Gläd dig! Kevin Gilbert finns på dvd

Likt ett snällt spöke från andra sidan graven värmer Kevin Gilbert upp i decemberslasket med busiga ögon, imponerande musikalitet och känsliga ämnen i den första officiella live-dvd:n Welcome to Joytown.

Som en oväntad bonus och skänk från ovan damp den ner tillsammans med de två syskonskivorna Nuts och Bolts. Boxen Welcome to Joytown består av en filmad livekonsert med Kevin Gilbert och hans band från the Troubadour i Los Angeles i juni 1995. Utöver konserten får man även en halvtimmes intervju med Gilbert inspelad samma år, samt videos och liveklipp från hans tidigare band Giraffe. Dessutom ingår hela Troubadour-konserten på vanlig cd för de som vill digga i bil eller vanlig stereo.

Den här konserten trodde jag att jag kunde utantill. Den släpptes på cd redan 1999 i en något förkortad version (två låtar var borttagna, mer om dem senare) och jag har lyssnat på den gamla cd:n till fanatismens gräns. Att nu verkligen få se bandet på scen är en smått euforisk upplevelse. Kevin Gilbert har en självklar scennärvaro och leder sina mannar avslappnat och säkert. Nick Di Virgilio bakom trummorna inleder som en stenad hippie men transformeras under konsertens gång till att mer påminna om Animal från Mupparna. De andra musikerna gör alla enastående framträdanden men det är av naturliga skäl till Gilbert ögonen dras. Hans värme, humor och glimt fullkomligt sprudlar.

Låtmaterialet är mestadels från Gilberts då nyligen utkomna soloplatta Thud, en skiva som jag för övrigt har med på min "Öde Ö"-lista.
Konserten inleds med titelspåret i avskalad och groovy dräkt med mumsig Wurlitzer och tablas och så den underbara texten- om en perfekt värld där alla religiösa ledare spelar kort och garvar över en öl, där pappor klappar varsamt på sina barn och där John Lennon aldrig behöver sjunga en låt komponerad av Paul McCartney...

Kvaliteten på produktionen är god om än enkel. Jag räknar till två kameror med olika vinklar, en utifrån publikhavet och en positionerad till höger om scenen. Fokus är såklart mest på Gilbert och resten av scenen är oftast mörk. Ibland får man lite "Blair Witch Project"-vibbar då ena kamermannen glömmer bort sig och diggar med friskt i musiken. Då hoppar bilden rejält. Ljudet är toppnotch. I vissa korta segment verkar livefotomaterial saknas. De har fyllts ut med svartvita filmklipp från Gilberts egna arkiv. Roligt, störande och ibland enbart konstigt.

"Goodness Gracious" är en annan höjdare från Thud som låter ännu coolare live. Den är ett utlopp för Gilberts ilska över hur världen ser ut och hur tidigare generationer skott sig på den och lämnat den förödd åt oss av senare generationer. "Shrug" groovar löst och ledigt medan "Waiting" är argare än i sin studioversion. Balladen "Tea For One" är lika sorglig som sin text och "Miss Broadway", som inte finns utgiven någon annanstans än här, handlar om Gilberts besvikelse över vad som hände efter att han och vännerna spelat in ex-flickvännen Sheryl Crows debutplatta Tuesday Night Music Club för att sedan glömmas bort när hon själv slog igenom stort. Därefter följer "Tears of Audry" som av någon anledning inte var med på originalutgåvan av cd:n. Underbara "When You Give Your Love to Me" och Toy Matinee-hiten "The Ballad of Jenny Ledge" är höjdpunkter liksom den semiakustiska covern på Zeppelins "Kashmir". Konserten avslutas med sanslösa "Smash" med det berömda mellansnacket som driver med Madonnas (och Patrick Leonards) video till "Like a Prayer". Just det snacket är använt i studioversionen som finns med på rockoperan Shaming of the True, men varför låten inte fick vara med på originalutgåvan är för mig ett mysterium.
Ja, så är det slut då. "Song for a dead friend" saknar bildmaterial men finns med på cd:n och en annan version av låten, i ett tidihare framträdande från 1994, finns bland extramaterialet. Extramaterialet, ja. Sevärt och informativt. Men det är livekonserten som är det riktigt smarriga. En liten ynka smolk i glädjebägaren är att en del mellansnack tagits bort från nya cd:n, antagligen för att få plats med all musik på en skiva. Det gör att någon komplett version av konserten fortfarande inte är släppt, trots tre olika versioner på marknaden.

Den här live dvd:n kommer att hålla mig frisk, pigg och lycklig genom hela vinterhalvåret. Sedan får vi väl hoppas att den utlovade Toy Matinee- Live kommer ut lagom till nästa tråkhöst.

RIP Eric Woolfson

I onsdags dog Eric Woolfson efter en tids sjukdom.
Det var Eric som skrev merparten av musiken till Alan Parsons Project, och även den som sjöng på de senare hitarna som "Eye in the Sky", "Time" och "Don't Answer Me".
Efter uppbrottet från Parsons ägnade sig Eric åt musikaler. Han gjorde bland annat (kraftigt omarbetade)scenversioner av APP-skivorna Gaudi, Turn of a Friendly Card och Tales of Mystery and Imagination.

Många har ifrågasatt varför Eric Woolfson inte fick vara med i bandnamnet The Alan Parsons Project, då han både sjöng, spelade och skrev de flesta låtarna, men när man lyssnar på hans egna senare material förstår man hur mycket projekt APP verkligen var. Som min vän Hasse så djupsinnigt påpekat var det tur att det fanns en jordnära kritisk Alan Parsons att hålla tillbaka Erics mer utsvävande och kitchiga sidor, samtidigt som Eric fyllde sin roll som passionerad och engagerande, något som den pragmatiske Parsons drog synnerligen god nytta av.

Eric Woolfson blev 64 år. Musikvärlden är en fantastisk musiker fattigare och The great gig in the sky har fått ytterligare en bandmedlem.

God..hick...Jul!

Mitt enkla men målmedvetna korståg efter den bästa julölen har avslutats nästan innan den börjat. Ska man ta sig igenom alla Jingle Bells-bärs som pruttas ut på systembolaget så blir man både alkis och brödsvullen på kuppen.

Jag har på de senaste helgerna provat mig igenom ett tiotal olika öl med jultema och eftersom jag inte ämnar fortsätta bälga i samma omfattning ända fram till jul så delger jag härmed mina observationer såsom de framkommit hittills.Här kommer mina klara favoriter so far.



Oppigårds Winter Ale
En ypperlig dryck och klar favorit i år. Oppigårds överträffar sig återigen (de har under året skapat ruggarns smarriga påsk- och sommar-ale)och har bryggt en fruktig ale med mycket smak som måste gå som hand i handske med revbensspjällen.



Jämtlands Julöl
Jämtlandsbryggeriets klassiker är en vinnare varje år med sin rejäla humledosör och smak av vört.


Fuller's Old Winter Ale
En knäckig engelsman med smak av salt choklad. Mastig på många sätt.



Mysingen Midvinterbrygd
Väldigt speciell smak som inte faller alla på läppen, dock mig. Aningens bitter men med eftersmak av kola och kanel. Kan funka till godisbordet.

Skruvat god ale nyhet

En ny ale som dykt upp i Systembolagets sortiment är Twisted Thistle indian pale ale från skottska bryggeriet Belhaven. Är inte expert på haggiskompatibla drycker så det var med bävande nyfikenhet jag närmade mig denna tornado.

Ganska frisk och citrusfruktig IPA som är kul som omväxling och får anses klart prisvärd för 15.50 kr/33 cl. Smakade utmärkt till lammkotlett och grillade rotfrukter kan meddelas. Haggis brydde jag mig aldrig om att testa den med. inte pölsa heller.

I den lugnaste rök över vattnet...

Hur mycket jag än älskar Deep Purple har jag de senaste åren varit ändlöst trött på deras bekvämlighet att vägra byta setlista på konserterna. Det har varit samma gamla Machine Head- och Made in Japan-låtar som manglats ut turné efter turné. Men nu kommer glada rapporter från bandets senaste vända i Storbrittanien. De har ändrat låtmaterial!
I de sista showerna har gubbarna spelat "Wasted Sunsets" och "Not Responsible", låtar från Perfect Strangers som aldrig spelats live tidigare. Dessutom är mer sällan vädrade låtar som funkiga "No One Came" (en personlig favorit) och instrumentala "Wring that Neck" åter på reportoaren. Tack för det, boys! Nu ska ni bara pallra er hit till Sverige igen så vi kan njuta av spektaklet.

Nypåstigna?

Har ni hört Big Big Train? I december kommer nya plattan The Underfall Yard som kan vara engelsmännens bästa hittills...

Big Big Train är den musikaliska motsvarigheten till marmite eller tv-serien Hem till Gården. De är extremt brittiska, men inte på något indie-buskiga ögonbryn-lager tills man spyr-Manchester-rören på utsidan av husen, utan snarare Green and pleasant land med böljande kullar, tweedkavajer med iphone i innerfickan. Deras musikstil har gått från neoproggiga Marilliontoner till en tidlös blandning av Genesis, Beatles och moderna ljudlandskap.

Bandet bildades 1990 och skivdebuterade fyra år senare med Goodbye to the Age of Steam. Deras senaste fullängdare är 2007 års The Difference Machine. Förra året gav de ut en nyinspelad version av den gamla plattan English Boy Wonders. Lyssna på skivorna på Spotify.

Big Big Train startades av låtskrivaren Greg Spawton och producenten Andy Poole. Övriga musiker på skivorna har kommit och gått genom åren. Framför allt har man bytt sångare ofta. Den senaste talangen att inta mikrofonplatsen är David Longdon. Han har tidigare hörts bl.a. på Martin Orfords soloplatta The Old Road och var ett tag påtänkt som sångare i Genesis, bara för att bli brädad i sista stund av Ray Wilson inför Calling all stations-plattan.

Övriga celebra gäster på The Underfall Yard är Spock's Beards trummis Nick D'Virgilio, Jem Godfrey från Frost* och Francis Dunnery.

Ladda ner gratislåt på bandets hemsida.

Progressiv var ordet. Gammalt och modernt på samma gång. Snyggt och ändå närvarande. Intressant utav bara helvete helt enkelt.

15 december kommer plattan.
Nu är vi där igen. Kanonmusik fullkomligt sprutar ut i år. Det gäller bara att veta var man ska leta...

Kadaverdisciplin!

Ordet supergrupp skänker ofta rysningar utefter ryggraden men lyssna på Them Crooked Vultures platta och säg att det luktar as så drämmer jag till dig med handväskan...

En grupp bestående av medlemmar från Led Zeppelin, Nirvana, Foo Fighters och Queens of the Stone age är ju bara för bra för att vara sant. Fast å andra sidan, Dave Grohl har väl hoppat in och spelat på typ alla skivor som går att lira på de senaste fem åren. Vad som är intressant med Them Crooked Vultures är att det verkar vara ett riktigt bandprojekt och att låtmaterialet är så in i bängen bra.
Plattan släpps till veckan men man kan lyssna på den streamad på bandets hemsida

Dave Grohl på trummor och sång, John Paul Jones på bas, piano, sång,mandolin och tjofaderittan och Josh Homme på gitarr och sång. Där har du lineupen.

