tisdag 24 november 2009

Skruvat god ale nyhet


En ny ale som dykt upp i Systembolagets sortiment är Twisted Thistle indian pale ale från skottska bryggeriet Belhaven. Är inte expert på haggiskompatibla drycker så det var med bävande nyfikenhet jag närmade mig denna tornado.

Ganska frisk och citrusfruktig IPA som är kul som omväxling och får anses klart prisvärd för 15.50 kr/33 cl. Smakade utmärkt till lammkotlett och grillade rotfrukter kan meddelas. Haggis brydde jag mig aldrig om att testa den med. inte pölsa heller.

söndag 15 november 2009

I den lugnaste rök över vattnet...

Hur mycket jag än älskar Deep Purple har jag de senaste åren varit ändlöst trött på deras bekvämlighet att vägra byta setlista på konserterna. Det har varit samma gamla Machine Head- och Made in Japan-låtar som manglats ut turné efter turné. Men nu kommer glada rapporter från bandets senaste vända i Storbrittanien. De har ändrat låtmaterial!
I de sista showerna har gubbarna spelat "Wasted Sunsets" och "Not Responsible", låtar från Perfect Strangers som aldrig spelats live tidigare. Dessutom är mer sällan vädrade låtar som funkiga "No One Came" (en personlig favorit) och instrumentala "Wring that Neck" åter på reportoaren. Tack för det, boys! Nu ska ni bara pallra er hit till Sverige igen så vi kan njuta av spektaklet.

lördag 14 november 2009

Nypåstigna?

Har ni hört Big Big Train? I december kommer nya plattan The Underfall Yard som kan vara engelsmännens bästa hittills...

Big Big Train är den musikaliska motsvarigheten till marmite eller tv-serien Hem till Gården. De är extremt brittiska, men inte på något indie-buskiga ögonbryn-lager tills man spyr-Manchester-rören på utsidan av husen, utan snarare Green and pleasant land med böljande kullar, tweedkavajer med iphone i innerfickan. Deras musikstil har gått från neoproggiga Marilliontoner till en tidlös blandning av Genesis, Beatles och moderna ljudlandskap.

Bandet bildades 1990 och skivdebuterade fyra år senare med Goodbye to the Age of Steam. Deras senaste fullängdare är 2007 års The Difference Machine. Förra året gav de ut en nyinspelad version av den gamla plattan English Boy Wonders. Lyssna på skivorna på Spotify.

Big Big Train startades av låtskrivaren Greg Spawton och producenten Andy Poole. Övriga musiker på skivorna har kommit och gått genom åren. Framför allt har man bytt sångare ofta. Den senaste talangen att inta mikrofonplatsen är David Longdon. Han har tidigare hörts bl.a. på Martin Orfords soloplatta The Old Road och var ett tag påtänkt som sångare i Genesis, bara för att bli brädad i sista stund av Ray Wilson inför Calling all stations-plattan.

Övriga celebra gäster på The Underfall Yard är Spock's Beards trummis Nick D'Virgilio, Jem Godfrey från Frost* och Francis Dunnery.

Ladda ner gratislåt på bandets hemsida.

Progressiv var ordet. Gammalt och modernt på samma gång. Snyggt och ändå närvarande. Intressant utav bara helvete helt enkelt.

15 december kommer plattan.
Nu är vi där igen. Kanonmusik fullkomligt sprutar ut i år. Det gäller bara att veta var man ska leta...

Kadaverdisciplin!


Ordet supergrupp skänker ofta rysningar utefter ryggraden men lyssna på Them Crooked Vultures platta och säg att det luktar as så drämmer jag till dig med handväskan...

En grupp bestående av medlemmar från Led Zeppelin, Nirvana, Foo Fighters och Queens of the Stone age är ju bara för bra för att vara sant. Fast å andra sidan, Dave Grohl har väl hoppat in och spelat på typ alla skivor som går att lira på de senaste fem åren. Vad som är intressant med Them Crooked Vultures är att det verkar vara ett riktigt bandprojekt och att låtmaterialet är så in i bängen bra.
Plattan släpps till veckan men man kan lyssna på den streamad på bandets hemsida

Dave Grohl på trummor och sång, John Paul Jones på bas, piano, sång,mandolin och tjofaderittan och Josh Homme på gitarr och sång. Där har du lineupen.

