John Lennon-31 år sedan

Här utanför Dakota Building sköts John Lennon till döds 8 december 1980.

Idag är det 31 år sedan John Lennon sköts till döds utanför sitt hem i Dakota Building i New York.

För mig, som då var en 11-årig spoling som just börjat gilla the Beatles, blev händelsen en slags dammöppnare till popmusiken i stort, men Beatles i synnerhet. TV, radio och tidningar frossade i Lennonhyllningar och nostalgiprogram, direkt efter mordet, filmen HELP sändes i SVT och Sveriges Radios serie Beatlestimmen, med Beatlesexperten och Kvitt eller dubbelt-vinnaren Staffan Olander sändes frekvent. Allt detta blev en slags crash course manual in till tidernas största och bästa rockgrupp. Med åren kom jag att bredda mitt musikintresse och fick andra favoriter. Beatles förpassades snarare till dem man inte behövde nämna, som ansågs som självklara, som Mozart och Beethoven. Men med åren har jag funnit mig tillbaka i Beatlarnas famn allt oftare, liksom medlemmarnas respektive solokarriärer. Att jag nu på lördag ska få vistas i samma lokal som sir Paul McCartney känns lite som kröningen av mitt livslånga musikintresse. Och idag går min tanke extra mycket till John, en följeslagare som hängt med mig i snart 33 år...

Då tar vi näbbstövlarna på...

Spännande progrock i alla dess former intar Bryggarsalen i Stockholm på lördag.

Sweden Progfest 2011 kallas evenemanget som lockar hela mulleskolan till Bryggarsalen vid Odenplan på lördag kväll. Det är en intressant hoper med artister man lyckats samla, en riktigt stark proggrogg om man så vill...

Agents of Mercy är en svensk progsupergrupp bestående av gitarristen Roine Stolt (Kaipa, Flower Kings, Transatlantic)sångaren Nad Sylvan från utmärkta Genesishyllningsprojektet Unifaun, basisten Jonas Reingold (Flower Kings, Karmakanic), keyboardist Lalle Larsson (Karmakanic, Weaveworld)samt trummisen Walle Whalgren. Bandet släppte nyligen sitt tredje album; temaplattan The Black Forest. Deras musikstil kan liknas vid klassisk brittisk symfonirock från sjuttiotalet.

Stockholmskillarna i Brighteye Brison är också albumaktuella med sitt fjärde album The Magician Chronicles Part 1. Även de spelar en progrock starkt influerad av de brittiska föregångarna, som Genesis, Gentle Giant och Yes.

Gösta Berglings Saga lirar instrumental progrock, lite i samma anda som gamla Hansson och Carlsson, fast med fler instrument. Deras tredje album Glue Works kom tidigare i år.

Eskilstunabandet The Kingdom är en trio ledd av Göran Kunstbergs på sång och elviolin. bandet spelar hård rock med influenser från klassisk musik. Utan att ännu ha hört bandet kan man kanske hoppas på Kansas-tongångar?

Under kvällen spelar även Coste's Cosmos med gitarristen Coste Apetrea från Samla Mammas Manna i spetsen.Coste har den senaste tiden varit djupt upptagen med att skapa ny hård musik inspirerad av dagens progmetalscen. Vi får se om det är något av det som kommer att avtäckas under kvällens spelning eller om det blir gammal skåpmat.

All i all en hejdundrans rooster med spännande band som borde borga för högklassisk underhållning den sista lördagen i november.

Festivalen slår upp portarna kl 17.00.
Du kan hitta mer info om festivalen här.

Spock’s Beard får ny sångare och trummis.

Spock's Beards nya sångare Ted Leonard i gitarrduell med maestro Alan Morse under bandets spelning på Sweden Rock i juni 2011

Så är det då slutligen officiellt; Nick D’Virgilio lämnar Spock’s Beard.

Brytningen är enligt enstämmiga uppgifter på intet sätt hätsk, även om den
är sorglig. Nick har en längre tid haft ett heltidsjobb som musiker och orkesterledare i den amerikanska turnéversionen av nycirkuskonceptet Cirque du Soleil. Jobbet har varit så pass tidskrävande och dessutom så pass inkomstbringande att han inte haft möjlighet att tacka nej till jobberbjudandet och därför allt mindre kunnat prioritera Spock’s Beard. Det var därför bandet tog in Ted Leonard som temporär ersättare på spelningarna i Europa i somras, Ted Leonard som nu axlat rollen som frontman permanent. Ted, som ligger inne med ett par förstklassiga stämband och inte heller är en oäven gitarrist, kommer närmast från det amerikanska progrockbandet Enchant som släppt ett antal plattor och turnerat som förband till Spock’s Beard. Han råkar också bo i samma stad som SB’S basist Dave Meros i norra Kalifornien, och spelar med honom i ett coverband på fritiden.
Eftersom Nick D’Virgilio förutom sångare även var trummis i Spock's Beard betyder det att Jimmy Keegan, som trummat med bandet på turné de senaste tio åren, nu får kliva in som officiell trummis.
Spekulationerna om Nicks vara eller icke vara i bandet har pågått en längre tid och när jag intervjuade Dave Meros i samband med Skäggens spelning på Sweden Rock Festival i somras var det ganska lätt att läsa genom raderna vad som var på gång. Jag ville dock inte avslöja något i förväg och har därför medvetet hållit inne med att publicera intervjun, men nu kan ni förvänta er den i ocensurerat skick på dessa sidor inom en snar framtid.
Med ytterligare en karismatisk originalmedlem ute ur leken återstår det att se vad Spock’s Beard kan åstadkomma med de två nya medlemmarna som kreativa krafter. Fortsättning följer på dessa sidor.

Radio Gaga?

Brian May vill att Lady Gaga ska ta över micken i Queen. It ain't over until the lady in the meat dress sings....

Att kalla medlemmarna i Queen för smakfulla är väl kanske att ta i. Det är liksom svårt om man låter sin sångare döende i AIDS sjunga en ballad med titeln "Too Much Love Will Kill You"...

Fast nu vete fåglarna om inte botten är nådd. Efter att ha avverkat samarbeten med George Michael och Robbie Williams samt ett mer långlivat projekt med Paul Rogers (vilket till och med genererade en hel skiva), tycker nu Queens gitarrist Brian May att det vore kul om Lady Gaga kunde ta över som sångare i gruppen. Queen, som idag består av May och trummisen Roger Taylor har fört någon slags levande död-tillvaro sedan deras originalsångare Freddie Mercury trillade av pinn för prick 20 år sedan. Man har mest ägnat sig åt remasterutgivningar av skivkatalogen samt arbete med rockmusikalen We Will Rock You.

Nu säger Brian May till engelska Daily Express att han varit i kontakt med popdivan Lady Gaga om att eventuellt göra något ihop. May har faktsikt spelat gitarr på en låt på en av Gagas skivor, och tydligen ska ladyn vara döpt efter Queens hitlåt "Radio Gaga". Jamen dåså! Då är det ju skrivet i stjärnorna, det här samarbetet. Ska bli kul att höra köttkjolstjejen sjunga "Fat Bottomed Girls".

Knäckande god öl från Lilla London

Dugges Höstbrygd är en tillfällig besökare på Systembolaget. Man får hoppas att den faller folk på läppen så pass att den blir permanentboende.Fast med ett sådant namn är det väl mindre troligt...

Göteborg kallas ju ofta för lilla London. Det är extra passande då Göteborgsbaserade ölbryggeriet Dugges nu har släppt en överjäst brown ale som är så typiskt brittisk i doft, smak och utseende.
Efter en sommar med så många olika nya ale som alla följer trenden av fruktsmak och så mycket blommighet att man nästan blir pollenallergiker på kuppen, är det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen med ett glas av Dugges Höstbrygd, slänga på en gammal skiva med Gentle Giant, Camel eller Caravan och i stilla kontempaltion betrakta löven som sakta faller utanför fönstret.

Om man vill njuta höstbrygden som måltidsdryck passar de knäckiga, örtiga och chokladiga smakerna utmärkt till svampgrytor, rotfruktsgratänger och annan stabbig husmanskost,varför inte isterband?
Håll ögonen borta från etiketten bara. Den är rent anskrämlig! Not a feast for Your eyes, direkt (och kan någon förklara fjäderfät föresten, Dugges är väl från Göteborg, inte Ankeborg!).

Passa på att stocka upp med flaskor för de två höstmånader vi har kvar. Dugges Höstbrygd ingår bara i det tillfälliga sortimentet och med ett sådant säsongsbetonat namn har jag svårt att tro att den finns kvar i maj. Men har vi tur kanske Dugges ger oss julöl och vårbärs i samma kvalitet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?

Dugges Höstbrygd
Nr 11703
Alkoholhalt: 5%
Pris: 27,50 sek
Lyssna på Camel: The Snow Goose, Gentle Giant: Acquiring The Taste, Caravan: In the Land of Grey and Pink

Kolla på "Wreck" av Gentle Giant här.

Sagolika reflektioner

Sätt på thékannan och tänd doftljusen. Fru Blackmore lyser upp höstmörkret med lång och mysig sagostund

Candice Night
Reflections

Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.

Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.

Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.

Rock Lobster!

Hummersäsongen firas med recept på Lobster Rolls och vintips från Bourgogne. Och så lite B 52:s på det så är festen fixad!

