Inte bara billigt, utan gratis!

A Cheap Trick for free! Ni som mot förmodan inte äger Cheap tricks utmärkta epos The Latest rekommenderas att springa till närmsta hökare och köpa senaste numret (152) av engelska musiktidningen Classic Rock Magazine. Där får man nämligen hela plattan gratis! Att CR sedan är ypperlig läsning för rockintresserade är ju inte fy skam heller.

Is it a Wookie? No, it's Richard Page!

Richard Page är inte bara innehavare av West Coast-musikens hårigaste bringa,han ligger inne med en pipa av världsklass också. Därför är det kul att han släppt ny skiva.

Richard Page, säger du med det där fåniga oförstående uttrycket i ditt ansikte. Stackars sate, vet du inte vem Richard Page är, ja då har du bara levt ett halvt liv, svarar jag då. 57-årige Richard Page är rösten bakom klassiker som Mr Misters "Broken Wings" och "Kyrie" liksom tidigare och senare mästerverk som "Midnight Angel" med Pages eller "Echo Hill" från Third Matinee. Nu har han släppt ett nytt soloalbum, det första på hela fjorton år! Verket heter Peculiar Life och är mästerligt melankoliskt medelåldersmys för oss med för lite tid, för skrikiga barn och begynnande flint. Jag återkommer med mer utförlig recension men ville nu bara tipsa er alla om att skivan finns och att den skänker enorm glädje och tröst i novemberrusket.

Kolla gärna in denna repetitionsvideo där gamla hjältar som Vinnie Colaiuta, Kevin McCormick och James Harrah medverkar.

Sugen på nackspärr?

Hittar du sällan de riktigt bra tillfällena att dra fram dina utsvängda jeans? Börjar afghanpälsen lukta mal? Dags att klä upp sig, Black Bonzo kommer till stan igen!

Här kommer ett helgtips för dig som bor i Stockholmsområdet. På lördag 20 nov lirar Skelleftebandet Black Bonzo på restaurant La Rustica i Sundbyberg. Black Bonzo är ett favoritband hos mig, speciellt efter senaste plattan Guilliotine Drama. De blandar tvättäkta sjuttiotalsrock som Purple, Queen och Wishbone Ash med en alldeles egen norrländsk charm, lite som en rockens skvader skulle man kunna säga.Det är inte första gången bandet spelar i Sumpan. Kanske har de där funnit ett extra stort klientel med febläss för näbbstövlar och rykande högoktanig rock...

Konserten börjar kl 21.00. Som vi Guilliotinefanatiker brukar säga; Be there or beheaded...

Unlucky Luke-spelar snyggare än sin egen nuna

Totogitarristen Steve Lukathers senaste soloalbum är välpolerat trots sorgekanterna. Lite större morotsbitar hade inte suttit fel.

Det finns de som säger att stor konst endast kan skapas ur smärta. Om så är fallet borde All's Well that Ends Well räknas in bland de riktiga klassikerna. Totogitarristen berättar i pressreleasen att han haft ett av sina värsta år någonsin, med bl.a. skilsmässa och svåra sjukdomar hos närstående vänner. Detta märks på det resulterande alstret,åtminstone i texterna. Sorgfloret fladdrar majestätiskt mellan gitarrglissandona och Luke väver historier om ensamhet och ånger. fast musiken är förvånansvärt uptempo ändå. Här finns de vanliga Lukather-inslagen med lika delar Hendrix, Steely dan, AOR-ballader och lite jazzfusion.

Jag har genom åren haft svårt att riktigt definiera Lukather. I Toto spelade han en viktig roll som rockaren som såg till att den snygga musiken inte gled in i för mycket pop. Samtidigt var det oftast han som stod för de riktigt svulstiga balladerna på bandets skivor när han fick låtskrivarcredit och öppnade sin mun för att sjunga över gitarrslingorna. Hans soloalbum (inalles 5 genom åren)har varit bitvis brilljanta, men mestadels ojämna historier, där han inte riktigt kunnat bestämma sig för vilket ben han ska stå på musikaliskt. Även detta senaste alster är spretigt, men visar ändå en ovanligt homogen stil. De vanliga kritiska rösterna om könlöshet och för lite känsla kan förefalla uttjatade. Lukathers musik skulle inte bli mer angelägen om den skavde lite. Han vill ha det övermaga och därmed basta.Lukes stil är, för att använda en matmetafor, en välsmakande soppa som mixats för att få lagom krämighet och rondör.

Det här är den bästa soloplatta han hittills gjort, kanske även bättre än mycket av det Toto gjort det sista decenniet. Låtmatertalet är varierat, gitarrspelet fläckfritt och sånginsatserna mer än godkända. Produktionen är bombastisk som sig bör och hade jag hört denna skiva för femton år sedan hade den varit en total favorit. Kanske har jag med åren blivit mer kräsen i min smak och vill ha större grönsaksbitar i min soppa.Som det är nu glider All's Well that ends Well ner lite väl smidigt.Men äckligt är det alls inte.