunnell’s mouth, är en skiva som han arbetat på i flera år och blev klar med för ganska länge sedan men inte fått ut förrän nu. Det är också bland det bästa han gjort under sin karriär. Bra spelat, bra sjunget och en härlig blandning med allt från seriös progrock till pop och instrumentala utflykter. Riktigt viktigt!
1. Bleu
Four
Bostonmusikern William McCauley III är mer känd under artistnamnet Bleu, fast känd, det är nog att ta i. Vem har till exempel någon susning om att han medverkar på soundtrackskivan till första Spiderman-filmen? Utanför hemstaden och med eventuellt undantag för obskyra popwerpopkretsar är det nog ingen som hört talas om denne multiinstrumentalist med rockvärldens mest hälsosamma polisonger. Riktiga Boston Bruins-hockeyklubbor! Nå, låt oss lämna Björn Axéns domäner och koncentrera oss på musiken. Bleus fjärde soloskiva är en livsbejakande och pigg historia med mer djup än Mariannergraven om man väljer att gräva. Favoriter är ösiga ”Dead in the Morning” och Queeninspirerade ”Ya catch more flies with Honey than Vinegar”. Den totalupplevelse som skänkt mig mest glädje i år.
Speciella hedersomnämnanden:
Kevin Gilbert Performs Toy Matinee Live
Patrick Leonard och Kevin Gilberts Toy Matinee-projekt slog inte alls så som man trott när skivan släpptes 1990. Duon splittrades, Leonard gick tillbaks till att producera Madonna och Gilbert stod utan skivkontrakt eller framtid. Han drog ihop ett gäng musiker för att promota skivan och hittade en okänd Sheryl Crow för kör och keyboard. Denna inspelning från the Roxy i LA 1991 presenterar ett tajt liveband som levererar hela studioplattan plus en cover av Elton Johns "Love Lies Bleedin'" på ett helt fantastiskt sätt. Om det inte hade varit en så gammal spelning hade den här skivan varit årets numero uno.
Mr Mister: Pull
1990 var Mr Misters radiovänliga poprock helt ute. Såpass rejält att skivbolaget vägrade släppa det som skulle bli deras sista skiva. Synd, då det är deras bästa förutom klassikern Welcome to the Real World.Nu finns den tillgänglig via Pages eget skivbolag, remastrad och snygg och alldeles alldeles underbar.