I dessa dagar då svensk färsk hummer betingar ett kilopris på närmare 32000 spänn är det väl inte mer än rätt att jag kommer med ett recept på hummergegga i korvbröd, eller som det heter i rättens hemland USA; lobster rolls. Det här ganska avslappnade sättet att äta hummer på kommer från östkusten och New England där hummern förr var lättfiskad och ganska billig. De rika hemmafruarna i Vermont och Maine åt ofta hummersallad och någon kom på att man kunde sälja det som snabbmat från vägkiosker om man pulade ner geggan i ett vanligt korvbröd. Det finns hundratals olika receptvarianter på denna till synes ganska enkla delikatess men det jag har totat ihop här är inspirerat av hummerbullen jag åt på restaurangen Mary's Fish Camp i West Village på Manhattan.


Lobster rolls
(med inspiration från Mary's Fish camp)

Till fyra portioner behövs:
Hummerkött från två humrar (på ca 600 g styck)
1 dl äkta majonnäs (anpassa till hur mycket kött ni fick ut ur humrarna, det får inte bli för geggigt)
1 tsk dijonsenap
Några kvistar finhackad bladpersilja
1 krm dragon
1 citron
salt och peppar
4 korvbröd

Koka humrarna i 15-20 minuter i lättsaltat vatten. Låt svalna. Rensa ut allt kött, glöm inte det extra möra köttet i klorna. Hacka köttet i ganska stora bitar. Spara klorna att garnera med.

Blanda majonnäs med senap, dragon och finhackad persilja. Vänd i de kalla hummerbitarna och rör om försiktig. Salta, peppra och smaka av med lite citronsaft. Ställ i kylskåp en halvtimme.

Ta vanligt vitt korvbröd, smörj in det med smör både in- och utvändigt och stek båda sidor i stekpanna tills utsidan tagit upp smöret och blivit hårt och gyllenbrunt medan insidan av korvbrödet fortfarande är mjukt.
Ställ korvbröden på tallrikar och fyll skårorna med hummergeggan. Tryck i så mycket som det bara går.
Servera tillsammans med pommes frites (gärna curly fries), Lollorosso-sallad och 1 citronskiva.Lägg några klor på tallriken som garnering.

Dricka till

Vitt vin: Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Reserve
(nr 5621) Pris 99 sek
En mycket karaktärsrik Chardonnay med schysst fatkaraktär från Chablisikonen Michel Laroches vingårdar i Bourgogne.

Öl:Samuel Adams Boston lager
(nr 1546) Pris: 15.90 sek
Smakrik amerikanare från hummerns hemstat. man kan även prova med någon annan amerikansk öl, gärna en IPA.


Lyssna på:
"Rock Lobster" med B52:s


"We were at the beach
Everybody had matching towels
Somebody went under a dock
And there they saw a rock
It wasn't a rock
It was a rock lobster!"

Eclectic Bandana band?

Mogen och intim present från mannen som en gång skrev textrader som "Don't know about Your brain, but You look All right"....

Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy

I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.


Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.

Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.

Välsmakande skåpmat från the soul kitchen

Beth Hart/ Joe Bonamassa
Don’t Explain

Beth Hart är en LA-brutta med kraftfull hes rockröst som leder tankarna till Janis Joplin. Tyvärr har Hart även kopierat Joplins destruktiva livsstil långa perioder även om hon nu verkar ha rett ut sina värsta problem.

Joe Bonamassa är det lovande unga blueshoppet som hunnit bli snart 35 bast och mer får räknas som en veteran inom genren än en talangfull spoling.

Kevin Shirley är en hårig producent från Sydafrika som åtnjuter stjärnornas beundran och som utöver att producera Iron Maiden, Aerosmith, Rush och Slayer även fått mixa mäktiga Led Zeppelin. Han är också en utpräglad matchmaker- det är han som ligger bakom att supergruppen Black Country Communion över huvud taget blev till. Även i konstellationen Hart och Bonamassa spelar han en stor roll, som producent, mixare och medväljare av låtmaterial.

Don’t Explain är ett snabbt hoptotat projekt där Hart sjunger ett gäng gamla soul-. Jazz- och bluesörhängen från så långt tillbaka som 1940-talet, ackompanjerad av Bonamassas gråtande gura och hans pålitliga kompband. Inspelningarna tog bara två dagar och mixades därefter raskt av Shirley.

Det är lätt att dra paralleller till Robert Plants och Alison Krauss samarbete på Raising Sand från 2007. Där var det producenten T-Bone Burnett som tillsammans med Plant och Krauss valde ut ett gäng gamla låtar och arrade om dem till smäckert resultat.Don’t Explain känns som ett på alla sätt mer spontant och påskyndat projekt än Raising Sand, men det är nödvändigtvis inte av ondo. En del av låtvalen på skivan kan förefalla lite oövertänkta, men här hänger allt på framförandet, och främst känslan i röst och gitarrton, och där lyckas både Hart och Bonamassa plocka full poäng.

Inledande ”Sinner’s Prayer” är mest känd från en Ray Charles-inspelning från 1957. Hart och Bonamassa behåller bluesen men gör den mer gitarrbaserad vilket skänker deras version en doft av tidiga ZZ Top. ”Chocolate Jesus”, som är ett sentida spår av Tom Waits blir i händerna på Hart snarare något som låter som Amy Winehouse som sjunger Berthold Brecht. Versionen av Bill Withers funkiga ”For My Friend” är sju gånger hårdare än originalet och har försetts med ett blytungt Zeppelinriff och det är härligt att höra Monica Zetterlundsvibbar i Beths röst när hon sjunger uppgivet i titelspåret ”Dont Explain” som Billy Holiday skrev till sin otrogne make för 67 år sedan.

Vissa av coverversionerna ligger lite väl nära originalen och blir därmed aningens anonyma, men även på utfyllnadsspåren imponerar Harts röst. Trots blandningen av blues, soul och jazz blir det aldrig spretigt.

Don’t Explain, som jag fick upp ögonen för på grund av Bonamassa/Shirley-kopplingen, har fått mig att verkligen uppskatta Beth Hart och dessutom gå tillbaka och återupptäcka storheter som Billie Holidays och Etta James kataloger. Inte illa pinkat av ett snabbt hoptotat projekt med coverversioner!

Grattis David Coverdale, 60 år!

                                                                                          Foto: Jesper Almén

Hjärtliga gratulationer till gamle läderlungan David Coverdale, en äkta rocklegend och dessutom en hyvens prick.

Idag, 22 september är det exakt 60 år sedan David Coverdale såg dagens ljus i Saltburn By the Sea, England. David har trollbundit oss med sin bluesiga stämma sedan han som 22-årig okänd yngling blev sångare i världsbandet Deep Purple. Efter 3 studioalbum med Purple gjorde Coverdale två fantastiska soloalbum för att sedan starta Whitesnake, ett band han leder framgångsrikt än idag.

David är en av mina absoluta favoritsångare i världen och har en scennärvaro som är enorm. Dessutom är han oerhört trevlig som människa, kan jag säga efter att ha intervjuat honom öga mot öga. han har en fantastisk förmåga att komma ihåg ens förnamn och får en att känna sig välkommen och uppskattad.Artig och belevad är han nuförtiden en äkta gentleman.

Davids enorma intresse för halvsnuskiga texter är väldokumenterat genom åren. Här kan ni läsa en artikel jag skrivit tidigare om det.

Må du stolt strutta runt på rockscener världen över många år till. Cheers, we wish You well!

Rockkocken rekommenderar: Köksredskap för den äkta rockern

Hacka basilika på en Les Paul-formad skärbräda, eller strutta omkring i köket stolt iklädd ett förkläde med titeln Chef Leppard.

Engelska företaget Mega chef har lanserat en ny kollektion med rockparafernalia för köket. Är du sugen på gitarrformade skärbrädor, kylskåpsmagneter med roliga rockcitat eller varför inte ett stiligt förkläde som driver med ditt favorit band? Vad sägs om slogans som "Food Fighters", Quorn: We are the champignons", "Sweet Chili o' Mine" eller "Never Mind the Scallops"?

en boardcaster att shredda loss på...

Gå själv in på Megachefs hemsida och botanisera.

Släpp skivorna loss, det är höst!

Som koncentrerad ljusterapi för öronen är musiken som släpps nu under den mörka höstperioden. Själasörjare som Kate Bush, Francis Dunnery och Alice Cooper är några av dem som skänker frid i hjärtat och svampgrytorna.

Om man inte är mykolog kan hösten göra en mycke låg. Efter mitten på oktober får man gärna lust att likt björnarna krypa i ide och slippa det där jobbiga regnet som kommer in från sidan och skvätter upp i näsan. Då är det skönt att så många artister tar sitt ansvar och släpper ny musik att njuta i slutet av året. Här är några som jag själv ser fram emot extra mycket.

Kate Bush
Vad är det för likhet mellan min ketchupflaska i kylskåpet och Kate Bush? Jo, för att vara 53 år är de båda förvånansvärt fräscha och söta, ingen av dem har varit på turné sedan sent sjuttiotal och om man slår dem där bak så kommer först ingenting, sedan ingenting och sedan allt på en gång.
Det är 6 år sedan Kate Bush släppte ny skiva (och innan det var det ett ännu längre uppehåll) och så plötsligt i år kommer det hela två skivor! I våras släppte hon  Director’s Cut- en samling nyinspelningar av låtar från de gamla plattorna Red Shoes och Sensual World, Och nu i november anländer albumet
50 words for snow med helt nyskriven musik. Albumtiteln verkar inspirerad av boken Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg.
Plattan som har en speltid på en dryg timme består av endast sju spår, riktiga symfonier med andra ord. Och som strössel på mjukglassen så medverkar skådisen Stephen Fry på skivan också! Kan det bli bättre? 21 november får vi se.

