Den som väntar på något gott…

I hela åtta år har fansen gått och väntat på ett initierat, fyndigt och spirituellt kåseri från Jesper Almén av ett nytt studioalbum från Deep Purple. Här är det nu äntligen. Kåseriet alltså…

I november 2005 hade jag nyligen blivit pappa för andra gången. Häromdagen fyllde den gossen 8 år. Det sätter tydliga perspektiv för mig av vad som kan hinna ske mellan två Deep Purple-skivor. På sjuttiotalet var produktionen lite snabbare. Man hann knappt börja ha petting mellan skivsläppen, än mindre föda barn. Men kanske ska man inte längre ha så höga krav på ett band som släppte sitt första alster för 45 år sedan och hunnit prutta ut 20 skivor under den tiden.

Mycket har dock hänt med skivindustrin på de här åtta åren. Streamingtjänster som Spotify har dykt upp och den fysiska cd-skivan sjunger på sista versen. Intresset för att ge ut ny musik under Purplebaneret verkade en tid helt ointressant för flera av medlemmarna. Men nu står vi i alla fall här i nådens år 2013 med ett nytt alster. Allmänintresset är kanske inte enormt och förväntningarna har endast funnits hos hardcore-fansen men eftersom jag själv räknar mig dit så har i alla fall jag gått och vaggat med en särdeles orolig och förväntansfull spänst i steget under de tidiga vårmånaderna fram till att skivan släpptes i maj. Låt mig säga redan så här tidigt i recensionen att jag är inte besviken. Tvärt om. Det här är bland det mest intressanta Deep Purple har släppt sedan mitten på nittiotalet. Det finns ett antal faktorer som gör Now What?!  till en höjdare och här kommer de uppradade:

1 En lyhörd producent med stadiga nävar.

Roger Glover är förvisso en både välrenommerad (Judas Priest, Nazareth,Rainbow) och duktig producent, men att producera sitt eget band- speciellt ett band med så många stridiga viljor som Purple, har kanske inte varit det allra bästa, det kan historien visa. Samtidigt har bandet genom åren haft svårt att få tag i någon annan riktigt stark producent med en vision som passat. Tills nu. Med Bob Ezrin (legenden som proddat alla från Alice Cooper och Kiss till Lou Reed, Peter Gabriel och Pink Floyd) vid rodret har Purple fått till den ljudmässigt absolut bästa skiva de någonsin gett ut. Även i framförande och komposition märks Ezrins input. Bandet har tagit ut svängarna samtidigt som låtskrivandet känns mer genomarbetat än på länge. På de två senaste albumen känns det som gubbarna släppts lösa för att jamma i studion medan producenten bara tryckt på rec-knappen. På pappret kanske en god idé, det finns få band som jammar bättre och mer entusiastiskt än Purple, men Now What?! är ett ypperligt bevis på att man får mer blod ur stenen genom att åtminstone på kompositionsstadiet hålla i tömmarna lite mer och nöta fram goda arrangemang som därefter gärna framförs med känsla, improvisation och panache vid inspelningsögonblicket. Att samtliga låtar spelats in live i studion är kanske något som ses som anmärkningsvärt idag, men så har Purple alltid jobbat så där är inget nytt. Däremot verkar Ezrin ha uppmuntrat musikerna att inte vara rädda för att anstränga sig och vara lite progressiva i sitt utövande. När Purple startade 1968 ansågs deras musik vara progressiv rock och det kan man lugnt säga att den är än idag, i ordets rätta bemärkelse alltså…

