Elfenbenskusten är klar!

Don Airey

Keyed Up

Klaviaturkliarmaestro Don Airey visar var Lesliekabinettet ska stå med sitt mest spelglada och inspirerande soloalbum hittills.

Det är inte helt enkelt, det här med soloplattor från musiker som mest ses som en tydlig del i ett kollektiv. Sångare och gitarrister är en sak, men när andra bandmedlemmar får för sig att göra soloutflykter, då tenderar de att värderas annorlunda. Låt mig tydliggöra genom att ta Deep Purple som exempel. När sångaren Ian Gillan vill utrycka sig själv utanför bandets trygga famn gör han det oftast genom att skapa musik som är ganska långt från den stil Purple normalt har. Och han leker runt med teman och infall i texterna. När gitarristen Steve Morse gör soloplattor är det allt som oftast självbefläckande instrumentala gitarrorgier. Basisten Roger Glover som historiskt sett alltid varit djupt inblandad i skapande av både låtar och text i Purple  passar, även han på att utrycka sig än mer personligt i sina soloverk. Trummisar kan vi väl alla enas om att de gör bäst i att hålla sig ifrån soloutflykter...

Men Don Airey då? Keyboardmästare extraordinarie, som innan han för drygt tio år sedan landade ett mer permanent gig i Purple hade tillbringat sin karriär från mitten av sjuttiotalet som vandrande legoknekt och spelat med alla från Black Sabbath och Rainbow till Gary Moore, Ozzy Osbourne och Whitesnake? Jo, Don är inte ute efter att uttrycka sig underfundigt genom texter, eller heller för den delen att glänsa genom att spela in en instrumental skiva med kaskader av keyboardekvilibristik. Istället har han som virtuos bruksmusiker ut i fingerspetsarna, så mycket musik inom sig att han helt enkelt inte kan låta bli att spela, framför allt när han, som i det här fallet, har ett gäng glada spelvänner. Bandet består av trummisen Darrin Mooney från Primal scream, Jamiroquais gitarrist Rob Harris, basisten Laurence Cottle och sångaren Carl Sentance. Låtarna är inspelade live i studio till stor del, vilket ger en äkta känsla av närvaro och samspel. Musikstilen går lätt att känna igen från Dons tidigare grupper, med de hårdare numren påminannde mycket om Rainbows Down to Earth-album. Han kostar även på sig att leka mycket med klassisk musik och jazz, bland annat i form av en ny variant av "Difficult to Cure" (Rainbows arrangemang av Beethovens nionde symfoni), som är så pigg att man inte ens saknar Ritchies Blackmores gitarr! Även Dave Brubecks gamla "Blue Rondo a La Turk" får sig ett inspirerat besök. På skivan finns även något av det sista som Gary Moore spelade in innan han dog. Man kan höra hans känsliga gitarr i klassiska Adagio. Moore och Airey spelade ofta ihop genom åren, faktiskt så tidigt som 1976 i bandet Colloseum II. Även Graham Bonnet , som var med i Rainbow samtidigt som Don, gästspelar på skivan. Keyed Up är rejält smittande. Rocklåtarna är förvisso bagatellartade men framförda med sådan lekfullhet och jävlaranamma att man bara smälter, och de klassiska styckena fullkomligt sprudlar av virtuositet. Och om man, som jag, får ilningar i brallan av hammondorgel så kan man räkna med ett riktigt party i byxorna när man lyssnar på Keyed Up.

Årets bästa skivor 2013

Aningens sent, som vanligt, men här är nu i alla fall Rockbloggens lista över de tretton bästa skivorna som släpptes under 2013. 

Deep Purple - Now What?!

Vad trodde ni? Klart att Purplarnas nya alster hör till det mest glädjande från förra året, i min bok. Bästa ljudet på en Purpleskiva sedan Sundsvall brann och Gillan sjunger bättre än på 20 år. Visst låter det mer sofistikerat än ösigt, vilket enbart betyder att herrarna åldras med grace. Inspelningen visar likväl på en spelglädje och ett engagemang som smittar och gör slutresultatet både angeläget och njutbart.

Queens of the Stone Age… Like clockwork

Hurra för knasbollar som Josh Homme! Utan honom skulle rockvärlden krypa upp i sin egen ändalykt och dö en plågsam och självupptagen död. Efter några års uppehåll (där Homme roade sig med krokiga gamar) är en QOTSA-platta mycket välkommen. Både Dave Grohl och Nick Oliveri är med i båten, liksom Mark Lanegan och till och med sir Elton John! Att lyckas få till ett så pass färgrikt verk som samtidigt osar av svärta och mörker, det är inte illa pinkat. Som ett spöke med clownnäsa…

Fish- A Feast of Consequences

Farbror Derek Dick har skapat sitt bästa soloalster på år och dag, kanske det bästa sedan debuten. Farhågorna från härom året att Fish skulle ha tappat rösten och var på väg mot pension verkar helt överdrivna.

Big Big Train- English Electric pt 2

Alla anglofilers favoritband. För beundrare av P.G Woodhouse, ånglok och sofistikerad musik med hjärtat på rätta stället. Nu kan man dessutom köpa hela sviten English Electric (med del 1 från 2012) i en dubbel-cd med extrabonusspår.

Spock’s Beard-Brief Nocturnes and Dreamless Sleep

Vilken comeback! Ny sångare och trummis och en avvikning mot mer pompös symfonirock a’la Kansas har inte gjort skäggen något ont. Tvärtom.

Steven Wilson- The Raven that refused to sing(and other stories)

Om Porcupine Tree nu skulle vara nedlagda och Wilson fortsätter på det här spåret, så kommer åtminstone inte jag att sakna piggsvinsträdet. Med ett hejdundrans kompband och inspiration från Zappa, Yes och King Crimson känns det som att Steven Wilson släppt aningens på det pretentiösa samtidigt som han är mer pompös än någonsin.

Haken: The Mountain

Årets överasking. Ytterligare ett engelskt band som spelar klassisk 70-talssymfonirock men med tillräcklig egen stil för att sticka ut. Och vilka sångstämmor!

Von Hertzen Brothers- Nine Lives

Finska bröder som borde erövra hela världen. Bara de två första låtarna på skivan är värt pengarna.

Michael Monroe band- Horns and Halos

Hanoi Rocks gamle knivviftare visar var bastun ska stå. Svettigt värre och suveräna låtar som osar attityd. Ballad of the Lower East Side kan vara förra årets bästa låt.

Seventh Key- I will Survive

Här är inget nytt under solen, Snortajt kompetent melodiös rock som egentligen borde få mig att somna, men allt som Mike Slamer är inblandad i ger mig ståpäls och Billy Greer vet hur man snickrar ihop en hit. Tryggt, snyggt och alldeles, alldeles underbart.

Prefab Sprout- Crimson/Red

Ja, jag vet, den här plattan fanns med på de flesta musikrecensenters årsbästalista, så jag framstår kanske inte som vidare oroginell nu, men det är bara att kapitulera. Inte särskilt rockigt, kan jag medge, men njutbart all the same. Paddy McAloon, we’re not worthy!

Tedeschi Trucks Band-Made Up Mind

Gitarristen Derek Trucks från Allman Brothers har med frugan Susan Tedeschi gjort en skiva som är bra mycket intressantare och svängigare än det hans huvudband gjort på åratal. Svängig sydstatsrock utan redneckfasoner.

Francis Dunnery- Frankenstein Monster

Ett passande namn på en skiva som verkligen spretar. De flesta låtarna är nyinspelningar av Francis äldre brors verk från slutet på sjuttiotal. De är stundtals bara kopior av Black Sabbath blandat med Yes men spelas med sådan entusiasm av Dunnery och hans band att de gamla liken får ett nytt liv. Och det är kul att höra honom spela proggig rock igen.