Ännu mer kanonmusik i år!
Det är skönt att vara född med öron.

Vackra och viktiga halvmesyrer

Väntan var lång och plågsam. Det hade viskats om officiella releaser av Kevin Gilberts arkivmaterial i nästan tio år. och så plötsligt,var de här. Två cd-skivor och en live-dvd. Julafton kom tidigt i år.

Nu har Nuts och Bolts snurrat i stereo hemma och i bilen i en veckas tid och jag är redo att avge någon slags utvärdering av de hett efterlängtade vaxen.

Som många andra var mitt första musikaliska möte med Kevin Gilbert genom Toy Matinee; projektet och skivan han gjorde tillsammans med Madonnas producent och låtskrivare Patrick Leonard 1990. Som de flesta andra drog även jag den felaktiga slutsatsen att Toy Matinee i första hand var Leonards verk. Ack så fel. När man hör Kevin Gilberts mästerliga soloplatta Thud från 1994 och även det material som givits ut efter hans död inser man vilken stor och magisk Midaseffekt han hade på allt han rörde. Alldeles för tidigt bortgången 1997 hade han tonvis med outgivet material på sina hyllor. Tidigare har hans efterlevande gett ut rockoperan Shaming of the True, projektet Kaviar och en liveplatta från en konsert 1995

De båda tvillingplattorna Nuts och Bolts som nu släppts innehåller sammanlagt 22 tidigare outgivna låtar i en salig blandning. Tonvikten ligger på pianoballader och akustiskt material men här finns även fullt orkestrerade rocklåtar.

Vad som framträder tydligt när man lyssnar igenom skivorna är hur Kevin Gilbert utvecklades, inspirerades och återanvände sångmelodier,texter och idéer. Och då inser man med än mer klarhet att dessa skivor med allra största säkerhet aldrig hade kommit ut i sitt nuvarande skick om Kevin Gilbert hade levt idag. Han hade säkerligen omarbetat materialet ytterligare för att nå fram till diamantlåtar. Vad vi får här är smulor från ett fantastiskt smörgåsbord, må så vara att det är smarriga smulor.

Vad är det för smulor då? Ja, låt oss börja med Nuts. Skivan inleds med "The World just Gets smaller", en komposition som finns utgiven i annan form på Kevins band Giraffes debutplatta The Power of Suggestion. I den här versionen är Mr Mister- och åttiotalspopproduktionen nedtonad något. Efterföljande "While Heroes Cry" låter som något från Thud-perioden. En poppig halvakustisk liten pärla. Sak samma med "Until I Get Her back". "When Strangers Part" är en snygg ballad och "Finally Over You" har mellotron och Beatleskörer draperad över sig. "Circling Winds" är uppenbart inspirerad av Led Zeppelins "Going to California". "Shannon Elisabeth" är Kevins brorsdotter. Hon kan vara stolt över att ha fått en sådan varm hyllningssång. "A Tired Old Man" är en låt som dykt upp i olika versioner med olika titlar bland KG-fans genom åren. En klassiker. "Childhood's End" hade kunnat platsa på Toy Matinee. Avslutande "Joy Town" i akustisk version och covern på Zeppelins "Kashmir" har åtminstone jag redan i form av EP:n som medföljde min kopia av Thud, vilket gör att jag känner mig lite snuvad på två låtar.

Nå, så vidare till Bolts då. "Waking the Sun" ger CSN-vibbar, utan körerna alltså. En akustisk version av Toy Matinee-låten "Jenny Ledge" är skön men hade gärna i min bok bytts ut mot något helt ohört. I versen i "Something Nice For My Dog" används samma sångmelodi som i "Song For a Dead Friend" från Thud. Texten är en underbar attack på en gammal flickvän. "Souvenir" är ytterligare en typisk avskalad Gilbertballad där hans röst sänder sedvanliga sköna rysningar efter ryggraden. Självrannsakande "God's been Tapping My Phone" är underbart rolig och ironisk mitt i all självömkan. Akustiska versionen av "Goodness Gracious" finns också med på Thud-EP:n. "The Best of Everything" är mer av känslosam avskalad pianoballaderi. "Blank Page" finns med som bonus på den senaste återutgivningen av Toy Matinee men eftersom jag äger originalutgåvan har jag inget emot att höra denna fantastiska snyftare som nästan har psalmkvaliteter. Om man inte visste att "Taxi Ride" är en cover av kanadensiska popsångerskan Jane Sibberys låt så hade man garanterat trott att det var en Gilbertkompositiiternon. Han gör den definitivt till sin egen. I "Lonely Road" åker ackeguran fram igen.

På dessa tvillingskivor framstår Kevin Gilbert som i första hand en singer/songwriter. Det hade varit intressant att se var vissa av låtarna hade hamnat efter omarrangemang och produktion ad nauseum. Avslutande "Finale" återanvänder samma text som "All Fall Down" som i sin tur förekommit i två vitt skilda versioner på en Giraffeskiva och på Thud. Här i en knastrig humoristisk Music hall-version. Det är underbart att höra domedagstexten till ett såpass glatt arrangemang.

And there You Go. vad säger man? Som Kevin Gilbert-fan är jag överlycklig över dessa två skivor. De är dessutom snyggt förpackade och med intressanta essäer av före detta flickvännen Cintra Wilson. Det är helt uppenbart meningen att man ska köpa båda skivorna, de klarar sig inte utan varandra. Samtidigt förstår jag beslutet att inte göra en dubbelcd av materialet. Kanke hade man då sett på det annorlunda, och framför allt hade det nog blivit lite för maffigt att svälja i en sittning.

Samtidigt kan jag som djupgrävande journalist och musiknörd inte komma ifrån känslan av att det blev en halvmesyr. jag hade önskat mycket mer information om låtarna, var de kom ifrån och när de spelades in.

Det är nog viktigt att ha i åtanke att detta är arkivmaterial. Kevin har själv inte varit med och beslutat om att ge ut låtarna i den här formen . Perfektionist som han var är det inte säkert att mycket av detta ens var menat att spelas för några andra öron än hans egna, hur fantastiska låtarna än må vara.

Personligen är jag naturligtvis glad att de finns utgivna, men de lämnar ändå efter sig en bitterljuv känsla och en stilla undran över hur det skulle kunna ha blivit.

Nuts och Bolts döps härmed till viktiga, vackra och wunderbara halvmesyrer.

Jag kommer att återkomma med en utförlig recension av DVD:n Joytown inom kort, men kan redan nu med trygg förvissning och tordönstämma råda samtliga läsare
- BESTÄLL ELLER FÅ SKÄLL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ett personligt avsked?

Nästan trettio år efter att skivan släpptes får nu City Boys sista lp It's Personal sin release i cd-format. Var det värt väntan? Amen hua!

1981 släppte City Boy sin sjunde skiva och bröt upp kort därefter. Stora delar av världen fick aldrig höra eller se verket. Faktum är att Sverige är ett av de få länder där lp:n faktiskt såldes i butikerna och där det har varit tämligen enkelt att få tag i en begagnad lp-kopia i skivbörsarnas backar.

Under förra året släpptes hela City Boys tidigare skivkatalog på cd igen och nu i november har turen äntligen kommit till It's Personal.

Bandet var 1981 endast en kvartett bestående av keyboardisten Max Thomas, gitarristen Mike Slamer trummisen och sångaren Roy Ward samt sångaren Lol Mason. Gruppen var helt klart på upphällningen, droppat av skivbolaget och högst medvetet om att dagarna var räknade. Mike Slamer som jag intervjuade för tidningen Red Hot Rock härom året i samband med att han släppte sin soloplatta Nowhere Land,hade inte mycket gott att säga om City Boys svansång. Han ser skivan som en samling demos. med vissa bra idéer som hade kunnat bli något.
Där håller jag inte med honom. Låtar som "Rat Race" och "Names and Adresses" hör till det absolut bästa som City Boy någonsin skrivit. Även titelspåret och avslutande "Exit the Heavyweight" är riktiga pärlor. Utöver det finns den charmiga rockbagatellen "Lovers" och de karaktäristiskt City Boyknäppa "Who Killed Dolores" och "La Guerra de Mondo". Den enda riktigt överhoppbara låten är reggaen "The Blind Leading the Blind", eventuellt bandets sämsta komposition någonsin.

För er som inte hört City Boys försvunna skiva är det inte mycket att snacka om. Beställ på nätet, skivan släpps 23 november i Sverige.

Läs min tidigare artikel om City Boy här om du nu inte skulle känna till dem över huvud taget

Lyssna på låten "Rat Race" här

Och lyssna på "Exit the Heavyweight" här

Se en fantastisk video på klassiska The Day the earth Caught Fire här

Jättenyhet; Giant är tillbaka

Melodiösa mumsmumsmonstren Giant släpper ny skiva nästa år!

Kommer ni ihåg Giant? Ett gäng genomtrevliga amerikanska musiker som i slutet på åttiotalet slog igenom med sin Totofierade Journeyrock med en nypa country i såsen.
Debuten Last of the Runaways 1989 gjorde bra ifrån sig men uppföljaren Time To Burn (som i mina öron var änny bättre) kom i samma veva som Nirvanas Nevermind och drunknade därmed i den allmänna flanellen. 2001 kom ett tredje album, mest bestående av överblivet gammalt material men nu har herrarna åter samlats för att ge ut ny musik under Giants namn.

Saknas i återföreningen gör dock Mr Green Giant himself, sångaren och gitarrristen Dan Huff. Han ska visserligen enligt uppgift spela gitarr på två låtar och har varit med och skrivit material på det kommande alstret men är tydligen ingen permanent medlem. Istället sköts sången av Terry Brocks (från Strangeways, Seventh Key och Slamers soloplatta)och gitarrspelet av Wingers andregitarrist John Roth.

Ja vi får väl se vad det månde bliva av detta.
Under tiden kan vi njuta av lite gamla Giantvideos här:

"I'm a Believer"

"I'll See You in my Dreams"

"Stay"

Låtar att Lipa till #2

Gråtlåtar, kleenexkompositioner,snyftsymfonier... Kärt barn har många namn. Och det är förvånande hur såpass personliga känslor kan sättas igång av samma låtar hos väldigt många människor. Kanske är vi inte så olika ändå.

Här fortsätter jag med min lista av låtar som får tårkanalerna att rinna över. I den mån jag hittat någon slags version av låten på Youtube finns de länkade, det är bara att klicka på titeln.

Roger Hodgson
Love is a thousand times
Från Open the Door
Det finns något oerhört älskvärt och naivt över Roger Hodgson. I sina texter, både dem han skrev i Supertramp och de han gjort efteråt på egen hand, framstår han som blåögd och romantisk utan att någonsin bli töntig eftersom han aldrig skäms för sitt beteende. Så här tänker väl alla, verkar han tro. Och visst vore världen lite bättre om alla resonerade mer som Roger. Bara tanken på det kan få tårarna att komma trillande.