2. Don Airey är i högform.

Now What!? är närapå dränkt i orgelmattor. På ett bakvänt vis skulle man kunna se det som en hyllning till keyboardmaestron Jon Lord som gick bort förra året. Skivan är för övrigt tillägnad Jon. Att Don Airey har varit permanent medlem i bandet i mer än tio år och redan medverkat på två studioalbum verkar fortfarande vara en nyhet för den breda allmänheten. Hammondorgeln har allt sedan starten varit det definierande instrumentet i Deep Purples musik och på nya plattan får Airey gott om plats att skina. Redan i inledande ”A Simple Song” färgar han låten, till att börja med bara med stämningsfyllda stråkmattor för att sedan leverera en käftsmäll med sin hammondorgel som får en att inse att det bara kan vara Deep Purple man hör. Den enda invändningen mot keyboardinvasionen jag har är den nästan ”Final Countdown”-liknande medeltida fanfaren i ”Uncommon Man” som rasslar lite för mycket ringbrynja.

3. Steve Morse är shreddaren i nöden

Det är 20 år sedan Ritchie Blackmore lämnade Purple. Idag leker han skogsmulle med sin unga fru och spelar in covers på Nordman och Rednecks. Han skulle inte kunna tillföra något till dagens Deep Purple. Att jämföra dagens Purple med det som spelade in ”Smoke on the Water” i en hotellkorridor i Montreux 1971 är för övrigt bara korkat. Som att avfärda Paul McCartneys alla soloplattor med att säga att inget slår Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Vad Morse har tillfört Purple sedan sin ankomst 1994 är en uppenbar spelglädje och vilja att prova på alla möjliga olika stilar, samt en fortsatt förkärlek för coola riff och hisnande gitarrsolon. Kanske inte nyskapande men ack så skickligt och kul att lyssna på. Dessutom har Morses sedvanliga tjurrusningar upp och ner för gitarrhalsen dragits ner på något till förmån för mer intrikata arrangemang på nya plattan. På en rockrökare som ”Hell to Pay” skiner Steve som Långe Jan på Ölands södra udde, både vad gäller köttigt riffande och själaglatt duellerande med Aireys orgel.

4. Hi ho Silver!  Ian Gillan sjunger igen.

Stor fan av store Ian som jag alltid varit genom åren blir jag ändå tvungen att erkänna att herr Gillans röst varit tämligen risig det senaste decenniet. I studio har det dolts genom att tonmässigt sänka låtar och göra många omtagningar men få av de gamla slagdängorna har låtit bra live. På nya plattan finns värme, styrka och känslan åter i stämbanden och produktionen låter rösten verkligen komma till sin rätt. Han har gått från att vara en biraglad långhårig jovialisk burdus drasut till en mer reserverad korthårig silverräv men hans texter fortsätter att söka sig fram längs egenartade stigar och med ständig glimt i ögat.

Låtarna då? Jodå, det är en osedvanligt homogen platta herrarna har fått ihop. Purple har alltid ansett sig vara ett albumband där helheten är viktigare än de enskilda låtarna, men det har inte hindrat dem från att släppa skivor med väldigt skiftande kvalitet på materialet. Här är det få låtar som sticker ut som stora hits, men heller ingen som man gärna hoppar över. Tidigare nämnda ”A Simple Song” inleder med lugna tongångar för att sedan vräka på. Den är efter ett halvårs lyssnande alltjämt min favorit på skivan.  ”Weirdistan” har cool ljudbild och östlig sångmelodi, samt en text som är svårtolkad. ”Out of Hand” har liknande synkoperade riff som gamla ”Perfect Strangers” eller för den delen Zeppelins ”Kashmir” och ett särdeles bluesigt gitarrsolo från Morse som lyckas hålla sig från att trycka in allt för många noter. “Hell to Pay” är en klassisk Purplerökare som lätt skulle platsa på en best off-platta. “Body Line” rumlar på som ”Rosa’s Cantina” från 1996 års Purpendicular och har ett härligt funkigt riff. Come on katten, det svänger ju! I “Above and Beyond” är vi tillbaka i Kashmir-land med mycket symfonikänsla. Intrikata arrangemang och mycket kul att lyssna på. Här finns textraden ”Souls having touched are forever entwined” som tillägnas Jon Lord. Flumnumret ”Blood From a Stone” är riktigt jazzigt och bakåtlutat fram till refrängen som tar ifrån tårna. Airey leker runt på ett Wurlitzer till mycket god effekt. ”Uncommon Man” tar tid på sig att komma igång. Det jammas och byggs upp under tre minuter fram till den medeltida fanfaren som inte sitter rätt i mina hörselgångar, men samtidigt är allt det andra med låten så fantastiskt att jag kan stå ut med att försöka sortera bort just den pompösa signaturen.  I ”Aprés Vous” återbesöker Ian både franska språket ( se ”Sacre Bleu” med Gillan) och brudar å bärs-tema i texten. Don och Steve har återigen lekstuga med gitarr/orgel-duellerande.  Singeln ”All the Time in the World” är inte någon cover på Louis Armstrongs gamla Bond-låt utan en eftertänksam ballad med tänkvärd text. Kanske ändå den låt på skivan som berör mig minst. Och så avslutas det hela med ett helgarv. ”Vincent Price” påminner om Michael Jackson’s ”Thriller” vilket kanske är passande då det var samme Price som var speakerrösten i just den låten. Texten handlar om gamla skräckfilmer och musiken är tydligt influerad av ämnet, eller om det är tvärtom. Kanke en låt man antingen hatar eller älskar. Själv hemfaller jag åt det senare.

