Påtalåtar

I takt med att snön smälter och blir till syndafloder börjar det rycka i mina gröna fingrar. dags att börja odla inför sommarens grillpartajer!

Nä, jag menar inte att ni ska börja odla korv eller spareribs. Det är dags att förkultivera örter, sallad och andra grönsaker.

Om man riktigt vill få igång plantorna och vara säker på att ha gott om sallad till midsommar kan man göra som jag och så fröna i småkrukor inomhus först. Låt dem inte stå för oskyddat i fönster. Salladsfrön gror inte om det är för varmt. När karaktärsbladen syns är det dags att skola om plantorna i större tråg, t.ex tvåliters glassbyttor. I slutet av maj är plantorna sedan redo att planteras ut i trädgården. På det här sättet slipper man gallra salladsplantorna i rabatten, vilket annars är fallet när man odlar direkt. Genom att driva upp ett antal olika sorters sallad inomhus kan man sedan plantera ut dem i rabatten i enkla och snygga rader.

En personlig favorit bland salladssorterna är en som heter Frillice. Det är en plocksallad som är extra krispig, en blandning mellan vanlig plocksallad och isbergssallad men som går snabbare att odla fram eftersom man inte behöver vänta på att den ska sluta sig som isbergssallad gör. Den säljs bland annat av Nelson eller via postorder hos Lindbloms frö.

Nu är det hög tid att plantera basilika också. Basilika är ganska känslig och gör sig egentligen bäst i kruka inomhus, eller möjligen i växthus. Tryck ner fröna i en kruka redan nu så ni har en rejäl buske till försommaren..



Under jordpåtandet lyssnar man med fördel på Emerson Lake & Palmers klassiska LP Brain Salad Surgery.

Korkat eller skruvat?

Den gamla föreställningen att vin med skruvkork är av sämre kvalitet än viner med naturkork tar tid på sig att försvinna ur folks medvetande. men skruvkorkens fördelar överväger i det mesta. Kom igen, låt oss börja skruva våran saft på druva!

Nyligen var jag på vinprovning och testade Chablis. Bland vinerna fick vi prova på Chablis Premier Cru Les Vaudevey 2006- en flaska med skruvkork och en med naturkork. Omdömet runt bordet var nästan enhälligt. Skruvkorksvinet smakade friskare och bättre än det med naturkork! Och då talar vi om ett fint vin på långt över 200 kr.

Vinmakaren Denis de la Bourdonnay från vinproducenten Domaine Laroche kunde bara nicka och hålla med. Att företaget är tvunget att försluta flaskorna i två olika varianter beror på att vissa marknader, bl.a. Japan vägrar att befatta sig med skruvkork.Vinproducenterna själva vill inget hellre än att unisont gå över till skruvkork.

Minst 3 procent, en del säger så mycket som 10 procent, av vinproduktionen på naturkork går till spillo på grund av s.k korkat vin, där korken reagerat med vinet och gjort det odrickbart. Det är mycket vin som går till spillo, det. Dessutom finns fördelarna med att kunna återförsluta den öppna flaskan med skruvkork, och det enkla faktum att den är lättare att öppna. Klimat- och natursnvinkeln finns också. Hur långt måste korkarna fraktas och hur mycket korkek kan man odla? Vissa vidhåller att vin som ska lagras långa tider gör det bäst på naturkork, men även här ifrågasätts de gamla åsikterna rejält av nya forskningsrön.

Kvar finns då den gamla hederliga snobbismen, det är något visst att höra ett plopp jämfört med ett gnekande skruvande. Men om nu vinet till och med bevisligen smakar godare, då finns det väl inget kvar som talar för den gamla korkeken?

Kort smekmånad för Honeymoon Suite

Jakten på den Försvunna Diamanten: Artister eller album som förtjänar ett bättre öde än att förbli nergrävda i glömskans mylla..

Det måste vara något i vattnet där borta som gör att så många band från Kanada spelar melodiös rockmusik. Rush, Triumph, Saga, Loverboy och Bryan Adams är bara några få artister från det hockeytokiga landet som har nått framgång. Ett band som var på god väg att slå internationellt men i slutändan fick nöja sig med att vara superstjärnor i sitt hemland är pop/rocksnickarna Honeymoon Suite.