Ännu mer kanonmusik i år!
Det är skönt att vara född med öron.

fredag 13 november 2009

Vackra och viktiga halvmesyrer



Väntan var lång och plågsam. Det hade viskats om officiella releaser av Kevin Gilberts arkivmaterial i nästan tio år. och så plötsligt,var de här. Två cd-skivor och en live-dvd. Julafton kom tidigt i år.

Nu har Nuts och Bolts snurrat i stereo hemma och i bilen i en veckas tid och jag är redo att avge någon slags utvärdering av de hett efterlängtade vaxen.

Som många andra var mitt första musikaliska möte med Kevin Gilbert genom Toy Matinee; projektet och skivan han gjorde tillsammans med Madonnas producent och låtskrivare Patrick Leonard 1990. Som de flesta andra drog även jag den felaktiga slutsatsen att Toy Matinee i första hand var Leonards verk. Ack så fel. När man hör Kevin Gilberts mästerliga soloplatta Thud från 1994 och även det material som givits ut efter hans död inser man vilken stor och magisk Midaseffekt han hade på allt han rörde. Alldeles för tidigt bortgången 1997 hade han tonvis med outgivet material på sina hyllor. Tidigare har hans efterlevande gett ut rockoperan Shaming of the True, projektet Kaviar och en liveplatta från en konsert 1995

De båda tvillingplattorna Nuts och Bolts som nu släppts innehåller sammanlagt 22 tidigare outgivna låtar i en salig blandning. Tonvikten ligger på pianoballader och akustiskt material men här finns även fullt orkestrerade rocklåtar.

Vad som framträder tydligt när man lyssnar igenom skivorna är hur Kevin Gilbert utvecklades, inspirerades och återanvände sångmelodier,texter och idéer. Och då inser man med än mer klarhet att dessa skivor med allra största säkerhet aldrig hade kommit ut i sitt nuvarande skick om Kevin Gilbert hade levt idag. Han hade säkerligen omarbetat materialet ytterligare för att nå fram till diamantlåtar. Vad vi får här är smulor från ett fantastiskt smörgåsbord, må så vara att det är smarriga smulor.

Vad är det för smulor då? Ja, låt oss börja med Nuts. Skivan inleds med "The World just Gets smaller", en komposition som finns utgiven i annan form på Kevins band Giraffes debutplatta The Power of Suggestion. I den här versionen är Mr Mister- och åttiotalspopproduktionen nedtonad något. Efterföljande "While Heroes Cry" låter som något från Thud-perioden. En poppig halvakustisk liten pärla. Sak samma med "Until I Get Her back". "When Strangers Part" är en snygg ballad och "Finally Over You" har mellotron och Beatleskörer draperad över sig. "Circling Winds" är uppenbart inspirerad av Led Zeppelins "Going to California". "Shannon Elisabeth" är Kevins brorsdotter. Hon kan vara stolt över att ha fått en sådan varm hyllningssång. "A Tired Old Man" är en låt som dykt upp i olika versioner med olika titlar bland KG-fans genom åren. En klassiker. "Childhood's End" hade kunnat platsa på Toy Matinee. Avslutande "Joy Town" i akustisk version och covern på Zeppelins "Kashmir" har åtminstone jag redan i form av EP:n som medföljde min kopia av Thud, vilket gör att jag känner mig lite snuvad på två låtar.