Francis Dunnery
Blonde helikoptern Francis Dunnery släpper också nytt under hösten. Även i hans fall var förra skivan gammal skåpmat, det vill säga nyinspelningar av tidigare utgivna It Bites-låtar. Det färska verket heter Made in Space och titelspåret som har hörts live har mötts med blandad respons av fansen enligt diskussionsforum på nätet. Den nya musikriktningen skall tydligen vara åt R n' B-hållet och gitarrspelet ska vara rejält nertonat. Vad det betyder vet jag inte, men oroar mig en aning. Dock har Dunnery haft en förmåga att alltid överraska och glädja mig, oavsett vilken musikalisk stig han väljer att vandra, så det är väl bara att packa sin ränsel och hänga på. Kollikock, kollikock!

Steven Wilson
Mannen bakom Porcupine Tree och Blackfield är produktiv som få. Det var inte lände sedan han släppte sin första egna soloplatta Insurgentes och här kommer nu tvåan; ett dubbelalbum betitlat Grace for Drowning. Tydligen ska musiken vara mer inspirerad av King Crimson än av Pink Floyd den här gången. Skivan släpps 26 september.

Diamond Dave och Eddie under USA turnén 2008

Van Halen
Det här är något jag ser fram emot med lika delar bitterljuv bävan och bångebefrämjande besatthet. Vi snackar nytt studioalbum från mäktiga Van Halen- med Diamond Dave Lee Roth bakom micken! Första skivan med helt nytt material på 13 år! Och den första med Lee Roth sedan 1984! Verket som är producerat av Ross Hogarth ska tydligen vara färdigmixat och mastras as we speak. På David Lee Roths officiella hemsida kan man läsa den blinkande texten ”Get Ready”; ett förebud om vad som komma skall. Kanske får vi se en release av skivan på den här sidan året, bandet är i alla fall inbokat på Australienturné i början av 2012. Alter Bridges gitarrist Mark Tremonti som påstår sig ha hört låtarna live i studio (utan sångpålägg) har i en intervju uttalat sig och sagt att musiken låter som tidiga Van Halen.
Min bävan ligger i att det gått sådan lång tid att VH:s musik kanske tappat både sprutet och kolsyran. Mycket av charmen med bandets tidiga skivor(förutom Eddies överjordiska och nyskapande gitarrspel och Lee Roths scenpersonlighet) var den frustande testosteronstinna ungdomligheten de uppvisade. Det var kalifornisk sol, bira, bärs och rockiga brudar. Slarvigt intelligent musik med fånigt flinande sångrader framfrustade av en ADHD-snubbe med konstant knullrufs. En smittande backanal med hejbabberibba utan motstycke. När Lee Roth försvann och Sammy Hagar kom in som ny sångare i mitten på 80-talet blev musiken mer tillrättalagd och snygg (vattenkammad?), och kanske till och med mer lättlyssnad- men därmed också mer tråkig. Kan det återförenade radarparet Eddie och Dave skapa samma sprittande glädje som förr utan att riskera att bryta lårbenshalsen? Om bandet ska komma undan med hedern i behåll behövs att den nyskrivna musiken är tillräckligt vuxen för att tas på allvar och inte framstå som gubbsjuk. Samtidigt får det inte bli rullatorrock av det hela heller. Har Van Halen en möjlighet att visa sig lika stora som förr eller blir detta en nostalgikick för törstiga medelålders fans? Frågor, frågor.

Foto: Jesper Almén

Seventh Key

Kansasbasisten Billy Greers soloprojekt Seventh Key har varit på G med en tredje studioplatta i ett antal år nu. När jag träffade Billy snabbt backstage på Sweden Rock Festival i somras berättade han att merparten av låtarna var färdigskrivna och bitvis inspelade men en av anledningarna till att det tog så lång tid att få musiken klar var att gitarristen och producenten Mike Slamer gått i Mutt Lange-skolan och var extremt petig vad gäller inspelning och produktion. Men Greer lovade i alla fall med viss osäker darr på stämman att han skulle försöka få ut plattan på den här sidan året.

Redan släppta plattor:

Richard Page Solo Acoustic
En dvd och cd med en avskalad och intim livekonsert tillsammans med Mr Mister-sångaren Richard Page. Vi bjuds på hits från Pages hela karriär, allt från pärlan "Midnight Angel" från Pages-tiden, via åttiotalets Mr Misterperiod med "Kyrie" och "Broken Wings" till hitlåtsskriveri för Madonna (I'll Remember") och hans egna soloskivor, framför allt senaste Peculiar Life. Det enda man saknar är något från utmärkta Third Matinee. Page sitter ensam på scenen och trakterar akustisk gitarr eller piano för att kompa sin ljuva stämma. Mellan låtarna får vi små anekdoter om hur musiken kom till eller vad texten handlar om (I alla fall på Dvd:n). Ljuvligt värmande i höstrusket! En kopp thé på det här så...

Red Hot Chili Peppers I'm With You
Visst var pepperspojkarna roligare i början när de hade snopparna i tubsockor och funkade frenetiskt. Men de har lyckats växa upp och samtidigt behålla en galenskap och angelägenhet samtidigt som musiken mognar och blir intressantare att lyssna på och inte bara digga sig svettig till.

Alice Cooper Welcome 2 My Nightmare
Uppföljare som faktiskt håller. Helt over the top såsom Alice ska vara. Riktigt kul! Jag återkommer med utförligare recension vid senare tillfälle.

Lenny Kravitz Black and white America
Bitvis gäspig. Kravitz har alltid stulit som en korp ur rockhistorien men lyckats tillföra egen personlighet. Den verkar bli mindre för varje år.

Kanadicken som kom in från kylan

En bondpojke från Toronto fick spela in skiva med Toto och blev kulthjälte. Sedan försvann han. Trettio år senare kom han med två uppföljare på en gång!

Med ett så anonymt och alldagligt namn som David Roberts och med en blygsam skivproduktion bestående av tre soloplattor under en snart trettioårig karriär vore det väl att ta i att säga att kanadensiske Roberts nått ut till miljontals fans. Trots detta är han något av en kulthjälte och hans debutalbum All Dressed Up från 1982 ses som en riktig klassiker inom den musikgenre som kallas west coast-rock.

Den huvudsakliga anledningen till den uppmärksamhet skivan fått står att finna i listan över medverkande studiomusiker. Här finner man förutom Toto-trojkan Steve Lukather, Jeff Porcaro och Mike Porcaro även studiorävar som Jay Graydon, David Foster, Paulinho da Costa, Bill Champlin och Tom Kelly. Som producent stod Greg Mathieson. Det var framför allt kopplingen till Totomusikerna (som samma år stod på toppen då de släppte sin multimiljonsäljare Toto IV) som gjorde att fans drogs till skivan, men Roberts egna bidrag i form av skönsång, inspirerande keyboardspel och utmärkta kompositioner gjorde heller ingen besviken.

David Roberts föddes egentligen i Boston men flyttade i unga år till Toronto, Canada, där han upptäcktes som 19-åring då skivbolaget WEA fick höra en av hans demolåtar. Skivkontrakt skrevs och 1982 fick Roberts åka till soliga Los Angeles och legendariska Sunset Sound Studios för att spela in sin debutskiva. Med proffsmusiker att kompa honom och produktionshjälp av Greg Mathieson fick han ihop en riktigt bra skiva med snäll poprock där arrangemangen och soloprestationerna från musikerna verkligen lyfter det hela. Två singlar gavs ut; Steely Dan-doftande ”Boys of Autumn” och balladen ”Anywhere You Run To” men det fanns många fler låtar av högre klass på skivan, som inledande ”All in the name of Love” , ”Someone Like You” eller ”Never Gonna Let You Go”.

Roberts hade ytterligare ett gäng låtar på demostadie, men av någon anledning dröjde en uppföljare. Istället försvann den unge kanadensaren från rampljuset och ägnade sig i många år åt att i skymundan skriva låtar åt andra artister som Starship, Bad English, Lee Aaron, House Of Lords, och Jimmy Barnes. Där i skuggan hade han kunnat stanna om inte gitarristen Tommy Denander hade hört av sig i början av 2000-talet. Tommy var stor fan av All Dressed Up-plattan och efter att ha lyckats lokalisera Roberts kontaktade han honom och föreslog ett samarbete. Duon fick skivkontrakt på två skivor och började skriva låtar ihop. Tyvärr drog projektet ut på tiden och Tommy var tvungen att engagera sig i andra uppdrag, men David Roberts återkomst till West coast-genren kom dock på Frédéric Slamas project AOR och skivan Dreaming of L.A. Där kunde man för första gången på 25 år åter höra hans ljuva stämma- dessutom tillsammans med Tommys gitarrspel.

Sommaren 2008 släpptes så David Roberts andra soloalbum passande betitlat Better Late than Never. Producent var återigen Greg Mathieson och andra kända studiomusiker som medverkar på skivan är gitarristen Michael Landau, basisten Abe Laboriel JR, trummisen Mike Baird och percussionisten Luis Conte. Halva plattan är inspelad i Nashville och kanske är det därför som doften av ko-boogie hänger mycket tyngre över detta verk än på debuten.
Som för att betala tillbaka för att fansen fått vänta så länge på en skiva gav Roberts ut ytterligare en soloplatta 2008. Missing Years bestod av de demolåtar som aldrig spelades in på åttiotalet och det är Roberts själv som står för produktion och spelar samtliga instrument.
Båda plattorna fanns länge bara utgivna i Japan men har nu nyligen släppts i USA och Europa.

Utan att för den skull kritisera Roberts sentida verk så måste man ändå säga att det är debuten från 1982 som är riktigt intressant. Här hörs en oerhörd spelglädje och entusiasm hos musikerna. Det i kombination med Roberts sköna röst och snygga melodier gör att All Dressed Up med all rätt förtjänar sitt rykte som en klassiker i genren.


