Grattis David Coverdale, 60 år!

                                                                                          Foto: Jesper Almén

Hjärtliga gratulationer till gamle läderlungan David Coverdale, en äkta rocklegend och dessutom en hyvens prick.

Idag, 22 september är det exakt 60 år sedan David Coverdale såg dagens ljus i Saltburn By the Sea, England. David har trollbundit oss med sin bluesiga stämma sedan han som 22-årig okänd yngling blev sångare i världsbandet Deep Purple. Efter 3 studioalbum med Purple gjorde Coverdale två fantastiska soloalbum för att sedan starta Whitesnake, ett band han leder framgångsrikt än idag.

David är en av mina absoluta favoritsångare i världen och har en scennärvaro som är enorm. Dessutom är han oerhört trevlig som människa, kan jag säga efter att ha intervjuat honom öga mot öga. han har en fantastisk förmåga att komma ihåg ens förnamn och får en att känna sig välkommen och uppskattad.Artig och belevad är han nuförtiden en äkta gentleman.

Davids enorma intresse för halvsnuskiga texter är väldokumenterat genom åren. Här kan ni läsa en artikel jag skrivit tidigare om det.

Må du stolt strutta runt på rockscener världen över många år till. Cheers, we wish You well!

Än ringlar ormen

Whitesnake krälar på in i 2010-talet med oförtruten jaktinstinkt. Och sneglar glädjande nog mer tillbaka till ursprungsbluesen.

Behöver världen verkligen en ny Whitesnake-skiva? På den frågan skulle jag vilja svara med ett rungande njaäe..

David Coverdale och co har blivit alltmer som ett AC/DC. Man vet vad man har att förvänta sig från en ny skiva. Samma melodier, samma textrader om big bass drums, Love in the first degree och shelter from the storm. Så har det inte alltid varit.

Det fanns en tid på åttiotalet då Whitesnake var viktiga, spännande och till och med nydanande, sin klassiska brittiska blueshårdrock till trots. Skivor som Trouble, Ready an Willing, Come an Get it, Saints & Sinners och Slide it In, för att inte tala om det underbara dubbellivealbumet Live...In the Heart of the City är alla mästerverk i min bok. Vid metamorfosen 1987 från ölmagad bluesmagi till hårsprejade MTV-trolleritrick hade jag redan tappat intresset även om jag rent låtmässigt kan uppskatta en del av det som fanns på kioskvältaren Whitesnake 1987. Därefter har det i princip bara gått utför med bandet. Coverdale har genomgående behållt charmen och styrkan i rösten, liksom sin överväldigande personlighet men låtmaterialet har tyvärr standardiserats på tok för mycket.

Comebackplattan Bad for Good som kom för tre år sedan gjorde mig både glad och ledsen. Där fanns ett jävlaranamma och en glädje, men låtarna höll inte och produktionen var alltför iskall och chromad. Personligen var jag övertygad om att det skulle bli bandets svansång i studioväg. Döm om min förvåning när det utannonserades en ny studioplatta i vår. Och ännu mer haksläpp fick jag när jag fick lyssna på plattan. Förutom att ha ett mycket varmare sound produktionsmässigt så har Coverdale och gitarristen Doug Aldrich valt att snegla mer tillbaka till det tidiga åttiotalet än åt det senare, och det kan aldrig bli fel.

Många av låtarna på nya Forevermore är typiska standardnummer skapade enligt beprövad Whitesnakemall men de framförs med gusto och på skivan finns några guldnummer som kan platsa på en best off-platta brevid gamla klassiker som "Fool for Your Loving" eller "Walking in the Shadow of the Blues".

Inledande "Steal Your Heart Away" rockar frenetiskt och bjuder på trynorgel. Drömmen hade naturligtvis varit riktig hammondorgel men det verkar som om klaviatur inte har någon större plats i Whitesnake anno 2011. Av andra rökare på skivan tycker jag extra mycket om "My Evil Ways" och "Whipping Boy Blues", eller "I Need You" (här hör man faktiskt lite hammond!)annars är det svårt att inte bli förtjust i lugnare kompositioner som det mäktiga titelspåret eller "Fare Thee Well".

Jag är fortfarande inte hundra procent säker på att världen behöver ännu en Whitesnakeskiva, men när det gäller just den här så visar jag ändå tummen upp. Och en Coverdale på autopilot springer fortfarande flera ärevarv runt nuvarande konkurrenters alster. Tänk då vad han åstadkommer när han som här är inspirerad...

Wine, Women and song?