Nå, så vidare till Bolts då. "Waking the Sun" ger CSN-vibbar, utan körerna alltså. En akustisk version av Toy Matinee-låten "Jenny Ledge" är skön men hade gärna i min bok bytts ut mot något helt ohört. I versen i "Something Nice For My Dog" används samma sångmelodi som i "Song For a Dead Friend" från Thud. Texten är en underbar attack på en gammal flickvän. "Souvenir" är ytterligare en typisk avskalad Gilbertballad där hans röst sänder sedvanliga sköna rysningar efter ryggraden. Självrannsakande "God's been Tapping My Phone" är underbart rolig och ironisk mitt i all självömkan. Akustiska versionen av "Goodness Gracious" finns också med på Thud-EP:n. "The Best of Everything" är mer av känslosam avskalad pianoballaderi. "Blank Page" finns med som bonus på den senaste återutgivningen av Toy Matinee men eftersom jag äger originalutgåvan har jag inget emot att höra denna fantastiska snyftare som nästan har psalmkvaliteter. Om man inte visste att "Taxi Ride" är en cover av kanadensiska popsångerskan Jane Sibberys låt så hade man garanterat trott att det var en Gilbertkompositiiternon. Han gör den definitivt till sin egen. I "Lonely Road" åker ackeguran fram igen.

På dessa tvillingskivor framstår Kevin Gilbert som i första hand en singer/songwriter. Det hade varit intressant att se var vissa av låtarna hade hamnat efter omarrangemang och produktion ad nauseum. Avslutande "Finale" återanvänder samma text som "All Fall Down" som i sin tur förekommit i två vitt skilda versioner på en Giraffeskiva och på Thud. Här i en knastrig humoristisk Music hall-version. Det är underbart att höra domedagstexten till ett såpass glatt arrangemang.

And there You Go. vad säger man? Som Kevin Gilbert-fan är jag överlycklig över dessa två skivor. De är dessutom snyggt förpackade och med intressanta essäer av före detta flickvännen Cintra Wilson. Det är helt uppenbart meningen att man ska köpa båda skivorna, de klarar sig inte utan varandra. Samtidigt förstår jag beslutet att inte göra en dubbelcd av materialet. Kanke hade man då sett på det annorlunda, och framför allt hade det nog blivit lite för maffigt att svälja i en sittning.

Samtidigt kan jag som djupgrävande journalist och musiknörd inte komma ifrån känslan av att det blev en halvmesyr. jag hade önskat mycket mer information om låtarna, var de kom ifrån och när de spelades in.

Det är nog viktigt att ha i åtanke att detta är arkivmaterial. Kevin har själv inte varit med och beslutat om att ge ut låtarna i den här formen . Perfektionist som han var är det inte säkert att mycket av detta ens var menat att spelas för några andra öron än hans egna, hur fantastiska låtarna än må vara.

Personligen är jag naturligtvis glad att de finns utgivna, men de lämnar ändå efter sig en bitterljuv känsla och en stilla undran över hur det skulle kunna ha blivit.

Nuts och Bolts döps härmed till viktiga, vackra och wunderbara halvmesyrer.

Jag kommer att återkomma med en utförlig recension av DVD:n Joytown inom kort, men kan redan nu med trygg förvissning och tordönstämma råda samtliga läsare
- BESTÄLL ELLER FÅ SKÄLL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

tisdag 10 november 2009

Ett personligt avsked?


Nästan trettio år efter att skivan släpptes får nu City Boys sista lp It's Personal sin release i cd-format. Var det värt väntan? Amen hua!

1981 släppte City Boy sin sjunde skiva och bröt upp kort därefter. Stora delar av världen fick aldrig höra eller se verket. Faktum är att Sverige är ett av de få länder där lp:n faktiskt såldes i butikerna och där det har varit tämligen enkelt att få tag i en begagnad lp-kopia i skivbörsarnas backar.

Under förra året släpptes hela City Boys tidigare skivkatalog på cd igen och nu i november har turen äntligen kommit till It's Personal.

Bandet var 1981 endast en kvartett bestående av keyboardisten Max Thomas, gitarristen Mike Slamer trummisen och sångaren Roy Ward samt sångaren Lol Mason. Gruppen var helt klart på upphällningen, droppat av skivbolaget och högst medvetet om att dagarna var räknade. Mike Slamer som jag intervjuade för tidningen Red Hot Rock härom året i samband med att han släppte sin soloplatta Nowhere Land,hade inte mycket gott att säga om City Boys svansång. Han ser skivan som en samling demos. med vissa bra idéer som hade kunnat bli något.
Där håller jag inte med honom. Låtar som "Rat Race" och "Names and Adresses" hör till det absolut bästa som City Boy någonsin skrivit. Även titelspåret och avslutande "Exit the Heavyweight" är riktiga pärlor. Utöver det finns den charmiga rockbagatellen "Lovers" och de karaktäristiskt City Boyknäppa "Who Killed Dolores" och "La Guerra de Mondo". Den enda riktigt överhoppbara låten är reggaen "The Blind Leading the Blind", eventuellt bandets sämsta komposition någonsin.