Kolla in en video på singeln "Boys of Autumn" här

och lyssna på "All in the Name of Love" här

eller "Someone Like You" här

Eller kolla mer sentida "Best Thing I Never Had" från senaste plattan Better late Than Never här

In Ween Veritas

Ween är den alternativa nittiotalsrockens bångstyrige lillebrorsa. Den där lille irriterande talangfulle snorungen som super och svär, skiter i allt och ändå kommer undan med det på grund av sin naturliga charm. Det har de lyckats göra nu i snart 30 år!

Ween har jämförts med Frank Zappa. Vid en snabb närsynt överblick kan det eventuellt låta sig göras. Ween har liksom Zappa parodierat de flesta olika musikstilar med spöklik precision och deras texter har varit allt annat än rumsrena, oftast med fokus på sex i alla former. Zappa var dock en förespråkare mot droger, något man knappast kan anklaga Dean och Gene Ween för.

Om man vill kan man också finna en hel rad beröringspunkter mellan Ween och det svenska kultbandet Philemon Arthur and the Dung. Båda grupperna består av brödrapar med ganska oortodox inställning till musik. Deras inspelningsteknik har oftast varit väldigt simpel, deras texter är abstrakta och båda banden har en förkärlek för bajs. Philemon Arthur sjunger om dyngan som rinner rakt och Ween uppmanar oss att ”Don’t Shit Where You Eat” och hotar med att beskjuta oss med ett ”Poopship Destroyer”.

Man skulle också kunna kalla Ween för nittiotalets Ramones, med tanke på deras punkattityd, deras limsniffarintresse och faktumet att bandmedlemmarna egentligen inte alls är bröder.

Och om man vill skulle man även kunna hitta likheter mellan Ween och Prince (eller artisten tidigare känd som en konstig liten krumelur) i deras gemensamma kärlek till groove och distinkta melodier som lånar från hela den stora pophistorien.

Fast Ween klarar sig utmärkt utan att jämföras med några andra än sig själva. De är inte lätta att få grepp om och det är nog så de vill ha det. Ween är bandet som gör vad som faller dem in och skiter i det mesta, utom i sin oförfalskade kärlek till musik. De är uppsluppna fria själar som balanserar mellan absurditet och nattsvart melankoli. Anarkistiska i ordets rätta bemärkelse är de en välbehövlig frisk fläkt i den cyniska musikbranschen.

Bröderna Dean och Gene Ween är alltså egentligen inte bröder. Och de heter inte Dean och Gene heller. De heter Mickey Melchiondo och Aaron Freeman. Mickey och Aaron träffades på skrivmaskinslektionerna i åttonde klass på högstadieskolan i New Hope, Pennsylvania.
Killarna började skriva musik tillsammans och spelade in sina knasiga ljudkollage på kassettband som de sålde till en allt större växande skara lärjungar. De drog så småningom ut på turnéer också. Mickey spelade gitarr, Aaron sjöng och som komp hade de förinspelade bas- och trumljud på en kassettbandspelare. Efter ett stort antal hemmatillverkade kassetter, två självfinansierade LP och några händelserika turnéer fick det lilla skivbolaget Twin/Tone upp ögonen för duon och skivkontrakt skrevs. Weens debutalbum GodWeenSatan: The Oneness; släpptes till musikbranschens allmänna förvåning 1990. Musiken var alternativ i ordets rätta bemärkelse. Här blandades sublim pop med dissonanta oljud, punk, hårdrock och country. Texterna var drogromantiserande, sexfixerade och allmänt barnsliga- och fruktansvärt roliga.
Följande års uppföljare The Pod fortsatte den upptrampade stigen och i och med deras tredje album Pure Guava, som gavs ut på stora skivbolaget Electra i slutet av 1992, fick Ween sitt första kommersiella genombrott. Singeln "Push Th' Little Daisies" uppmärksammades på MTV. Deras turnéer kunde nu bli mer påkostade, d.v.s. de hade råd att anställa riktig trummis, basist och keyboardist. 1995 års Chocolate And Cheese var duons definitiva genombrott. Singeln "Voodoo Lady" har förekommit i ett antal filmer, bl.a. Road Trip och Dude, Where’s My Car. Videon till singeln ”Freedom of 76” regisserades av ingen mindre än Spike Jonze.
Efter Chocolate And Cheese var Ween både erkända och etablerade, men efterföljande album har inte nått upp i samma försäljningssiffror som genombrottet och några fler riktiga singelframgångar har inte heller kommit. Trots detta är Ween absolut inte uträknade. Tvärtom. Ween har under åren erhållit en välförtjänt kultstatus och deras tillbedjare är på gränsen till fanatiska. Det är ganska starkt jobbat för ett band som inte har en enda guldplatta och vars högsta listframgång är en topplistenotering i Australien från början på nittiotalet.

Weens vansinniga vax…

Ween har gett ut nio officiella album och ett antal live album, några officiella och andra som endast har gått att beställa genom deras egen hemsida. Välbeställda allätare av anarkistisk alternativ musik gör bäst i att tjacka in sig på hela katalogen, men om du är mer försiktig eller rent av fattig kan en kuli kanske vara till hjälp i den musikaliska snårdjungel som är Weens gåva till eftervärlden. Greppa macheten och följ mig, Sahib!

GodWeenSatan: The Oneness (1990)
Weens debutplatta spelades in när grabbarna ännu var tonåringar. Lika bra att bre på med en gång, tänkte de och gav ut ett dubbelalbum bestående av 23 små monster av störande pop/punk/Metal/LoFi musik med debila texter om vesslor, droger och sex samt brödernas husgud The Boognish. Albumet öppnar med primalskrikande ”You Fucked Up”. Andra alster som imponerar både musik- och textmässigt är gospelparodin ”Up th’ Hill”, Prince-hyllningen ”L.M.L.Y.P” samt poppärlan ”Don’t Laugh (I Love You)”. Många av låtarna är egentligen bara halvfärdiga idéer och andra spår gör rent fysiskt ont att lyssna på, men vore det på något annat sätt skulle det inte vara Ween. GWS:TO är kanske inte för alla öron och det är absolut inte det bästa Ween har gett ut men det är en självklar och kaxig debut från ett band som aldrig har bett om ursäkt för sig. 25 års- utgåvan av albumet (som släpptes efter bara 9 år) innehåller ytterligare 6 låtar samt bättre ommixat ljud.

The Pod (1992)
Uppföljaren The Pod är nästan lika lång som debuten men är en mörkare och mer koncis historia, och samtidigt om möjligt ännu konstigare. Här börjar Ween hitta en egen stil med trummaskinen, de skrikiga gitarrerna och de tvärsjuka texterna. Ändå är The Pod lite väl navelskådande. Den saknar den retsamma fnittrigheten från GodWeenSatan:The Oneness. Dean och Gene har måhända själva vansinnigt roligt, men det smittar inte av sig lika mycket på lyssnaren. Kanske måste man sniffa lika mycket lim som musikerna själva gjorde vid inspelningen, för att man skall se storheten i det hela. En tvättäkta Ween-fan kan dock inte vara utan mästerverk som ”Captain Fantasy”, ”Can U Taste The Waste” och ”Pork Egg Roll And Cheese”.

Pure Guava (1992)
1992 var ett händelserikt år för Ween. Efter att man släppt The Pod fick man kontrakt med stora skivbolaget Elektra och gav snabbt ut Pure Guava som blev lite av ett genombrott för bandet. Singeln ”Push Th’ Little Daises” blev en kulthit på MTV och hamnade till och med på tio i topp i Australien. Att man nu låg på ett stort skivbolag märktes stilmässigt inte nämnvärt. Musiken är fortfarande inspelad på 4-kanalare, texterna är precis lika sjuka som tidigare och man rusar genom de olika musikstilarna som om det inte fanns någon morgondag. ”Don’t Get Too Close 2” och ”The Stallion Pt. 3” visar klara progrocktendenser, ”Sarah” är en riktigt vacker Lennoninspirerad ballad, ”Pumpin’ For The Man” låter som country på Speed. Pure Guava är förhållandevis sammanhållen och känns bitvis nästan organiserad. Produktionen är också klart förbättrad jämfört med tidigare alster. Värd att inhandla inte minst för livefavoriten ”Poopship Destroyer”.

Chocolate And Cheese (1994)
Dean och Gene går från klarhet till klarhet. Chocolate And Cheese är Weens till dags dato bäst säljande album, och med all rätt. Knasigheterna har koncentrerats till 16 låtar och inget av spåren är svaga. Här finns riktigt radiovänliga pop/rock nummer som ”Voodoo Lady”, de charmiga Beatlespastischerna ”What Deaner Was Talkin’ About” och ”Roses Are Free”, men även sjukdomslåtarna ”The HIV Song” och ”Spinal Meningitis”(hjärnhinneinflammation) som lämnar en obehaglig känsla efter sig. ”Mister Would You Please Help My Pony” i vilken Deaner ber oss hjälpa hans ponny som verkar lida av lungfel, får skrattet att hamna på snedden i halsen. Ideérna i Countrymelodierna ”Drifter In The Dark” och ”Buenas Tardes Amigo” skulle finslipas och utvecklas till nästa skiva. Chocolate And Cheese är minst lika sjuk och uppsluppen som sina föregångare men materialet är det starkaste som herrarna hittills kommit upp med vilket gör detta alster till det klart bästa valet att börja med om man vill ge sig in i Weens vansinniga värld. Albumtiteln är för övrigt en hyllning till den avlidne komikern John Candy.