Finns det då inget negativt att säga om Now What?!  Tja, det skulle möjligtvis vara omslaget då. Ett mera slött eller intetsägande jobb med layout och presentation har jag inte sett sedan… ja sedan förra plattan Rapture of the Deep. Purple är inte direkt kända för att prestera några snygga visuella produkter. Själv får jag ta mig tillbaka ända till 1985 års Perfect Strangers för att hitta ett omslag som tilltalar mig någorlunda.

Vi får väl se hur detta alster står sig rent historiskt, men jag har redan spisat Now What?! mer än dess båda föregångare Bananas och Rapture of the Deep. Nu ser jag fram emot att får höra mycket av det nya materialet live.

Svarta får #6 Born Again

Black Sabbath
Born Again (1983)

När sångaren Ian Gillan fick se det färdiga skivomslaget kräktes han. Basisten Geezer Butler ändrade slutmixen på plattan så den lät som när man klafsar i gröt och den efterföljande världsturnén inspirerade till komedin ”This is Spinal Tap”. Ändå är Born Again långt ifrån Black Sabbaths mörkaste timme.

Black Sabbaths skiva Born Again från 1983 hör till bandets mest sågade alster genom tiderna. På sätt och vis är det förståeligt. Efter de klassiska åren med Ozzy och därefter två högkvalitativa skivor med Ronnie James Dio vid mikrofonen stod bandet i slutet av 1982 utan sångare igen. Då valde man av någon outgrundlig anledning att fråga Deep Purples legendariske sångare Ian Gillan om han ville hoppa in. Efter en mycket blöt kväll tillsammans med Tony Iommi och Geezer Butler fann sig Gillan dagen därpå till sin egen stora förvåning med nytt jobb. I efterhand håller samtliga inblandade med om att det hela var en dålig idé. Gillan hade minst lika starkt rykte som killarna i Black Sabbath och var känd som en helt annan typ av sångare än clownen Ozzy eller lille trollkarlen Dio. Han vägrade att klä sig i svart och sjunga sånger om Horn-Per och uppochnedvända kors. När bandet drog ut på världsturné för att promota skivan så visade det sig också att Gillan på intet sätt passade att sjunga Sabbathklassiker som ”Paranoid”, ”Iron Man” eller ”Heaven and Hell”. Och inte blev det bättre av att Iommi och co gick med på att spela Purples paradnummer ”Smoke on the Water” som extranummer.

