onsdag 29 april 2009

Sent ska syndar'n vakna: Roger Hodgson rules!


Kanske är det för att jag börjar bli gammal. Supertramp föreföll aldrig intressanta för mig när jag var ung. För smörigt eller för lite riffande.

Det var egentligen inte förrän jag kom över en live dvd med Roger Hodgson från 2006 som fjällen föll från mina ögon. Vilken enorm storhet han är, Roger.

För er som nu mot all förmodan inte vet det så är Hodgson den brittiske gentlemannen som var sångare och keyboardist i popstorheterna Supertramp som hade sin storhetstid i slutet på 1970-talet. Det är han som ligger bakom klassiker som "The Logical Song", "Give a little Bit", "Dreamer", "Bloody Well Right", "It's Raining Again" och många fler. När han 1983 lämnade bandet för en solokarriär försvann allt intressant ur Supertramp. Roger har gjort tre soloalbum, varav det första;In the Eye of the Storm och det senaste; Open the Door, är fullkomliga mästerverk, minst lika bra, om inte bättre än Supertramps största hits. Under de 16 år som skiljer dessa soloalbum hann Roger med ytterligare en skiva;den mer experimentella Hai hai, och bryta båda handlederna i en mystisk olycka som försatte honom ur spel i över 10 år.

Kolla framför allt upp livekonserten Take the Long Way Home- Live in Montreal. Mumma för själen!

Nu kan man bara hoppas att karlsloken släpper ur sig något nytt. Det är på tiden.

Vee haff veys off making You sing...

När svenska musikgrupper slår stort utomlands brukar deras charmiga svengelska dialekt och många gånger banala texter på gammal skolengelska ses ömsom positivt eller negativt. Såväl Abba och Ace of base som Europe har fått utstå ris och ros för utal och grammatik.

Själv brukar jag le gott åt tyskarnas internationella försök. Scorpions och Accept höll sig hjälpligt inom gränsen för det passabla när de sjöng på skiva, men så fort de öppnade munnen mellan låtarna och försökte ad libba på engelska blev det fasansfullt roligt. Lansmännen i Eloy hade däremot en riktigt kraftig accent även i sin sång. Tankarna gick gärna till gamla stereotypa krigsfilmer som "Örnnästet" eller "Kellys Hjältar". Lyssna själva på detta klipp från Eloys episka "Poseidon's Creation".
Kanske det är bättre att göra som Rammstein och hålla sig till modersmålet helt och hållet. Det har de ju blivit framgångsrika med i hela världen.

Eller så gör man som franska progbandet Magma. istället för att sjunga på engelska och därmed riskera att låta som de te musketörerna, valde ledaren Christian Vander att skapa ett helt eget språk;kobaianska och sjunga symfonier om rymdstrider och annat skumt. I det här klippet kan man höra och se ett liveframträdande med tilllägg på skojengelska (ungefär som Anisktburk-klippet för några år sedan.

torsdag 23 april 2009

Tap is back!


För att fira 25-årsjubileet av rockumentären "This is Spinal Tap" har det berömda skojbandet bestämt sig för att ge en enda konsert i London i sommar. Men det är en hel del aktiviteter runt Spinal Tap utöver giget på Wembley. Herrarna Shearer,Guest och McKean är just nu ute på turné i hemlandet USA. Under titeln Unwigged & Unplugged spelar de material från både Spinal Tap och från filmen "A Mighty Wind". Liveklipp finns på deras hemsida www.unwigged.com

på Spinal Taps hemsida kan man ladda ner en "ny" låt -Saucy Jack, titelspåret från Spinal Taps planerade musical om Jack the Ripper.

Om någon ytterligare skiva kommer ut är oklart. Under åren sedan den senaste, Break Like the Wind, släpptes 1992 har två singlar kommit ut, "Back from the Dead" och "Warmer than Hell". Man kan ju alltid hoppas...

…It’s a Tap moment!