För er som inte hört City Boys försvunna skiva är det inte mycket att snacka om. Beställ på nätet, skivan släpps 23 november i Sverige.

Läs min tidigare artikel om City Boy här om du nu inte skulle känna till dem över huvud taget

Lyssna på låten "Rat Race" här

Och lyssna på "Exit the Heavyweight" här

Se en fantastisk video på klassiska The Day the earth Caught Fire här

onsdag 4 november 2009

Jättenyhet; Giant är tillbaka

Melodiösa mumsmumsmonstren Giant släpper ny skiva nästa år!

Kommer ni ihåg Giant? Ett gäng genomtrevliga amerikanska musiker som i slutet på åttiotalet slog igenom med sin Totofierade Journeyrock med en nypa country i såsen.
Debuten Last of the Runaways 1989 gjorde bra ifrån sig men uppföljaren Time To Burn (som i mina öron var änny bättre) kom i samma veva som Nirvanas Nevermind och drunknade därmed i den allmänna flanellen. 2001 kom ett tredje album, mest bestående av överblivet gammalt material men nu har herrarna åter samlats för att ge ut ny musik under Giants namn.

Saknas i återföreningen gör dock Mr Green Giant himself, sångaren och gitarrristen Dan Huff. Han ska visserligen enligt uppgift spela gitarr på två låtar och har varit med och skrivit material på det kommande alstret men är tydligen ingen permanent medlem. Istället sköts sången av Terry Brocks (från Strangeways, Seventh Key och Slamers soloplatta)och gitarrspelet av Wingers andregitarrist John Roth.

Ja vi får väl se vad det månde bliva av detta.
Under tiden kan vi njuta av lite gamla Giantvideos här:

"I'm a Believer"

"I'll See You in my Dreams"

"Stay"

Låtar att Lipa till #2

Gråtlåtar, kleenexkompositioner,snyftsymfonier... Kärt barn har många namn. Och det är förvånande hur såpass personliga känslor kan sättas igång av samma låtar hos väldigt många människor. Kanske är vi inte så olika ändå.

Här fortsätter jag med min lista av låtar som får tårkanalerna att rinna över. I den mån jag hittat någon slags version av låten på Youtube finns de länkade, det är bara att klicka på titeln.

Roger Hodgson
Love is a thousand times
Från Open the Door
Det finns något oerhört älskvärt och naivt över Roger Hodgson. I sina texter, både dem han skrev i Supertramp och de han gjort efteråt på egen hand, framstår han som blåögd och romantisk utan att någonsin bli töntig eftersom han aldrig skäms för sitt beteende. Så här tänker väl alla, verkar han tro. Och visst vore världen lite bättre om alla resonerade mer som Roger. Bara tanken på det kan få tårarna att komma trillande.

Elliot Smith
Angeles
Från Either/Or
En låt nästan lika uttjatad som ”Hallelujah”, men det förtar ju inte kvaliteten i den för det. ”Angeles” är med sin spröda känslighet ett populärt soundtrack i artyfartyfilmer, bland annat Good Will Hunting och Paranoid Park. Att Elliot Smith gick och dog alldeles för tidigt höjer väl gråtfaktorn i melodin ännu mer.

Death Cab for Cutie
I Will Follow You in to the Dark
Från Plans

Vad har vi här då? Självmordspakt? Kanske man inte bör lägga in för mycket i texten. Vet inte varför, men mina tankar går till ”Yesterday” när jag hör den här balladen. And here comes the water works!

Neil Young
My Heart
Från Sleep with Angels

Sleep With Angels är en av mina favoritYoungplattor. På den känns det som han efter flera års sökande och harvande äntligen hittat ett lugn samtidigt som den vilda kreativiteten ändå finns där. Den lilla enkla och stapplande ”My Heart” sammanfattar känslan på skivan på ett härligt sätt.