Bubblare:

The Winery Dogs- s/t

Leslie West- Still Climbing

Eric Burdon- 'Til Your River Runs Dry

Sound of Contact- Dimensionat

Gordon Giltrap & Oliver Wakeman- Ravens and Lullabies

Den som väntar på något gott…

I hela åtta år har fansen gått och väntat på ett initierat, fyndigt och spirituellt kåseri från Jesper Almén av ett nytt studioalbum från Deep Purple. Här är det nu äntligen. Kåseriet alltså…

I november 2005 hade jag nyligen blivit pappa för andra gången. Häromdagen fyllde den gossen 8 år. Det sätter tydliga perspektiv för mig av vad som kan hinna ske mellan två Deep Purple-skivor. På sjuttiotalet var produktionen lite snabbare. Man hann knappt börja ha petting mellan skivsläppen, än mindre föda barn. Men kanske ska man inte längre ha så höga krav på ett band som släppte sitt första alster för 45 år sedan och hunnit prutta ut 20 skivor under den tiden.

Mycket har dock hänt med skivindustrin på de här åtta åren. Streamingtjänster som Spotify har dykt upp och den fysiska cd-skivan sjunger på sista versen. Intresset för att ge ut ny musik under Purplebaneret verkade en tid helt ointressant för flera av medlemmarna. Men nu står vi i alla fall här i nådens år 2013 med ett nytt alster. Allmänintresset är kanske inte enormt och förväntningarna har endast funnits hos hardcore-fansen men eftersom jag själv räknar mig dit så har i alla fall jag gått och vaggat med en särdeles orolig och förväntansfull spänst i steget under de tidiga vårmånaderna fram till att skivan släpptes i maj. Låt mig säga redan så här tidigt i recensionen att jag är inte besviken. Tvärt om. Det här är bland det mest intressanta Deep Purple har släppt sedan mitten på nittiotalet. Det finns ett antal faktorer som gör Now What?!  till en höjdare och här kommer de uppradade:

1 En lyhörd producent med stadiga nävar.

Roger Glover är förvisso en både välrenommerad (Judas Priest, Nazareth,Rainbow) och duktig producent, men att producera sitt eget band- speciellt ett band med så många stridiga viljor som Purple, har kanske inte varit det allra bästa, det kan historien visa. Samtidigt har bandet genom åren haft svårt att få tag i någon annan riktigt stark producent med en vision som passat. Tills nu. Med Bob Ezrin (legenden som proddat alla från Alice Cooper och Kiss till Lou Reed, Peter Gabriel och Pink Floyd) vid rodret har Purple fått till den ljudmässigt absolut bästa skiva de någonsin gett ut. Även i framförande och komposition märks Ezrins input. Bandet har tagit ut svängarna samtidigt som låtskrivandet känns mer genomarbetat än på länge. På de två senaste albumen känns det som gubbarna släppts lösa för att jamma i studion medan producenten bara tryckt på rec-knappen. På pappret kanske en god idé, det finns få band som jammar bättre och mer entusiastiskt än Purple, men Now What?! är ett ypperligt bevis på att man får mer blod ur stenen genom att åtminstone på kompositionsstadiet hålla i tömmarna lite mer och nöta fram goda arrangemang som därefter gärna framförs med känsla, improvisation och panache vid inspelningsögonblicket. Att samtliga låtar spelats in live i studion är kanske något som ses som anmärkningsvärt idag, men så har Purple alltid jobbat så där är inget nytt. Däremot verkar Ezrin ha uppmuntrat musikerna att inte vara rädda för att anstränga sig och vara lite progressiva i sitt utövande. När Purple startade 1968 ansågs deras musik vara progressiv rock och det kan man lugnt säga att den är än idag, i ordets rätta bemärkelse alltså…

2. Don Airey är i högform.

Now What!? är närapå dränkt i orgelmattor. På ett bakvänt vis skulle man kunna se det som en hyllning till keyboardmaestron Jon Lord som gick bort förra året. Skivan är för övrigt tillägnad Jon. Att Don Airey har varit permanent medlem i bandet i mer än tio år och redan medverkat på två studioalbum verkar fortfarande vara en nyhet för den breda allmänheten. Hammondorgeln har allt sedan starten varit det definierande instrumentet i Deep Purples musik och på nya plattan får Airey gott om plats att skina. Redan i inledande ”A Simple Song” färgar han låten, till att börja med bara med stämningsfyllda stråkmattor för att sedan leverera en käftsmäll med sin hammondorgel som får en att inse att det bara kan vara Deep Purple man hör. Den enda invändningen mot keyboardinvasionen jag har är den nästan ”Final Countdown”-liknande medeltida fanfaren i ”Uncommon Man” som rasslar lite för mycket ringbrynja.

3. Steve Morse är shreddaren i nöden

Det är 20 år sedan Ritchie Blackmore lämnade Purple. Idag leker han skogsmulle med sin unga fru och spelar in covers på Nordman och Rednecks. Han skulle inte kunna tillföra något till dagens Deep Purple. Att jämföra dagens Purple med det som spelade in ”Smoke on the Water” i en hotellkorridor i Montreux 1971 är för övrigt bara korkat. Som att avfärda Paul McCartneys alla soloplattor med att säga att inget slår Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Vad Morse har tillfört Purple sedan sin ankomst 1994 är en uppenbar spelglädje och vilja att prova på alla möjliga olika stilar, samt en fortsatt förkärlek för coola riff och hisnande gitarrsolon. Kanske inte nyskapande men ack så skickligt och kul att lyssna på. Dessutom har Morses sedvanliga tjurrusningar upp och ner för gitarrhalsen dragits ner på något till förmån för mer intrikata arrangemang på nya plattan. På en rockrökare som ”Hell to Pay” skiner Steve som Långe Jan på Ölands södra udde, både vad gäller köttigt riffande och själaglatt duellerande med Aireys orgel.

4. Hi ho Silver!  Ian Gillan sjunger igen.

Stor fan av store Ian som jag alltid varit genom åren blir jag ändå tvungen att erkänna att herr Gillans röst varit tämligen risig det senaste decenniet. I studio har det dolts genom att tonmässigt sänka låtar och göra många omtagningar men få av de gamla slagdängorna har låtit bra live. På nya plattan finns värme, styrka och känslan åter i stämbanden och produktionen låter rösten verkligen komma till sin rätt. Han har gått från att vara en biraglad långhårig jovialisk burdus drasut till en mer reserverad korthårig silverräv men hans texter fortsätter att söka sig fram längs egenartade stigar och med ständig glimt i ögat.

Låtarna då? Jodå, det är en osedvanligt homogen platta herrarna har fått ihop. Purple har alltid ansett sig vara ett albumband där helheten är viktigare än de enskilda låtarna, men det har inte hindrat dem från att släppa skivor med väldigt skiftande kvalitet på materialet. Här är det få låtar som sticker ut som stora hits, men heller ingen som man gärna hoppar över. Tidigare nämnda ”A Simple Song” inleder med lugna tongångar för att sedan vräka på. Den är efter ett halvårs lyssnande alltjämt min favorit på skivan.  ”Weirdistan” har cool ljudbild och östlig sångmelodi, samt en text som är svårtolkad. ”Out of Hand” har liknande synkoperade riff som gamla ”Perfect Strangers” eller för den delen Zeppelins ”Kashmir” och ett särdeles bluesigt gitarrsolo från Morse som lyckas hålla sig från att trycka in allt för många noter. “Hell to Pay” är en klassisk Purplerökare som lätt skulle platsa på en best off-platta. “Body Line” rumlar på som ”Rosa’s Cantina” från 1996 års Purpendicular och har ett härligt funkigt riff. Come on katten, det svänger ju! I “Above and Beyond” är vi tillbaka i Kashmir-land med mycket symfonikänsla. Intrikata arrangemang och mycket kul att lyssna på. Här finns textraden ”Souls having touched are forever entwined” som tillägnas Jon Lord. Flumnumret ”Blood From a Stone” är riktigt jazzigt och bakåtlutat fram till refrängen som tar ifrån tårna. Airey leker runt på ett Wurlitzer till mycket god effekt. ”Uncommon Man” tar tid på sig att komma igång. Det jammas och byggs upp under tre minuter fram till den medeltida fanfaren som inte sitter rätt i mina hörselgångar, men samtidigt är allt det andra med låten så fantastiskt att jag kan stå ut med att försöka sortera bort just den pompösa signaturen.  I ”Aprés Vous” återbesöker Ian både franska språket ( se ”Sacre Bleu” med Gillan) och brudar å bärs-tema i texten. Don och Steve har återigen lekstuga med gitarr/orgel-duellerande.  Singeln ”All the Time in the World” är inte någon cover på Louis Armstrongs gamla Bond-låt utan en eftertänksam ballad med tänkvärd text. Kanske ändå den låt på skivan som berör mig minst. Och så avslutas det hela med ett helgarv. ”Vincent Price” påminner om Michael Jackson’s ”Thriller” vilket kanske är passande då det var samme Price som var speakerrösten i just den låten. Texten handlar om gamla skräckfilmer och musiken är tydligt influerad av ämnet, eller om det är tvärtom. Kanke en låt man antingen hatar eller älskar. Själv hemfaller jag åt det senare.