Men faktum kvarstår att Born Again, trots sitt vomeringsinspirerande omslag och sin murriga ljudmix är en riktigt bra skiva, kanske den sista riktigt bra Black Sabbath-skivan någonsin.Till att börja med är den tung, rejält tung. Efter två förvisso högkvalitativa men ändå mer lättmetalliga album med Dio är Sabbath här tillbaka som Heavy Metal-genrens grandiosa gudfäder. Inledande ”Trashed” är snabb och hård och har ett riktigt mönstergillt Iommi-riff. Texten som är självbiografisk berör på ett lite väl romantiskt sätt hur Gillan i packat tillstånd kraschade sin bil. Moget? Nja. Texterna skiljer sig för övrigt mycket från de på Sabbaths tidigare lyriska eskapader. På de Ozzyledda skivorna var det Geezer Butler som skrev texter om Lucifer och ondska. När Dio tog över blev det än mer medeltida och ondskefullt med drakar och demoner till höger och vänster. Ian Gillan däremot är av en helt annan sort med rötterna i rock’n roll och med en sprudlande humor.”Disturbing the Priest” handlar inte om något ockult utan om att bandet störde kyrkoförsamlingen nästgårds när de repade inför skivan. Gillan återanvänder här melodistämman från sin egen låt ”Scarabus” från 1977. Guns n’ Roses måste i sin tur ha snott riffet från ”Zero the Hero” rakt av till ”Paradise City”. ”Digital Bitch” låter nog mer Gillan än Sabbath men det betyder absolut inget negativt, snarare tvärt om. Det är alls ingen oäven låt. Likadant är det med ”Hot Line” där Gillan skriker demonlikt. Det gör han faktiskt hela skivan igenom, och där är ännu en faktor som skiljer plattan från Sabbaths tidigare och senare verk. Varken Ozzy eller Dio kan anses vara några skrikare av rang. Det bakåtlutade titelspåret är faktiskt riktigt läskigt, en känsla som Sabbath trots idoga försök genom åren sällan lyckats framkalla hos mig.”Keep it Warm” hör till skivans svagaste stunder och ”Stonehenge” och ”The Dark” är egentligen bara stämningshöjande instrumentala bagateller men totalt sätt är Born Again en klart godkänd produkt som lyckas med att framstå som långt mer ond och hård än vad bandet åstadkommit efter det. En bootleg med den mindre murriga originalmixen av skivan tillsammans med ytterligare ett spår; ”The Fallen” cirkulerar. ”The Fallen” är en snabb historia i samma stil som ”Keep it Warm” och ”Hot Line”. En godkänd komposition som inte hade gjort varken till eller ifrån om den varit med på originalskivan.

Man undrar vad som hade kunnat ske om denna uppsättning av Black Sabbath hade fått fortsätta med en skiva till. Fast å andra sidan är man ju glad att Gillan gick vidare till ett återbildat Deep Purple 1984. Black Sabbath hämtade sig aldrig riktigt efter Born Again. Tony Iommi fick till en bitvis ok platta i Seventh Star 1986 men sedan följde åratal av lullande i skymningslandet med karbonpappret Tony Martin och en hoper andra legoknektar innan man i slutet av nittiotalet återförenades i originaluppsättning med Ozzy igen, dock utan att ge ut någon ny studioplatta. Och återföreningen med Dio under nödnamnet Heaven and Hell är väl trevlig men inte särskilt omvälvande. Kanske är det dags att gå varvet runt med Gillan också? Jag känner för att spy igen.

Gillans soloplatta charmigt sidospår

Ian Gillans One Eye To Morocco, hans första soloplatta med nytt material på 11 år, är en varm adrenalinkick som utstrålar självsäkerhet och spelglädje.

Av Deep Purples medlemmar är Ian Gillan den som jag följt med mest intresse genom åren. Hans soloutflykter och projekt utanför moderskeppet har inte alltid varit klockrena, en hel del gånger har de missat målen rejält, men de har ändå alltid varit intressanta ur någon synvinkel, och aldrig tråkiga.