Allt som oftast överträffar verkligheten dikten. Spinal Tap må vara ett påhittat rockband med en falsk bakgrundshistoria, men artister och rockband som har gått i deras fotspår eller rent av inspirerat dem finns det ingen brist på. Rockhistorien fullkomligt kryllar av ”Tap moments”…

”..None more Black…”
• Omslaget på Spinal Taps album Smell the Glove var fullständigt svart. Detsamma var Metallicas självbetitlade album från 1991.

Fallerande scenattiraljer
I en sekvens i filmen This is Spinal Tap startar en konsert med att de tre Spinal Tapmedlemmarna står inne i genomskinliga kokonger. Derek Smalls kokong vägrar öppna sig så han får stå och spela bas instängd fran till slutet på låten.
• 1983 gav Culture Club en julkonsert i London. Det var meningen att Boy George skulle göra entré genom huvudet på en stor sfinx skulptur, men sfinxen öppnade sig inte hur mycket den feminine sångaren än skrek och bankade.
• När U2 var på turné 1997 gjorde de entré inför extranumren i en enorm citronformad kapsel. Vid spelningen i Oslo, låste sig kapseln så bandet kunde inte lämna scenen efter konsertens slut.
• Depeche Mode har också råkat ut för liknande missöden. Under en konsert glömde roddarna dra i en spak och bandet tvingades spela bakom ett skynke halva konserten.

matproblem
I logen innan en av konserterna upptäckte Nigel Tufnel att de framlagda brödbitarna var alldeles för små för påläggen. Man var ju tvungen att vika skinkan! Tufnel blev helt vansinnig.
• I verkligheten totalförstörde Aerosmith backstageområdet på deras första Japanturné på grund av att promotorn hade med kalkonrullar på matbrickorna fastän de bandet hade förbjudit just kalkonrullar.
• David Lee Roth slängde en stol genom väggen när han upptäckte bruna M&M:s i godisskålen i sin loge. Han hade specifikt sagt till om att inga bruna M&M:s fick förekomma.

Stonehenge
För att försöka liva upp liveshowen beslöt Spinal Tap att använda sig av kulisserna till deras gamla show Stonehenge. De beställde nya skalenliga modeller av stenarna men istället för fot blev de byggda i tum. De små stenmodellerna firades ner från taket och sparkades sönder av små dvärgar.
• Under sin världsturné 1983 hade Black Sabbath Stonehengestenar i papier maché på scenen. De var dock i rätt naturlig storlek. De hade dessutom en dvärg med på scenen utklädd till en liten djävul (enligt omslaget på deras lp Born Again). Sångaren Ian Gillan och trummisen Bev Bevan brukade spekulera i om dvärgen eventuellt var Ronnie James Dios frisör, och att folk hade glömt att tala om för honom att Dio hade lämnat bandet.

Big Bottom
En textrad i Spinal Taps hit “Big Bottom” lyder: “The bigger the cushion, the sweeter the pushin’”.
• Kiss använde en nästan identisk textrad i låten “Spit” från Revenge 1992.
• Å andra sidan använde Frank Zappa en liknande textrad i sin ”Sex” från The Man From Utopia redan 1983.

Trummisar
Spinal Tap hade alltid otur med sina trummisar som hade en dålig vana att dö i tid och otid. Deras första trumslagare John ”Stumpy” Pepy avled i en mystisk trädgårdsolycka, hans ersättare Eric ”Stumpy Joe” Childs kvävdes av spyor (dock inte sina egna…) och Peter ”James” Bond exploderade kort och gott mitt under en konsert.
• Andra trumslagare som haft otur i det verkliga livet är The Who’s Keith Moon, Led Zeppelins John Bonham, Cozy Powell (Rainbow, MSG, Whitesnake, ELP, Black Sabbath), Styx’s John Panozzo, Al Jackson (Booker T & the MGs), Beach Boy’s Dennis Wilson, Ozzy Ozzbournes Randy Castillo och Totos Jeff Porcaro (som dessutom faktiskt dog i en mystisk trädgårdsolycka).

onsdag 22 april 2009

"I don't think You can be very funny about Metal"

Någon som kommer ihåg The Darkness?