Bandet bildades 1982 i Toronto då sångaren Johnnie Dee och gitarristen Derry Grehan presenterades för varandra av deras blivande manager. Efter några personalbyten var gruppen slutligen komplett med basisten Brian Brackstone, trummisen Dave Betts och keyboardisten Ray Coburn. Låten ”New Girl Now” vann en talangtävling och spelades flitigt på lokalradio i Toronto. Det gjorde att WEA fick upp ögonen för bandet. Skivkontraktet skrevs omgående och den självbetitlade debuten släpptes 1984. I sitt hemland blev de mycket omskrivna och singeln ”New Girl Now” tog sig faktiskt in på USAs topplista och spelades en hel del i amerikansk radio. Inför uppföljaren skaffade bandet en ny basist i Gary Lalonde och anlitade superproducenten Bruce Fairbairn (Aerosmith, Bon Jovi, AC/DC). Resultatet blev den glimrande poprockjuvelen The Big Prize. I Kanada hamnade fyra av skivans singlar på tio i topp, inklusive balladen “What Does It Take” som nådde en första plats. “Feel It Again” tog sig in på Top 40 i USA. Bandet drog på turnéer och spelade förband för storheter som Heart, ZZ Top och Journey. De bidrog med ledmotivet till filmen Dödligt Vapen 2 och flera av deras hits spelades i Miami Vice- en av åttiotalets största och mest inflytelserika tv-serier. Honeymoon Suite var på gång rejält. Bråk med manager och ledning gjorde dock att deras tredje album Racing After Midnight inte dök upp förrän två år senare, 1988, och då var deras chans borta. Skivan var producerad av Ted Templeman (Van Halen) men låtmaterialet var svagare än på de tidigare två alstren. Trots medlemsbyten och ointresse för musikstilen har Honeymoon Suite fortsatt att sporadiskt ge ut musik. 2008 återförenades den klassiska sättningen från The Big Prize och gav ut ett nytt album betitlat Clifton Hill.

Bandets mest genomarbetade och homogena verk är utan tvekan 1986 års The Big Prize. Från den tvärsäkra öppningen med tuffa ”Bad Attitude” till klockrena powerballader som ”What Does It Take” (med tillhörande dödsfjantig text och video där Johhnie Dee ser ut som ett penntroll) och sommarradiohöjdaren ”Feel It Again” (som frestar en att genast rusa ut och skaffa en cabriolet fast man alls inte har råd.) är skivan hela vägen igenom ett oerhört snyggt hantverk. På ”All Along You Knew” dyker Ian Anderson upp och hjälper till med sin tvärflöjt. Ett annat säkert kort att börja med är samlingsalbumet The Singles som innehåller det bästa från de tre första albumen. Även det senaste verket Clifton Hill visar långt mycket mer chutzpah än man hade förväntat sig med icke oävna rövsvängare i ”She Aint Allright”, ”Tire O Waiting” och spattiga ”Riffola”
Honeymoon Suite förtjänar definitivt en plats bredvid de stora elefanterna Journey, Foreigner och Survivor inom den så ofta bespottade musikgenre som kallas AOR.

Se roliga videos på "What Does it Take" , "Feel it Again" , och "Bad Attitude" (live) här.

Sjung ur skägget!

Skäggmumrikarna i Spock's Beard närmar sig slutmixning av sitt tionde album, simpelt och enkelt betitlat X. Det är över tre år sedan förra skivan så visst är det på tiden att få i sig lite hederlig klassisk amerikansk progrock?
Bandet har valt att inte ligga på något skivbolag och istället gjort en Marillion, dvs bett fansen att betala skivan innan den är klar för att kunna finansiera skivinspelningen och utgivningen. På bandets myspacesida finns ett antal små snippar av låtarna och det bådar verkligen gott. Live long and prosper!

Svarta får #6 Born Again

Black Sabbath
Born Again (1983)

När sångaren Ian Gillan fick se det färdiga skivomslaget kräktes han. Basisten Geezer Butler ändrade slutmixen på plattan så den lät som när man klafsar i gröt och den efterföljande världsturnén inspirerade till komedin ”This is Spinal Tap”. Ändå är Born Again långt ifrån Black Sabbaths mörkaste timme.

