Vodka on the Rocks?

Åttiotalet är så inne. Snart kommer väl de snötvättade jeansen skuttande tillbaka tillsammans med Tacanobyxorna. Inom rockmusiken märks det tydligt. Under bara några få veckor nu under hösten har en hel hög gamla Heavy Metal-band återvänt i helnitad form med retroknappen fastlimmad på 1985. Och det är inte half bad heller, tro det eller ej...
Kiss nya Sonic Boom har jag ondgjort mig över i en tidigare post. Men det faktum att jag har svårt för skivan förtar inte att gubbarna gjort en arkeologisk djupdykning bland sina rötter och kommit upp med en kopia så snyggt gjord att inte ens experterna i Antikrundan skulle kunna höra skillnad på nytt och gammalt.

Europe har efter två utflykter i halvgrungig modern miljö återvänt till det de är bäst på; powerpoppig hårdrock med riff och melodier som sitter som pitten i Britta.

Gamla köttkastarna WASP har släppt ett nytt temaalbum där de totalt raderat allt som hänt de senaste tjugo åren. Och gjort en travmetalcover på Purples "Burn". Gnägg gnägg!

Winger var kanske aldrig så heavy, mer åt gullepluppshållet, men det faktum att ledaren Kip Winger var för snygg för att kunna tas på allvar borde inte hindra folk från att inse att de faktiskt gjorde riktigt bra melodiös hårdrock när det begav sig. Och nu har de gjort det igen. På nya Karma använder man sig av samma recept som debutskivan 1988 men är nu mognare män med mer musikteoretisk utbildning. Och ändå en viss glöd. Det behövs ju som bekant när man ska laga något gott.

Och Absolut hänger på trenden. Numera kan man köpa en specialdesignad Rob Halfordinspirerad Heavy Metaldräkt till sin vodkaflaska. Absolut Vodka Rock edition heter verket. Antingen köper man den på tax free eller så tjackar man bara själva fodralet på Grandpas butiker i Stockholm till det facila priset av 179 balubas.

En stilla undran: Hur kommer det sig att det bara är rockband som återuppstår som zombier om och om igen? Vad hände med Kaja Goo Goo, Howard Jones, Rick Astley och Nik Kershaw? Eller vill vi egentligen veta?

Återinför ättestupan för gamla hårdrockare!

Rocken är död! Det har sagts ett otal gånger sedan musikstilens födelse på femtiotalet. Vi kommer nog fram till konklusionen lite till mans när man når rätt ålder. Eller snarare när ens gamla hjältar når fel ålder...

Visst. slå på stora trumman om åldersdiskriminering och gnäll men nu är måttet faktiskt rågat. Kiss nya skiva har fått mig att inse att rocken som vi ser den är död. Död och begraven never to be seen again.

Kiss nya skiva är såinibängenfel på så många sätt så jag vet knappt var jag ska börja. Och det värsta är att den rent krasst ton för ton, riff för riff och wail för wail är det bästa bandet åstadkommit sedan tidigt åttiotal. Men det hjälper inte ett iota när all gnutta av rockkänsla är fullständigt bortpensionerad.

Grejen är att Kiss alltid skapat sin musik efter en viss mall. OCH i alla fall i början en jävla massa vilja och jävlarannamma. Och den har varit beroende av ungdom, kåthet, vinnarlust och kämparglöd.

Det är den inte längre. Att tänka sig en kåt lönnfet proppmätt 60-årig Gene Simmons är inte coolt. Det är bara slemmigt.

Att Tommy Thayer spelar mer som Ace Frehley än vad Ace gör själv idag är också bara tragiskt. Skitsamma att han spelat större delen av sitt liv i ett Kisscoverband. Varför kan karljäveln inte skapa sig en egen stil? Hur mycket rock'nroll är det att spela precis som sin gamle hjälte?

Och så det här med sminket. OK för att halvlura publiken som kommer till konserterna och vill se ett klassiskt sminkat Kiss. men varför fortsätta illusionen på skiva?

Någon ljusning i tunneln finns inte heller. Vad finns det för alternativ? Ace och Peter kan inte komma tillbaka, det skulle inte hjälpa. Att ta av sminket skulle också innebära döden för bandet. De är inte tillräckligt flexibla som musiker för att kunna åldras med grace och gå vidare till något annat remt musikaliskt. Kiss är obsolete, redo att puttas över kanten.

