Lördagstips: Gryta å bira!

Jespers värmande höstgryta

Ingredienser till 4 personer:
600 g högrev eller bog (ditt nöt!)
1 paket bacon (ditt svin!)
8 schalottenlökar
100 g kantareller (eller annan svamp)
1 burk kronärtskockshjärtan
4 vitlöksklyftor

Marinad:
I flaska kraftigt rödvin
1 gul lök
1 morot
1 lagerblad
Några kvistar färska örter (timjan, oregano, salvia, basilika etc.)

Putsa bort fett och hinnor från köttet och skär i 5 cm stora bitar. Marinera i kylskåp minst 3 timmar i marinaden ovan (ca halva flaskan vin nu och allt grönt). Sila bort grönsakerna men behåll marinadvinet till senare.

Knaperstek bacon och ställ åt sidan. Finhacka vitlök, klyfta schalottenlök, dela kronärtskockshjärtan.

Vänd köttbitarna i vetemjöl, bryn dem i gryta, några bitar åt gången, tills de fått fin färg. Häll på vinmarinaden och resten av vinet så allt kött täcks. Låt sjuda under lock i ca 1 timme eller tills köttet är mört. Efter 45 minuter, häll då i bacon, vitlök, schalottenlök, kronärtskockshjärtan och kantareller.
Servera med ris eller bulgur och sallad.

Dryck:
Om ni inte vill dricka mustigt rödvin till den här grytan (vilket man väl vill?) så kan jag tipsa om en pärla som kan drickas före, under eller efter.
När jag var uppe i Norrtälje nyligen hittade jag en fantastisk öl på det lokala systembolaget.



GJUTARNS BÄSTA BITTER 5,2% (finns i beställningssortimentet artnr 88057-01 om ni inte har vägarna förbi Norrtälje) är en stark bitter bryggd på chokladmalt i Skebo bruks microbryggeri. En välsmakande ale av bästa märke.

Hvornaar smager en Guinness bedst? –Hvergang!

Varken dansk eller irländare, Id Guinness kommer namnet till trots från Kanada. Men hans atmosfäriska musik är gränslös.

Multiinstrumentalisten och vancouverbon Id Guinness (är det ett artistnamn? Är han sponsrad? Varför kallar han sig inte Björn Boddingtons eller Pelle Pripps?) har arbetat inom den kanadensiska musikscenen sedan åttiotalet, men hans solokarriär är relativt ny. Debutskivan Curse for the Common Crush släpptes för tre år sedan och uppskattades av kritiker för sina stämningsfyllda ljudlandskap. Såsom plägar en soloartist spelar Id det mesta på skivan, från gitarr och keyboards till percussion och leadsong. Etikettfanatiker har velat kalla hans musik för progrock, men utöver vissa Pink Floyd- och Alan Parsons Projecttendenser har jag personligen svårt att hitta något i hans musik som kan rättfärdiga en sådan benämning. Popmusik kan man tycka, tills riviga gitarrer och en allmänt rebelliskt skitig patina lägger sig över vissa av kompositionerna. Efter de tre inledande spåren är man i alla fall hooked. ”Rising River”, ”The One that Got Away” och ”Jade Garden” hör till det bästa som släpptes i musikväg under 2007. Det här är sofistikerad och känslosam poprock med oerhörd känsla för både melodi och produktion. Id använder sig av en myriad olika synth- och keyboardmattor, men även av stråkar och blås i lagoma doser förutom de klassiska rockinstrumenten. Skivan fortsätter imponera rakt igenom, om än inte så kapitalt som den mäktiga inledande trojkan, men avslutningen är om möjligt ännu mer majestätisk med sjuminuterseposet ”Wailing Wall” som med soulwailande kvinnoröst i codan lätt leder tankarna till Pink Floyd och det är ju inte kattskit direkt.