Finns det då inget negativt att säga om Now What?!  Tja, det skulle möjligtvis vara omslaget då. Ett mera slött eller intetsägande jobb med layout och presentation har jag inte sett sedan… ja sedan förra plattan Rapture of the Deep. Purple är inte direkt kända för att prestera några snygga visuella produkter. Själv får jag ta mig tillbaka ända till 1985 års Perfect Strangers för att hitta ett omslag som tilltalar mig någorlunda.

Vi får väl se hur detta alster står sig rent historiskt, men jag har redan spisat Now What?! mer än dess båda föregångare Bananas och Rapture of the Deep. Nu ser jag fram emot att får höra mycket av det nya materialet live.

Eclectic Bandana band?

Mogen och intim present från mannen som en gång skrev textrader som "Don't know about Your brain, but You look All right"....

Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy

I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.


Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.

Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.

Summer Lovin'- Live DVD:er för mörka semesterkvällar

Ok, så just nu är solgudarna goda mot oss och då är det inte läge att sitta inne och mossa framför tv:n, men tro mig på mitt ord, det kommer sommardagar då regnet öser ner och kvällar som är både kyliga och insektsinfesterade, och då kan jag inte tänka mig något bättre i hela världen än att slå sig ner framför dumburken och njuta av en fantastisk livekonsert med någon av sina favoritartister. Här kommer några tips.

Paul McCartney
Good Evening New York City
Den 15 augusti 1965 spelade the Beatles på Shea stadium i New York inför en rekordpublik på 55600 personer. 43 år senare, I juli 2008 gavs den sista konserten på Shea stadium innan det revs. Billy Joel var artisten som stod för gravölskonserten och Paul McCartney dök upp som hemlig gäst för att hylla den gamla arenan. Ytterligare ett år senare var sir Paul på plats igen för att inviga det splitternya Citi Field Stadium, byggt på ruinerna av det gamla Shea. Konserten har hyllats av recensenter och fans som var där, och man förstår dem när man nu har möjligheten att få beskåda denna liveinspelning på dvd. Det här är den absolut bästa livekonsert som finns tillgänglig med Macca, och han har trots allt släppt en hel del. Till att börja med är det svårt att misslyckas med en sådan enorm låtskatt som McCartney sitter på, med hits från Beatles, Wings och en fantastisk solokarriär. Karl’n skulle kunna spela i tre timmar och leverera endast legendariska hits som hela världen känner till. Cudos till gubben (tja han är ju faktiskt 68 bast även om det inte märks här…) att han då är modig nog att mellan klassikerna lägga in några mer okända låtar som ”Only Mama Knows” från senaste soloplattan Memory Almost Full eller ”Sign the Changes” och ”Highway” från Fireman-projektet. Men magin ligger inte bara i de fantastiska låtarna. Paul spelar och sjunger lika bra som när han var 22 och utstrålar värme, säkerhet och glädje. Man kan inte annat än älska honom. Och de som påstår att Mccartney bara är en sockersöt popsnubbe kommer att knipa käft för evigt när de får se framträdanden av rockrökare som ”Day Tripper”, ”Helter Skelter”, ”Live and Let Die”och ”I’m Down”. Såklart spelas alla andra klassiska hits som ”Yesterday”, ”Band on the Run”, ”Back in the USSR”, ”Let It Be”, ”Lady Madonna” och ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Under ”Here Today”, Pauls hyllning till sin döde vän John Lennon, stockar sig rösten och han får till och med en tår i ögat. Kompbandet (där Abraham Laboriel JR ingår) är tajt om än lite anonymt, men vad spelar det för roll när Paul lyser så enormt? Det är sådan konstant ståpäls hela tiden så man har träningsverk i hårsäckarna efter konsertens slut. Vad mer ska jag behöva säga? Spring för fan iväg och köp, och passa på att inhandla ett surroundsystem när du ändå är på gång för att kunna uppleva konserten maximalt.

Little Feat
Skin It Back: Live at Rockpalast

1977 spelade Little Feat på Grugahalle i tyska Essen. Konserten spelades in för tv-programmet Rockpalast. Det här är Little Feat i sitt esse, med sina bästa plattor under bältet, och då det inte bara var Lowell Georges kompband utan killar som Paul Barrere och Bill Payne hade blommat ut och börjat ta för sig som instrumentalister och låtskrivare också. Den här konserten har tidigare funnits på VHS och DVD men i denna senaste version är ljud- och bildkvaliteten avsevärt förbättrad och man får dessutom en halvtimmes bonusmaterial i form av ett soundcheck där bandet spelar låtar som sedan inte framförs i konserten. Här finns möjligheten att njuta av Feat när de var som bäst med magiske Lowell George på toppen av sin slidegitarrbana och låtar som ”Fat Man In The Bathtub“, “Dixie Chicken“, “Tripe Face Boogie“, “Feats Don't Fail Me Now“ och såklart “Willin'“.

Stevie Ray Vaughan and Double Trouble
Live at Montreux 1982 & 1985
Den här dubbel-dvd:n presenterar två dunderkonserter med Stevie Ray som även är av rockhistorisk betydelse. 1982 var Stevie Ray Vaughan respekterad i sin hemstat Texas men okänd i andra delar av USA och resten av världen. Därför var hans spelning på Montreux Jazz Festival det året viktig. Det blev en katastrof. Publiken begrep sig inte på hans musik och buade till och med. Det hindrade inte SRV och hans Double Trouble från att leverera ett fantastiskt set. Stevie Ray var helt knäckt efter spelningen men det skulle visa sig vara hans viktigaste gig i karriären. I publiken stod nämligen David Bowie och Jackson Browne som båda kände igen talang när de såg den. Jackson Browne lät Stevie spela in gratis i hans studio och Bowie tog sig an gitarristen och använde honom på Let’s Dance-plattan och den efterföljande succéturnén. Tre år senare var Stevie Ray och Double Trouble tillbaka i Montreux och den här gången var det ett annat ljud i ”källar’n”. Nu mottogs bandet som hjältar. Här kan man se båda konserterna efter varandra och jämföra för att se hur bandet utvecklats. Vad som inte har ändrats på de tre åren mellan konserterna är bandets totala satsning. Här spelas från hjärtat och utan pardon. Världsklass!

Tom Petty and the Heartbreakers
Runnin' Down a Dream

En helt fantastisk dokumentär/live konsert- extravaganza regisserad av legendariske filmregissören Peter Bogdanovich. Vi får följa Petty och hans barndomspolare genom hela deras fantastiska levnadshistoria och dessutom uppleva 30-årsjubileumskonserten som bandet gav i sin hemstad Gainsville, Florida. Om man har varit det minsta lilla intresserad av Petty innan så kommer man att älska honom efter att ha sett den här dvd:n.

Deep Purple
Live in California 74

1974 var Deep Purple det störst säljande bandet i USA. Att mycket av det berodde på den tidigare sättningen med Ian Gillan på sång och Roger Glover på bas och mästerverk som Machine Head och Made in Japan hindrade inte att det var nykomlingarna David Coverdale och Glenn Hughes som fick vara med och njuta av framgångens sötma. En 28 dagar lång turné i USA toppades med att headlina California jam festival inför 200 000 fans. Konserten har gått till historien, inte bara som en fantastisk uppvisning av bandet utan även för att Ritchie Blackmore förstörde en tv-kamera genom att stöta sin gitarr rakt in i den och sedan sätta eld på PA-systemet och nästan spränga sig själv och Ian Paice i luften. Det är fantastiskt att se en skitskraj finnig Coverdale (långt från den själsäkre scendomptör han sedermera kom att bli i Whitesnake) fumla sig igenom mellansnack men ändå prestera på toppnivå vad gäller sång. Vill man se ett av sjuttiotalets bästa arenarockband i toppform har man faktiskt inget annat val än att slänga på den här dvd:n, luta sig tillbaka i soffan och korka upp en flaska Jack Daniels.