Elliot Smith
Angeles
Från Either/Or
En låt nästan lika uttjatad som ”Hallelujah”, men det förtar ju inte kvaliteten i den för det. ”Angeles” är med sin spröda känslighet ett populärt soundtrack i artyfartyfilmer, bland annat Good Will Hunting och Paranoid Park. Att Elliot Smith gick och dog alldeles för tidigt höjer väl gråtfaktorn i melodin ännu mer.

Death Cab for Cutie
I Will Follow You in to the Dark
Från Plans

Vad har vi här då? Självmordspakt? Kanske man inte bör lägga in för mycket i texten. Vet inte varför, men mina tankar går till ”Yesterday” när jag hör den här balladen. And here comes the water works!

Neil Young
My Heart
Från Sleep with Angels

Sleep With Angels är en av mina favoritYoungplattor. På den känns det som han efter flera års sökande och harvande äntligen hittat ett lugn samtidigt som den vilda kreativiteten ändå finns där. Den lilla enkla och stapplande ”My Heart” sammanfattar känslan på skivan på ett härligt sätt.

Deep Purple
Clearly Quite Absurd
Från Rapture of the Deep

Deep Purple har hållt sig undan den djupa brunn som är power ballader och egentligen bara trillat I en gång med magplasket “Love Conquers All”, och det skyller vi enbart på "Jolene" Turner. Andra purplesnyftare genom åren som ”Child in Time”, ”When a Blind Man Cries” och ”Soldier of Fortune” kan inte med bästa illvilja kallas powerballader. Inte heller denna underbara stämningsfyllda melodi från senaste albumet Rapture of the Deep hamnar i kategorin hjärta och smärta. Vem i rockvärlden skulle kunna döpa en ballad till "Clearly Quite Absurd" förutom Ian Gillan? Låten byggs sakta upp till ett överdådigt crescendo där hammondorgeln drämmer in i hjärteroten.

Mitt första inlägg med låtar att lipa till hittar du här:
Gråtlåtar #1

Kom gärna med egna förslag också.

Vodka on the Rocks?

Åttiotalet är så inne. Snart kommer väl de snötvättade jeansen skuttande tillbaka tillsammans med Tacanobyxorna. Inom rockmusiken märks det tydligt. Under bara några få veckor nu under hösten har en hel hög gamla Heavy Metal-band återvänt i helnitad form med retroknappen fastlimmad på 1985. Och det är inte half bad heller, tro det eller ej...
Kiss nya Sonic Boom har jag ondgjort mig över i en tidigare post. Men det faktum att jag har svårt för skivan förtar inte att gubbarna gjort en arkeologisk djupdykning bland sina rötter och kommit upp med en kopia så snyggt gjord att inte ens experterna i Antikrundan skulle kunna höra skillnad på nytt och gammalt.

Europe har efter två utflykter i halvgrungig modern miljö återvänt till det de är bäst på; powerpoppig hårdrock med riff och melodier som sitter som pitten i Britta.

Gamla köttkastarna WASP har släppt ett nytt temaalbum där de totalt raderat allt som hänt de senaste tjugo åren. Och gjort en travmetalcover på Purples "Burn". Gnägg gnägg!

Winger var kanske aldrig så heavy, mer åt gullepluppshållet, men det faktum att ledaren Kip Winger var för snygg för att kunna tas på allvar borde inte hindra folk från att inse att de faktiskt gjorde riktigt bra melodiös hårdrock när det begav sig. Och nu har de gjort det igen. På nya Karma använder man sig av samma recept som debutskivan 1988 men är nu mognare män med mer musikteoretisk utbildning. Och ändå en viss glöd. Det behövs ju som bekant när man ska laga något gott.

Och Absolut hänger på trenden. Numera kan man köpa en specialdesignad Rob Halfordinspirerad Heavy Metaldräkt till sin vodkaflaska. Absolut Vodka Rock edition heter verket. Antingen köper man den på tax free eller så tjackar man bara själva fodralet på Grandpas butiker i Stockholm till det facila priset av 179 balubas.

En stilla undran: Hur kommer det sig att det bara är rockband som återuppstår som zombier om och om igen? Vad hände med Kaja Goo Goo, Howard Jones, Rick Astley och Nik Kershaw? Eller vill vi egentligen veta?

Billiga Matthews

En av livets stora gåtor är varför Dave Matthews bands miljonsäljande skivkatalog inte har funnits att få tag i här i Sverige, förutom de två senaste studioalstren.

Inte ens nätbutikerna har skivkatalogen förutom på import till ruggiga priser.

Men nu vill jag tipsa alla hugade skivdiggare som bor i Stockholmsområdet (och Göteborg också antar jag, även om jag inte varit på Stigbergstorget och dubbelkollat)att pallra sig in till Bengans skivor (fd Skivfönstret) på Drottninggatan. Där finns nämligen alla gamla DMB-skivor till facila 99 balubas och några liveplattor för bara några tior till. Tack Bengans för denna kulturgärning!

Åh, vilket skivår!

Nu kan man beställa Kevin Gilberts nya skivor Nuts, Bolts och Live from Joytown. Beställ här

Musiken må vara inspelad tidigare men om man ändå får räkna dessa tidigare ej utgivna alster som nya så betyder det att det har släppts en imponerande samling skivor med kanonmusik i år. För att bara nämna några, vad sägs om:

Dave Matthews Band: Big Whiskey and the Groogrux King
IQ: Frequency
Ian Gillan: One Eye to Morocco
Wildhearts: Chutzpah!
Cheap Trick: Latest
Ian Hunter: Man Overboard
Porcupine Tree: The Incident
Muse: The Resistance

Jag har säkert glömt ett helt gäng men det här är vad som dök upp i huvvet snabbast.

Tänk så roligt det kan bli- Dave Matthews kommer till Sverige!

Funny the way it is...
Februari blir en härlig månad. Inte nog med att Rammstein kommer till Stockholm, det gör även Dave Matthews Band!

På fredag morgon klockan tio släpps biljetterna till Dave Matthews Bands konsert på Fryshuset lördagen den 13 februari.

Det känns aningen skruvat att ett band som normalt fyller hela Central Park ska lira på en ungdomsgårdsscen som Fryshusets Arena, men hey, vem är jag att klaga så länge killarna kommer hit. Det är läääääääääääääänge sedan Dave och co var här, närmare bestämt februari 1995 då de lirade på gamla Gino. På tiden kan man tycka, men de är ju av någon outgrundlig anledning tämligen okända här i Vikingaland.

Häng på låset,luren eller nätet på lördag morgon, det här är en konsert ni INTE vill missa!

Vill du läsa mina recensioner av bandets studioskivor? Kolla tidigare bloginlägg här:

Återinför ättestupan för gamla hårdrockare!

Rocken är död! Det har sagts ett otal gånger sedan musikstilens födelse på femtiotalet. Vi kommer nog fram till konklusionen lite till mans när man når rätt ålder. Eller snarare när ens gamla hjältar når fel ålder...

Visst. slå på stora trumman om åldersdiskriminering och gnäll men nu är måttet faktiskt rågat. Kiss nya skiva har fått mig att inse att rocken som vi ser den är död. Död och begraven never to be seen again.

Kiss nya skiva är såinibängenfel på så många sätt så jag vet knappt var jag ska börja. Och det värsta är att den rent krasst ton för ton, riff för riff och wail för wail är det bästa bandet åstadkommit sedan tidigt åttiotal. Men det hjälper inte ett iota när all gnutta av rockkänsla är fullständigt bortpensionerad.

Grejen är att Kiss alltid skapat sin musik efter en viss mall. OCH i alla fall i början en jävla massa vilja och jävlarannamma. Och den har varit beroende av ungdom, kåthet, vinnarlust och kämparglöd.

Det är den inte längre. Att tänka sig en kåt lönnfet proppmätt 60-årig Gene Simmons är inte coolt. Det är bara slemmigt.

Att Tommy Thayer spelar mer som Ace Frehley än vad Ace gör själv idag är också bara tragiskt. Skitsamma att han spelat större delen av sitt liv i ett Kisscoverband. Varför kan karljäveln inte skapa sig en egen stil? Hur mycket rock'nroll är det att spela precis som sin gamle hjälte?

Och så det här med sminket. OK för att halvlura publiken som kommer till konserterna och vill se ett klassiskt sminkat Kiss. men varför fortsätta illusionen på skiva?

Någon ljusning i tunneln finns inte heller. Vad finns det för alternativ? Ace och Peter kan inte komma tillbaka, det skulle inte hjälpa. Att ta av sminket skulle också innebära döden för bandet. De är inte tillräckligt flexibla som musiker för att kunna åldras med grace och gå vidare till något annat remt musikaliskt. Kiss är obsolete, redo att puttas över kanten.

Nä. Det var spiken i kistan. Låt oss begrava dem i en av deras egna Kiss caskets.

Svarta får #4 Ritchie Blackmore's Rainbow

Efter att gitarristen Ritchie Blackmore hoppat av Deep Purple i juni 1975 och annonserat att en soloplatta var på väg förväntade sig fansen en gitarronani av gigantiska proportioner. Men självbefläckelsen uteblev.

Man kan inte med bästa vilja i världen kalla Rainbows debutskiva för en flopp. Inte heller blev den, likt vissa andra skivor i den här serien, sågad jäms med fotknölarna av recensenter och publik. Men jag tycker ändå att den passar in,dels för att den kommit i skymundan av Rainbows senare utgivning och dels för att skivan faktiskt innehåller låten som inspirerade till hela denna serie, nämligen "Black Sheep of the Family".

1975 hade Blackmore tröttnat på att inte få bestämma tillräckligt i Deep Purple, det band han var med och startade 1968 och hade lett till toppen under sjuttiotalet. Blackmore tyckte funk och r'n b hade smugit in alltför mycket i musiken och började se sig om efter annan inspiration. det fann han i Purples förband Elf och framför allt bandets lille energiska sångare Ronnie James Dio. Då Purplekillarna röstade ner Blackmores förslag att spela in en cover på bandet Quatermass låt "Black Sheep of the Family" tog han låten med sig till Dio och spelade in den med resten av Elf på komp. Som baksidesingel spelades den egenskrivna "Sixteenth Century Greensleeves" in. Upplevelsen var så givande att Blackmore bestämde sig för att lämna Purple och söka ny framtid tillsammans med Dio. Sångaren ville dock inte lämna Elf som var hans hjärtesak och därför tog sig Blackmore an hela bandet (förutom gitarristen Steve Edwards)och presenterade dem som sin nya grupp Rainbow (döpt efter Rainbow bar and grill i Los Angeles). Debutskivan spelades in snabbt och gavs ut i augusti 1975.