I våras släpptes uppföljaren Soul Envy som framstår som aningens mer lättsam och strömlinjeformad än sin föregångare, fast det kan vara jag som inte lyssnat in mig på skivan tillräckligt än. En personlig favorit här är struttiga ”Three Steps” (Eagle Eye Cherry, någon?)och "Going to Burning Man" som nickar glatt åt Led Zeppelins mer akustiska kompositioner.

Cure for the Common Crush finns på Spotify. För er som inte har Spottan eller vill chansa på att köpa olyssnad musik finns Ids myspacesida att utforska, eller varför inte digga denna atmosfäriska men halvflummiga video?

I Have seen the Future

Jag höjer mitt glas och skålar för Id. I vad kan ni ju räkna ut själva...

Fredagstips: Mustiga sommardruvor i höstmörkret

Punto Altos Pinot Noir-odlingar i Casablancadalen i Chile

I dessa dagar då Chile är så på tapeten passar det väl att skåla för gruvarbetarna i en äkta chilensk Pinot Noir? Gör det dessutom till fredagskyckling med mustig svamprisotto, vettja!

Punto Nino
varunummer 282001
79 kr
Den här juvelen som kom på Bolaget tidigare i höst är en enormt prisvärd Pinot Noir från Michel Laroches odlingar i Casablancadalen i Chile. Kryddig doft och smak av örter och körsbär för att nämna bara några nyanser. Den har blivit en ny favorit hos mig. Helt klockren till smakrik kyckling och svamp som till exempel receptet nedan.

Psykedeliska kycklingfiléer och magisk svamprisotto

Skär snitt i kycklingfiléer. Fyll med fetaost, basilika och soltorkade tomater. Rulla baconskivor runt filéerna. Lägg i ugnsfast form, droppa över lite balsamicovinäger och stek i mitten av ugnen på 225 grader i 20 minuter.

Svamprisotto: 1 liten gul lök, 2 vitlöksklyftor, 200 g nyplockade kantareller, 4 dl avorioris, 4 dl torrt vitt vin, 1 hönsbuljongtärning och 6 dl vatten, 1 dl lagrad ost, ev. en näve hackad gräslök.
Skala och hacka lök och vitlöksklyftorna. Fräs lök och svamp i stekpanna/gjutjärnsgryta med olivolja i två minuter. Rör om hela tiden. Häll i ris, låt fräsa. Späd ut med vin och buljongen långsamt så vätskan får koka in och rör hela tiden. När riset är klart, vänd ner riven ost och svartpeppar.

Lyssna på:
Growers of Mushrooms med Leaf Hound.

It's live, baby!

Hösten tillbringas lämpligast framför valfri förstärkare. Många spännande artister lirar live i en lokal nära dig.

Robert Plant
"Percy" lirar på Annexet i Stockholm i morgon, torsdag 14 oktober med sitt nya Band of Joy. Även om senaste plattan är lite väl laid back för min smak så är Plant alltid en fantastisk upplevelse att se i konsert. Be there or be headed!

Joe Bonamassa
Joe, som är aktuell både med supergruppen Black Country Communion (se recension av plattan längre ner på denna sida) och sitt eget album Black Rock, spelar på Lisebergshallen i Götlaborrg fredag 22 oktober. Diggar du Gary Moores bluesplattor, eller helt enkelt bara schysst bluesrock så gör du rätt i att pallra dig dit.

ZZ Top och Doobie Brothers
Om du gillar bluesrock OCH jultomten kanske du föredrar att gå på Scandinavium och checka in skäggmumrikarna i ZZ Top. Förbandet Doobie Brothers är nog minst lika skäggiga. Två dagar senare spelar ZZ Top även i kungliga hufvudstaden på Annexet.

Mike Landau Group
Samma fredag, fast i Stockholm, på Fasching närmare bestämt, lirar en annan mästergitarrist vid namn Mike Landau. Om du inte vet vem Mike Landau är så har han lirat med allt och alla inklusive egna grupperna Maxus (som du läser mer om här)och Burning Water (vilka du kan höra här)

Santana
Mer gitarrgudar. Signor Carlos Santana stretchar sina flinka fingrar inför publik på Globen i Stockholm 27 oktober. Tyvärr har han inte med sig min favoritsångare från Santanatiden Alex Ligertwood.