I min lila, lila värld av purpur...

Deep Purple kommer till Sverige igen, och den här gången har de hela gneklådearmén med sig. Samtidigt rör det på sig i det stora oregerliga Purplefamiljeträdet. Grenarna spretar åt alla håll och där är ett liv och ett kiv. Det är vår i luften helt enkelt.
I december rullar Purple in över svenska gränsen för två spelningar, en på Hovet i Stockholm 9 december och en i Scandinavium i Götlabörrg kvällen därpå. Med sig har de en symfoniorkester som ska kompa när gubbarna river av sina klassiska nummer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Jag minns med skräckblandad förtjusning sist de var här med orkester, i början av 2000-talet. Då framförde de det klassiska stycket Concerto for Group and Orchestra, skrivet av Jon Lord, och avslutade med de vanliga paradnumren. Framträdandet var en angenäm upplevelse men förstördes bitvis av en del inavlade praktarslen i publiken som naturligtvis inte hade uppmärksammat att det var en symfoniorkester de skulle se, fastän det stod på affischen. Brakfulle Benny från Bergsjö och hans indolenta fru/mamma stod under det finstämda oboesolot och gastade efter ”Highway Star” och förstörde stämningen kapitalt.

Den här gången är det dock inte fråga om några klassiska stycken utan mer klassisk rock, arrangerad för symfoniorkester. Jag kan tycka att idén känns lite allmänt trött och oinspirerad. Jag hör hellre ösiga pigga versioner av sällan spelade purplelåtar, uppblandat med det som publiken alltid vill ha; ”Smoke”, ”Black Night”, ”Lazy”, ”Space Truckin’” m.fl. fast jag lär väl stå där med dunkande hjärta och tårar i ögonvrån som vanligt i december.

I väntan på att Purple ska släppa nytt studiomaterial (Kom igen nu, det är ju 6 år sen sist!) så får man väl hålla tillgodo med arkivgrejer. I maj släpps en dvd med material från Deep Purple mk IV, dvs Tommy Bolin på gitarr. Dokumentär och livekonsert utlovas och det ser vi fram emot då några sådana dokument från 1976-uppsättningen sedan tidigare inte finns, i alla fall inte officiellt. Om man inte kan få nog av Tommy Bolin så släpps även en live dvd där man kan beskåda ett liveframträdande med hans gamla band Zephyr. Dvd:n heter The Barry Richards TV Collection Volume I, och innehåller även framträdanden från artister som Alice Cooper, Bob Seger, Rory Gallagher och Humble Pie.
Några av nuvarande purplemedlemmarna är involverade i sidoprojekt. Steve Morse har spelat in musik med en ny supergrupp bestående av Mike Portnoy (ex Dream theater), Neal Morse (Ex Spock’s Beard) och Steve Morse Band-basisten Dave La Rue, samt sångaren Case McCpherson. Skiva ska komma senare i år. Roger Glover har gjort ny soloplatta. Life was Easy heter den och släpps i juni.

Samtidigt ligger andra före detta Purple-medlemmar inte på latsidan. David Coverdale och hans Whitesnake släpper ju nya Forevermore på måndag, och jag kan säga redan nu att utan att överaska eller bryta någon ny mark så är plattan ändå ett enormt framsteg från förra skivan och en återgång till det varmare och bluesigare sound som kunde hittas på materialet från tidigt 80-tal, pre hårspray och chrome-perioden som inleddes med 1987. Jag återkommer inom kort med utförlig recension.
Glenn Hughes och hans Black Country Communion later meddela att deras andra platta, fantasifullt betitlad 2, ska släppas 13 juni. Låtarna har namn som “The Outsider”, “Man In The Middle”, “Cold”, “Smokestack Woman”, “Faithless” och “Crossfire” och ska enligt Glenn själv ha de mörkaste texterna han skrivit sedan Addiction-plattan.

En titt i kristallkulan 2011

Vad rör sig i framtidens dimvirvlar vad gäller god och näringsriktig musik? Följ med in i siarens krypin och gläds åt horoskopen...

Välkomna in i min lilla håla. Akta, se upp, sätt er inte på rökelsekaret! Där kan ni sitta istället, där borta på puffkudden. Så ja, sitter alla bekvämt? Då ska vi se vad kristallkulan har att visa om framtiden…

Ja, titta här! Här ser jag att Whitesnake släpper ny skiva, Forevermore, den 25 mars. Man ska även kunna köpa ett specialtillverkat fan-pack av tidningen Classic Rock magazine med hela skivan, extraspår och en hel tidning med Whitesnakes historia och nygjorda intervjuer med Coverdale och kompani. Själv hoppas jag att verket blir aningens mer nydanande och inspirerat än förra plattan Good to be Bad.

För att fortsätta i Coverdales fotspår så har hans gamla band Deep Purple bestämt sig för att spela in nya låtar i vår. Om ny platta kommer under året så är det hela 6 år sedan senaste alstret. Tänk vad tiden går.

Mer Purpleconnections skådar jag i kulan. Black Country Communion, supergruppen med Glenn Hughes på sång och bas, vilar inte på lagrarna. De släpper en uppföljare till förra årets debut, snabbare än man hinner säga sassa brassa Bonamassa.

Och här borta i dimvirvlarna skymtar jag att Foo Fighters släpper nytt i vår. Det är fyra år sedan senaste plattan Echoes, Silence, patience & Grace. På nya skivan skall det tydligen finnas 11 sprillans färska spår och inte en ballad så långt ögat når. Producent är Butch Vig som bland annat producerat Nirvanas Nevermind.

Van Halen kommer fram ur malpåsen. Sedan återföreningen med Dave Lee Roth har det turnerats friskt i hemlandet men inte släppts någon ny musik. Nu har bandet enligt min kristallkula gått in i studio med producenten John Shanks (som jobbat med Santana, Sting, Take That och Alanis Morisette)för att spela in ett nytt studioalbum, det första på 13 år och det första med David Lee Roth på sång sedan 1984! Förhoppningsvis kommer plattan under året.

Robbie Robertson från legendariska The Band släpper sin nya soloplatta, How To Become Clairvoyant den 5 April. Robbie har också varit borta länge från scenen. Sist han släppte skiva var 1998. Det ser jag alldeles tydligt här i min lilla kula.

Jag ser också att progrockarna i Van der Graf Generator och Pendragon är på G med nytt, liksom övervintrade storheter som Lenny Kravitz, Paul Simon och Red Hot Chili Peppers. Och gamla Nazareth släpper Big Dogz nu i februari. Indiefavoriterna Death Cab for Cutie släpper också nyinspelat material under året.

Oj! Nu gick strömmen. Fast jag är ju inte så förvånad, för det såg jag redan innan i kristallkulan att den skulle gå.Nåja, följ bara den friska fläkten ut till verkligheten. Tack för besöket, jag tar både check och kort.

Teaser-ett tårdrypande testamente

Risken är att svenskar när de hör namnet Tommy Bolin snarare drar referenser till killinggängets saltsmurfstuggande roadie än till en lovande stjärngitarrist från Deep Purple som trillade av pinn redan som 25-åring i ett hotellrum i Miami 1976. Och det är ju synd. För då har man missat en sjujägarns höjdarplatta i hans soloalbum Teaser.

Som Magnus Uggla så träffande uttryckt det; Vad är det för mening att ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Tommy Bolin hade dessutom säkert blivit besviken över bristen på uppskattning och erkännande han erhållit genom åren sedan hans för tidiga frånfälle i december 1976. Bolin må ha dött av en oavsiktlig överdos heroin, men med tanke på hur snabbt och oaktsamt han levde sitt liv får man väl nästan se hans olyckliga död som en form av självmord.