Black Sabbaths skiva Born Again från 1983 hör till bandets mest sågade alster genom tiderna. På sätt och vis är det förståeligt. Efter de klassiska åren med Ozzy och därefter två högkvalitativa skivor med Ronnie James Dio vid mikrofonen stod bandet i slutet av 1982 utan sångare igen. Då valde man av någon outgrundlig anledning att fråga Deep Purples legendariske sångare Ian Gillan om han ville hoppa in. Efter en mycket blöt kväll tillsammans med Tony Iommi och Geezer Butler fann sig Gillan dagen därpå till sin egen stora förvåning med nytt jobb. I efterhand håller samtliga inblandade med om att det hela var en dålig idé. Gillan hade minst lika starkt rykte som killarna i Black Sabbath och var känd som en helt annan typ av sångare än clownen Ozzy eller lille trollkarlen Dio. Han vägrade att klä sig i svart och sjunga sånger om Horn-Per och uppochnedvända kors. När bandet drog ut på världsturné för att promota skivan så visade det sig också att Gillan på intet sätt passade att sjunga Sabbathklassiker som ”Paranoid”, ”Iron Man” eller ”Heaven and Hell”. Och inte blev det bättre av att Iommi och co gick med på att spela Purples paradnummer ”Smoke on the Water” som extranummer.

Men faktum kvarstår att Born Again, trots sitt vomeringsinspirerande omslag och sin murriga ljudmix är en riktigt bra skiva, kanske den sista riktigt bra Black Sabbath-skivan någonsin.Till att börja med är den tung, rejält tung. Efter två förvisso högkvalitativa men ändå mer lättmetalliga album med Dio är Sabbath här tillbaka som Heavy Metal-genrens grandiosa gudfäder. Inledande ”Trashed” är snabb och hård och har ett riktigt mönstergillt Iommi-riff. Texten som är självbiografisk berör på ett lite väl romantiskt sätt hur Gillan i packat tillstånd kraschade sin bil. Moget? Nja. Texterna skiljer sig för övrigt mycket från de på Sabbaths tidigare lyriska eskapader. På de Ozzyledda skivorna var det Geezer Butler som skrev texter om Lucifer och ondska. När Dio tog över blev det än mer medeltida och ondskefullt med drakar och demoner till höger och vänster. Ian Gillan däremot är av en helt annan sort med rötterna i rock’n roll och med en sprudlande humor.”Disturbing the Priest” handlar inte om något ockult utan om att bandet störde kyrkoförsamlingen nästgårds när de repade inför skivan. Gillan återanvänder här melodistämman från sin egen låt ”Scarabus” från 1977. Guns n’ Roses måste i sin tur ha snott riffet från ”Zero the Hero” rakt av till ”Paradise City”. ”Digital Bitch” låter nog mer Gillan än Sabbath men det betyder absolut inget negativt, snarare tvärt om. Det är alls ingen oäven låt. Likadant är det med ”Hot Line” där Gillan skriker demonlikt. Det gör han faktiskt hela skivan igenom, och där är ännu en faktor som skiljer plattan från Sabbaths tidigare och senare verk. Varken Ozzy eller Dio kan anses vara några skrikare av rang. Det bakåtlutade titelspåret är faktiskt riktigt läskigt, en känsla som Sabbath trots idoga försök genom åren sällan lyckats framkalla hos mig.”Keep it Warm” hör till skivans svagaste stunder och ”Stonehenge” och ”The Dark” är egentligen bara stämningshöjande instrumentala bagateller men totalt sätt är Born Again en klart godkänd produkt som lyckas med att framstå som långt mer ond och hård än vad bandet åstadkommit efter det. En bootleg med den mindre murriga originalmixen av skivan tillsammans med ytterligare ett spår; ”The Fallen” cirkulerar. ”The Fallen” är en snabb historia i samma stil som ”Keep it Warm” och ”Hot Line”. En godkänd komposition som inte hade gjort varken till eller ifrån om den varit med på originalskivan.

Man undrar vad som hade kunnat ske om denna uppsättning av Black Sabbath hade fått fortsätta med en skiva till. Fast å andra sidan är man ju glad att Gillan gick vidare till ett återbildat Deep Purple 1984. Black Sabbath hämtade sig aldrig riktigt efter Born Again. Tony Iommi fick till en bitvis ok platta i Seventh Star 1986 men sedan följde åratal av lullande i skymningslandet med karbonpappret Tony Martin och en hoper andra legoknektar innan man i slutet av nittiotalet återförenades i originaluppsättning med Ozzy igen, dock utan att ge ut någon ny studioplatta. Och återföreningen med Dio under nödnamnet Heaven and Hell är väl trevlig men inte särskilt omvälvande. Kanske är det dags att gå varvet runt med Gillan också? Jag känner för att spy igen.

Kalla mig Jeppe Bonarda

Argentinarna vet hur man gör rödvin som passar till barbecue. Tag dem av notam och låt den svenska grillsommaren gå i Bonardadruvans tecken.

