fredag 7 oktober 2011

Radio Gaga?

Brian May vill att Lady Gaga ska ta över micken i Queen. It ain't over until the lady in the meat dress sings....

Att kalla medlemmarna i Queen för smakfulla är väl kanske att ta i. Det är liksom svårt om man låter sin sångare döende i AIDS sjunga en ballad med titeln "Too Much Love Will Kill You"...

Fast nu vete fåglarna om inte botten är nådd. Efter att ha avverkat samarbeten med George Michael och Robbie Williams samt ett mer långlivat projekt med Paul Rogers (vilket till och med genererade en hel skiva), tycker nu Queens gitarrist Brian May att det vore kul om Lady Gaga kunde ta över som sångare i gruppen. Queen, som idag består av May och trummisen Roger Taylor har fört någon slags levande död-tillvaro sedan deras originalsångare Freddie Mercury trillade av pinn för prick 20 år sedan. Man har mest ägnat sig åt remasterutgivningar av skivkatalogen samt arbete med rockmusikalen We Will Rock You.

Nu säger Brian May till engelska Daily Express att han varit i kontakt med popdivan Lady Gaga om att eventuellt göra något ihop. May har faktsikt spelat gitarr på en låt på en av Gagas skivor, och tydligen ska ladyn vara döpt efter Queens hitlåt "Radio Gaga". Jamen dåså! Då är det ju skrivet i stjärnorna, det här samarbetet. Ska bli kul att höra köttkjolstjejen sjunga "Fat Bottomed Girls".

tisdag 4 oktober 2011

Knäckande god öl från Lilla London

Dugges Höstbrygd är en tillfällig besökare på Systembolaget. Man får hoppas att den faller folk på läppen så pass att den blir permanentboende.Fast med ett sådant namn är det väl mindre troligt...

Göteborg kallas ju ofta för lilla London. Det är extra passande då Göteborgsbaserade ölbryggeriet Dugges nu har släppt en överjäst brown ale som är så typiskt brittisk i doft, smak och utseende.
Efter en sommar med så många olika nya ale som alla följer trenden av fruktsmak och så mycket blommighet att man nästan blir pollenallergiker på kuppen, är det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen med ett glas av Dugges Höstbrygd, slänga på en gammal skiva med Gentle Giant, Camel eller Caravan och i stilla kontempaltion betrakta löven som sakta faller utanför fönstret.

Om man vill njuta höstbrygden som måltidsdryck passar de knäckiga, örtiga och chokladiga smakerna utmärkt till svampgrytor, rotfruktsgratänger och annan stabbig husmanskost,varför inte isterband?
Håll ögonen borta från etiketten bara. Den är rent anskrämlig! Not a feast for Your eyes, direkt (och kan någon förklara fjäderfät föresten, Dugges är väl från Göteborg, inte Ankeborg!).

Passa på att stocka upp med flaskor för de två höstmånader vi har kvar. Dugges Höstbrygd ingår bara i det tillfälliga sortimentet och med ett sådant säsongsbetonat namn har jag svårt att tro att den finns kvar i maj. Men har vi tur kanske Dugges ger oss julöl och vårbärs i samma kvalitet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?


Dugges Höstbrygd
Nr 11703
Alkoholhalt: 5%
Pris: 27,50 sek
Lyssna på Camel: The Snow Goose, Gentle Giant: Acquiring The Taste, Caravan: In the Land of Grey and Pink

Kolla på "Wreck" av Gentle Giant här.

måndag 3 oktober 2011

Sagolika reflektioner



Sätt på thékannan och tänd doftljusen. Fru Blackmore lyser upp höstmörkret med lång och mysig sagostund



Candice Night
Reflections


Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.

Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.

Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.