Deep Purple
Clearly Quite Absurd
Från Rapture of the Deep

Deep Purple har hållt sig undan den djupa brunn som är power ballader och egentligen bara trillat I en gång med magplasket “Love Conquers All”, och det skyller vi enbart på "Jolene" Turner. Andra purplesnyftare genom åren som ”Child in Time”, ”When a Blind Man Cries” och ”Soldier of Fortune” kan inte med bästa illvilja kallas powerballader. Inte heller denna underbara stämningsfyllda melodi från senaste albumet Rapture of the Deep hamnar i kategorin hjärta och smärta. Vem i rockvärlden skulle kunna döpa en ballad till "Clearly Quite Absurd" förutom Ian Gillan? Låten byggs sakta upp till ett överdådigt crescendo där hammondorgeln drämmer in i hjärteroten.

Mitt första inlägg med låtar att lipa till hittar du här:
Gråtlåtar #1

Kom gärna med egna förslag också.

tisdag 3 november 2009

Vodka on the Rocks?


Åttiotalet är så inne. Snart kommer väl de snötvättade jeansen skuttande tillbaka tillsammans med Tacanobyxorna. Inom rockmusiken märks det tydligt. Under bara några få veckor nu under hösten har en hel hög gamla Heavy Metal-band återvänt i helnitad form med retroknappen fastlimmad på 1985. Och det är inte half bad heller, tro det eller ej...
Kiss nya Sonic Boom har jag ondgjort mig över i en tidigare post. Men det faktum att jag har svårt för skivan förtar inte att gubbarna gjort en arkeologisk djupdykning bland sina rötter och kommit upp med en kopia så snyggt gjord att inte ens experterna i Antikrundan skulle kunna höra skillnad på nytt och gammalt.

Europe har efter två utflykter i halvgrungig modern miljö återvänt till det de är bäst på; powerpoppig hårdrock med riff och melodier som sitter som pitten i Britta.

Gamla köttkastarna WASP har släppt ett nytt temaalbum där de totalt raderat allt som hänt de senaste tjugo åren. Och gjort en travmetalcover på Purples "Burn". Gnägg gnägg!

Winger var kanske aldrig så heavy, mer åt gullepluppshållet, men det faktum att ledaren Kip Winger var för snygg för att kunna tas på allvar borde inte hindra folk från att inse att de faktiskt gjorde riktigt bra melodiös hårdrock när det begav sig. Och nu har de gjort det igen. På nya Karma använder man sig av samma recept som debutskivan 1988 men är nu mognare män med mer musikteoretisk utbildning. Och ändå en viss glöd. Det behövs ju som bekant när man ska laga något gott.

Och Absolut hänger på trenden. Numera kan man köpa en specialdesignad Rob Halfordinspirerad Heavy Metaldräkt till sin vodkaflaska. Absolut Vodka Rock edition heter verket. Antingen köper man den på tax free eller så tjackar man bara själva fodralet på Grandpas butiker i Stockholm till det facila priset av 179 balubas.

En stilla undran: Hur kommer det sig att det bara är rockband som återuppstår som zombier om och om igen? Vad hände med Kaja Goo Goo, Howard Jones, Rick Astley och Nik Kershaw? Eller vill vi egentligen veta?

söndag 1 november 2009

Billiga Matthews

En av livets stora gåtor är varför Dave Matthews bands miljonsäljande skivkatalog inte har funnits att få tag i här i Sverige, förutom de två senaste studioalstren.

Inte ens nätbutikerna har skivkatalogen förutom på import till ruggiga priser.

Men nu vill jag tipsa alla hugade skivdiggare som bor i Stockholmsområdet (och Göteborg också antar jag, även om jag inte varit på Stigbergstorget och dubbelkollat)att pallra sig in till Bengans skivor (fd Skivfönstret) på Drottninggatan. Där finns nämligen alla gamla DMB-skivor till facila 99 balubas och några liveplattor för bara några tior till. Tack Bengans för denna kulturgärning!