Den blygsamma lilla vindruvan Bonarda har inte haft någon status att tala om i den gamla vinvärlden. Men i Argentina är det den mest odlade druvan efter Malbec. Många argentinska vinproducenter tror dessutom att den inom några år kommer att ha gått om sin något mer tanninstinne kontrahent i popularitet. Jag kan se mycket som talar för det påståendet. Rödviner gjorda på bonardadruvor är lättdruckna och fruktiga, ibland aningens rökiga och perfekta till grillat. Och se grillat, det är min melodi, det. Jag kommer till sommarens barbecuesäsong endast att lystra till namnet "Jeppe Bonarda".

Ett vin gjort på den här favoritdruvan som jag verkligen vill rekommendera är Las Moras Black Label Bonarda från 2005( varunummer 74086 i beställningssortimentet, 149 kr). Las Moras vinfält ligger på 750 meters höjd över havet i provinsen San Juan i nordvästra Argentina där de heta torra dagarna och de kyliga nätterna borgar för ett ypperligt vinklimat. Las Moras Black Labels fruktighet och smak av kaffe och svarta vinbär gör det till en lysande kompanjon till sommarens Asados, till exempel helstekt lammstek eller rostas.

Ett lite billigare Bonardavin som finns i standardsortimentet är Chakana (nr 6548, 74 kr), också från Argentina, men då från stora vindistriktet Mendoza. Chakanan är ungdomligare och fruktigare än Las Moras(kanske för att den är just tre år yngre...) och har inslag av vanilj och mörka bär men också av julkryddor som nejlika,kanel och ingefära. Även här passar en lammstek ypperligt.

Chakana har dessutom en trevlig box i Systembolagets sortiment, Untouched by Chakana (nr 6596, 179 kr) som består av hälften Bonarda och hälften Syrahdruvor. Vinet är ovanligt kryddigt och samsas väl tillsammans med fläskfilé eller inte alltför kraftigt kryddade lammkotletter. Och om man har slut på samtalsämnen runt bordet kan man alltid roa sig med att tolka den kryptiska bildhistorien på boxen, som sägs vara inspirerad av långfilmer.

Ballroom Blitzers

Dimmiga hågkomster från en svunnen tid

Sommaren 1988 var en enda lång fest. Jag hade precis tagit studenten och struntade högaktningsfullt i sommarjobb. Jag var fri, arbetslös och nitton år.
I Sundsvall fanns två diskotek att gå på om man var tonåring; Privee och Oscar. Ena veckan var Privee innestället och Oscar stod i princip tomt. Nästa vecka kunde det vara precis tvärtom. Det verkade helt godtyckligt, man hade ingen aning om varför. Kanske fanns det en osynlig grupp med innemänniskor som dikterade vilket av uteställena som var hippt för tillfället, men ingen visste vilka som ingick i denna osynliga innegrupp.

Det fanns dansgolv på både Privee och Oscar. Här spelades dåtidens dansmusik. Prince, Simple Minds, Whitney Houston. Jag tyckte inte om den tidens dansmusik
och det fanns fler som jag. Killar som strök efter väggarna och såg sura ut, eller hängde vid baren och drack tequila. Vi fnös åt fjantarna som svansade omkring ute på dansgolvet och även om den snyggaste tjejen i lokalen kom fram och bjöd upp, så tackade vi nej till att svänga våra lurviga till något så simpelt som Modern Talking eller Trance Dance. Under kvällens gång kunde vi ses sitta och hänga i hörnen med våra cigaretter och ölsejdlar, snusburkar och shotglas. Vi bemödade aldrig varandra med så mycket som en igenkännande nick eller ett leende. Vi var alla ensamma fåordiga cowboys i en saloon packad med pastellfärgsbeklädda puckon.

Men så, plötsligt hördes den taktfasta rytmen och de välkända orden:
”Are you ready Steve.. (uh-huh), Andy? (Yeah!)... Mick? (okay..)....Well allright fellas, let’s Goooooo!
Riffet till Sweets “Ballroom Blitz” brakade loss och som på en osynlig signal lösgjorde vi oss samtidigt från skuggorna och rusade som en hjord skenande elefanter mot dansgolvet. ”BoyToy”- beklädda bimbos och seglarskoburna sillmjölkar flydde hals över huvud och spreds för vinden. Nu var det vår tur. Under femton minuter varje natt ägde vi dansgolvet. Vi män som annars aldrig ens hälsade på varandra omfamnades nu i en stor kollektiv broderlig rockkram. Vi skrek lyckligt rakt i varandras saliga ansikten och vevade livsfarligt med våra armar som vi hade sett Pete Townshend i The Who göra.

