Aerosmith till Sweden Rock- Med Tyler!

Vid den här tiden på året brukar de sista stora artisterna bli klara för Sweden Rock Festival. Jag måste säga att jag varit ganska besviken på lineupen de senaste åren, mest gamla övervintrade gubbrockare med bäst före datum redan på åttiotalet. Men i år börjar det se riktigt trevligt ut!

Idag blev det klart att Aerosmith headlinar en av dagarna. Och det med sångaren Steven Tyler. Sedan i julas har det glunkats fram och tillbaka huruvida Tyler är med i bandet eller inte. Gubbarna verkar ha grava kommunikationsproblem. Varför snackar ni inte bara med varandra?????

Nåväl, ett tänt Aerosmith med Tyler i spetsen är fortarande bland det bästa man kan se i rockväg.

Övriga storheter på Sweden Rock i år är Guns N' Roses (eller Axl's enmansband), Gary Moore (som lovat spela gamla hårdrockslåtar från Corridors of Power, Victims of the Future, Wild Frontier osv), Billy Idol, Slayer och Wasp. Hmmmmmmmmmmmmm....

andra bokade artister som kanske inte drar lika stora folkmassor längre men som likväl är intressanta är: Magnum, Rick Springfield, Nazareth, Bigelf och ett återförenat Bachman Turner (utan Overdrive...).

Kanske man ska åka i år i alla fall...............

Återinför ättestupan för gamla hårdrockare!

Rocken är död! Det har sagts ett otal gånger sedan musikstilens födelse på femtiotalet. Vi kommer nog fram till konklusionen lite till mans när man når rätt ålder. Eller snarare när ens gamla hjältar når fel ålder...

Visst. slå på stora trumman om åldersdiskriminering och gnäll men nu är måttet faktiskt rågat. Kiss nya skiva har fått mig att inse att rocken som vi ser den är död. Död och begraven never to be seen again.

Kiss nya skiva är såinibängenfel på så många sätt så jag vet knappt var jag ska börja. Och det värsta är att den rent krasst ton för ton, riff för riff och wail för wail är det bästa bandet åstadkommit sedan tidigt åttiotal. Men det hjälper inte ett iota när all gnutta av rockkänsla är fullständigt bortpensionerad.

Grejen är att Kiss alltid skapat sin musik efter en viss mall. OCH i alla fall i början en jävla massa vilja och jävlarannamma. Och den har varit beroende av ungdom, kåthet, vinnarlust och kämparglöd.

Det är den inte längre. Att tänka sig en kåt lönnfet proppmätt 60-årig Gene Simmons är inte coolt. Det är bara slemmigt.

Att Tommy Thayer spelar mer som Ace Frehley än vad Ace gör själv idag är också bara tragiskt. Skitsamma att han spelat större delen av sitt liv i ett Kisscoverband. Varför kan karljäveln inte skapa sig en egen stil? Hur mycket rock'nroll är det att spela precis som sin gamle hjälte?

Och så det här med sminket. OK för att halvlura publiken som kommer till konserterna och vill se ett klassiskt sminkat Kiss. men varför fortsätta illusionen på skiva?

Någon ljusning i tunneln finns inte heller. Vad finns det för alternativ? Ace och Peter kan inte komma tillbaka, det skulle inte hjälpa. Att ta av sminket skulle också innebära döden för bandet. De är inte tillräckligt flexibla som musiker för att kunna åldras med grace och gå vidare till något annat remt musikaliskt. Kiss är obsolete, redo att puttas över kanten.

Nä. Det var spiken i kistan. Låt oss begrava dem i en av deras egna Kiss caskets.