Tommy Bolins musikaliska cv är inte särskilt omfattande men ändå imponerande med tanke på hur kort tid han levde. Efter skivdebut som artonåring med bandet Zephyr 1969 hann han bl.a. med spel i bandet Energy innan han 1972 medverkade som studiomusiker på Mahavishnu Orchestras trummis Billy Cobhams soloplatta Spectrums. 1973 blev han gitarrist i The James Gang och spelade på skivorna Bang och Miami innan han hoppade av för att starta solokarriär. Mitt under skivinspelningen av hans första egna platta kontaktades Bolin av Deep Purple som behövde en ny gitarrist och samtidigt som han avslutade sin egen soloplatta spelade han in Come taste the band med Purple. Efter en turné som slutade med att bandet splittrades (till stor del beroende på Bolins drogberoende) spelade Tommy in ytterligare en soloplatta betitlad Private Eyes, men kort därefter i december dog han av en överdos heroin på ett hotellrum i Miami mitt under pågående soloturné.Tommy Bolin sällar sig därmed till en lång rad gitarrhjältar som Jimi Hendrix, Frees Paul Kossoff, Lowell George, Duane Allman, Brian Jones, Robert Johnson, Chicagos Terry Kath, Stevie Ray Vaughan och Randy Rhoads som dött i förtid och lämnat stora frågetecken efter sig om vad de hade kunnat åstadkomma om de levt längre.

Det mesta av Tommy Bolins storhet och bredd hittar man på hans briljanta solodebut Teaser. Där spelar han ut hela sitt register vad gäller gitarrspel, sång och låtkomposition. Som gitarrist var Tommy lysande. Han använder sig en hel del av effekter på skivan utan att låta för tillkonstlad. Det talas ofta om hans karaktäristiska leadspel, men på den här plattan är det lika mycket kompgitarren som imponerar med sitt otroliga sväng. Dessutom har han en personlig sångröst som skänker ännu mer känsla till musiken. Liksom sin hjälte Hendrix hade Bolin inga höga tankar om sin egen sångröst men på den punkten var båda alltför ödmjuka. Bolin hade dessutom samlat ett imponerande uppbåd studiomusiker runt sig, först och främst blivande Tototrummisen Jeff Porcaro som vid 21 års ålder redan var en erfaren studioräv efter spel på två Steely Dan-skivor och ett otal andra studioprojekt, men på Teaser spelade även andra kända trummisar som Phil Collins, Prairie Prince från The Tubes och Narada Michael Walden. Andra namnkunniga medverkande var saxofonisten David Sandborn och basisten Stanley Sheldon.

På Teaser ryms alla stilar från instrumental jazzrock, ballader, blues, funk, hårdrock till reggae och loungemusik. Stilmässigt är det ett spretigt album. Det känns som om Tommy, när han äntligen fick ge ut en alldeles egen skiva utan inblandning från bandmedlemmar, ville visa sin totala bredd. Inledande ”The Grind” röjer rejält med sitt kaxiga riff, funkig kompgitarr och spikpiano. Efterföljande Instrumentala ”Homeward Strut” visar på Tommys mer jazziga sidor medan ”Dreamer” är en helt underbart vacker ballad, där även dåvarande purplepolaren Glenn Hughes hjälpte till med bakgrundssång och hörs extra tydligt i slutet på låten. Detta är en svulstig gospel i samma stolta amerikanska tradition som Edgar Winter så förtjänstfullt förädlat genom åren. Och hoppsan, i ”Savannah Woman” är vi så plötsligt inne i någon porrfilm från sjuttiotalet. Eller möjligtvis en varuhushiss. Det här är jazzig loungemusik med glimten i ögat. Gino Vannelli, någon?
Titelspåret ”Teaser” är kanske det hårdaste på hela plattan och antagligen den mest kända melodin då den även spelats in på skiva av andra artister, bl.a. Motley Crue och Legs Diamond. Min personliga favorit på plattan är annars den varma och sköna reggaen ”People, People”. En sorglig text och svängig sax från Dave Sandborn samt percussion av Phil Collins skänker än mer originalitet till kompositionen. ”Marching Powder”, ett slanguttryck för kokain, är skivans andra instrumentala nummer där en hetsig blåssektion kopierar det smittande gitarriffet. ”Wild Dogs” börjar som en lugn ballad men får allt mer tyngd i takt med att man närmar sig refrängen. Här får Bolin mest utrymme att sträcka ut med sitt gitarrspel och han wailar och bänder hela låten igenom. På Deep Purples turné 1976 spelades ofta denna låt, ibland gav man sig även på ”The Grind”.Och så till avslutande vackra balladen ”Lotus”. Återigen pressar Bolin ut längtansfyllda kvidande toner ur gitarren och låten byggs sakteliga upp mot ett tungt crescendo i refrängen.

Teaser är en kort skiva. De nio spåren räcker i knappt 38 minuter. Och det är egentligen en alldeles perfekt längd på en skiva. Inte en tråkig sekund, inga utfyllnadsspår och ingen onödig narcissistisk självbefläckelse. Framför allt är Teaser något så ovanligt som en soloplatta från en gitarrist som faktiskt går att lyssna på rakt igenom utan att gäspa eller behöva börja studera sitt navelludd en enda gång. Det är bara att sörja att Bolins omåttliga leverne skulle förhindra mer fantastisk musik från honom.

Ballroom Blitzers

Dimmiga hågkomster från en svunnen tid

Sommaren 1988 var en enda lång fest. Jag hade precis tagit studenten och struntade högaktningsfullt i sommarjobb. Jag var fri, arbetslös och nitton år.
I Sundsvall fanns två diskotek att gå på om man var tonåring; Privee och Oscar. Ena veckan var Privee innestället och Oscar stod i princip tomt. Nästa vecka kunde det vara precis tvärtom. Det verkade helt godtyckligt, man hade ingen aning om varför. Kanske fanns det en osynlig grupp med innemänniskor som dikterade vilket av uteställena som var hippt för tillfället, men ingen visste vilka som ingick i denna osynliga innegrupp.

Det fanns dansgolv på både Privee och Oscar. Här spelades dåtidens dansmusik. Prince, Simple Minds, Whitney Houston. Jag tyckte inte om den tidens dansmusik
och det fanns fler som jag. Killar som strök efter väggarna och såg sura ut, eller hängde vid baren och drack tequila. Vi fnös åt fjantarna som svansade omkring ute på dansgolvet och även om den snyggaste tjejen i lokalen kom fram och bjöd upp, så tackade vi nej till att svänga våra lurviga till något så simpelt som Modern Talking eller Trance Dance. Under kvällens gång kunde vi ses sitta och hänga i hörnen med våra cigaretter och ölsejdlar, snusburkar och shotglas. Vi bemödade aldrig varandra med så mycket som en igenkännande nick eller ett leende. Vi var alla ensamma fåordiga cowboys i en saloon packad med pastellfärgsbeklädda puckon.

Men så, plötsligt hördes den taktfasta rytmen och de välkända orden:
”Are you ready Steve.. (uh-huh), Andy? (Yeah!)... Mick? (okay..)....Well allright fellas, let’s Goooooo!
Riffet till Sweets “Ballroom Blitz” brakade loss och som på en osynlig signal lösgjorde vi oss samtidigt från skuggorna och rusade som en hjord skenande elefanter mot dansgolvet. ”BoyToy”- beklädda bimbos och seglarskoburna sillmjölkar flydde hals över huvud och spreds för vinden. Nu var det vår tur. Under femton minuter varje natt ägde vi dansgolvet. Vi män som annars aldrig ens hälsade på varandra omfamnades nu i en stor kollektiv broderlig rockkram. Vi skrek lyckligt rakt i varandras saliga ansikten och vevade livsfarligt med våra armar som vi hade sett Pete Townshend i The Who göra.

”Ballroom Blitz” följdes alltid av samma gamla låtar. ”Jump” med Van Halen, ”Give Me All Your Loving” med ZZ Top, ”Rockin’ All over the World” med Status Quo, ”Woman From Tokyo” med Deep Purple och ”The Final Countdown” med Europe. Ibland kunde vi, om DJ:n var på humör, även få en släng av en rockballad, men oftast var det bortkastad tid eftersom alla tjejer redan var som bortblåsta från dansgolvet och även om vår broderliga kärlek var stark så sträckte den sig inte så långt som till tryckare med varandra.