”Ballroom Blitz” följdes alltid av samma gamla låtar. ”Jump” med Van Halen, ”Give Me All Your Loving” med ZZ Top, ”Rockin’ All over the World” med Status Quo, ”Woman From Tokyo” med Deep Purple och ”The Final Countdown” med Europe. Ibland kunde vi, om DJ:n var på humör, även få en släng av en rockballad, men oftast var det bortkastad tid eftersom alla tjejer redan var som bortblåsta från dansgolvet och även om vår broderliga kärlek var stark så sträckte den sig inte så långt som till tryckare med varandra.

Ja, där ute på dansgolvet var vi alla bröder, förenade i vår kärlek till metalltunga gitarriff och kvinnofientliga texter. Vi var svältfödda på hårdrock och sög girigt in det vi bjöds på. Vi visste att vi aldrig skulle få höra Accept, Wasp, Ozzy eller Judas Priest på ett vanligt dansgolv och likt heroinister som fick hålla till godo med metadon, nöjde vi oss med Europe och Status Quo. Det här var vår chans, våra fifteen minutes of fame, vår möjlighet att visa de discolallande dönickarna vad rocken betydde för oss. Kanske hade vårt alkoholintag lite med saken att gör också.

Så plötsligt, lika snabbt som det hade börjat, var det över. Howard Jones fekalframkallande stämma ljöd återigen smäktande ur högtalarna och vi lämnade dansgolvet tillsammans med de sista rökslöjorna av kolsyreis. En del av oss gick till toaletten och kräktes, andra raglade till baren för att fylla på det vi hade svettats ut. Några få stackars satar började leta efter ragget de hade lämnat mitt i en mening för att rusa och rocka. De fann dem aldrig igen.

Efter vår urladdning kunde det hända att man slängde ett skitord till killen bredvid sig vid baren. Den broder man en minut tidigare hade mött i en svettig omfamning ute på dansgolvet.
– Fy fan vad skönt! Van Halen regerar!
– Ruaaarggh! Eddie är bäst!
That Was It. Inget mer. Tack och hej, hem och sova ruset av sig.

Dagen därpå kunde det slumpa sig att man fick syn på någon av de namnlösa rockbröderna nere på stan när man var ute för att käka bakfyllefrukost. Då kunde det också hända att man fick tillstymmelsen till en början av en nick och ett igenkännande leende, ända tills man insåg att det inte var någon man kände, utan bara en vilt främmande man som man hade kramat kvällen innan. Då hölls den igenkännande nicken inne, men ett litet leende kunde ibland anas runt mungiporna. Man slogs av insikten att gårdagskvällen inte hade varit en dröm, och man kände sig lite cool, som om man var med i en hemlig världsomfattande organisation. Vi som smög oss på från ingenstans och rensade dansgolvet under femton magiska minuter varje kväll likt en skvadron tyska Messerschmidtplan som oväntat dök upp i Londondimman under slaget om Storbritannien. The Ballroom Blitzers! Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så lite.

Bäva månde Måns Ivarsson: Toto är tillbaka!

I en tid då svensk kulturkritik marginaliseras allt mer finns en ljusning. Nu kan alla hippa musikrecensenter skadeglatt plocka fram sin Black & Decker och börja såga det faktum att Toto åter drar på turné.

BSS (bajsnödiga svenska skribenters)hatobjekt nummer ett lade efter dryga 30 år ner verksamheten 2008. De hade då konstant bespottats av våra recensenter sedan albumdebuten 1977, något som inte verkat ha haft någon effekt på skivförsäljningen. Sverige hör till de land som älskat Totos tillrättalagda studiorock mest i världen.
Nu, bara två år efter uppbrottet är bandet tillbaka, åtminstone för en kortare Europa-turné i sommar. Spelningarna görs till förmån för bandets basist Mike Porcaro som lider av den svåra sjukdomen Lou Gehrig's Disease. Bandet kommer att bestå av originalmedlemmarna Steve Lukather, Steve Porcaro och David Paich, trummisen Simon Philips och tidigare sångaren Joseph Williams samt basisten Nathan East. Spelningar är redan inbokade i bl.a. Tyskland och Danmark. Räkna med att Sverige får besök.