Farbror Bosse? Nej, David Coverdale!
Foto: Pär Davérus



En studie av David Coverdales texter genom åren


För oss svenskar kan det te sig lite underligt att David Coverdale i alla år har fått utstå spott och spe i engelsk press för sina låttexter. Om han hade levt i Sverige och skrivit texter på svenska är dock risken stor att Coverdale hade jämförts rakt av med Eddie Meduza som sjöng om kvinnor som madrasser med hål i. Och sanningen är nog att i sina värsta stunder var inte Whitesnakes textämnen långt ifrån dem hos Varbergssonen Meduza.

Coverdales poesi har dock inte alltid rört sig i regionerna under ormskinnsbältet. De första exemplen på hans poetiska ådra finner man på Deep Purples Burn-album från 1974. Till just titellåten var den unge debutanten så mån om att få uppskattning av gitarristen Ritchie Blackmore att Coverdale skrev fyra-fem uppsättningar med texter, alla med science fiction- eller fantasytema. Texten som kom med på skivan handlar om en häxbränning och innehåller uttryck som "Devil’s Sperm” vilket får en att stilla undra över kvaliteten på de andra icke publicerade textvarianterna…

I titelspåret på uppföljaren Stormbringer har Coverdale snott själva titeln från den engelske fantasyförfattaren Michael Moorcocks berättelser om albinoprinsen Elric och hans demonsvärd, men låttexten har i övrigt inte mycket med böckerna att göra. Andra tidiga textteman hos Coverdale rör sig mestadels i klassiskt bluesterritorium med ord som drifter, traveller, dice, gamblin’ man, gypsy och Lady Luck. Den ensamme missförstådde förtappade vandraren som aldrig finner den äkta kärleken men tar vad han får, bortglömd av Gud och sorgsen i sin själ. Mycket kan ses som karbonpapper på Free/Bad Companysångaren Paul Rodgers texter som i sin tur såklart snott alla ord från gamla bluesgubbar som Howlin' Wolf, Muddy Waters, Elmore James och Robert Johnson.

Andra textämnen hos Coverdale byggde mer på klassiska rockteman, ofta på gränsen till skrattretande. Eller vad säjs om rader som ”Well I'm a rock and roll preacher, Not a Sunday school teacher” från “Highball Shooter”?

Texterna på soloalbumen Whitesnake och Northwinds 1977 rörde sig mest i olycklig kärlek-facket och Davids bild av sig själv som bluesman var utstuderat tydlig.

På Whitesnakedebuten Trouble från 1978 hade texterna plötsligt ändrat karaktär. Visst fanns här ännu många bluesaforismer som t.ex. ”I was born a gambling man, and before I could walk, I had to learn how to run.” Men även mer djärva rader som i öppningspåret “Take Me With You”: “I know love and what it means, It's a skinny little girl in tight ass jeans, I love to hear 'em moan and cry, 'Cos God made men to satisfy”. Det är ord som inte lämnar mycket över åt fantasin.

På andra ställen visade Coverdale upp något av en kristen tro… ” You can pray to the Lord above” stönar han i “The Time Is Right For Love”. Även detta tema har kommit igen genom åren i låtar som ”Blindman”, ”Child Of Babylon” och ”Saints & Sinners”.

Mest har den gamle charmören dock hållit sig till illa dolda sexualundervisningslektioner i sina kompositioner.
”All of you women better lift up your skirts an' run, 'Cos I aim to shoot my pistol an' fire like a Gatlin gun” vrålar han liderligt i ”Rough An Ready” från 1983. I “Dancing Girls” från samma år besjunger han sin egen pung (”I got a one track notion on a feminine squeeze, A sackfull of love an' a mindful of fantasies”) och syskonkompositionerna ”Slide It In” och ”Spit It Out” går inte att tolka på fler sätt än ett.

Inför den stora transformationen 1987 hade Coverdale tonat ner sina snuskiga syftningar betydligt. Där var det istället de halvporriga musikvideorna med hans blivande fru Tawny Kitaen som stod för hey babberibban.

På senare års alster är gamla bluesteman tillbaka i stor utsträckning men även lite djupare funderingar på den känslomässiga skalan. Davids soloalbum Into the Light visade på en mycket mer mogen och stilfull gentleman än den ölmagade Dionysos som svängde mickstativet som den värste Theobald Thor. Till och med på det senaste Whitesnakealstret Good to be Bad har han hållt sexanspelningarna till ett minimum med textraden "You Won't mind me trying to find Your secret door" som enda möjliga lilla återfall.

Det är roligt att se att David Coverdale har vuxit upp och blivit en mogen man, men det är inte utan att man ändå saknar stor poesi som
“If you would change your mind we could find a night of satin sheet action, I promise I won't do anything Babe, unless you want me to, And that’s a fact”…

Så vackert! Den musikaliska motsvarigheten till FIB Aktuellts sexnoveller…