Ja, där ute på dansgolvet var vi alla bröder, förenade i vår kärlek till metalltunga gitarriff och kvinnofientliga texter. Vi var svältfödda på hårdrock och sög girigt in det vi bjöds på. Vi visste att vi aldrig skulle få höra Accept, Wasp, Ozzy eller Judas Priest på ett vanligt dansgolv och likt heroinister som fick hålla till godo med metadon, nöjde vi oss med Europe och Status Quo. Det här var vår chans, våra fifteen minutes of fame, vår möjlighet att visa de discolallande dönickarna vad rocken betydde för oss. Kanske hade vårt alkoholintag lite med saken att gör också.

Så plötsligt, lika snabbt som det hade börjat, var det över. Howard Jones fekalframkallande stämma ljöd återigen smäktande ur högtalarna och vi lämnade dansgolvet tillsammans med de sista rökslöjorna av kolsyreis. En del av oss gick till toaletten och kräktes, andra raglade till baren för att fylla på det vi hade svettats ut. Några få stackars satar började leta efter ragget de hade lämnat mitt i en mening för att rusa och rocka. De fann dem aldrig igen.

Efter vår urladdning kunde det hända att man slängde ett skitord till killen bredvid sig vid baren. Den broder man en minut tidigare hade mött i en svettig omfamning ute på dansgolvet.
– Fy fan vad skönt! Van Halen regerar!
– Ruaaarggh! Eddie är bäst!
That Was It. Inget mer. Tack och hej, hem och sova ruset av sig.

Dagen därpå kunde det slumpa sig att man fick syn på någon av de namnlösa rockbröderna nere på stan när man var ute för att käka bakfyllefrukost. Då kunde det också hända att man fick tillstymmelsen till en början av en nick och ett igenkännande leende, ända tills man insåg att det inte var någon man kände, utan bara en vilt främmande man som man hade kramat kvällen innan. Då hölls den igenkännande nicken inne, men ett litet leende kunde ibland anas runt mungiporna. Man slogs av insikten att gårdagskvällen inte hade varit en dröm, och man kände sig lite cool, som om man var med i en hemlig världsomfattande organisation. Vi som smög oss på från ingenstans och rensade dansgolvet under femton magiska minuter varje kväll likt en skvadron tyska Messerschmidtplan som oväntat dök upp i Londondimman under slaget om Storbritannien. The Ballroom Blitzers! Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så lite.

Bonzo i Sumpan!

Norrland tar över Fjollträsk på lördag när Black Bonzo besöker hufvudstaden för en spelning i sumpan. Be there or be headed!

Diggar du utsvängda jeans, skäggiga snubbar och hammondindränkt sjuttiotalsrockarolla? Bor du i stockholmsområdet? Då ska du styra dina dödskallenitprydda sandaletter till Sundbyberg och Hellbar på The cave på lördag 23 januari för då spelar nämligen Skellefteås stoltheter Black Bonzo där.

Black Bonzo lirar rock'n roll the Uriah Heep/kansas/Purple/Wishbone Ash-way och det med en jädrans panache.Deras senaste album Guillotine Drama släpptes i höstas och skulle egentligen vara med som bubblare till min tio i topplista för 2009 men försvann av någon outgrundlig anledning. Deras två tidigare album ligger på Spotify.

Har ni inte hört bandet så kolla in den här videon. Och glöm nu inte å dra till sumpan, annars är du ingen riktig människa utan bara en liten plutt.

I kristallkulan

Dessa eviga listor och genomgångar. Jag är redan trött på 2009. Nu skådar vi framåt istället. Vad har 2010 att erbjuda i form av dängellidunkans bra rock’n roll?

På Purplefronten hände tyvärr inte mycket förra året. Förutom att Ian Gillan släppte ett riktigt bra soloalbum och Glenn Hughes släppt en live-dvd så var det ganska torftigt med skivsläpp bland Purplemedlemmar, nuvarande och före detta . Deep Purple turnerade (som vanligt) och Joe Lynn Turner drog ihop en tveksam tributevariant av Rainbow med sig själv, andra gamla medlemmar och Ritchies son Jurgen. Whitesnake var tvungna att avbryta turné då Coverdale tappade rösten. Jon Lord spelade klassisk musik.

I år kan vi faktiskt vänta oss en ny studioskiva från Deep Purple. Glenn Hughes ryktas även ha någon ny form av supergrupp på gång, eventuellt med Joe Bonnamassa på gitarr. 2010 är också året då remasterversionen av Purples Come Taste the band från 1975 ska släppas.Gamle valrossen, tillika bandets ex-keyboardist Jon Lord släpper nytt soloalbum i mars betitlat To Notice Such Things. Om Lord inte bytt stil kapitalt sedan de tidigare soloplattorna kan vi vänta oss orkestrala och instrumentala övningar i seniorklassen.

Andra artister då? Släpp jag ser fram emot är nytt material från systrarna Wilson i Heart. Robert Plant och Alison Krauss ska tydligen också ha ny skiva på gång. Peter Gabriel släpper en coverplatta i februari och Max Thomas och Roy Ward från City Boy snackar om att göra något ihop. Om det blir under namnet City boy eller något annat vill inte kristallkulan förtälja.

Gamla hjältar som träffas igen då? Ja även detta år har en del att bjuda på i den avdelningen.I april tutar ett återförenat (ja, minus Boz Burrell såklart) Bad Company runt på turné i England. Om det blir något nytt studiomaterial återstår att se. Van Halen turnerade framgångsrikt i USA förra året. Kan man hoppas få se dem på den här sidan pölen i år? Soundgarden ska tydligen vara återförenade också. Vad månde bliva därav?

Tidigare ej utgivna inspelningar med Jimi Hendrix har grävts fram också. På Valleys of Neptune kan vi förutom alternativa versioner av klassiker som "Fire", "Red House" och "Stone Free" även få höra covers på Cream och Elmore James-låtar och en del helt nytt (ja eller aldrig tidigare hört)av Jimi själv. I mars kommer skivan. När vi ändå är inne på gammalt material kan vi kanske hoppas på att 2010 blir året då vi får se Toy Matinee Live släppas officiellt...

I den lugnaste rök över vattnet...

Hur mycket jag än älskar Deep Purple har jag de senaste åren varit ändlöst trött på deras bekvämlighet att vägra byta setlista på konserterna. Det har varit samma gamla Machine Head- och Made in Japan-låtar som manglats ut turné efter turné. Men nu kommer glada rapporter från bandets senaste vända i Storbrittanien. De har ändrat låtmaterial!
I de sista showerna har gubbarna spelat "Wasted Sunsets" och "Not Responsible", låtar från Perfect Strangers som aldrig spelats live tidigare. Dessutom är mer sällan vädrade låtar som funkiga "No One Came" (en personlig favorit) och instrumentala "Wring that Neck" åter på reportoaren. Tack för det, boys! Nu ska ni bara pallra er hit till Sverige igen så vi kan njuta av spektaklet.

Till svarta får: Come taste the wine

När man diggar Come Taste the Band eller andra orättvist sågade skivor kan det hända att man blir lite törstig. Vad passar då bättre än att drick ett glas djupt purpurfärgat vin?

Sydafrikanska Drostdy Hof har gjort en cool blandning på Shiraz och Pinotagedruvorna. Artikelnummer är 2002.Den säljs i bag in box för 194kr och fick i Icas gratistidning Buffé av någon underlig anledning namnet Deep Purple. Nu heter den alltså inte det, men varför inte inofficiellt döpa om den?

Drick detta härliga rödtjut till en smarrig lammstek medans du diggar purplemusik.
Gnid in köttet med timjan och rosmarin (medan du lyssnar på "Child in Thyme" och "Why Did'nt Rosemary")och släng den på grillen (Lyssna på "Into the fire"). Grilla under indirekt grillning i typ en timme eller tills kötttermometern visar 62 grader (70 grader om du hellre gillar "Burn"). Till efterätt kan ni ju käka chokladfyllda bananer (och lyssna till "Bananas" såklart).

Svarta Får #3 Come Taste the Band

Come Taste the Band (1975)
Deep Purple


Come Taste the Band, Deep Purples sista studioplatta innan uppbrottet 1976, har fått dras med många skällsord och usla recensioner genom åren. Inte nog med att det var bandets första utan den självutnämnde ledaren Ritchie Blackmore, den innebar också ett rejält stilbrott från den tidigare riffrocken med mycket funkigare och jazzigare tongångar.