12 Golden Country Greats (1996)
Efter succén med Chocolate And Cheese väntade man sig att nästa album skulle bli Weens definitiva genombrott. Då gick duon och spelade in en countryplatta istället! 12 Golden Country Greats innehåller 10 tvättäkta countrymelodier med sedvanligt sjuka Weentexter. Talet 12 i titeln hänvisar inte till antalet låtar på albumet utan till de 12 legendariska studiomusikerna som medverkar på skivan. De gamla Nashvillemusikerna har spelat på skivor med Elvis, Dolly Parton, Waylon Jennings, Willie Nelson, Kenny Rogers, Bob Dylan, Joan Baez, Ray Charles och Tom Jones. Det är alls inte så att Ween driver med countryn som musikstil, det här är ren och äkta kärlek. Texterna må vara lika tramsiga som tidigare, titlar som ”Japanese Cowboy”, ”Piss Up A Rope” och ”Help Me Scrape The Mucus Off My Brain” talar för sig själva, men melodierna är framförda med professionalitet och respekt. Weens växande beundrarskara blev tämligen konfunderad när denna skiva släpptes. Weenfans är inte nödvändigtvis lika förtjusta i country som deras två idoler är, och ordinarie countryfanatiker skulle aldrig sänka sig till att lyssna till en skämtplatta som 12 Golden Country Greats. Det är synd, för plattan innehåller både högkvalitativ och vansinnigt rolig musik. Även folk som hatar ko-boggie kommer att älska detta album. Ween tog med sig Nashvillemusikerna ut på en kort men bejublad turné, och en inspelning från den turnén finns på Live In Toronto. Vad säger man? Världsklass!

The Mollusk (1997)
Efter Countrytemaplattan var 1997 års The Mollusk en återgång till det ”normala”. Fast ändå inte. Musiken är visserligen återigen spretig och ett antal olika stilar provas på men texterna har alla något av ett marint tema, även om man för den sakens skull inte kan kalla The Mollusk för ett konceptalbum. Ween har återigen utvecklats på sångfronten. Musiken är mer genomarbetad utan att tappa i knasighet eller intensitet. Den gamla stilen hålls uppe med verk som ”Waving My Dick In The Wind” och den irländska folksången ”The Blarney Stone”, men poplåtar som titelspåret ”The Mollusk” och balladen ”It’s Gonna Be Allright” borde ha legat på topplistor i en mer rättvis värld. Även ”The Golden Eel” och ”Mutilated Lips” är fantastiska kompositioner. The Mollusk ger en känsla av att lyssna på en hel skiva inspirerad av Beatles’ ”Octopus Garden”. Plattan är blöt på fler sätt än ett. Bröderna Ween påstår att de var praktiskt taget plakata vid såväl låtskrivande som inspelning av The Mollusk.

Paintin’ The Town Brown (1998)
Att skåda Ween live i konsert är en upplevelse utöver det vanliga. Paintin’ The Town Brown är lite av ett retrospektiv över bandet med liveinspelningar som sträcker sig över hela sju år. De tidigaste inspelningarna är från 1990 då Gene och Dean turnerade i Holland med en trummaskin. De senaste inspelningarna är från Mollusk turnén 1997. Tyvärr blir resultatet lite väl spretigt. Det hade varit bättre att ge ut en inspelning från en och samma konsert istället. De bästa låtarna är de från Country turnén 1996. Som Best Of/ kuriosa funkar skivan, men vill man ha en bra Ween live platta skall man leta reda på Live In Toronto eller ett av de otaliga bootlegs som finns att få tag i på nätet.

White Pepper (2000)
Ytterligare framsteg. White Pepper är Weens mest seriösa och lättillgängliga album. Därmed inte sagt att det inte har sina sjuka stunder. Musikstilarna mixas från ren punkrock i ”Stroker Ace” via sublim flummig indie pop i ”Exactly Where I’m At” och ”Flutes of The Chi” till country i ”Falling Out”. Drogreferenserna dyker upp i kalypson ”Bananas And Blow” . ”Pandy Fackler” låter som Steely Dan och är den enda låten på plattan med hänvisning till sex, i det här fallet avsugningar. Annars hänger en stark doft av sentida The Beatles över hela plattan vilket kan anas redan på titeln på albumet. Ljudet är helt klanderfritt eftersom musiken är inspelad i riktig studio. Dean och Gene har producerat verket själva och som ljudtekniker har de hyrt in Chris Shaw, som tidigare arbetat med bl.a. Public Enemy. White Pepper borde egentligen ha gjort Ween riktigt stora, men bristen på uppenbar knasighet skrämde bort gamla fans samtidigt som nya uteblev på grund av bandets tidigare rykte.

Live In Toronto (2001)
Denna liveplatta gavs ut via bandets hemsida och har aldrig gått att köpa i butik. Den är dessutom slutsåld för länge sedan, vilket är synd, för detta är den liveplatta som alla Weenanhängare bör äga. Den inspelade konserten härstammar från 1996 då Ween turnerade med sitt countryband The Shit Creek Boys. Många klassiker från 12 Golden Country Greats spelas, men även tidigare favoriter som "What Deaner Was Talking About," "Push Th' Little Daisies" och "Waving My Dick In The Wind" som vid framförandet ännu inte var utgiven på platta. En vansinnigt härlig coverversion av Billy Joel's "Piano Man." Bjuds vi på också.

Quebec (2003)
Innan albumet släpptes hotade/lovade Ween att man skulle återvända till sitt mer ”bruna” sound, något man lämnade på White Pepper. Hotet visade sig vara sant. Quebec är åter igen ett knäppt och spretigt Weenalbum. Inledande ”It’s Gonna Be A Long Night” påminner om Motörhead, ”Happy Colored Marbles” sänder deprimerande känslor till hjärnbarken och bagateller som "Fancy Pants" och "So Many People In The Neighborhood" får det att rycka i smilbanden. Influenser som Beatles, Neil Young, Leonard Cohen, Pink Floyd och REM skymtar förbi mellan låtspåren. På Quebec är Ween kanske lite mer mogna än tidigare men för den sakens skull absolut inte tråkiga.

La Cucaracha (2007)

Ween senaste studioalbum må ha gjort vissa fans besvikna och inte sålt lika bra som tidigare alster, men det beror snarare på skivbranschen än på kvaliteten på skivan. Personligen har jag inte lyckats få lika stor bånge inför La Cucaracha som för tidigare tramsiga mästerverk, men samtidigt är det där respekten för Ween finns, att de alltid gör vad som själva faller dem in och struntar i vad folk och fä eventuellt vill ha. Här finns absolut guldkorn, som den ironiska kärlekslåten ”Friends”, Neil Youngpastischen ”Object”, countrytramset ”Learning to Love” eller punkmonstret ”With My Own bare hands”. Som med alla Ween-skivor är det alltid en fråga om smak och inställning, och just La Cucaracha pillar inte mig tillräckligt sensuellt på rätt ställen, men jag måste ändå respektera bröderna för att de alltid går sin egen väg.

Summer Lovin'- Live DVD:er för mörka semesterkvällar

Ok, så just nu är solgudarna goda mot oss och då är det inte läge att sitta inne och mossa framför tv:n, men tro mig på mitt ord, det kommer sommardagar då regnet öser ner och kvällar som är både kyliga och insektsinfesterade, och då kan jag inte tänka mig något bättre i hela världen än att slå sig ner framför dumburken och njuta av en fantastisk livekonsert med någon av sina favoritartister. Här kommer några tips.

Paul McCartney
Good Evening New York City
Den 15 augusti 1965 spelade the Beatles på Shea stadium i New York inför en rekordpublik på 55600 personer. 43 år senare, I juli 2008 gavs den sista konserten på Shea stadium innan det revs. Billy Joel var artisten som stod för gravölskonserten och Paul McCartney dök upp som hemlig gäst för att hylla den gamla arenan. Ytterligare ett år senare var sir Paul på plats igen för att inviga det splitternya Citi Field Stadium, byggt på ruinerna av det gamla Shea. Konserten har hyllats av recensenter och fans som var där, och man förstår dem när man nu har möjligheten att få beskåda denna liveinspelning på dvd. Det här är den absolut bästa livekonsert som finns tillgänglig med Macca, och han har trots allt släppt en hel del. Till att börja med är det svårt att misslyckas med en sådan enorm låtskatt som McCartney sitter på, med hits från Beatles, Wings och en fantastisk solokarriär. Karl’n skulle kunna spela i tre timmar och leverera endast legendariska hits som hela världen känner till. Cudos till gubben (tja han är ju faktiskt 68 bast även om det inte märks här…) att han då är modig nog att mellan klassikerna lägga in några mer okända låtar som ”Only Mama Knows” från senaste soloplattan Memory Almost Full eller ”Sign the Changes” och ”Highway” från Fireman-projektet. Men magin ligger inte bara i de fantastiska låtarna. Paul spelar och sjunger lika bra som när han var 22 och utstrålar värme, säkerhet och glädje. Man kan inte annat än älska honom. Och de som påstår att Mccartney bara är en sockersöt popsnubbe kommer att knipa käft för evigt när de får se framträdanden av rockrökare som ”Day Tripper”, ”Helter Skelter”, ”Live and Let Die”och ”I’m Down”. Såklart spelas alla andra klassiska hits som ”Yesterday”, ”Band on the Run”, ”Back in the USSR”, ”Let It Be”, ”Lady Madonna” och ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Under ”Here Today”, Pauls hyllning till sin döde vän John Lennon, stockar sig rösten och han får till och med en tår i ögat. Kompbandet (där Abraham Laboriel JR ingår) är tajt om än lite anonymt, men vad spelar det för roll när Paul lyser så enormt? Det är sådan konstant ståpäls hela tiden så man har träningsverk i hårsäckarna efter konsertens slut. Vad mer ska jag behöva säga? Spring för fan iväg och köp, och passa på att inhandla ett surroundsystem när du ändå är på gång för att kunna uppleva konserten maximalt.