Men Dream Catcher från 1997 var en tämligen haltande historia, med ojämt material och bitvis bedrövlig produktion som till och med innehöll trummaskiner! Jubileumsskivan Gillans Inn som släpptes 2006 och bestod av ett gäng nyinspelningar av låtar ur Ians illustra karriär var säkert rolig för alla inblandade att spela in men gav inte så mycket till musikvärlden.

På One Eye to Morocco är det annorlunda. Förutom titelspåret, som har klara orientaliska vibbar, så är det här inget world music-experiment. Titeln anspelar på ett polskt uttryck för att tappa koncentrationen och låta blicken vandra iväg på annat än vad man för tillfället är sysselsatt med. Visst kan man lägga in undermeningar som att den här skivan är ett inte så seriöst sidospår för Ian och att det är dagjobbet i Purple som är hans ledstjärna, men för att vara ett sidospår är det här en riktigt charmig samling bagateller. Merparten av de 12 låtarna är komponerade av Gillan tillsammans med sin gamle kollaboratör gitarristen Steve Morris. Musiker på skivan är annars desamma som turnerat med Ian på de senaste årens jubileumsspelningar. Det gör att bandkänslan är mycket tydligare här än på Dream Catcher som så uppenbart var ett hopkok av studiopålägg.

Musiken är ganska laidback och två-tre bluesnummer har krypit in på skivan. Förutom ruskiga reggaen "Girl goes to Show" och debila danceförsöket "Deal with it" finns här inga egentliga svaga spår. Personliga favoriter är snabba poppärlan "Don't Stop", funkiga "Ultimate Groove" och lugna "It Would be Nice". Både saxofon och munspel får ta plats i låtarna som är långt ifrån Deep Purples patenterade hammondindränkta riffrock.

Ian har med åren förädlat sin underfundiga humor och sina ordlekar. I takt med att texterna med ålderns rätt handlar allt mindre om snygga brudar och snabba bilar får hans finurliga poesi ta allt större plats. Roligt tycker jag, som lyssnar lika mycket på text som musik.

Gillans nya soloplatta värmer i vårvinterns labila väder och skänker hopp om en groovy sommar.

Gillanister i världen: Hör upp!

Ian Gillans kommande soloplatta Eye To Morocco släpps den 6 mars och nu börjar bits and snippets från skivan läcka ut för hugade lyssnare.

I det italienska radioprogrammet Capital kan man höra previews på låtarna "One Eye To Morocco", "No Lotion For That", "The Sky is Falling Down","It Would Be Nice" och "Allways a Traveller".
Här:

Dra slidern 14 minuter in i programmet och digga loss.

Mina förhoppningar om att skivan skulle likna Gillan och Glovers fantastiska Accidentally On Purpose från 1988 verkar infrias. Älskare av Gillan lär inte bli besvikna. Förvänta er inte något alltför likt Deep Purple bara. Det här är mer poppigt och romantiskt.
Foto: Mårten Olsson

Apropå Accidentally on Purpose, ni som inte hört den pärlan kan hitta några underbara videos från den här:

"She Took My Breath Away"

"Evil Eye"

"The Purple People Eater"

"Dislocated"

..och nytt från Porcupine Tree

Engelska Porcupine Tree släpper nytt album nästa höst.
Därmed sällar de sig till en rad andra artister som deklarerat att 2009 blir deras skivsläppsår.

Dave Matthews Band, Iq, Ian Gillan, Robert Plant & Alison Krauss, Kiss och Gino Vannelli.

Lookin' goooooooood...

Wooooohoooooooooooh!
:-)

I brist på Purple...

Deep Purple kanske inte släpper nytt material nästa år (även om remastern av Stormbringer är på G) men sångaren Ian Gillan gör det!
One Eye on Morocco är arbetsnamnet och mars är troligt releasedatum.
Hurra! Säger jag som är trogen Gillanist.

Foto: Mårten Olsson