Eftersom denna artikelserie tar upp Svarta Får och ger dem upprättelse ska jag nu hylla detta mästerverk som ett av de bättre alstren i Deep Purples långa och brokiga skivkarriär
1976 var på alla sätt ett ödesår för Deep Purple. Två år tidigare hade bandet stått på toppen i popularitet och varit det mest säljande i USA. Men i juni 1975 kom det första dråpslaget då det meddelades att gitarristen Ritchie Blackmore hade lämnat in sin avskedsansökan. Blackmore hade tröttnat på att inte få styra och på den nya stilen som hade krupit in i bandets musik den sista tiden.
Först tänkte Purples två återstående åldermän Jon Lord och Ian Paice lägga ner bandet, men de övertalades av ungtupparna Glenn Hughes och David Coverdale att försöka fortsätta med en ny gittarist. Platsen intogs av det unga amerikanska stjärnskottet Tommy Bolin, en musikalisk legosoldat som tidigare lånat ut sin gura i James Gang och spelat på trummisen Billy Cobhams soloplatta Spectrums. Redan vid det första jammet med de övriga purplemännen infann sig en ny sorts magi. Bolin var en allroundgittarist som var förtjust i både jazzfusion och funk. Det passade Stevie Wonderfanatikerna Coverdale och Hughes utmärkt.

Men den resulterande skivan Come Taste the Band som släpptes i december 1975konfunderade både publik och kritiker. Det var på tok för funkigt, sade man. Svar: So what? Det kan aldrig bli för funkigt, säger jag. Och så följdfrågan: Vart var riffen?

En hjärndöd fråga. Om man inte kan höra vattentäta riff i låtar som ”Love Child” och ”Lady Luck”, då är det dags att skaffa Revaxör. Spelglädjen på Come Taste the Band är det alls inget fel på, tvärt om. Musikerna spelar med en magisk frenesi, faktum är att trummisen Ian Paice efter utbrottet på den här skivan inte lät lika svängig igen förrän en bra bit in på nittiotalet. Kreativiteten verkar vara på topp och musiken är en stånkande kolesterolstinn häxbrygd av rock, funk, soul och R’n’B. men med betoning på ROCK, make no mistake about it. Coverdales brunstbröl ser till att hålla Hughes Stevie Wonder-fasoner i bakgrunden och Lords tunga hammondorgel tillsammans med avsaknaden av blås- och stråksektioner gör att låtarna står tryggt förankrade i rock’n rollmyllan.

Nykomlingen Tommy Bolin fick stort utrymme. På plattans tio spår har Bolin haft ett finger med i sju, bland annat den coola droglåten ”Dealer”, fetfunkiga ”Getting Tighter” och förut nämnda ”Lady Luck”. Tillsammans med Jon Lord jammade han fram instrumentala George Gershwinhyllningen ”Ode to G” som i sin tur mynnade ut i Hughessjugna balladen ”This Time Around”. Coolaste riffet på skivan är utan tvekan ”Love Child” men bäst är ändå den mäktiga avslutande ”You Keep on Moving”.

Men publiken svek ändå. Come Taste the Band nådde en 43:e plats på USA:s topplista, den sämsta placeringen för en Purpleskiva sedan 1970. När bandet sedan drog på turné och den bistra sanningen med Tommy Bolins heroinberoende visade sig, var det inte långt kvar till slutet. I juli 1976, efter en bitvis katastrofal världsturné, meddelades det officiellt att Deep Purple hade splittrats. Den tredje december samma år dog Tommy Bolin av en överdos.

Man kan bara spekulera i hur Deep Purples historia hade sett ut om den här uppsättningen av bandet hade fått fortsätta spela in skivor och turnera. Nu fick den stå som ett bitterljuvt slut i rockbiografierna fram till 1984 då Deep Purples klassiska Mk2-sättning återförenades och nya kapitel i historien påbörjades.
Visst kan man hålla med om att Come Taste the Band på många sätt sticker ut från normen för hur ett Deep Purplealbum ska låta, men det är ju inte nödvändigtvis något ont, och i det här fallet är det snarare tvärt om. Smaka på själv, får du se! I dare You: Come taste the band!

Tidigare artiklar i serien:

Svarta får #2 Kiss: Music From The Elder
Svarta får #1 Aerosmith: Rock in a Hard Place

Ju förr dess bättre?

Jag läste för ett tag sedan en kommentar som fick mig att reagera. I en skivrecension i en stor dagstidning tyckte recensenten något i still med att en artists debutskiva oftast var det bästa han eller hon åstadkom i sin karriär. Och visst, man kan förvisso ganska snabbt komma på ett antal artister och band som detta stämmer in på.

Van Halens debut från 1977 bräcks inte av något bandet gjort därefter, inte så mycket på grund av kvaliteten på låtmaterialet som den allmänna känslan av baccanal och sedeslöshet på hela plattan. Guns N’ Roses har aldrig lyckats överträffa Apetite For Destruction. Sex Pistols startade en ny subkultur med sin Never Mind The Bollocks och rasade snabbt ihop efter det. Flying Burrito Brothers fick allt att stämma på Gilded Palace of Sin och hade tillräckligt med bra material för en okej uppföljare innan Gram Parsons drog och dog. Lynyrd Skynyrds första platta var så bra för att de hade turnerat med- och nött in sina låtar i flera år innan de spelade in dem. Jimi Hendrix och The Doors debutskivor är klassiska av samma anledning som Van Halens. De fullkomligt sprudlar av uppdämd spellusta och kreativitet.

Andra förstlingsverk som hållit i sig som artisternas topprestationer är debuterna från Bad Company, Asia, New York Dolls, Cactus och Crosby, Stills and Nash, liksom Hearts Dreamboat Annie, Meatloafs Bat Out Of Hell, Elvis Costellos My Aim Is True och Blue Cheers Vincebus Eruptum. Speciellt hedersomnämnande går även till Humble Pies As Safe As Yesterday Is.

Men resten då?

Man behöver inte vara expert på Pop Geni eller tänka efter länge för att hitta drösvis med rocklegender som inte nådde sina musikaliska zenith förrän långt in i karriären.

Låt oss börja med de självklara.
Beatles startade hysteri från första början 1963 men deras största klassiker Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var gruppens sjunde platta. Rolling Stones bästa verk som Beggar’s Banquet, Let It Bleed och Exile On Main St. hade ett tiotal mindre kvalitativa lp: er före sig. Visst är Led Zeppelins första platta makalös men de flesta håller nog med om att bandet utvecklades ännu mer på efterföljande album. Deep Purple hade släppt fem studioalbum innan Machine Head och Pink Floyds Dark Side Of The Moon är bandets åttonde släpp. Black Sabbaths debutplatta blev i en omröstning i Kerrang nyligen vald till det bästa engelska rockalbumet genom tiderna men frågan är om inte Paranoid och Master Of Reality är ännu bättre.

Eagles Hotel California var bandets femte album, samma sak med ELOs Eldorado. Alice Cooper hade släppt tre album innan han var framme vid höjdartrojkan Killers, School’s Out och Billion Dollar Babies. Fleetwood Macs storsäljare Rumours var bandets tolfte album. Bruce Springsteens Greetings From Aspbury Park är visserligen en fantastisk debut men visst överträffas den av senare verk som Born to Run, The River och Nebraska? Queensryches debut The Warning var i mångt och mycket en Iron Maidenkopia, men om de inte hade fått fortsätta så hade vi aldrig fått njuta av Operation: Mindcrime som kom fyra år senare.

Listan kan göras lång. Vad sägs om dessa klassiska album? Siffran i parantes efteråt visar vilken skiva i ordningen de var.

The Who: Who’s Next (6), Tom Petty & the Heartbreakers: Damn The Torpedoes (3), Aerosmith: Rocks (4), Thin Lizzy: Jailbreak (5), Elton John: Goodbye Yellow Brick Road (7), Kiss: Destroyer (4), AC/DC: Highway To Hell (6), Queen: A Night At The Opera (4), Kansas: Leftoverture (4), Journey: Escape (8), Judas Priest: British Steel (7), David Bowie: Ziggy Stardust (6), Metallica: Master Of Puppets(3), Rush: Moving Pictures (8), Little Feat: Dixie Chicken (3), Yes: Close To the Edge(5), Genesis: The Lamb Lies Down On Broadway(6).