Någon gitarrfest var det inte tal om, snarare fokus på bra melodier. Något som inte stått sig lika bra genom åren är det muggiga ljudet men annars finns det mycket att glädjas över på Ritchie Blackmore's Rainbow. Inledande "Man on the Silver Mountain" har ett klassiskt riff och blev ett självklart inslag i livesetet ända fram till början av åttiotalet. Efterföljande "Self Portrait" doftar en blandning mellan Deep Purple och Elfs mer boogiewoogiga tongångar. Boogie Woogien dyker upp här och var på skivans tio spår, bland annat i "Snake charmer" och "If You Don't Like Rock'n Roll", men Ritchies gitarrstil skänker nerv och vilja till gunget. Balladerna hör till det vackraste Blackmore skrivit. "Temple of the King" ger en försmak av vad som komma skulle på nittiotalet med Blackmores transformation till pipskäggig Allan i Dalen i hans Blackmore's Night. "Catch the Rainbow" är oerhört vacker och svävade ofta ut i 20-minuters jam under konserterna. Sämst på skivan är faktiskt covern "Black Sheep of the family"- låten som ledde till att Blackmore lämnade Purple. Den blir inte mer än ett standardboogienummer trots enträget gitarrfilande av the man in black. Skivans andra cover, Yardbirds "Still I'm Sad" är det närmaste man kommer den förväntade gitarrexplosionen. Här sträcker Blackmore ut åt alla håll.Tyngst är annars "Sixteenth Century Greensleves" som även den fick en termonukleär boost i liveformat. Det riktigt stora utropstecknet på skivan är naturligtvis Ronnie James Dio som sjunger som en gud rakt igenom och härigenom nådde sitt första riktiga publika genombrott.

Kort efter att skivan släppts sparkade Blackmore hela bandet förutom Dio och anställde mer virtuosa musiker i trummisen Cozy Powell, basisten Jimmy Bain och keyboardisten Tony Carey. Med dessa gjorde Rainbow livedebut och drog på uppskattade världsturnéer smat släppte efterföljaren Rainbow Rising och liveskivan On Stage. Därefter fortsatte Blackmores tveksamma anställningsmetoder med byte av medlemmar i en aldrig sinande ström fram till nedläggningen av bandet 1984.

Rainbows debut har hamnat i skymundan av de två efterföljande mästerverken Rainbow Rising och Long Live Rock'n Roll. Därefter lämnade bandet den initialt utstakade stigen för att prova mer radiovänliga motorvägar. Ritchie Blackmore's Rainbow förtjänar dock både mer lyssning och respekt än vad den genom åren erhållit.


Tidigare skivor i serien svarta får är:

Deep Purple: Come taste the Band

Kiss: Music from the Elder

Aerosmith: Rock in a Hard place

City Boy tillbaka?

På frågan om när Eagles skulle återförenas svarade Don Henley under en intervju på åttiotalet sarkastiskt "When Hell Freezes Over". 1994 gavs sig bandet ut på turnén Hell Freezes Over. Kanske kommer City Boys återföreningsturné att heta When Monkeys fly out of my butt.

Engelska kultbandet City Boy splittrades 1982 efter 7 kritikerrosade skivor. Sedan dess har det varit tyst om dem. Den ende av bandmedlemmarna som gjort något större väsen av sig i musikbranschen är gitarristen Mike Slamer som spelat i banden Streets ,Steelhouse lane och 7th Key samt släppt en soloplatta. Intresset för City Boy har hållts vid liv via små men dedikerade fanforum på nätet. På ett sådant forum dök en explosiv nyhet upp i juni då bandets gamle keyboardist Max Thomas i en post avslöjade att det förutom planer på att ge ut bandets sista lp It's Personal på cd även försegick snack om att eventuellt återförena bandet, släppa nytt material och till och med spela live.Till råga på allt diskuterades det om att gamle producenten Mutt Lange skulle kunna vara intresserad av att producera en eventuell comeback-skiva.

Fan tro't sa Relling.
Hela tanken låter otroligt långsökt. Och en förutsättning för att bandet överhuvud taget skulle kunna återförenas med någon slags pondus är att minst fyra av medlemmarna skulle ställa upp; trummisen/sångaren Roy Ward, sångaren Lol Mason, Max Thomas och Mike Slamer. Helst även tredje sångaren Steve Broughton som hoppade av tidigare i bandets karriär.

Men man kan väl få drömma?

Följ diskussionerna på forumet här

Läs min gamla artikel om City Boy här:
City Boy

Länge leve Kevin!

Länge länge har vi fått vänta, men nu är det äntligen officiellt. I oktober släpps inte mindre än tre nya skivor med Kevin Gilbert! 2009 ser ut att gå till historien som ett mycket vackert år.




Det är mer än 13 år sedan Kevin Gilbert dog, endast 29 år gammal. Hans egna skivproduktion uppgick då endast till en skiva med bandet NRG, två skivor med bandet Giraffe, en med projektet Toy Matinee och hans soloplatta Thud.

Efter hans död har vänner och släktingar sammanställt rockoperan The Shaming of the True, liveplattan Live at the Troubador och projektet Kaviar. I närmare tio år har det glunkats, ryktats och lovats att mer outgivet material skall släppas. Och nu är det dags! i oktober släpps hela två cd-skivor; Nuts och Bolts, med vardera 11 tidigare outgivna spår.
Många av låtarna har vi die hard fans visserligen hört i demoversioner och på taskig mp3-kvalitet men här ska de nu avtäckas i den kostym som Kevin själv antagligen velat presentera dem.

Men inte nog med det! Liveskivan Live at the Troubador som länge varit out of print släpps nu som kombinerad cd/DVD med en bonus dvd med intervjuer och andra liveframträdanden från Kevin.

Det här är mumma för musikmaniacs i hela världen och gör att 2009 snabbt börjar kvalificera till ett riktigt toppår i musiksammanhang.

Nu väntar vi bara på att den legendariska Toy Matinee-konserten från the Roxy ska släppas också...

Surfa in på Kevin Gilberts officiella hemsida och var berädda att beställa skivorna pronto!





Se min tidigare artikel om Kevin här

Summer smile!

Glad sommar på er! Nu tar jag semester och blir analog. Jag ska äta och dricka gott och spisa god musik hela sommaren. Här har ni några mat- och musiktips att njuta av i värmen.Vi ses i augusti!

Soulig sommarsalsa
Den här paprikasalsan har en härlig grillsmak och passar till allt kött. Go easy on the sambal om ni inte pallar lite hetta.

Paprikasalsa
1 lagom liten burk
1 röd paprika, 2 vitlöksklyftor, 2 schalottenlökar, 2 tsk sambal oelek, 2 tsk Citronsaft
Sätt ugnen på 150 grader. Lägg schalottenlökarna och vitlöksklyftorna oskalade på en plåt och rosta i ugnen högst upp nära grillgallret i 20 minuter. Plocka ut vitlöksklyftorna och låt schalottenlökarna ligga kvar och rostas i 15 min till. Lägg åt sidan och låt svalna. Höj temperaturen till 250 grader. Dela och kärna ur paprikan. Grilla i ugnen 10-15 minuter. Skala alla grönsakerna och mixa allt slätt med stavmixer tillsammans med sambal oelek och citronsaft. Häll upp på burk.
Lyssna på: ”Party on Your Pussy” med Red Hot Chili Peppers eller varför inte hela White Pepper-plattan med Ween. Eller Stevie Salas Colourcode.

Ingredienser man inte kan vara utan i sommar:
Chévreost (till geggor, fylld fläskfilé, i sallader. På quesadillas,)
Dijonsenap (till glazer, geggor, marinader,dressing)
Mynta (till sallad, efterrätter,mojitos, caipirihnas)
Berbere (till köttfärssåsen, i marinader och glazer)
Kronärtskockshjärtan i burk (till sallader, förrätter)
Färsk ingefära (till marinader o glazer, geggor eller efterrätter)
Liquid smoke(till marinader och glazer)
Persikor (nej,det är inte fel med frukt i maten)
Muscovadosocker(till efterätter,glazer)

Lyssna på:
Förutom det självklara; Dave Matthews Big Whiskey and the Groogrux King

Francis Dunnery: Tall Blonde Helicopter
Glad.ösig bitvis akustisk rock med glimten i ögat och hjärtat på rätta stället

Spock’s Beard: Day For Night
Varm, sprudlande,intrikat progrock. Man blir glad bara man ser omslaget.



Ginger: Yoni
Asadödsaösig soloplatta med attityd.

Jack’s Mannequinn- The Glass Passenger
Sångaren Andrew McMahon sjunger ärligt och äkta om sin tuffa kamp mot leukemi som han vann. Vackert och bitvis faktiskt riktigt rockigt.

Amerikansk sjuttiotalsrock
Punken må ha exploderat i slutet på sjuttioatlet, men det märktes ändå inte nämnvärt på topplistorna i staterna där arenaband som Foreigner, Styx och Boston regerade. Deras musik fyllde ishallar och sportarenor från kust till kust. Här i Europa må många av dem ha varit helt okända, men det är ganska förståeligt eftersom artisterna sällan turnerade här. Varför bry sig om oststinkande fransoser och pölsaglufsande svenskar när man hade en multimiljonhövdad publik i hemlandet? Det måste musikaliskt sett ha varit himmelriket att bo i en amerikansk medelstor stad i mitten/slutet på sjuttiotalet då en ny artist dök in i stan för konsert i princip varje kväll. För att inte tala om alla engelska band som kom över pölen för att gräva guld…

Förutom världskända band som Kiss, Aerosmth, Alice Cooper, Styx, Boston och Kansas kunde man även njuta av för oss mindre bekanta namn som Eddie Money, Edgar Winter band, Rick Derringer, Billy Squier, The J.Geils band, Grand Funk Railroad, Legs Diamond, Bob Seger, Pat Benatar, Starz, Angel, Foghat, REO Speedwagon, Loverboy, Triumph 38.Special och många fler.

Gemensamt för dem alla är catchiga låtar med nonsenstexter, Tajt och snyggt framförda utan att göra ett alltför seriöst eller djupt själsligt intryck. Den musikaliska motsvarigheten till Köttbullar å potatismos med rårörda lingon och inlagd gurka, Det går inte att misslyckas helt enkelt!
Lyssna på vilket som helst av de ovanstående artisterna, eller varför inte digga den här spotifylistan?

Simma lugnt och glöm inte att vänta minst 20 minuter efter att ni ätit innan ni hoppar i plurret.

Kuckeliku säger tupén

Chickenfoot är inte hönsskit...

Jag ville så gärna tycka illa om det här, och oddsen för att jag skulle göra det var tämligen låga. Bara tanken på ännu en supergrupp får det ju att vända sig i magen. Och när det som i det här fallet är fråga om fyra proppmätta tupétoppade viagraknaprande rockmiljonärer som alla passerat bäst före datum och inte behöver göra ett skapandes grand i resten av sitt liv, ja då kunde ju förhoppningarna på Chickenfoot inte vara särskilt höga.

Sammy Hagar kommer förvisso alltid att ha en hedersplats i rockhistorien för sina insatser på Montroses debutskiva men sedan dess har han mest förstört det han varit inblandad i. När han gick med i Van halen blev de snälla, seriösa och alkoholiserade. Sammys egen solokarriär är lika intressant som innehållsförteckningen på en tandkrämstub.