Larry Carlton Trio
Och som om inte det var nog med guragurus...Larry Carlton, känd från the Crusaders, en drös soloplattor och inte minst för sitt spel på legendariska plattor som Joni Mitchells Court and Spark och Steely Dans The Royal Scam, lirar på Sticky Fingers i Göteborg onsdag 27 oktober.
Lite kuriosainformation: Det är Larry man hör på signaturmelodin till Spanarna på Hill Street.

UFO
Fantastiska flygande tefaten med sångaren Phil Mogg i spetsen kommer också till Göteborg och rockar loss på Sticky Fingers några dagar senare, nämligen 31 oktober. Okej, mad Michael Schenker är inte med (sedan länge), men det betyder bara att de med största säkerhet dyker upp till spelningen, och säkert spelar bra också.Tyvärr är inte basisten Pete Way med på turnén heller, på grund av hälsoskäl.

Zappa Plays Zappa
Pappa Frank skulle nog ligga och snurra i sin grav om han visste att Dweezil spelar med sitt egna Zappatributeband på Filadelfiakyrkan i stockholm. Eller så skulle han bara flina pillemariskt. Att se Dweezil och hans gäng hylla farsan Frank är i vilket fall som helst en stor musikalisk upplevelse. Konserten går av stapeln den 12 november.

Småkorkad psykedelisk bluesrock i afghanpäls.

Leaf Hound var ett i raden av flummiga engelska helelektriska bluesrockband som dök upp i början av sjuttiotalet. Deras kultförklarade album Growers of Mushrooms hyllades länge som en klassiker ända tills den blev tillgänglig för allmänheten på cd.

Leaf Hound bildades ur askan av ett annat bluesrockband vid namn Black Cat Bones, en grupp som kan tituleras ett fattigmans Yardbirds i så måtto att de kunde stoltsera med att ha haft flera musiker i sin lineup som sedermera gick vidare till större erkännande. Däribland kan räknas Frees mästergitarrist Paul ”Koss” Kossoff och trummisen Simon Kirke (dock aldrig förevigade på skiva) och även gitarristen Rod Price som splittrade Black Cat Bones efter ett album och gick vidare för att starta Foghat. Strandade Bröderna Derek och Stuart Brooks bildade då Leaf Hound i slutet av 1970 tillsammans med sångaren Peter French och dennes kusin gitarristen Mick Halls. Sättningen blev komplett med trummisen Keith George Young. Det något kryptiska bandnamnet, och även en hel del av låttexterna på debutskivan var inspirerade av den brittiske skräckförfattaren Herbert van Thal.

Leaf Hound var bedårande barn av sin tid. Hängande i London i början av sjuttiotalet var det hart när omöjligt att inte ta efter storheter som Cream eller Free, och oundvikligt att inspireras av Zeppelin och Black Sabbath. Men även samtida amerikanska band som Sir Lord Baltimore, Captain Beyond, och the Guess Who gör sig påminda i den höstgryta som är Leaf Hounds musikaliska stuvning.Debutskivan Growers of Mushrooms spelades in på 11 timmar. Bandet satsade på att slå igenom i Västtyskland där skivan först släpptes men lanseringen gick trögt. I oktober 1971 släpptes plattan i England men då var bandet redan på upphällningen och spreds kort därefter för vinden.

Av bandmedlemmarna var det mest sångaren Pete French som i fortsättningen lät höra om sig. Han skaffade sig ett rykte av att hoppa med i band som var på väg neråt. Bland annat gick han vidare som sångare i Atomic Rooster (på deras kultplatta ..In Hearing Of ) och ersatte därefter Rusty Day i Carmine Appices och Tim Bogerts projekt Cactus. Han provsjöng också fruktlöst för Deep Purple (som eventuell ersättare för Gillan 1973 men jobbet gick till David Coverdale) och Uriah Heep (där det var meningen att han skulle ta över efter David Byron men valet föll på John Lawton istället). Senare under sjuttiotalet sjöng han i tyska Randy Pie och släppte även en soloplatta betitlad Ducks in Flight.