Vissa av skivorna ovan kan såklart diskuteras utifrån smak men gemensamt för samtliga dessa artister är att deras förstlingverk garanterat överträffats av senare skivor i deras respektive kataloger.

Det är möjligt att trenden har ändrats under de senaste årtiondena då skivbolagen satsat allt på att få ut ett säljande debutalbum och sedan bränt ut artisten så någon hyfsad uppföljare har varit omöjlig.

Vad vill jag då ha sagt med detta kalenderbitande? Jo såklart att det var bättre förr. Då fick banden och artisterna tid på sig att utvecklas och leta sig fram till sin stil utan att pressas för mycket av skivbolagen.

Måhända kan det ändras i dessa tider då teknikens framskridande har gjort det möjligt för artister att i lugn och ro spela in sina skivor hemma, men samtidigt behövs marknadsföring, PR och uppmärksamhet för att de ska märkas, sälja och uppskattas. Det är det nycket svårare att lyckas med hemifrån.

Nytt Zeppelin? Sluta hoppas!

Folk slutar aldrig hoppas och sprida rykten om eventuell återförening och ny musik av Led Zeppelin. Fast nu kanske det är dags att sluta älta, en gång för alla.

Efter återföreningsgiget 2007 i London började snacket om turné och ny skiva. Men Robert Plant dödade effektivt alla spekulationer genom att meddela att han inte var intresserad på minst två år.

Då snackades det om att Jimmy Page, John Paul Jones och Jason Bonham (framlifne trummisen John Bonhams son) skulle göra något ihop med en ny sångare.

Men nu har Pages manager Peter Mensch gått ut och sagt att alla sådana planer är skrinlagda. De som missade bandet i London 2007 har missat dem för alltid.

Fler återföreningsrykten går om att Creed skulle återförenas. Huuuuuuga säger jag då.

Och någon har spridit ut att Deep Purple mk 3 (Blackmore, Coverdale, Lord, Hughes och Paice) skulle dra på turné. Den ende av de fem som numera spelar i Deep Purple är trummisen Paice och att få honom att gå med på något dylikt är lika med noll. Att då byta ut honom (Lars Ulrich har erbjudit sig) är lika seriöst och troligt som att Zeppelin skulle fortsätta utan Plant.

I brist på Purple...

Deep Purple kanske inte släpper nytt material nästa år (även om remastern av Stormbringer är på G) men sångaren Ian Gillan gör det!
One Eye on Morocco är arbetsnamnet och mars är troligt releasedatum.
Hurra! Säger jag som är trogen Gillanist.

Foto: Mårten Olsson

Ballroom Blitzers

Sommaren 1988 var en enda lång fest. Jag hade precis tagit studenten och struntade högaktningsfullt i sommarjobb. Jag var fri, arbetslös och 19 år.

I Sundsvall fanns två diskotek att gå på om man var tonåring; Privee och Oscar. Ena veckan var Privee innestället och Oscar stod i princip tomt. Nästa vecka kunde det vara precis tvärt om. Det var helt godtyckligt, man hade ingen aning om varför. Kanske fanns det en osynlig grupp med innemänniskor som dikterade vilket av uteställena som var hippt för tillfället, men ingen visste vilka denna osynliga innegrupp bestod av.

Det fanns dansgolv på både Privee och Oscar. Här spelades dåtidens dansmusik. Prince, Simple Minds, Whitney Houston. Jag tyckte inte om den tidens dansmusik.
Det fanns fler som jag. Killar som strök efter väggarna och såg sura ut, eller hängde vid baren och drack tequila. Vi fnös åt fjantarna som svansade omkring ute på dansgolvet och även om den snyggaste tjejen i lokalen kom fram och bjöd upp, så tackade vi nej till att svänga våra lurviga till något så simpelt som Modern Talking eller Trance Dance. Under kvällens gång kunde vi ses sitta och hänga i hörnen med våra cigaretter och ölsejdlar, snusburkar och shotglas. Vi bemödade aldrig varandra med så mycket som en igenkännande nick eller ett leende. Vi var alla ensamma fåordiga cowboys i en saloon packad med pastellfärgsbeklädda puckon.

Men så, plötsligt hördes den taktfasta rytmen och de välkända orden:
”Are you ready Steve.. (uh-huh), Andy? (Yeah!)... Mick? (okay..)....Well allright fellas, let’s Goooooo!
Riffet till Sweets “Ballroom Blitz” brakade loss och som på en osynlig signal lösgjorde vi oss samtidigt från skuggorna och rusade som en jord skenande elefanter mot dansgolvet. ”BoyToy”- beklädda bimbos och seglarskoburna sillmjölkar flydde hals över huvud och spreds för vinden. Nu var det vår tur. Under 15 minuter varje natt ägde vi dansgolvet. Vi män som annars aldrig ens hälsade på varandra omfamnades nu i en stor kollektiv broderlig rockkram. Vi skrek lyckligt rakt i varandras saliga ansikten och vevade livsfarligt med våra armar som vi hade sett Pete Townshend i The Who göra.

”Ballroom Blitz” följdes alltid av samma gamla låtar. ”Jump” med Van Halen, ”Give Me All Your Loving” med ZZ Top, ”Rockin’ All over the World” med Status Quo, ”Woman From Tokyo” med Deep Purple och ”The Final Countdown” med Europe. Ibland kunde vi, om DJ:n var på humör, även få en släng av en rock ballad, men oftast var det bortkastad tid eftersom alla tjejer redan var som bortblåsta från dansgolvet och även om vår broderliga kärlek var stark så sträckte den sig inte så långt som till tryckare med varandra.

Ja, där ute på dansgolvet var vi alla bröder, förenade i vår kärlek till metalltunga gitarr riff och kvinnofientliga texter. Vi var svältfödda på hårdrock och sög girigt in det vi bjöds på. Vi visste att vi aldrig skulle få höra Accept, Wasp, Ozzy eller Judas Priest på ett vanligt dansgolv och likt heroinister som fick hålla till godo med metadon, nöjde vi oss med Europe och Status Quo. Det här var vår chans, våra ”fifteen minutes of fame”, vår möjlighet att visa de discolallande dönickarna vad rocken betydde för oss. Kanske hade vårt alkoholintag lite med saken att gör också.

Så plötsligt, lika snabbt som det hade börjat, var det över. Howard Jones feminina stämma ljöd återigen smäktande ur högtalarna och vi lämnade dansgolvet tillsammans med de sista rökslöjorna av kolsyreis. En del av oss gick till toaletten och kräktes, andra raglade till baren för att fylla på det vi hade svettats ut. Några få stackars satar började leta efter ragget de hade lämnat mitt i en mening för att rusa och rocka. De fann dem aldrig igen.
Efter vår urladdning kunde det hända att man slängde ett skitord till killen bredvid sig vid baren. Den broder man en minut tidigare hade mött i en svettig omfamning ute på dansgolvet.
– Fy fan vad skönt! Van Halen regerar!
– Mmmm. Eddie är bäst!
That Was It. Inget mer. Tack och hej, hem och sova ruset av sig.

Dagen därpå kunde det slumpa sig att man fick syn på någon av de namnlösa rockbröderna nere på stan när man var ute för att käka bakfyllefrukost. Då kunde det också hända att man fick tillstymmelsen till en början av en nick och ett igenkännande leende, ända tills man insåg att det inte var någon man kände, utan bara en vilt främmande man som man hade kramat kvällen innan. Då hölls den igenkännande nicken inne, men ett litet leende kunde ibland anas runt mungiporna. Man slogs av insikten att gårdagskvällen inte hade varit en dröm, och man kände sig lite cool, som om man var med i en hemlig världsomfattande organisation. Vi som smög oss på från ingenstans och rensade dansgolvet under femton magiska minuter varje kväll likt en skvadron tyska Messerschmidtplan som oväntat dök upp i Londondimman under slaget om Storbritannien. The Ballroom Blitzers! Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så lite.

Ny blogg

Nej! Inte en till!
Jo, här är en blogg om musik, film, mat, spel och allt som gör livet värt att leva. That's it and that's that.