Michael Anthony var lille korpulente snälle basisten i Van Halen som ,när bandet återförenades med David Lee Roth fick sparken bara för att han fortfarande var kompis med Sammy Hagar.

Chad Smith, före detta rockgalning, numera sansad småbarnsfarsa. Är till vardags glad trummis i Red Hot Chili peppers och dessutom bästa polare och stundtals musikalisk samarbetspartner med ex-Purplebasisten Glenn Hughes.

Och så den obligatoriske gitarrhjälten då. Genomhyvens Joe ”Satch” Satriani. Är det någon av de här fyra som faktiskt borgar för att Chickenfoots musik skulle kunna tänkas vara lite intressant så är det han. Satch har ju en lång framgångsrik solokarriär bakom sig. Som gitarrist är han oantastlig, men som låtskrivare blir han lätt lite spretig och navelskådande. Som sologitarrister plägar bliva. Att han kan åstadkomma fantastiska saker i en gruppmiljö visade han med all önskvärd tydlighet 1994 då han på några turnéer hoppade in som gitarrist i Deep Purple och inte bara återförde Gillan och Co från chocken att ha förlorat Ritchie Blackmore, utan även själv kom till sin rätt på ett underbart sätt när han skulle tolka andras låtar och jamma med ett riktigt band.
Ja, som sagt. Mina förhoppningar på projektet Chickenfoot var inte särskilt höga, snarare i nivå med bandnamnet. Nere vid fotknölarna.

Att det kan vara så kul att ha fel!
Den här plattan innehåller 11 schwännngiga bredbenta amerikanska knallpulverskott i samma anda som de glada arenarockband som turnerade runt i USA i mitten och slutet på sjuttiotalet. Legs Diamond, REO Speedwagon, Bob Seger, 38 Special, J.Geils Band, Foghat, Billy Squier, Ted Nugent…

Chad Smith får här leka John Bonham ända ut i skägget, Hagars som vanligt debila texter gör sig klart bättre i denna lite mer happy-go-lucky-miljö än Van Halen var och Satriani skiner som en silversurfare när han får kompa,licka och riffa inom mer satta ramar.

Klart här finns blankskott, men rent generellt blir man skitglad när man hör Chickenfoot. Det är fyra gubbar som har kul men samtidigt är ute efter att göra en skiva som verkligen håller. De har inte gjort någon cockup, Chickenfoot är en riktigt stark kycklingsoppa.

Riktigt stark kycklingsoppa (Tom Kah Gai)
Skapad av förste rockkock Pecka Hammarstedt

4 portioner
½ liter vatten
1 hönsbuljongtärning
4 (färska) limeblad
4 cm citrongräs
2 cm bit galangal ("kah", thailändsk ingefära) i tunna skivor
4 msk fisksås
2 msk limejuice
2 dl cocosmjölk
2-3 thailändska chili
2 kycklingfiléer
5 små champinjoner
knippe färsk koriander

Gör så här:
Enligt ett thailändskt husmansrecept används 6-8 chili per portion. Vi tyckte det lät lite mycket vid testlagningen och minskade därför till 6 chili totalt. Av fyra provsmakare föll det bara 1 i smaken. 2-3 chili fungerar bra för de allra flesta.
Koka upp vatten med buljongtärning och strimlade limeblad, 2 citrongräsbitar (lätt krossade i ena änden), finskivad galangal-rot, fisksås och limejuice. Koka kraftigt. Fisksås luktar lite konstigt och kräver ett kraftigt uppkok. Sänk värmen och tillsätt cocosmjölken och grovt delade chili. Strimla kycklingfiléerna och låt sjuda försiktigt i 5 minuter tills kycklingen är klar. Rör om då och då. Dela svamparna i fyra delar och lägg i strax före servering (skall ej kokas med för då blir de gråa och lite sega). Garnera med färsk koriander. Drick Singha till.

Francis Dunnery- sikta mot stjärnorna

Tror karln verkligen på astrologi på allvar?

Francis Dunnery är min husgud för tillfället. Han är en sån där irriterande allroundduktig superproduktiv snubbe som skriver fantastiska melodier till spännande arrangemang och känslosamma, smarta och roliga texter. Dessutom sjunger han Vaaaaaaaansinnigt coolt. Och tutar ständigt runt på turné som den värsta 4:ans blåa buss. Om det bara inte var för det där med stjärnorna…

Francis Dunnery är den engelske gitarristen och sångaren som grundade pop/rock/proghjältarna It Bites i mitten på åttiotalet. Jag är själv en ganska sentillkommen It Bites-fan och för någon som inte vuxit upp med deras DX7-indränkta soliga rock som stinker 80-tal rätt upp i stratosfären har det varit ett drygt arbete att närma sig deras musik. Hemligheten ligger i melodierna, och Francis röst och texter. Som så mycket annan i grund och botten bra musik som skapades på det skämmiga åttiotalet (tänk Mr Mister, Dan Reed Network) gäller det att gräva sig förbi de artificiella syntmattorna och hitta det äkta därunder.

But I am digressing. Francis hoppade av It Bites 1990 och släppte sin första soloplatta Welcome to the Wild Country året därpå. Den var mycket mer straight forward än hans tidigare musik och hade ett rejält bredbent amerikanskt uttryck. 1993 spelade han med Robert Plant på Fate of Nations-skivan och den efterföljande turnén. Francis var ett tag påtänkt som ny sångare i Genesis efter Phil Collins men därav blev intet. Man undrar hur det skulle ha kunnat låta. Där finns också en av många likheter som Francis har med en annan husgud hos mig, Kevin Gilbert. Förutom att båda var stora fans av tidiga Genesis hade de även liknande kaxig attityd och inställning till skivbranschen. Kevin var produktiv, manisk och fyndig, precis som Francis fortsätter vara till denna dag.

Soloplattorna har fortsatt komma. Fearless 1994 följd av min personliga favorit Tall Blonde Helicopter året därpå. Lets’ Go Do What Happens , Man och några liveplattor har det blivit under åren.

Live ja. Francis kör hemmakonserter. Man kan boka honom att komma och spela i ditt vardagsrum. Det är bara att dra ihop så många polare man kan få plats med och splitta på kostnaden. Det har gjorts till och med här i Sverige!
Till hösten drar Francis på europaturné med nytt band och spelar sina gamla It Bites-hittar i ny klädnad (ja, inte Francis i ny klädnad utan låtarna såklart, pucko!).

Jag har fortfarande inte fått grepp om det där med astrologin. Driver han med oss eller tror han på allvar att stjärnorna påverkar oss?

Spotifyare hittar Fearless och massa andra Francisskivor här:

Viskningar och rop

Ett försök att sammanfatta alla känslor som Dave Matthews Bands nya album rör upp i mitt inre...

Jag är en albumkille. Har nog alltid varit. Singlar och Bestoffs är inget för mig, möjligen som spacesaver i bilen men annars är det den sammahållande känslan av ett helt album som jag är ute efter att fånga.

Ofta betyder det att man har tufft jobb framför sig. Ett helt album på ca 70 minuter tar ett tag att smälta, lyssna in sig på, jobba sig in i. Ibland är det lönlöst, då artisten i fråga inte lagt ner ett iota av arbete på att få någon helhet eller karaktär på plattan utan enbart pruttat ut ett antal fillers runt de två hitsinglarna som måste säljas till varje pris.

Så är inte fallet med Dave Matthews Band såklart. Där finns känslor och dynamik, ljus och mörker, viskningar och rop, och på nya skivan kanske mer än någonsin.

Så har den ju också blivit till under tumultartade omständigheter. För snart ett år sedan dog bandets saxofonist Leroi Moore efter sviterna av en bilolycka. Skivan är på många sätt ett sorgearbete men har även ljuspunkter och en positiv framtidssyn.

Att Moores ande svävar över Big Whiskey and the Groogrux King märks i allt, från hans ansikte som pryder omslaget (tecknat av Dave Matthews) till titeln (The Groogrux King var hans smeknamn i bandet) och inledande instrumentala "Grux" där hans altsax ödsligt brölar. Sedan kastas vi raskt in i asadödsasvettiga funkövningen "Shake Me like a Monkey". Där gör sig den liderlige cunnilinguskungen Dave åter påmind. Han har tidigare hyllat det kvinnliga könsorganet i "Crash" ("Hike up Your skirt a little more, and show the world to me). Här berättar han att han förvisso tycker om sitt kaffe med rostat bröd och sylt men hellre vill "licking from your back to Your belly".
Resten av materialet är inte fullt lika ösigt men likväl klart mastigare än tidigare DMB-plattor. Delvis kan det bero på producenten Rob Cavallo som tidigare jobbat med rockartister som Green Day, Alanis Morisette och My Chemical Romance, men även på att elgitarr nu är ett vanligt förekommande inslag.

The Groogrux King själv medverkar på skivan men det är svårt att veta var, då det inte står noterat. Jeff Coffin spelar nämligen också sax på låtarna.

Dave Matthews Band har ofta påminnt mig om Steely Dan, inte på något strikt musikaliskt sätt, utan i kopplingarna mellan text och den känsla musiken förmedlar. Båda banden spelar glad och ljus musik men med ofta nattsvarta eller ironiska texter.
I låtarna på Big Whiskey.. anar man en bottenlös sorg och saknad men även en stilla förhoppning om att livet går vidare och blir till något annat.
Skivan är förvisso spretig, med allt från funk och feta riff till svävande ballader och jazziga tongångar, men den känns ändå mer sammanhållen än många av de tidigare verken.

Det kan vara nyhetens behag, men jag har hittills fastnat mer för den här skivan än något Dave Matthews-verk sedan Crash som kom för över tio år sedan.

Det här blir soundtracket för sommaren 2009. Skaka som en apa!

Good for what ales Ya...

Jag blir alltmer impad av de svenska ölbryggerierna. Vem kunde tro att de skulle vara bättre på att brygga ale än engelsmännen?

I helgen fick jag smaka en del goda nyheter. Ny favorit är lilla Oppigårds Summer Ale, en perfekt grillöl gjord på mycket amerikansk Cascade humle och med en alkoholhalt på 5.2%. Den säljs bara nu från juni till augusti, så passa på att stocka upp.

En annan törstsläckarfavorit för den rätta buzzen i sommarkvällen är annars Oppigårds Single Hop Ale. Den har inte lika hög alkoholhalt men säljs å andra sidan året runt. vad är värst för levern, mycket under kort tid eller lite ganska ofta?

Till imundigandet av dessa drycker spelar man lämpligast "Titties and Beer" med Frank zappa eller lyssnar på något av The Beer Quartet eller Teddybeers Sthlm...

Ett jämrarns gott snack till biran är också dessa parmesankakor:

Parmesankakor
7 dl lagrad ost
2 ½ dl parmesanost
3 msk hackad gräslök
1 ½ dl vetemjöl
50 g smör
½ dl gräddfil
Paprikapulver, cayennepeppar, salt

Riv osten. Blanda med gräslök o kryddor i bunke. Mixa vetemjöl o smör, blanda ner i bunken med ost, tillsätt gräddfil. Bearbeta, dela i 4 delar, gör stavar och linda in i folie och lägg i frysen minst en timme. Ta ut, skär i små slantar 2 mm med vass kniv. det blir typ 12 slantar på varje stav.Lägg på plåt med bakplåtspapper och grädda i 200 grader 10-15 min.

