Tips om gömda eller glömda musikskatter. Idag: Kevin Gilbert
Förr i tiden, innan CD-skivan var uppfunnen och det bara fanns LP-skivor, då kunde det hända att man var tvungen att köpa ett nytt exemplar av sin favoritplatta för att man hade spelat den så mycket att skivspåren var utslitna. CD-skivor är på vissa sätt tåligare, de slits inte ut på samma sätt. Ändå har jag varit tvungen att köpa backups av tre av skivorna i min samling, för att jag har spelat dem så mycket att de fått repor. Dessa tre skivor innehåller musik av en och samma person, och den personen är det multiinstrumentala geniet Kevin Gilbert som gjorde världen en oerhörd otjänst när han gick bort den artonde maj 1996, endast 29 år gammal.Kalifornienfödde Gilbert gjorde sig först ett namn som tonåring när han 1988 med sitt band Giraffe vann en talangjakt utlyst av Yamaha. I juryn satt Patric Leonard som hade producerat och skrivit mycket musik för Madonna. Han blev imponerad av den unge talangen och föreslog Kevin att de skulle starta ett band tillsammans. Deras skiva
Toy Matinee släpptes 1991 men slog inte så stort som man hade hoppats på. Varför, är svårt att förstå.
Toy Matinee består av nio pärlor av genialisk pop/rock med intelligenta texter och snygga arrangemang. Man skulle kunna göra jämförelser med Mr Mister, Toto i sina bästa stunder, Genesis, Prefab Sprout och de bästa Madonnamelodierna, men det räcker inte till för att beskriva
Toy Matinees storhet. Leonards musikalitet och hitkänsla samarbetar perfekt med Gilberts texter och melodier. Lyssna bara på inledningsspåret ”Last Plane Out” (eller kolla på videon
här)så förstår ni vad jag menar. Hitsingeln från skivan heter "The Ballad of Jenny Ledge" och en video gjordes på den
också.
Frustration över skivbolagets dåliga promotionarbete och de följaktligen blyga försäljningssiffrorna gjorde dock att Gilbert och Leonard gick skilda vägar. Gilbert drog ihop ett kompband för att dra på turné och försöka öka intresset för ”Toy Matinee”. I turnébandet ingick en ung keyboardspelande dam vid namn Sheryl Crow som Gilbert startade ett förhållande med. Folk som såg denna liveuppsättning talar än idag lyriskt om konserterna. Ett liveklipp kan du se
härEfter det blev dock tyst om Kevin. Han deltog som tekniker på Michael Jacksons
Dangerous och gjorde arbeten åt andra artister men försökte framför allt få till en egen soloplatta. Hans perfektionism gjorde att det gick långsamt. För att lätta upp stämningen och hitta tillbaka till musikglädjen började Kevin och producenten Bill Bottrell samla ihop musikerpolare för avslappnade jamsessions varje tisdagkväll. Gilbert tog med sig sin flickvän Sheryl Crow för att de skulle ha en någon som sjöng. Det hela slutade med att Crow blev den stora stjärnan. Hennes debutalbum
Tuesday Night Music Club som släpptes 1993 är resultatet av de oplanerade jamkvällarna och Kevin Gilbert var den som skrev det mesta av materialet. Han fick en Grammy för att ha varit med och skrivit hitsingeln ”All I Wanna Do” (en ovanlig första version av videon med Kevin finns
här) men utmärkelsen gav en sur eftersmak eftersom han hade gjort så mycket mer på den skivan än vad han fick erkännande för. Händelser som det här gjorde Kevin ännu mer desillusionerad och besviken på den cyniska skivbranschen.
1995 släpptes äntligen Kevin Gilberts soloalbum
Thud. Detta är ett riktigt mästerverk. Här finns enkla poplåtar, ballader, avancerade proggsymfonier och vanliga rocklåtar. Kevin producerade och spelade de flesta instrumenten själv. Texterna är underbara. Ibland är de sorgset romantiska (som i
"When You Give Your Love to Me"), ibland nattsvart pessimistiska, men ofta med intelligenta humoristiska knorrar, som i ”Joytown” där Kevin drömmer om en perfekt plats där Jesus, Muhammed och Buddah sitter och dricker bärs och har kul ihop, Martin Luther King har en blond vit flickvän och ”Lennon never has to sing a Paul McCartney song”. Eller i
”Goodness Gracious” där han beklagar sig över sin generation som ”Came in at the end, No sex that isn’t dangerous, no money left to spend, We’re the cleanup crew for parties we were too young to attend,Goodness Gracious Me..”.
Skivan som gavs ut på ett litet skivbolag blev inget mer än ett kult album i Los Angeles området.
Kevin drog ihop ett nytt band med Nick DiVirgilio (numera trummis och sångare i Spock’s Beard) och turnerade runt med sitt eget material. En fantastisk liveinspelning från The Troubadour i juni 1995 har släppts.
1996 började som ett mycket produktivt år för Kevin. Förutom att spela keyboard på Susanna Hoffs (The Bangles) soloplatta, höll han på med två stora projekt själv. Det ena var en rockopera vid namn
The Shaming of the True, om en ung musikers uppgång och fall i den hårda musikbranschen. Det andra projektet var en ny rockgrupp vid namn Kaviar som spelade oerhört brutal, men samtidigt snygg och välproducerad musik. Han hade även vid den här tiden kontaktats av Genesis för att eventuellt ta över som sångare efter Phil Collins. Kevin var en stor fan av gamla Genesis med Peter Gabriel, så det hade varit intressant att se hur det skulle ha kunnat låta. Ett litet smakprov kan man se i det här filmklippet från 1994 då Kevin tillsammans med några polare satte upp hela dubbelalbumet
"The Lamb Lies Down on Broadway" inför publik.
Men något samarbete med Genesis blev det aldrig. På morgonen den 18 maj 1996 hittades Kevin död i sin säng i sitt hem i Pasadena. Den officiella dödsorsaken fastslogs till ofrivilligt självmord genom autoerotisk strypning.
Efter Kevins död har Nick Divirgilio färdigställt rockoperan
The Shaming of the True, även det ett sprakande mästerverk av musikalitet och känsla. Musikstilarna blandas från ballader och snäsande arg rock till poplåtar och tydliga nickar åt idoler som Elton John och The Who (som
"Best Laid Plans" här eller
"Image Maker" ).
För några år sedan släpptes även inspelningarna med Kaviarprojektet. Här talar vi om något helt annat än det som Kevin gjort tidigare. Kaviar är arg musik, tusen gånger argare än den argaste Thrash metal eller Hard-core du någonsin tidigare har hört. Texterna fullkomligt dryper av sarkasm och ilska och skriks fram med vämjelse. Samtidigt är humorn ständigt närvarande.
Kevins musik kan vara svår att få tag i men välsorterade skivbutiker (som
Mellotronen i Stockholm) och skivsajter bör ha åtminstone
Toy Matinee i lager. Det är en stor sorg att vi inte kan få höra Kevin skapa mer musik, men som tur är finns det ännu en hel del outgivet material som hans anhöriga planerar att ge ut, bl.a. en liveinspelning med Toy Matinee-bandet och två Singer/Songwriteralbum. För mer information, besök
www.kevingilbert.com, botanisera runt på Youtube,och framför allt, gör dig själv en stor musikalisk tjänst: leta reda på de här plattorna och låt dig förföras av Kevin Gilberts magi.