Det där brittiska bandet som dök upp från ingenstans i början av 2000-talet och sålde 1.5 miljoner av sitt debutalbum, bara i hemlandet?

Som hade en sångare som sjöng i falsett och flög omkring på en uppstoppad vit tiger?

The Darkness delade rockvärlden i två läger. De som älskade bandets extravaganta glittermix av AC/DC, Thin Lizzy, Journey och Queen- och så de som med styrkan från tusen solar hatade frontmannen Justin Hawkins falsettröst och extrema överspel.

Problemet med the Darkness var kanske just det att man aldrig kunde vara riktigt säker på att de inte drev med oss. Att de garvade hela vägen till banken och egentligen tyckte att musiken de spelade var töntig. The Darkness var inte alls så långt ifrån vårt egna svenska glamband The Ark, med den skillnaden att the Ark tar sig själva på blodigt allvar.

Det är annars ett vanligt problem. Vi rockfans tenderar att ta vår musik väldigt seriöst. Det är inget man skämtar om, eller för att citera Vim Fuego ur det totala skämtbandet Bad News: "I don't think You can be very funny about Metal".

The Darkness brann som en supernova, starkt och endast en kort tid. Uppföljaren One Way Ticket to Hell... and back (som egentligen är bättre än debuten) sågades manngrant och nådde inte i närheten av debutskivans succésiffror. Kort efter en halvmisslyckad turné hoppade Justin Hawkins av och lade in sig på rehab. Resten av bandet fortsatte med basisten Richie Edwards på sång och bytte namn till Stone Gods. Debutskivan släpptes i höstas men jag har inte hunnit lyssna på den förrän nu. faktum är att det är inte illa pinkat alls. Edwards har en mycket bättre rockröst än Hawkins och musiken är tyngre och har mer pondus än The Darkness glada trallhårdrock.

Stone Gods är inte på något sätt nydanande (vilka band som hajpas idag är det? Derivative var det engelska ordet.)men de utstrålar på skivan Silver Spoons & Broken Bones en självsäkerhet och ett jävlarannama som är inspirerande. Och flera av låtarna är riktigt bra. Singeln "Burn the Witch" doftar travmetal a la Iron Maiden, "Start of Something" låter som något ur en amerikansk collegefilm på åttiotalet, dvs Survivor eller Loverboy."Making it Hard" är simpel Statusboogie och "Magdalen street" försöker sig framgångsrikt på att vara någon slags Jethro Tullsk folkmelodi. Riktigt dåligt är bara det avslutande försöket att skapa en ny nationalsång för Englands arbetarklass i "Oh Where 'O My Beero".

Och nu har Justin Hawkins krupit fram ur idet. efter ett misslyckat framträdande i Englands uttagning till melodifestivalen har han nu dragit ihop ett nytt band under namnet Hot Leg. Deras debut Red Light Fever släpptes nyligen här i Sverige. Den fortsätter i The Darkness spår med klatchiga popmetallåtar med glimten i ögat. Bagatellmusik som gör en glad, ungefär som alkoläsk. Står man bara ut med falsetten så kan man göra tråkigare saker än att svänga de lurviga till Hot Leg. De kommer till Sweden Rock Festival också, föresten.

Tittskåpet:

Kolla på Stone Gods video av "Don't Drink the Water"

Eller se en akustisk version av balladen "Lazy Bones"

Kolla på Hot Legs video Cocktail eller "I've Met Jesus"

Om ni glömt eller missat The Darkness gamla videos kan ni garva åt dem här:

"Friday Night"
"I Believe in a Thing called Love"
"Love is only a Feeling"

tisdag 21 april 2009

"No synthesizers!"