Pigge piggsvin är tillbaka!

I höst, närmare bestämt 21 september kommer nytt material från Porcupine Tree. The Incident heter verket som är en dubbel-cd, egentligen en fullängdare och en EP där fulländaren följer ett slags tema. Det är en enda sketalång låt på 55 minuter.
Gött sa Laban.

Bamboozled by love (and music)

Jag älskar musik igen!

Ovanstående mening kan framstå som lite konstig i en blogg som handlar om rockmusik, men faktum är att ibland kan även den mest inbitne chokladälskare tröttna på smaken av kakao. I mitt fall rör det sig om perioder när man blir överöst av halvokej rock från alla fronter och det blir alltmer tungrott att paddla sig fram och hitta skatterna i det mangroveträsk som är musikvärlden. Man ser inte skogen för alla trän.

Men nu är min musikkärlek på topp igen och den har kommit tillbaka i form av en slags trestegsraket.

Först har jag genom olika möten med både gamla och nya vänner upptäckt en hel hög med fantastisk musik som i alla fall är ny för mina öron. Starz, The Wildhearts och Ginger, Eloy, Big Big Train och Francis Dunnery är bara några av musikerna som rört om och berikat min själ på sistone.

Steg två är att några nya skivor som kommit ut under våren har varit över förväntan fabulösa. Jag snackar i första hand om Dave Matthews nya pärla men även Iq:s Frequency som snurrat varm i min Ipod.

Och steg tre då? Wait for it.........Drumroll..................................
Zappa Plays Zappa på cirkus igår kväll!
Vilka musiker, vilken värme, vilken humor, vilken själ, vilket JÄVLA ÖS!

Till skillnad från andra rockband och artister som verkar uppskatta och tillochmed stödja tributeband som turnerar och spelar deras musik så har Frank Zappas efterlevande inte alls varit förtjusta i de coverband som försökt göra sig en hacka på att spela Zappas musik. Ingen har gjort kompositionerna rättvisa eller kunnat förmedla andan.
Så det enda som fanns att göra var för sonen Dweezil att dra ihop ett gäng överjävliga musikanter tillsammans med några gamla medspelare till pappan och dra på turné och spela musiken som han vet att den ska spelas. Det har han gjort i ett par år nu, och varit i Sverige två gånger tidigare, men det här var första gången jag såg bandet in the flesh.

Det var naturligtvis fantastiskt. Och mer så än jag kunnat drömma om. Tribute i ordets rätta bemärkelse och inte den urvattnade mening det fått med åren. Här var musiker som spelade på toppen av sin förmåga, intrikat och avancerad musik men inte i några coverversioner utan precis som i Franks dagar, i nya tappningar och varianter utan att lämna grundmusikens själ och anda.

De kunde ha spelat vilka låtar som helst och publiken hade ändå varit nöjd. Inte som om man går på en Purplekonsert och skriker efter "Smoke on the Water". Visst blev man glad om de spelade "Cosmic Debris", "Nanook Rubs it" eller "More Trouble everyday" (det gjorde de) men publiken skulle bli lika lycklig om man plockade fram mindre kända kompositioner som "King Kong", "Purple Lagoon" eller "The Black page#2" (Det gjorde de också).

Bandet var naturligtvis överdjävligt tajt. Extra kudos till nye sångaren Ben Thomas som varit med i bandet en knapp månad men grejar alla intrikata sångmelodier utan problem och lyckas emulera alla olika röster från Frank själv, via Ike Willis, Ray White, Napoleon Murphy Brock och George Duke till självaste Captain Beefheart.
Dessutom roade han oss med underbara Bobby McCferrinfasoner och scatsång.

Dessutom rockar det här bandet på ett mer modernt och perspirerande sätt än pappa Frank gjorde på sin tid, men allt såklart fortfarande i Franks anda.

Igår fick jag efter en tveksam vår tillbaka tron och kärleken för den allsmäktiga helande musiken.

Om de spelade "Bobby Brown", Zappas mest kända låt i Sverige?
Jo faktiskt, men inte med något kiss ass-beteende utan som ett helt orepeterat extranummer där alla 1600 i publiken fick agera sångare och sjunga hela texten själva. Dweezil stod rörd och stolt på scenen och hörde oss svenskar ord för ord felfritt recitera hans fars mest snuskiga text. Är det inte kärlek, så säg?

Till svarta får: Come taste the wine

När man diggar Come Taste the Band eller andra orättvist sågade skivor kan det hända att man blir lite törstig. Vad passar då bättre än att drick ett glas djupt purpurfärgat vin?

Sydafrikanska Drostdy Hof har gjort en cool blandning på Shiraz och Pinotagedruvorna. Artikelnummer är 2002.Den säljs i bag in box för 194kr och fick i Icas gratistidning Buffé av någon underlig anledning namnet Deep Purple. Nu heter den alltså inte det, men varför inte inofficiellt döpa om den?

Drick detta härliga rödtjut till en smarrig lammstek medans du diggar purplemusik.
Gnid in köttet med timjan och rosmarin (medan du lyssnar på "Child in Thyme" och "Why Did'nt Rosemary")och släng den på grillen (Lyssna på "Into the fire"). Grilla under indirekt grillning i typ en timme eller tills kötttermometern visar 62 grader (70 grader om du hellre gillar "Burn"). Till efterätt kan ni ju käka chokladfyllda bananer (och lyssna till "Bananas" såklart).

Svarta Får #3 Come Taste the Band

Come Taste the Band (1975)
Deep Purple


Come Taste the Band, Deep Purples sista studioplatta innan uppbrottet 1976, har fått dras med många skällsord och usla recensioner genom åren. Inte nog med att det var bandets första utan den självutnämnde ledaren Ritchie Blackmore, den innebar också ett rejält stilbrott från den tidigare riffrocken med mycket funkigare och jazzigare tongångar.

Eftersom denna artikelserie tar upp Svarta Får och ger dem upprättelse ska jag nu hylla detta mästerverk som ett av de bättre alstren i Deep Purples långa och brokiga skivkarriär
1976 var på alla sätt ett ödesår för Deep Purple. Två år tidigare hade bandet stått på toppen i popularitet och varit det mest säljande i USA. Men i juni 1975 kom det första dråpslaget då det meddelades att gitarristen Ritchie Blackmore hade lämnat in sin avskedsansökan. Blackmore hade tröttnat på att inte få styra och på den nya stilen som hade krupit in i bandets musik den sista tiden.
Först tänkte Purples två återstående åldermän Jon Lord och Ian Paice lägga ner bandet, men de övertalades av ungtupparna Glenn Hughes och David Coverdale att försöka fortsätta med en ny gittarist. Platsen intogs av det unga amerikanska stjärnskottet Tommy Bolin, en musikalisk legosoldat som tidigare lånat ut sin gura i James Gang och spelat på trummisen Billy Cobhams soloplatta Spectrums. Redan vid det första jammet med de övriga purplemännen infann sig en ny sorts magi. Bolin var en allroundgittarist som var förtjust i både jazzfusion och funk. Det passade Stevie Wonderfanatikerna Coverdale och Hughes utmärkt.

Men den resulterande skivan Come Taste the Band som släpptes i december 1975konfunderade både publik och kritiker. Det var på tok för funkigt, sade man. Svar: So what? Det kan aldrig bli för funkigt, säger jag. Och så följdfrågan: Vart var riffen?

En hjärndöd fråga. Om man inte kan höra vattentäta riff i låtar som ”Love Child” och ”Lady Luck”, då är det dags att skaffa Revaxör. Spelglädjen på Come Taste the Band är det alls inget fel på, tvärt om. Musikerna spelar med en magisk frenesi, faktum är att trummisen Ian Paice efter utbrottet på den här skivan inte lät lika svängig igen förrän en bra bit in på nittiotalet. Kreativiteten verkar vara på topp och musiken är en stånkande kolesterolstinn häxbrygd av rock, funk, soul och R’n’B. men med betoning på ROCK, make no mistake about it. Coverdales brunstbröl ser till att hålla Hughes Stevie Wonder-fasoner i bakgrunden och Lords tunga hammondorgel tillsammans med avsaknaden av blås- och stråksektioner gör att låtarna står tryggt förankrade i rock’n rollmyllan.

Nykomlingen Tommy Bolin fick stort utrymme. På plattans tio spår har Bolin haft ett finger med i sju, bland annat den coola droglåten ”Dealer”, fetfunkiga ”Getting Tighter” och förut nämnda ”Lady Luck”. Tillsammans med Jon Lord jammade han fram instrumentala George Gershwinhyllningen ”Ode to G” som i sin tur mynnade ut i Hughessjugna balladen ”This Time Around”. Coolaste riffet på skivan är utan tvekan ”Love Child” men bäst är ändå den mäktiga avslutande ”You Keep on Moving”.

Men publiken svek ändå. Come Taste the Band nådde en 43:e plats på USA:s topplista, den sämsta placeringen för en Purpleskiva sedan 1970. När bandet sedan drog på turné och den bistra sanningen med Tommy Bolins heroinberoende visade sig, var det inte långt kvar till slutet. I juli 1976, efter en bitvis katastrofal världsturné, meddelades det officiellt att Deep Purple hade splittrats. Den tredje december samma år dog Tommy Bolin av en överdos.

Man kan bara spekulera i hur Deep Purples historia hade sett ut om den här uppsättningen av bandet hade fått fortsätta spela in skivor och turnera. Nu fick den stå som ett bitterljuvt slut i rockbiografierna fram till 1984 då Deep Purples klassiska Mk2-sättning återförenades och nya kapitel i historien påbörjades.
Visst kan man hålla med om att Come Taste the Band på många sätt sticker ut från normen för hur ett Deep Purplealbum ska låta, men det är ju inte nödvändigtvis något ont, och i det här fallet är det snarare tvärt om. Smaka på själv, får du se! I dare You: Come taste the band!

Tidigare artiklar i serien:

Svarta får #2 Kiss: Music From The Elder
Svarta får #1 Aerosmith: Rock in a Hard Place

Franska köket rockar!

I dessa dagar går grillen varm i rockkockens enkla käll. Då gäller det att variera tillbehören så man inte helt ledsnar på klyftpotatis och tzatziki. Denna franskinspirerade sallad passar utmärkt till allt kött och även till lax. Räcker till fyra hungriga rockers.

Fransk potatissallad med kronärtskockor
Ingredienser: ca 20 små färskpotatisar, 1 burk kronärtskockshjärtan, 1 gul lök, 2 tomater. Färsk basilika, timjan eller oregano.

Koka potatisen med skalen på, knappt mjuk. Låt potatisen svalna och dela den. Låt kronärtskockorna rinna av och dela dem, skiva lök o tomater.. Blanda allt, ringla dressing över och en näve färsk basilika och timjan.