Nä. Det var spiken i kistan. Låt oss begrava dem i en av deras egna Kiss caskets.

Svarta får #2: Music from The Elder

Kiss
Music from The Elder

1982 hade min då trettonåriga klasskompis Anna-Karin Berndtz två stora passioner i livet. Kiss och hockeyspelaren Stephen Foyn i Timrå IK. Man måste verkligen beundra Anna-Karins dedikation och trohet, 1982 var nämligen inget bra år för vare sig Stephen Foyn eller Kiss. Timrå IK åkte ur elitserien efter en säsongs snabbvisit och Kiss som hade släppt den pompösa rockoperan The Elder året innan ansågs helt uträknade efter att de fått se albumet bomba totalt och vara den första av deras skivor som inte ens sålde guld.

På många sätt är det förståeligt att alla Kiss fans (utom möjligtvis Anna-Karin då) var så besvikna på the Elder. De hade av bandet i intervjuer blivit lovade en rejäl hårdrocksplatta efter de två sillmjölkesskivorna Dynasty och Unmasked men det förvisso tyngre soundet var så långt från gamla klassiska Kiss som någon hade kunnat drömma om. Skivan är än idag (med viss konkurrens från soloplattorna och Unmasked och Asylum) bandets mest bespottade verk.Och självklart finner jag därmed ett perverst nöje i att digga den fett!

The Elder är den första officiella Kissskivan utan originalsättningen (även om trummisen Peter Criss inte spelade något på Unmasked heller) och det märks på musiken. Eric Carr var en på alla sätt mer kompetent trummis än sin föregångare vilket gjorde att kompositionerna blev mer avancerade. Det fantastiskt fåniga fantasytemat bör väl helst nämnas med tystnad men mycket av musiken på the Elder rockar hårt och de låtar som inte gör det är bitvis tämligen smäktande ballader. Inledande ”The Fanfare” sätter tonen med sina medeltida stråkar och gregorianska munkkörer. Balladen ”Just a Boy” med Paul Stanley i katastrofala falsettakter fortsätter att skrämma slag på den trogna Kisspubliken men själv njuter jag hejdlöst. Det här är så nära progressive rock som Kiss någonsin lär komma. Flera av de mer rockiga spåren är också riktigt bra. Ace Frehley lyser mestadels med sin frånvaro skivan igenom men skiner till på sin egenskrivna ”Darklight”. Gene Simmons (som är skyldig till hela det löjliga koceptet) röjer coolt på ”Mr Blackwell”, "Only You" och tillsammans med Stanley i avslutande ”I”.
Mer då? Ja, ”The Oath” tuggar på tufft med en föraning om vad som stilmässigt skulle komma på senare album som Creatures of the Night och Lick it Up. Skivans singel ”A World without heroes” må ha älskats av Anna-karin 1982 men själv är jag ganska ljummen inför den. Eric Carrs enda bidrag ”Under the Rose” impar inte heller, men all in all är The Elder en riktigt rolig och angenäm lyssning och förtjänar långt bättre rykte än det fått genom åren. En liten lustig passus är att Lou Reed av någon outgrundlig anledning varit med och skrivit flera av låtarna på skivan.

Kiss turnerade aldrig med the Elder och har bara spelat en av låtarna live. Som tur var för både Anna-Karin och Kiss återkom bandet storartat i oktober 1982 med sin kanske bästa skiva Creatures of the Night.

Läs tidigare texter om svarta får:

Svarta Får #1 Rock in a Hard Place

Nykissad?

I en ny intervju påstår Paul Stanley att det kanske kommer ny Kiss-musik under 2009. Det är 10 år sedan förra studioplattan Psycho Cirkus släpptes och sedan dess har både Paul och Gene sagt att det inte blir någon mer skiva med nytt material från Kiss.

Nu har de alltså ändrat sig, och de säger dessutom att det är tillbaka till sjuttiotalet som gäller.

Det låter tråkigt, safe, bakåtsträvande och lamt. Nostalgi!!! Ge mig en spypåse.

Jag tror Gene och Paul har tomtar på loftet. Själv har jag dem i trädgården...