Så skrev Queen på sina tidiga skivor, stolta över att inte använda sig av artificiella instrument. Undrar vilket håll Freddie Mercury hade snurrat i graven om han hade sett det här Youtubeklippet med Bohemian Rhapsody spelat på gamla avdankade kontors- och datormaterial...

Riktigt snajdigt är det i alla fall...

Transatlantic återförenade!

Glada nyheter för progrockare världen över! Progsupergruppen Transatlantic är tillbaka efter sju års uppehåll. Bandet, som består av Mike Portnoy (Dream Theater), Pete Trewavas (Marillion), Roine Stolt (The Flower Kings) och Neal Morse (ex-Spock's Beard) släppte två studioalbum och två livealbum i början av 2000-talet till glada utrop från både fans och kritiker. Sedan gick det hela på pumpen då Neal Morse gick och blev dunderkristen och hoppade av både sitt huvudband Spock's Beard, liksom hobbygruppen. Vad som fått Morse att ändra attityd är oklart men i början på april träffades gubbarna i Nashville för att börja jobba på en ny platta som de hoppas få ut i år. Welcome back, gubbs, säger jag.

Kolla in ett liveklipp på balladen "We All Need Some Light" här.

Trower of Power


En av tidernas bästa liveskivor är inspelad i Sverige!

I senaste numret av Classic Rock Magazine rankas de 50 bästa rocksångarna. En artikel hyllar den ganska okände och sedan några år tragiskt bortgångne Jimmy Dewar som spelade bas och sjöng i gitarristen Robin Trowers powertrio. Artikeln inspirerade mig att tipsa om en av mina absoluta favoritliveplattor, nämligen Robin Trowers Live! från 1976.

Kl halv nio på söndagkvällen den 2 februari 1975 klev Robin Trower, Jimmy Dewar och trummisen Bill Lordan ut på scenen på Konserthuset i Stockholm. Man inledde med "Day of the Eagle" från Trowers genombrottsalbum Bridge of Sighs. Trower hyllades i början av sjuttiotalet som den nye Hendrix, en jämförelse som följt honom genom karriären. Och visst går det att höra Jimiinfluenser i Robins psykedeliska bluesattacker på hans trogna gamla Strata, men plagiat är det inte tal om.

Jimmy Dewars fantastiska souliga bluesrockröst med sitt djupa vibrato passar som hand i handske till Trowers utbrott och som powertrios plägar göra är det en utmärkt blandning av kompakt ljudvägg och luftiga mellanrum som de tre vise männen ger ifrån sig. På skivomslaget ser man Trowers nuna framför en månghövdad publik från en utomhusarena, antagligen någonstans i USA. Få ickesvenskar som köpt skivan Live! vet nog om att konserten inte alls är inspelad på någon utomhusarena utan i en trång konsertlokal som rymmer drygt 1500 personer.


Trots att det är fråga om en liveskiva från sjuttiotalet med en bredbent powertrio så uteblir den värsta gitarrsjälvbefläckelsen och egotrippen. De sju låtarna som framförs håller sig inom ramen för vad som är uthärdligt och drar inte iväg mycket längre i tid än vad de ursprungliga studioversionerna bjöd på. Det är mycket det som är charmen med inspelningen, att Trower och compani inom rimliga ramar lyckas skapa både ekvilibristiska utbrott och känslosamma fotavtryck, och framför allt hinna med att rocka som en motherfucker. Anmärkningsvärt är dock att två-tre låtar från konserten fattas på skivan och att låtordningen är omkastad, antagligen för att passa på vinylskivans två sidor. Kanske dags för en deluxevariant från skivbolaget?

Missa inte den här klassiska liveplattan!

Har du ingen som helst susning om Robin Trower? Loser! Kolla då på det här klippet från 1978 av "Day of the Eagle"

Eller njut av Dewars gyllene stämma i den lite lugnare "I Can't Wait Much Longer" från 1975.

måndag 20 april 2009

IQ test...