Aiolidressing: 1 äggula, ½ tsk dijonsenap, 1/2 dl olivolja, 1 vitlöksklyfta, 1 tsk citronsaft, salt å peppar,

Rör ihop äggula och senap i en skål. Vispa i oljan droppvis och i fin stråle. Smaksätt med lök, citron och peppar o salt.

Lyssna på:
”In France” med Frank Zappa
”French Shoes” med John Mellencamp
Eller kanske någon bra fransk musik som Magma, Phoenix eller Jean Michel Jarre…
Eller ni som har Spotify, kör den här spellistan: Fransk potatissalladmix

studentpresenter...

Sjung om fru Svensons lyckliga karl...
Ja, så var det dags för studentfester och mottagningar. Förutom den självklara studentpresenten Rockköket (som i och för sig kan vara svår att få tag i nu då den är slutsåld på förlaget) så har jag ett annat kul tips på gåva till en hoppfull, blåögd student med framtidstro. Ge honom denna Skalle Per, en ljuslykta från Kosta Boda i form av en rockig dödskalle, så kanske han landar på jorden med en mer nyanserad syn på framtiden. Designer är Ludvig Lövgren. Normalt är jag inte mycket för prydnadsföremål, men den här står på en framträdande plats i min rockbungalow.

Ser du ztjärnan i det blå?

Hur kan jag ha totalmissat detta klassiska och fantastiska banbrytande band?

Av Ginger, sångaren i the Wildhearts, som skriver på Classic Rock Magazines hemsida
(Här alltså..)
fick jag tipset att lyssna på detta fullständigt missade band och nu är inte mitt liv sig likt längre.

Starz rumsterade om som mest från 1976-1980 och hade några moderata hittar men slog aldrig igenom på bred front trots att deras rockmusik var både snyggt framförd och hade fler krokar i låtarna än Kristofer Sahlströms fiskelåda.

De såg ut som ett lite mindre sminkat New York Dolls men deras musik var långt ifrån Glamm. Istället var de något av the blueprints för band som Aerosmith, Van Halen, Kiss, Montrose, Alice Cooper,Journey och Boston. Och fanimej snudd på bättre än dem allihop!

Ta detta från någon som fått sin rockvärld upp och nervänd de senaste dagarna.
Kolla in några Yotubeklipp på the Starz och häckla mig sedan hur mycket ni vill, men de här killarna skrev regelboken för ösig poppelipopprock med heavygroovedingellidang

Starz:Cherry baby
Starz: Sing it, Shout It
Starz: Pull the plug

jag kommer att ha anledning att återkomma till the Starz här, men nu vill jag bara att ni ska Youtuba och Spotifya den här underbara livsbejakande gladskitsrocken på en gång. I'll be back...

I blåsväder igen!

WOW!
Här har ni en som just sträckte gluteus maximus ur led vilt dansande till "Shake Me like a monkey" från nya Dave Matthewsplattan.

Sjutton blåsare utan hjärna upptippade på kokain och med utsvultna illrar i underbyxorna kan inte åstadkomma liknande fanfuckintastiskt ös!

Årets sommarlåt no question abooot it!

Svarta får #2: Music from The Elder

Kiss
Music from The Elder

1982 hade min då trettonåriga klasskompis Anna-Karin Berndtz två stora passioner i livet. Kiss och hockeyspelaren Stephen Foyn i Timrå IK. Man måste verkligen beundra Anna-Karins dedikation och trohet, 1982 var nämligen inget bra år för vare sig Stephen Foyn eller Kiss. Timrå IK åkte ur elitserien efter en säsongs snabbvisit och Kiss som hade släppt den pompösa rockoperan The Elder året innan ansågs helt uträknade efter att de fått se albumet bomba totalt och vara den första av deras skivor som inte ens sålde guld.

På många sätt är det förståeligt att alla Kiss fans (utom möjligtvis Anna-Karin då) var så besvikna på the Elder. De hade av bandet i intervjuer blivit lovade en rejäl hårdrocksplatta efter de två sillmjölkesskivorna Dynasty och Unmasked men det förvisso tyngre soundet var så långt från gamla klassiska Kiss som någon hade kunnat drömma om. Skivan är än idag (med viss konkurrens från soloplattorna och Unmasked och Asylum) bandets mest bespottade verk.Och självklart finner jag därmed ett perverst nöje i att digga den fett!

The Elder är den första officiella Kissskivan utan originalsättningen (även om trummisen Peter Criss inte spelade något på Unmasked heller) och det märks på musiken. Eric Carr var en på alla sätt mer kompetent trummis än sin föregångare vilket gjorde att kompositionerna blev mer avancerade. Det fantastiskt fåniga fantasytemat bör väl helst nämnas med tystnad men mycket av musiken på the Elder rockar hårt och de låtar som inte gör det är bitvis tämligen smäktande ballader. Inledande ”The Fanfare” sätter tonen med sina medeltida stråkar och gregorianska munkkörer. Balladen ”Just a Boy” med Paul Stanley i katastrofala falsettakter fortsätter att skrämma slag på den trogna Kisspubliken men själv njuter jag hejdlöst. Det här är så nära progressive rock som Kiss någonsin lär komma. Flera av de mer rockiga spåren är också riktigt bra. Ace Frehley lyser mestadels med sin frånvaro skivan igenom men skiner till på sin egenskrivna ”Darklight”. Gene Simmons (som är skyldig till hela det löjliga koceptet) röjer coolt på ”Mr Blackwell”, "Only You" och tillsammans med Stanley i avslutande ”I”.
Mer då? Ja, ”The Oath” tuggar på tufft med en föraning om vad som stilmässigt skulle komma på senare album som Creatures of the Night och Lick it Up. Skivans singel ”A World without heroes” må ha älskats av Anna-karin 1982 men själv är jag ganska ljummen inför den. Eric Carrs enda bidrag ”Under the Rose” impar inte heller, men all in all är The Elder en riktigt rolig och angenäm lyssning och förtjänar långt bättre rykte än det fått genom åren. En liten lustig passus är att Lou Reed av någon outgrundlig anledning varit med och skrivit flera av låtarna på skivan.

Kiss turnerade aldrig med the Elder och har bara spelat en av låtarna live. Som tur var för både Anna-Karin och Kiss återkom bandet storartat i oktober 1982 med sin kanske bästa skiva Creatures of the Night.

Läs tidigare texter om svarta får:

Svarta Får #1 Rock in a Hard Place

Smaka en stor whiskey!

På Pandora.com kan man nu lyssna på hela Big Whiskey and the Groogrux king streamad.
Shake me like a monkey, baby!!!!

5 Kansas för 1...

Utan att bli anklagad för att springa kapitalets ärenden och sälja min själ, så vill jag här tipsa om en good deal.

CDON säljer boxar med diverse artister. I boxarna ingår 5 skivor till priset av en. Man kan till exempel gobbla upp symfonirocklegenderna Kansas fem första studiolpattor. Se direktlänk här.
Förutom debuten får man även Song for America, Masque,samt klassikerna Leftoverture och Point of Know Return.
Andra artister vars katalog på detta eminenta sätt reas ut är bland andra Santana, Lou Reed, Ted Nugent. Judas Priest, Allman brothers, Johnny Cash och Weather report.

Dagens Grilltips: Äppeltzatziki

Trött på gurka? Byt ut Hulkens favoritgrönsak mot äpple istället och få en ny mummelimakasås till grillbiten...

Äppeltzatziki till grillat kött

1 äpple
2 dl matlagningsyoughurt
1/2 purjolök
1 vitlöksklyfta
svartpeppar7salt
några droppar olivolja

Riv äpple, hacka purjolök och krossa vitlöksklyftan. Blanda ner i youghurten, peppra och salta och skvätt över lite olivolja.

Och vad att lyssna på?
Jag kommer inte på något band eller nån låt som handlar om just grillning, men man kan ju alltid lyssna på "Green onions" med Booker T and the MG;s.

The Final Countdown...

Nu har jag förbokat Dave Matthews Bands Big Whiskey and the Groogrux King från USA. 2 juni är releasen och jag lär väl ha skivan (och en gratis cd med Livetrax 15 och en ruggarns snajdig T-shirt) någon vecka senare.

När och om den kommer ut här i Sverige vete fåglarna. Det är klart, jag kan kanske ladda ner den på Itunes på releasedagen. Faktum är att jag tror jag gör det. Om det går. men jag vill ha CD:n i min hand. Och se på skivomslaget gjort av Dave själv. Och spela plattan i bilen som inte har nån Ipoddocka.

Det var längesedan jag var så förväntansfull inför ett skivsläpp. Enligt Rolling Stone Magazine ska plattan vara bandets tyngsta hittils, både musikaliskt och känslomässigt. Och dessutom deras bästa!

Du som inte känner till Dave Matthews Band och är nyfiken på deras tidigare skivor kan läsa min högst personliga genomgång av skivkatalogen här.

Iskalla Polarnomineringar

Johan Norberg skriver ypperliga krönikor i tidningen Vi. I februarinumret skrev han om Polarpriset och juryns oförmåga att belöna visionärer istället för storsäljare.
Han lovade dessutom att äta upp sin hatt om inte Aretha Franklin vann årets Polarpris. Tyvärr lär Johan ha hårdtuggad kost framför sig eftersom priset i år gick till Peter Gabriel. Jag har inget emot Peter gabriel, tvärtom. Jag tycker han är en av tidernas bästa sångare och konstnärer, både i sin tid i Genesis och på egen hand. Men det är inte direkt så att han BEHÖVER ett Polarpris. Inte heller Dylan, McCartney, Stevie Wonder, Springsteen, Led Zeppelin eller de andra tidigare namnkunniga vinnarna är artister som behöver uppmärksammas mer än de redan gör, även om de alla förvisso är stora stilbildare,ikoner och fantastiska musiker. Johan Norberg skulle själv vilja se att priset gick till artister som Steely Dan, Björk eller Radiohead och jag kan inte annat än hålla med. Visionärer som förtjänar att uppmärksammas mer, inte bara legender som får ännu en klapp på axeln och en halv dagslön som de inte behöver. Polarpriset är kallare än sitt eget namn.

Svarta får #1 Rock in a Hard Place

Black Sabbaths Born Again, Deep Purples Come Taste the Band, Fleetwood Macs Tusk, Van Halen III...

I skivkataloger, likaväl som i familjer finns det svarta får, de där skivorna som hamnade fel, skapades under en dålig period i artisternas liv, eller kom som en besvikelse som uppföljare till en milstolpe. De svarta fåren må vara bespottade och kritiserade av såväl kritiker som artisterna själva, men likväl har de förgyllt tillvaron för många av oss lyssnare. Under den här rubriken ska några av dem få upprättelse. Vi börjar med Aerosmiths mest smädade verk.

Rock In a Hard Place (1982)
Aerosmith


Början på åttiotalet var verkligen inte Aerosmiths bästa tid. De båda gitarristerna Joe Perry och Brad Whitford hade lämnat bandet, knarkandet låg på en alltime high och Steven Tyler hade kraschat med sin motorcykel och undkommit döden med en hårsmån. Bandet hade inte gjort en riktig dunderplatta sedan Rocks sex år tidigare och tillochmed den trogna jeanklädda fanskaran the Blue Army hade tröttnat på att bandets osunda leverne gick ut över musiken. 1982 års Rock In A Hard Place- den enda skiva i Aerosmiths långa historia som inte innehåller originaluppsättningen, är det album som sålt mest blygsamt och fått sämst betyg av kritiker likaväl som fans vilket gör att den ofta förbigås med tystnad när man botaniserar bland bandets verk.