Little Feat
Skin It Back: Live at Rockpalast

1977 spelade Little Feat på Grugahalle i tyska Essen. Konserten spelades in för tv-programmet Rockpalast. Det här är Little Feat i sitt esse, med sina bästa plattor under bältet, och då det inte bara var Lowell Georges kompband utan killar som Paul Barrere och Bill Payne hade blommat ut och börjat ta för sig som instrumentalister och låtskrivare också. Den här konserten har tidigare funnits på VHS och DVD men i denna senaste version är ljud- och bildkvaliteten avsevärt förbättrad och man får dessutom en halvtimmes bonusmaterial i form av ett soundcheck där bandet spelar låtar som sedan inte framförs i konserten. Här finns möjligheten att njuta av Feat när de var som bäst med magiske Lowell George på toppen av sin slidegitarrbana och låtar som ”Fat Man In The Bathtub“, “Dixie Chicken“, “Tripe Face Boogie“, “Feats Don't Fail Me Now“ och såklart “Willin'“.

Stevie Ray Vaughan and Double Trouble
Live at Montreux 1982 & 1985
Den här dubbel-dvd:n presenterar två dunderkonserter med Stevie Ray som även är av rockhistorisk betydelse. 1982 var Stevie Ray Vaughan respekterad i sin hemstat Texas men okänd i andra delar av USA och resten av världen. Därför var hans spelning på Montreux Jazz Festival det året viktig. Det blev en katastrof. Publiken begrep sig inte på hans musik och buade till och med. Det hindrade inte SRV och hans Double Trouble från att leverera ett fantastiskt set. Stevie Ray var helt knäckt efter spelningen men det skulle visa sig vara hans viktigaste gig i karriären. I publiken stod nämligen David Bowie och Jackson Browne som båda kände igen talang när de såg den. Jackson Browne lät Stevie spela in gratis i hans studio och Bowie tog sig an gitarristen och använde honom på Let’s Dance-plattan och den efterföljande succéturnén. Tre år senare var Stevie Ray och Double Trouble tillbaka i Montreux och den här gången var det ett annat ljud i ”källar’n”. Nu mottogs bandet som hjältar. Här kan man se båda konserterna efter varandra och jämföra för att se hur bandet utvecklats. Vad som inte har ändrats på de tre åren mellan konserterna är bandets totala satsning. Här spelas från hjärtat och utan pardon. Världsklass!

Tom Petty and the Heartbreakers
Runnin' Down a Dream

En helt fantastisk dokumentär/live konsert- extravaganza regisserad av legendariske filmregissören Peter Bogdanovich. Vi får följa Petty och hans barndomspolare genom hela deras fantastiska levnadshistoria och dessutom uppleva 30-årsjubileumskonserten som bandet gav i sin hemstad Gainsville, Florida. Om man har varit det minsta lilla intresserad av Petty innan så kommer man att älska honom efter att ha sett den här dvd:n.

Deep Purple
Live in California 74

1974 var Deep Purple det störst säljande bandet i USA. Att mycket av det berodde på den tidigare sättningen med Ian Gillan på sång och Roger Glover på bas och mästerverk som Machine Head och Made in Japan hindrade inte att det var nykomlingarna David Coverdale och Glenn Hughes som fick vara med och njuta av framgångens sötma. En 28 dagar lång turné i USA toppades med att headlina California jam festival inför 200 000 fans. Konserten har gått till historien, inte bara som en fantastisk uppvisning av bandet utan även för att Ritchie Blackmore förstörde en tv-kamera genom att stöta sin gitarr rakt in i den och sedan sätta eld på PA-systemet och nästan spränga sig själv och Ian Paice i luften. Det är fantastiskt att se en skitskraj finnig Coverdale (långt från den själsäkre scendomptör han sedermera kom att bli i Whitesnake) fumla sig igenom mellansnack men ändå prestera på toppnivå vad gäller sång. Vill man se ett av sjuttiotalets bästa arenarockband i toppform har man faktiskt inget annat val än att slänga på den här dvd:n, luta sig tillbaka i soffan och korka upp en flaska Jack Daniels.

None more black...

Gamla Rockrävar: Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham i supergruppen Black Country Communion.




Black Country Communion
2
(Mascot)
Släpps idag 13 juni 2011

Black Country Communions andra skiva är en på alla sätt mörkare och mer seriös historia än debuten. Trots det lyser den upp sommarnatten.

Myten om den svåra "andra skivan" stämmer bara in i vissa fall, oftast då en hajpad ny artist eller ett band med en eller två plötsliga dunderhits visar sig inte kunna leva upp till förväntningarna utan bara har material och talang i sig för en enda skiva. Rockhistorien myllrar dock av exempel på band som åstadkommit starka uppföljare till hyllade debuter. Aersosmith, Black Sabbath, Cream,Led Zeppelin, Van Halen, Lynyrd Skynyrd, Kiss och Rainbow är bara några av alla legendariska rockhjältar som överträffat sina förstlingsverk rejält. Till denna celebra skara kan nu även Black Country Communion sälla sig.

Knappt ett år efter debuten är denna supergrupp tillbaka med den fantasirikt betitlade uppföljaren "2". Där debuten visade upp en spelglädje på en hastigt hophafsad samling retrorocklåtar av förvisso gott märke, kan man nu på "2" höra ett band som är mer samspelt och demokratiskt, och som tagit sig tid att hitta en egen stil. Med rockrävar som Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian bör man inte förvänta sig någon ny form av stilistiskt nytänkande eller musikaliskt uttryck, här talar vi trots allt om experter som kan sin rockhistoria, en del av dem var till och med med och skrev den. Men här finns ändå tillräckligt med jamentjohoo och attityd för att inte retrokänslan eller plagiarismen ska ta över.

Öppningspåret "The Outsider" är en startrockare i samma kaliber som Deep Purples "Burn" fast med ett riktigt Sabbath-riff. Derek Sherinian, som inte gjorde alltför stort väsen av sig på debutskivan, manglar här fram riktiga ryamattor på hammondorgeln. Låten innehåller dessutom en äkta gitarr/orgel duell enligt gammalt hederligt Purple-manér. Det tunga manglet fortsätter på skitiga "Man in the Middle" som har mer moderna tongångar och skulle kunna spelas in av Soundgarden. I "The Battle for Hadrian's Wall" är vi plötsligt inne i flygzonen för luftskepp byggda av bly. I den akustiskt uppbyggda episka balladen, som osökt leder tankarna till Zeppelin's "Gallow's Pole" eller till och med "Battle for Evermore", sjunger Joe Bonamassa ruskigt likt hädangångne Ray Gillen, som kuriöst nog hade Glenn Hughes som sin största sångarförebild.

Vi fortsätter i luftskeppsland. "Save Me" är en låt skriven av Jason Bonham och ämnad för återföreningen av Led Zeppelin som kom av sig efter OH-spelningen i London 2007. Med jimmy pages tillåtelse har han nu tagit med den till BCC. Bra tycker jag, då Zeppelin inte hade kunnat göra något av låten eftersom den så extremt tydligt rippar av "Kashmir". BCC däremot gör låten till sin egen, om än extremt zeppelininfluerad. "Smokestack Woman" är en bluesig rockare, och kanske den låt på skivan som berör mig minst. Den har en väldigt stark amerikansk feeling, nästan lite åt countryhållet. "Faithless" är lite lugnare och leder tankarna till Pearl Jam's "Jeremy". Här spelar Glenn Hughes underbar bas. Det lugna mittenpartiet fortsätter med "An Ordinary Son" som är den andra låten på skivan som sjungs av Bonamassa på lead. Om det inte vore för Sherinians svettiga hammondorgel skulle man kunna tro att det var en Bad Company-låt. "I Can See Your Spirit" är en purpurfärgad rökare som lätt skulle platsa på plattor som Stormbringer eller Come taste the Band. "Little secret" börjar bluesigt och lugnt men fläskas ut i refrängen och funkiga "Crossfire" har ett riff som inte kräver någon med våtrumsbehörighet för att det ska vara garanterat vattentätt.
När man är ute efter att göra ett helgjutet album, istället för en samling utfyllnadslåtar runt den stora hitsingeln, så är det avslutande spåret lika viktigt som öppningslåten, för att helhetsintrycket ska vara positivt. "Cold" klarar uppdraget med den äran. det är en hammondindränkt ballad som byggs upp med stråkar och avslutas majestätiskt.

Texterna på BCC2 är inga solskenshistorier direkt. Hughes påstår att han inte skrivit så mörka och grubblande ord sedan sin egen katarsis på soloskivan Addiction där han gjorde upp med sitt drogberoende. För att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap; "How much more black could it be? And the answer is none, none more black".

Trots sina mörka och allvarliga teman och ruffliga riff, skänker BCC 2 mig en känsla av upprymdhet över att det fortfarande finns artister som vet hur en slipsten ska dras när det gäller att skriva och framföra rock'n roll enligt gammalt beprövat snitt, och ändå lyckas ingjuta fräschör och egen stil i kompositionerna. Den här skivan kommer att snurra varm i sommarhettan ända fram till i augusti då vi har möjlighet att se bandet live på Cirkus i Stockholm. Rocken är inte död, den bara luktar så...