På IQ:s officiella hemsida kan man nu lyssna på 45-sekunders snippets av låtarna från kommande studioalbumet Frequency.

Jag säger det igen. Det finns mycket att se fram emot i vår/sommar.

tisdag 14 april 2009

Längtar till 2 juni


2 juni släpps Dave Matthews Bands nya studioalbum Big Whiskey and the Groogrux King. Det var länge sedan jag var så förväntansfull inför ett albumsläpp.

Det är typ fyra år sedan Stand Up släpptes och man får gå tillbaka till 2002 för att hitta ett riktigt höjdaralbum från Dave och Co; Busted Stuff. Men nu är det dags. Sorgen är total att Leroi Moore inte finns med längre men det lilla man kan höra av musiken i den här trailern bådar gott.

Skivomslaget har Dave Matthews målat själv föresten...

Nu har jag fått lite insikt i vad albumtiteln kommer ifrån också. Groogrux är tydligen ett smeknamn på Leroi Moore.

Ghaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Kan man inte fastforwarda livet?

måndag 13 april 2009

Sluta sura! Räddning finns.

Mina duster med surdeg kan börja närma sig ett slut. Jag har hittat den eminenta bloggen Pain de Martin som behandlar detta svåra och jävliga men ack så intressanta ämne. Martin är den förste som gett mig redigt enkla och koncisa råd och jag återkommer så fort jag gjort hans surdegsstarter och kommit igång med bakningen av något av hans lovande recept. Håll tummarna för mig och mitt kök...

måndag 6 april 2009

Det våras för livespelningarna

Ett antal riktigt intressanta livespelningar har seglat upp och är på ingång de närmsta veckorna i Stockholmsområdet. Be there or beheaded...

Den 10 april spelar Sleeping Beauty på Sugar bar på Kammakargatan i Sthlm. Sleeping Beauty är höjdarsnubbarna Petter Seander och Fredrik Liberg från Göteborg som spelar en smittande och frustande glad västkustsk version av Americana.På samma spelning medverkar även göteborgsbandet Kusowsky som spelar melankolisk svensk pop.

kolla på en video av Sleeping Beautys låt "Somebody New" här

Den 14 april kommer funkrockmaestron och sverigevännen Dan Reed till Mosebacke. Han spelar låtar från sin nya platta och kanske förhoppningsvis några äldre Dan Reed Network-örhängen. Vår svenske fantomgitarrist Tommy Denander är med i bandet. Dan Reed liar för övrigt i Halmstad, Uppsala, Sundsvall,Gävle, trollhättan, Helsingborg och Avesta om man nu inte skulle befinna sig i hufvudstaden på utsatt datum...

Här är ett liveklipp från förra året med Dan i Götlaborg

Kolla på en vintage funkoramaperformance av Dan Reeds "Get To You" här:

Den 18 april spelar Tony Carey på Nalen i Sthlm. Tony Carey slog först igenom som keyboardist i Rainbow på den klassiska Rising-plattan 1976 men han har haft en lång karriär efter det som singer/songwriter och med projektet Project P. Tony är för övrigt även ute och turnerar med gott och blandat-versionen av Rainbow, Over the Rainbow och lirar med dem på Sweden Rock i juni.

Ett asadödsagammalt klipp från tysk tv där Tony framför rockrökaren "She Moves like a dancer"

Och här en video på hans hit "A Fine,fine Day"...

fredag 3 april 2009

Det våras för återföreningarna

Ny vår, fler återföreningar. för varje år som går blir de gamla legendariska rockbandens återföreningar allt skakigare, osäkra och tveksamma.

I år kan vi åter se originaluppsättningarna(så gott som) av The Faces, Mott the Hoople och Bad Company. Intressant i sammanhanget är att Mick Ralphs är originalgitarrist i både Mott och Bad Company.Hur får man ihop spelschemat där?

Och kan Rod Stewart byta stil och sjunga RAWKn'ROLL igen? Fan tro't sa Relling.