Det handlar helt om inställning. Att sluta bäva och börja häva. Sprätta en solljummen Budweiser och skåla för att mäktiga Van Halen är tillbaka!
Ända sedan det i höstas stod klart att det faktiskt skulle komma en ny Van Halen-skiva, den första sedan 1998 och den första med Dave Lee Roth på sång sedan 1984, så har jag gått och småbävat. Med de senaste 15 årens turer i Van Halen-lägret(rykten om återföreningar, fel återförening, alkoholproblem, vägran att närvara vid sin egen invigning i rock'n roll hall of fame, slutlig riktig återförening, fast inte ändå för då fick originalbasisten sparken och ersattes av Eddies egen son!)så har man kanske rätt att bäva lite. Samtidigt är väl det lite av charmen med Eddie och hans gäng, att man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. En annan stor faktor att ta i beaktning i detta fall är tiden. Mycket har hänt under de 14 år bandet hållit sig från listorna. Något man redan från första början måste ha klart för sig när man närmar sig den här nya plattan är att Van Halen av idag är ett band som under inga omständigheter kan jämföras med det från 1984.
Jag är inte ute efter att vara någon slags åldersdiskriminerare, många är de artister genom rockhistorien som utvecklats och fortsatt skapa relevant musik långt efter femtioårsstrecket. Musik är inte nödvändigtvis något enbart förunnat ungdomlig eld och entusiasm men en viktig faktor i Van Halens tidiga framgångar var dock att de var ett band som förutom banbrytande musikaliska förmågor hyllade sommar, Kaliforniens sol, collegebrudar och Jack Daniels. Och David Lee Roth var den lejonmanade högsparkande Dionysos som ledde backanalen med vargflin och vickande arsle. Den Dave som framträder idag är mer av en mysgubbe med keps och de grå tinningarnas charm och det är en faktor som man motvilligt måste acceptera om man över huvud taget ska kunna klara av
A Different Kind of Truth.
Det första som slår en när man lyssnar på skivan i helhet, är att det är en mycket ärlig skiva som är gjord med stort hjärta och utan ängsliga blickar åt trender eller ens åt vad die hard-fans kan tänkas vilja ha av en ny Van Halen-platta. Och därmed har de paradoxalt nog lyckats med just det, såvida inte fansen lider av den inskränkta förhoppningen att de ska bli återförda till sin egen ungdom med allt nostalgiskt det innebär av enklare mer sorgfria dagar och soliga öldränkta somrar.
Nej, man ska inte jämföra detta med gamla Van Halen. Samtidigt har gubbarna krånglat till det lite för sig genom att själva vara nostalgiska. Flera av låtarna på
A Different Kind of Truth är nämligen, antingen i helhet eller i delar, bestående av äldre material, somligt så gammalt som 37 år, från innan bandets debutalbum! Nya singeln ”Tattoo” har samma riff och melodi som ”Down In Flames” som spelades live 1977 men aldrig getts ut officiellt på skiva. Samma sak gäller ”She’s the Woman” som är en låt som fanns med på den demokassett från 1977 som gav bandet skivkontrakt med Warner Bros. Den gamla bryggan i mitten användes till ”Mean Street” på höjdarplattan
Fair Warning 1981 men resten av låten är oanvänd. Även utan bryggan är det en av mina favoriter utav de tidigare outgivna demolåtarna. Också ”Bullethead” är en gammal låt från 1977 som ibland gått under namnet ”Bang bang”. ”Big River” är gamla demolåten ”Big Trouble” med ny text och ”Outta Space” är en ny version av ”Let’s Get Rockin’”- också den från 1977. ”Beats Workin’” hette i tidigare demostadie ”Put Out the Lights”. ”Blood and Fire” har hämtat riffet från en instrumental låt som spelades in av Eddie 1984. Samtliga gamla låtar har dock uppdaterats ganska rejält, framför allt genom att Dave skrivit nya texter. Och allt är naturligtvis nyinspelat. Jag har inget emot att man gått tillbaka för att hämta material som inte använts tidigare. Det är inget nytt, det har många band gjort förr. Rolling Stones hämtade i princip allt material på
Tattoo You från äldre inspelningar. Dessutom är de flesta fans inte lika anala som jag som sitter med ett trettiotal gamla demos och livebootlegs med bandet så för de flesta kommer detta att vara tidigare helt ohörd musik.
Men här finns också ett gäng nyskrivna låtar, och flera av dem hör faktiskt till något av det hårdaste som bandet gett ut på skiva.
A Different kind of Truth är därmed inget som jag ostraffat kommer undan med att spela i bilen på familjesemester, därtill är den alldeles för skränig och rufflig, nästan som tidiga plattor som
Women and Children First eller tidigare nämnda
Fair Warning.
”China Town” är både hård och snabb, klart tuffast på skivan. ”As Is” drar igång med djungelrytmer från farbror Alex och mynnar ut i en klassisk Van Halen-boogie i stil med gamla godingar som ”I’m the One”, ”Bottoms Up” eller ”Hot for Teacher” . ”Honeybabysweetiedoll” är det mest experimentella på skivan. Någonstans där inne anar man likheter med ”Hang e’m High” från
Diver Down, en låt vars stil Eddie försökt återskapa många gånger genom åren.”You and Your Blues” är det närmaste man kan komma en regelrätt hitsingel av de 13 låtarna. I stil påminner den mest om något som skulle kunna förekomma på
Diver Down eller
1984, eller till och med på senare skivor med Sammy Hagar vid micken. Möjligtvis saknar man här Michael Anthonys karaktäristiska stämma i körerna. Ersättaren Wolfgang; Eddies tjugoårige son, må vara duktig på basen men har inte samma ljud i skällan som sin föregångare. Funkiga ”Trouble With Never” låter helt nyskapande och fräsch och innehåller ett av Eddies mest inspirerade solon på skivan. Den sista helt nyskrivna låten är ”Stay Frosty”, ett ypperligt exempel på Van Halen när de är på bushumör. Tänk ”Ice Cream Man”, ”Big Bad Bill” eller varför inte David Lee Roths soloprestationer som ”Ladies Night in Buffalo” eller ”Sensible Shoes”.
Förväntningarna hos hårdrocksvärlden har verkat höga och diskussionerna om "bra eller anus" rasar bland fans på forum på nätet. En hel del av förhandskritik och förhoppningar har jag svårt att förstå mig på. Vad förväntar sig folk, att det ska låta ens i närheten av energin och svettutsöndringarna från debutplattan? Det är ju idioti! Killarna är nästan 40 år äldre, har inget mer att bevisa, vare sig musikaliskt eller kommersiellt och egentligen inget att kämpa för. Med tanke på hur skivmarknaden ser ut idag kommer de inte heller att komma i närheten av en bråkdel av försäljningen de haft på sina tidigare album. Bara det tyder på att de gjort den här skivan för att de själva vill, av rent konstnärliga anledningar helt enkelt.
I slutändan handlar det helt enkelt om inställning. Om man kan se att killarna har haft roligt när de spelat in musiken, att Eddie Van Halen fortfarande visar att han är en musikalisk magiker, både ifråga om teknik, ton och känsla- och om man uppskattar att Diamond Dave åldrats med något som nästan kan misstas för grace, ja då kan man faktiskt inte göra något annat än att älska A Different Kind of Truth. Det har jag bestämt mig för att göra. Skål, gubbar!