Titta på video av "Man in the Middle" här

Kolla på video av "The Outsider" här

Kungliga Lizzytolkningar i Kungsan

Det svenska Thin Lizzy-hyllningsprojektet Courtesy Of gav nyligen en bejublad konsert i Bryggarsalen vid Odenplan i Stockholm. Nu är det snart dags igen. 4 juni spelar tiomannaorkestern i Kungsträdgården. Man framför åter de fantastiska tolkningarna av Phil Lynotts musik från skivan Courtesy Of som jag hyllat tidigare på dessa sidor. Spelningen börjar kl 14.00 och är såklart gratis.

Kan man hoppas på en överaskningsversion av "King's Call" nu när bandet spelar i Kungsan? Och ni som funderar över om ni ska gå på konserten, vad väntar ni på, ett alibi?

Kolla på klipp från förra konserten här.

Bönhörd? Klassiska uppsättningen av Petra kommer till Sverige!

Gud hör bön, i alla fall alla trogna Petrafans rop på återfödelse...

Den kristna rockgruppen Petra höll ut längre än Metusalem men lade slutligen ner 2005 efter mer än trettio års rockande tillbedjan. Nu är återuppståndelsens tid här. Den klassiska uppsättningen av bandet från åttiotalet släppte en ny skiva nyss med nytt material och nyinspelningar av några av deras gamla hits. Skivan heter Back to the Rock och finns att digga på Spotify.

Gubbarna är dessutom på turné och kommer till Sverige i sommar, närmare bestämt till Gullrännafestivalen i Halmstad fredag den 8 juli.

Bandet har ju en hel hoper bra nummer från det glada åttiotalet, som "Road to Zion", "Judas kiss", "Grave Robber" och "Angel of light". Det är bara att gratta halmstadborna till en riktigt lång och mysig aftonbön på fredagen.

Läs historien om bandet här

This Bootsy is made for Funking

När funkmästare Bootsy Collins landar på jorden igen för att sprida sitt evangelium är det inte utan att man får danssjuka…

I Gamla Stan i Stockholm finns en liten gatsnutt som heter Funckens Gränd. Jag har alltid tänkt att det vore coolt att någon gång göra en skiva med ett foto av gatan på omslaget och döpa skivan till Alley of Funk. Fast problemet är att en musikstil som funk inte ryms i en liten gränd, den är mycket större än så, åtminstone när den framförs av dess medgrundare och förgrundsgestalt Bootsy Collins. Bootsy blev först legendarisk genom sina samrören med James Brown och George Clintons P-Funk/Parliament, för att inte tala om hans eget Rubber band på sjuttio- och åttiotalen.Jag såg Bootsy med band spela utomhus på Vattenfestivalen en gång för många år sedan. Fastän bandet hade grava tekniska problem med ljudet fick man publiken och hela världen runtomkring att dra på smilbanden och skaka rumpan lite sådär ofrivilligt.

För det är liksom det som är grejen med funk. Det handlar inte om specifika låtar eller hela album, det är själva helheten, groovet, budskapet man vill åt.
Samma sak gäller med Bootsys "comebackplatta" Tha Funk Capitol of the World, som släpptes för exakt en vecka sedan. Skivan är en enda lång hyllning till dans, sväng, rymd, sex, glädje, ja allt som får hjärtat att slå några extra volter. Bootsy själv framstår som en Dileva från Las Vegas med sina grälla kläder och predikningar om allt från den moderna världens vansinne till att bejaka den kreativitet som vi alla besitter. Hans basspel och sång är inspirerande, snortajt och upplyftande och hans band är naturligtvis mer punktligt (och betydligt hetare) än Fröken Ur.

På skivan dräller det av gästartister, från gitarristen Buckethead, Ice Cube, Snoop Dog, George Clinton, skådisen Samuel L Jackson och pastor Al Sharpton till samplingar av Jimi Hendrix och gitarrspel av Bootsys brorsa Catfish som tragiskt nog gick bort under inspelningen av plattan.

Att välja ut några favoritspår känns onödigt. Tha Funk Capitol of the World är snarare som en trance-platta eller någon anna slags ambientskiva som ska försätta dig i funktastisk stämning. Den kommer som ett yrväder en aprilafton, kanske inte med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, men väl med stjärnformade solbrillor och karmosinröd hög hatt. En föraning av sommaren? I'm there dude!



Bonus:
Här kommer Bootsyreceptet från Rockköket. Skoomakarlåda a la Pecka Hammarstedt! Obs den coola illustrationen ovan, signerad Mrs Murphy är från samma bok.
Ingredienser:
Biff-600 g ryggbiff eller en skiva oxfilé per person för en lyxigare variant
1 paket bacon
salt och peppar
1 1/2 dl rödvin
1/2 köttbuljongtärning

Potatismos
1 kg potatis
2 msk smör
2 dl mjölk
2 tsk salt
finriven muskotnöt
1 äggula
1 rejält knippe gräslök, finhackad
nymald svartpeppar

Börja med potatismoset. Skala potatisen, skär dem i bitar och koka i 10-12 minuter. Slå av vattnet och tillsätt smör och mjölk. Låt koka upp. Salta och peppra. Mosa potatisen och rör om till ett fluffigt mos. Tillsätt en skvätt mer mjölk om moset verkar bli för fast. Fastheten beror helt på hur mjölig potatissorten är. Riv 7-8 drag på rivjärnets finaste del med en muskotnöt, (var gärna lite försiktig eftersom unset för mycket förstör hela purén). Blanda i den finhackade gräslöken.
Stek baconet i stekpanna och låt rinna av på papper. Banka köttet något med knytnäven och stek i en klick smör och lite olja. Salta och peppra. Plocka ur köttet och tillsätt rödvin, en skvätt vatten och köttbuljongtärningen.
Lägg upp potatismos. Lägg köttet och baconet på och slå rödvinsskyn över.

Tillbehör
Tomatsallad med färsk tomat, finhackad rödlök, salt och peppar samt olivolja. Smörstekt salladslök och blandsvamp.

Robbie's back!

Det tog 13 år, men How To Become Clairvoyant visar på många sätt att det finns gott gry i den gamle the Band-ledaren.

Jag har en speciell förkärlek till Robbie Robertsons första soloplatta från 1987. Den spelades frenetiskt på en fjällresa tillsammans med en god vän, först på repeat i bilstereon från Sundsvall till Storulvån och sedan fick Robbie följa med i Walkman upp till Sylarna där han avnjöts i snöstorm,på soliga dagsutflykter på telemarkskidor i gnistrande nysnö och tillsammans med några glas Baily's på fjällstationen på kvällarna. Det var något i Robbies ödsliga jordnära folkmusik, Bonos och The Edges körer och Daniel Lanois produktion som sammansmälte extra tydligt där i de svenska fjällen. Eller så var det bara Baily'n som talade…

Uppföljaren Storyville från 1991 fick inte möjligheten att upplevas i kombination med Syltopparna och satte sig därmed inte lika självklart i min själ som debuten hade gjort, även om den förvisso innehöll många höjdarnummer som ”Night Parade”, ”Go Back To Your Woods” eller ”Shake this Town”. De följande skivorna som inspirerades av hans indianska förflutna var bitvis spännande och nydanande men satte inga spår som de två första soloplattorna hade gjort. Sådan tur då att man kunde gå tillbaka till den klassiska The Band-katalogen och njuta. I mer än 10 år har det varit tyst om Robertson, även om han arbetsmässigt varit fullt sysselsatt med att skapa filmmusik åt Scorsese men nu, som en blixt från klar himmel är Robertsons femte soloalbum här.

Det första som slår en är ljudbilden och produktionen som på alla sätt påminner om hans första soloverk. Det är mörkbrunt och ödsligt och Daniel Lanoiskt (även om han inte är inblandad den här gången), introspektivt och (dare I say) gubbigt?
Robbie har tagit hjälp av en hel del namnkunniga kompisar på skivan. I ”Fear of Falling” delar Robbie mikrofon med Eric Clapton och de akustiska gitarrerna skapar tillsammans med hammondorgeln en varm och mysig känsla som faktiskt får mig att tänka på bastun i Sylarnas fjällstation. Clapton har varit med och skrivit två andra låtar också. Steve Winwood medverkar, liksom pedal steel-virtuosen Robert Randolph och Rage Against The Machine/Audioslaves-gitarristen Tom Morello, för att bara nämna några.

Jag har alltid gillat Robertsons texter, och här får man sitt lystmäte i coola oneliners, intelligenta vändningar och intressanta ämnen. ”This is Where I Get Off” handlar om tiden i The Band och ”Axman” är en hyllning till Robbies gitarristhjältar som Hendrix och Allman.

Summa summarum, inget man slänger in i bilstereon när man vill köra fort som fan, men perfekt om man vill laga till en Gumbo i köket. Och som fyrtioplussare är det bara att hacka i sig att det är sådan här musik man faktiskt går igång på nuförtiden. Och sedan går man och lägger sig innan 22.00.

Än ringlar ormen

Whitesnake krälar på in i 2010-talet med oförtruten jaktinstinkt. Och sneglar glädjande nog mer tillbaka till ursprungsbluesen.

Behöver världen verkligen en ny Whitesnake-skiva? På den frågan skulle jag vilja svara med ett rungande njaäe..

David Coverdale och co har blivit alltmer som ett AC/DC. Man vet vad man har att förvänta sig från en ny skiva. Samma melodier, samma textrader om big bass drums, Love in the first degree och shelter from the storm. Så har det inte alltid varit.