Och det är synd, för Rock in a Hard Place är inte alls kattskit. Okej, visst kan purister sakna Perry och Whitfords samspel och känsla, men ersättarna Jimmy Crespo och Rick Dufay gör ett mycket gott arbete,framför allt Crespo, som tillsammans med Tyler skrivit sex av plattans tio spår. Steven Tyler må ha mått som en burk kräks under den här tiden, men det märks varken på hans framförande eller textförfattande. Och rytmsektionen med Hamilton och Kramer är lika svängig som alltid, möjligtvis till och med lite svängigare än normalt då Rock in a Hard Place är en ovanligt funkig platta. Inledande "Jailbait" skulle lätt platsa på en av bandets otaliga Best of skivor och singeln "Lightning Strikes", "Bitch's Brew" och "Jig is Up" är minst lika ösiga och klassiskt Aertosmithskitiga. "Bolivian Ragamuffin" gungar som 50 kg gelé i Flumeride på Liseberg och akustiska "Joanie's Butterfly", framför allt preludet, hör till bland det mest äventyrliga och flummiga bandet gjort under sin snart fyrtioåriga karriär. Kvar finns en snajdig cover på Julie Londons gamla ballad "Cry me a River",det inte oävna boogiedoftande titelspåret som kanske påminner lite väl mycket om gamla "Same old song and Dance",
och avslutande "Push Comes to Shove" som skulle kunna sjungas av Tom Waits eller Frank Sinatra. Ja, Rock in a Hard Place slår bra mycket hårdare än omgivande album som föregående Draw the Line och Night in the Ruts eller efterföljande Done with Mirrors. Den är ett ypperligt exempel på att fultjack och depression uppenbarligen inte är faktorer som drar ner kvaliteten på ett Aerosmithvax, det måste vara annat som spelar in.

Solen dödar rockgenen...

När solen gassar på och trädgården kallar så sänks plötsligt rockviljan och stereon misshandlas med gammal Level 42 och Ted Gärdestad.
Varför blir jag sådan?

Sommarskägg

Ett roligt musiktips inför sommaren:

Skäggmumrikarna i eminenta Gävlebandet Beardfish släpper ny platta i slutet på juli.
Destined Solitaire heter alstret och är förhoppningsvis lika proggigt och corny som grabbarnas förra höjdare Sleeping in Traffic pt II.

Lyssna på låten "South of the Border" här:

Beardfish är för närvarande ute på turné med progrockskamraterna i Opeth, Dream Theater och Pain of Salvation.

Dags att odla semesterskägg kanske?

Dave Matthews Band- So far sooooooo good...

Känner du till Dave Matthews Band? Inte det? Då är du i gott sällskap. I Sverige finns knappt gruppens plattor att få tag i och de har bara varit här och spelat en gång för 14 år sedan. I bandets hemland USA är det dock annorlunda. Där har de sålt mer än 30 miljoner album och anses vara ett av det mest populära livebanden det sista årtiondet.

De största rockartisterna har alltid kommit från USA och Storbritannien. Så har det varit sedan rockens födelse på femtiotalet. Vi andra små fisländer kan komma struttandes med våra Roxette, Aha, Jean Michel Jarre, Scorpions, Sugarcubes eller Ravi Shakar, men jämfört med den flod av megastjärnor som forsat ut från andra sidan Atlanten och från de brittiska öarna så står vi oss rätt slätt. Därför är det fascinerande när det emellanåt kommer fram band som blir megastora i sitt hemland USA men inte lyckas slå i Europa eller resten av världen.

The Dave Matthews Band har på sina femton år sålt mer än 30 miljoner skivor. De är idag ett av USAs mest populära liveband och omsatte 2005 ofattbara 57 miljoner dollar enbart på turnerande i Nordamerika. Men i Sverige är de så gott som okända. Bandets besök på den här sidan Atlanten har också varit ytterst sporadiska. Den enda konserten i Sverige hittills skedde i februari 1995 på Gino i Stockholm. Därefter har man gjort några halvhjärtade försök att turnera på kontinenten, för ett par år sedan spelade de faktiskt på Tivoli i Köpenhamn.

2 juni släpps DMBs hett efterlängtade sjunde studioalbum Big Whiskey and the Groogrux King. I väntan på den tänkte jag här gå igenom gruppens tidigare studiokatalog så ni som inte har den hinner uppdatera er inför nysläppet.


Under The Table And Dreaming (1994)
Här fick den stora publiken för första gången stifta bekantskap med Dave Matthews Bands speciella typ av musik: otroligt svängiga trummor, funkbas, akustisk gitarr, saxofon och fiol och en ettrig, väsande, skrikande, svepande personlig röst. Det finns musikaliskt släktskap till artister som Sting, Paul Simon och Peter Gabriel men Dave Matthews Band har ändå en alldeles egen stil. Bandets instrumentala kvaliteter är uppenbara men Steve Lillywhites tajta produktion håller ihop låtarna så de inte flyter ut till tekniskt effektsökeri. Med det sagt så finns de flesta av låtarna på debuten i bättre versioner på olika liveskivor. Singlarna ”What Would You Say” och ”The Best Of What’s Around” är självklara hittar, men här trängs även andra minnesvärda melodier som ”Satelite”, ”Warehouse”, ”Dancing Nancies”. Och finns det en mer pigg och glädjespridande låt som samtidigt har en mer deprimerande text än ”Ants Marching”? En förstklassig debutskiva.



Crash (1996)
Musiken på bandets andra skiva är spretigare och mer vågad än på debuten. Man har tagit ut svängarna helt enkelt och skäms inte för att glänsa instrumentalt. Tim Reynolds gästar på elgitarr och det bidrar också till att stilen skiljer sig kapitalt från debutplattan. Öppningsspåret ”So Much To Say” lägger ribban högt med sitt otroliga gung men det är ändå inte det bästa spåret på skivan. Latino-doftande ”Two Step” rockar ruskigt men är på samma gång oerhört emotionell och i ”Too Much” väntar man sig när som helst att James Brown skall hoppa fram och tjuta Yeah! Lugna ”Crash Into Me” berör på många plan liksom ”Lie In Your Grave” och då har jag ändå inte nämnt ”Say Goodbye” och ”Tripping Billies”. Spelglädjen är total. Det här kan mycket väl vara DMB:s bästa studioalbum.


Before These Crowded Streets (1998)
Bandets konstanta turnerande med jamsessions varje kväll har satt sina tydliga spår i låtmaterialet. Åtta av skivans tio låtar är över 6 minuter långa och det improviseras och jammas friskt hela skivan igenom. ”Rapunzel” låter mest som materialet på de tidigare två skivorna, i övrigt är stämningen mycket mörkare. ”Don’t Drink The Water” ,”Halloween”, ”The Stone”, ”Crush” och ”The Dreaming Tree” är alla störande och vackra på samma gång. Bandets mest krävande platta, men för den som lyckas ta till sig låtarna, även den mest givande.


Everyday (2001)
Efter en oerhört krånglig inspelningssession på fyra månader tillsammans med Steve Lillywhite gav sig bandet ut på turné igen. Man lirade en hel del nytt material från inspelningarna live men efter turnéns slut valde man att förkasta alla låtar och istället åka till Kalifornien och spela in nytt material tillsammans med producenten Glen Ballard (Alanis Morisette, No Doubt och Aerosmith m.fl.). Eftersom Ballard var mycket mer av en rockproducent och dessutom var med och skrev låtarna tillsammans med Matthews blev materialet följaktligen det hårdaste bandet hittills presterat. Trots flera starka spår (främst ”The Space Between”, ”When The World Ends” och ”Everyday”) så känns produktionen lite malplacerad. Bandet är för hårt hållet helt enkelt. Det känns mer som en soloplatta från Dave Matthews än en grupprestation. Inledande ”I Did It” är ett bra exempel. En härlig ösig låt, men den passar inte Dave Matthews Band.


Busted Stuff (2002)
Fansen som hade hört höjdare som ”Grey Street” och ”Big Eyed Fish” och ”Where Are You Going” i livekonserter sedan år 2000 fick nu äntligen höra dem i studioversion. Bandet kröp till korset och spelade in de flesta låtarna från de beryktade The Lillywhite Sessions- fast i lite nya arrangemang.
Resultatet är en återgång till gammal god form. Här jammas och leks det igen. Rocktendenserna är nu helt borta och de luftiga, melankoliska känslorna svävar åter fram ur det sväng som endast Beauford och Lesard kan skapa. "Grey Street" kan vara en av världens tre bästa låtar någonsin.


Stand Up (2005)
Hela tre år fick vi vänta på helt nytt material från bandet och när det äntligen kom så lät det mycket annorlunda. Dave Matthews Band har helt klart utvecklats, eller vuxit upp kanske man skulle kunna säga. Allt från arrangemang, instrumentalisering (mycket piano!) och sångstil är nytt. Stand Up presenterar ett avslappnat band som verkar vilja ha roligt i studion utan att försöka imponera så förtvivlat. Producenten Mark Batson har använt en helt annan approach än föregångarna Lillywhite och Ballard vilket gör att plattan låter organisk, avspänd och überproducerad på en och samma gång! Visst märks det att Batson har producerat R&B-artister tidigare, men det skadar på intet sätt Dave Matthews Band. Framför allt Carter Beauford verkar trivas utmärkt med den svängiga produktionen, så här piggt har han inte trummat sedan Before These Crowded Streets. Plattan inleds på ett härligt sätt med ”Dreamgirl” men här finns mycket annat att glädjas över, allt från titelspåret, ”American Baby” och ”Old Dirt Hill” till vackra ”Stolen Away On 55th And 3rd”. Stand Up är absolut inte DMB:s ösigaste album, men en på alla sätt angenäm upplevelse. Vad skall killarna hitta på till nästa skiva?



Dave Matthews: Some Devil (2003)
Varför släpper Dave Matthews en soloplatta? Kommer det inte att låta precis likadant som musiken han gör med sitt band? Tydligen inte, visar det sig. När man lyssnar på Some Devil får man höra en helt annan Dave. Den personliga rösten är såklart där, liksom de sökande texterna om liv, sex och dödgrävare men musiken är mycket mer nedtonad jämfört med den som framförs i Dave Matthews Band. Med hjälp av polarna Tim Reynolds och Trey Anastasio (Phish) på gitarr har Matthews skrivit ett gäng både vackra och eftertänksamma låtar som lätt smyger sig på och värmer samtidigt som de ofta lämnar efter sig en känsla av vemod. Favoriter här är inlkedande "Dodo", ”Gravedigger” (med textraden “Gravedigger, when you dig my grave, can you make it shallow so that I can feel the rain”), “So Damn Lucky” och “Stay Or Leave” .