Det fanns en tid på åttiotalet då Whitesnake var viktiga, spännande och till och med nydanande, sin klassiska brittiska blueshårdrock till trots. Skivor som Trouble, Ready an Willing, Come an Get it, Saints & Sinners och Slide it In, för att inte tala om det underbara dubbellivealbumet Live...In the Heart of the City är alla mästerverk i min bok. Vid metamorfosen 1987 från ölmagad bluesmagi till hårsprejade MTV-trolleritrick hade jag redan tappat intresset även om jag rent låtmässigt kan uppskatta en del av det som fanns på kioskvältaren Whitesnake 1987. Därefter har det i princip bara gått utför med bandet. Coverdale har genomgående behållt charmen och styrkan i rösten, liksom sin överväldigande personlighet men låtmaterialet har tyvärr standardiserats på tok för mycket.

Comebackplattan Bad for Good som kom för tre år sedan gjorde mig både glad och ledsen. Där fanns ett jävlaranamma och en glädje, men låtarna höll inte och produktionen var alltför iskall och chromad. Personligen var jag övertygad om att det skulle bli bandets svansång i studioväg. Döm om min förvåning när det utannonserades en ny studioplatta i vår. Och ännu mer haksläpp fick jag när jag fick lyssna på plattan. Förutom att ha ett mycket varmare sound produktionsmässigt så har Coverdale och gitarristen Doug Aldrich valt att snegla mer tillbaka till det tidiga åttiotalet än åt det senare, och det kan aldrig bli fel.

Många av låtarna på nya Forevermore är typiska standardnummer skapade enligt beprövad Whitesnakemall men de framförs med gusto och på skivan finns några guldnummer som kan platsa på en best off-platta brevid gamla klassiker som "Fool for Your Loving" eller "Walking in the Shadow of the Blues".

Inledande "Steal Your Heart Away" rockar frenetiskt och bjuder på trynorgel. Drömmen hade naturligtvis varit riktig hammondorgel men det verkar som om klaviatur inte har någon större plats i Whitesnake anno 2011. Av andra rökare på skivan tycker jag extra mycket om "My Evil Ways" och "Whipping Boy Blues", eller "I Need You" (här hör man faktiskt lite hammond!)annars är det svårt att inte bli förtjust i lugnare kompositioner som det mäktiga titelspåret eller "Fare Thee Well".

Jag är fortfarande inte hundra procent säker på att världen behöver ännu en Whitesnakeskiva, men när det gäller just den här så visar jag ändå tummen upp. Och en Coverdale på autopilot springer fortfarande flera ärevarv runt nuvarande konkurrenters alster. Tänk då vad han åstadkommer när han som här är inspirerad...

Klockren magi!

Harry Potter spelar Zappa-covers och blandar funk och punk till sprudlande häxbrygd med popattityd. Knäpp upp tvångströjan och ställ om klockan till sommartid, Släpp fångarna loss, det är vår, här kommer Star Clock!

Look What I Did heter ett enerverande hardcore/metal/skatepunk/progrock/pop-band från Nashville som jag får reumatism i örongångarna av. Kanske är det så att deras basist Chris Bradley också ibland blir lite trött i lurarna av bandets förvisso tekniskt imponerande men ändock bedövande mangel, för när han i början av 2000-talet släppte ett soloprojekt betitlat Star Clock lät det inte i närheten av hans huvudbands skränande. Musiken på Star Clock är istället en magisk häxbrygd av oemotståndlig powerpop med smak av allt från Frank Zappa, Red Hot Chili Peppers och Mother’s Finest till Beatles och Green Day. Det spretar åt alla håll men trots det finns en sammanhängande känsla som gör plattan helgjuten.
På skivomslaget poserar en Harry Potter-liknande yngling med blå män i bakgrunden. Om ynglingen är ett porträtt av Chris framgår inte. Det är över huvud taget mycket mystik som omgärdar projektet Star Clock, men vad spelar det för roll när musiken är så upplyftande och självklar?

Inledande ”Josephina’s Radio” är Chili Peppers-skramlig men avviker från Californiafunken med mer poppiga körer och inslag av xylofon och små instrumentala räkor som snarare leder tankarna till 70-talsrock. I ”Glasses” bjuds vi på britpop med snygga Beatleskörer och kaxig text. ”Girlfriend” klafsar ut i Funkträsk med en akustisk gitarr på ryggen och No Doubt i IPoden. Försök sitta still till den här låten, Stephen Hawkins! ”Me and Mrs Johnson” har roliga tvillinggitarrer a’ la Thin Lizzy i refrängen och fortsätter det soliga gunget från de tidigare låtarna och det rullar på i samma glada känsla på ”K’mawn” och ”Yo Pussucat” med mer funkrock i värsta Mother’s Finest-stil. ”I Know I Can Love UI/Whoopdang” låter som en märklig mix av Alice in Chains och Level 42 och ”Crashing on Venus” byter stil flera gånger under låtens gång men har en refräng som skulle kunna funka på en tidig Green Day-skiva. ”Wake Me” är det närmaste man kommer en ballad på skivan, ”Potion” är Beatles med fett metalriff. ”Black Page #1 1/2 ” är en cover/tolkning av Zappas instrumentala klassiker och här hör man verkligen vilken husgud Zappa varit för Bradley. ”Chetchoaess” är rent manisk hiphop/punk/hardcore och kanske den låt på skivan som mest påminner om musiken Bradleys huvudband spelar. Avslutande ”Josephina’s Rebroadcast” ärr ett tribal-liknande ljudcollage som verkar ha kommit med enbart för att slå fast att här har vi en kille som gör precis vad han vill eftersom det är hans egen skiva.Punkt slut.

På Star Clock har Chris Bradley skrivit, producerat, mixat och spelat det mesta, med lite hjälp här och var av kompisar. Något annat än skivor med Look What I Did verkar han inte ha släppt efter det här, vilket är väldigt synd. Det här är toner som sätter sprätt på vårkänslorna inne i kroppen och får en att lira luftbas som en galning. Slappin’ da bass, man!

Lyssna på "Glasses" här

Tyvärr finns skivan varken på Spotify eller Itunes, men kanske kan man få tag i den begagnad via Amazon eller liknande? Om ni gör det, passa då på att köpa två ex, för risken är att skivan blir utsliten snabbt.

I min lila, lila värld av purpur...

Deep Purple kommer till Sverige igen, och den här gången har de hela gneklådearmén med sig. Samtidigt rör det på sig i det stora oregerliga Purplefamiljeträdet. Grenarna spretar åt alla håll och där är ett liv och ett kiv. Det är vår i luften helt enkelt.
I december rullar Purple in över svenska gränsen för två spelningar, en på Hovet i Stockholm 9 december och en i Scandinavium i Götlabörrg kvällen därpå. Med sig har de en symfoniorkester som ska kompa när gubbarna river av sina klassiska nummer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Jag minns med skräckblandad förtjusning sist de var här med orkester, i början av 2000-talet. Då framförde de det klassiska stycket Concerto for Group and Orchestra, skrivet av Jon Lord, och avslutade med de vanliga paradnumren. Framträdandet var en angenäm upplevelse men förstördes bitvis av en del inavlade praktarslen i publiken som naturligtvis inte hade uppmärksammat att det var en symfoniorkester de skulle se, fastän det stod på affischen. Brakfulle Benny från Bergsjö och hans indolenta fru/mamma stod under det finstämda oboesolot och gastade efter ”Highway Star” och förstörde stämningen kapitalt.

Den här gången är det dock inte fråga om några klassiska stycken utan mer klassisk rock, arrangerad för symfoniorkester. Jag kan tycka att idén känns lite allmänt trött och oinspirerad. Jag hör hellre ösiga pigga versioner av sällan spelade purplelåtar, uppblandat med det som publiken alltid vill ha; ”Smoke”, ”Black Night”, ”Lazy”, ”Space Truckin’” m.fl. fast jag lär väl stå där med dunkande hjärta och tårar i ögonvrån som vanligt i december.

I väntan på att Purple ska släppa nytt studiomaterial (Kom igen nu, det är ju 6 år sen sist!) så får man väl hålla tillgodo med arkivgrejer. I maj släpps en dvd med material från Deep Purple mk IV, dvs Tommy Bolin på gitarr. Dokumentär och livekonsert utlovas och det ser vi fram emot då några sådana dokument från 1976-uppsättningen sedan tidigare inte finns, i alla fall inte officiellt. Om man inte kan få nog av Tommy Bolin så släpps även en live dvd där man kan beskåda ett liveframträdande med hans gamla band Zephyr. Dvd:n heter The Barry Richards TV Collection Volume I, och innehåller även framträdanden från artister som Alice Cooper, Bob Seger, Rory Gallagher och Humble Pie.
Några av nuvarande purplemedlemmarna är involverade i sidoprojekt. Steve Morse har spelat in musik med en ny supergrupp bestående av Mike Portnoy (ex Dream theater), Neal Morse (Ex Spock’s Beard) och Steve Morse Band-basisten Dave La Rue, samt sångaren Case McCpherson. Skiva ska komma senare i år. Roger Glover har gjort ny soloplatta. Life was Easy heter den och släpps i juni.

Samtidigt ligger andra före detta Purple-medlemmar inte på latsidan. David Coverdale och hans Whitesnake släpper ju nya Forevermore på måndag, och jag kan säga redan nu att utan att överaska eller bryta någon ny mark så är plattan ändå ett enormt framsteg från förra skivan och en återgång till det varmare och bluesigare sound som kunde hittas på materialet från tidigt 80-tal, pre hårspray och chrome-perioden som inleddes med 1987. Jag återkommer inom kort med utförlig recension.
Glenn Hughes och hans Black Country Communion later meddela att deras andra platta, fantasifullt betitlad 2, ska släppas 13 juni. Låtarna har namn som “The Outsider”, “Man In The Middle”, “Cold”, “Smokestack Woman”, “Faithless” och “Crossfire” och ska enligt Glenn själv ha de mörkaste texterna han skrivit sedan Addiction-plattan.