Under åren hann skivan Growers of Mushrooms uppnå en legendarisk kultstatus bland rockkonnässörer världen över. Den betingade astronomiska summor på andrahandsmarknaden. 1994 släpptes skivan äntligen på cd och blev därmed för första gången tillgänglig för den breda massan. Intresset för bandet och skivan gjorde att Pete French började fundera på att återuppväcka Leafhound. Tillsammans med ett gäng yngre talanger drog han på sig afghanvästen igen. 2005 spelade de på Sweden Rock Festival och i november 2007, drygt 35 år efter debutskivan släppte Leafhound uppföljaren Unleashed.



Hur låter Growers of Mushrooms då? Jo, tackar som frågar. Inledande ”Freelance Fiend” har både blytungt riff och koskälla. Mer klassisk blueshårdrock kan det knappast bli. ”Sad Road to the Sea” är mer akustisk och slö. För mycket rödvin, grabbar? ”Work My Body” börjar också i bakåtlutat läge med en hel del jazznoodlings men exploderar så småningom i Doorsliknande kaskader. När vi nått fram till titelspåret ”Growers of Mushrooms” har drogtrippen börjat verka rejält. Det är nog också vad Leaf Hound har hoppats på, att vi ska vara så stenade att vi inte hör hur mycket de snott av Creams “Tales of Brave Ulysses”. I ”Stagnant Pool” är det Black Sabbath som kopieras. ”Paranoid”, någon? Nåväl, inget ont i det. Om man gillar Sabbath, Zeppelin, Cream och Free, hur ska man då kunna tycka illa om Leaf Hound? De är som den där lite osäkra lillebrorsan på fotbollsplanen i lågstadiet som blev vald på grund av äldre brorsans meriter och visade sig ha riktigt passabla gener.
Ännu en favorit bland låtarna är avslutande ”Sawdust Ceasar”, ett riktigt funkigt nummer där koskällan åter igen har en framträdande roll. Som Christoffer Walken säger i den gamla sketchen: Man kan aldrig ha för lite koskälla.
På cd-versionen medföljer tre bonusspår av varierande kvalitet (en pianoballad a´la Rod Stewart, en slarvig boogie och en avslutande struttig riffrockare som faktiskt är nyinspelad). De gör varken till eller ifrån för den allmänna uppfattningen om plattan som är positiv. Visst, det är inte nyskapande eller ens originellt, men det måste det inte alltid vara. Det är good enough for rock’n roll, låt oss lämna det där.

Lyssna på "Freelance Fiend" här

Digga "Stagnant Pool" här

It's getting crowded in Rock n' Roll Heaven

En tråkig höst för rockfans. Hjältarna dör som flugor.

Hårdrocksvärlden grät förståeligt floder när Ronnie james Dio gick och dog i maj. Men hjältarna fortsätter att trilla av pinn till höger och vänster.
Härom dagen dog T Lavitz- keyboardist i gamla härliga Dixie Dregs. Lavitz spelade även med otalet andra artister som Mothers Finest, Jefferson Starship och Billy Cobham,Nils Lofgren och Pat Benatar. han gjorde dessutom en hel drös intressanta soloplattor.
I augusti dog även Ritchie Hayward, dundertrummisen som mest är känd från sin tid i Little Feat.

It's a sad and beautiful world. Herrar Lavitz och Hayward, ni har förgyllt mången dag i mitt liv.Tack för det.

Hör upp alla Lizzy fans!

Svenskar hyllar Phil Lynott med fantastiska nyinspelningar av Lizzyklassiker

Nu i januari, den fjärde närmare bestämt, är det 25 år sedan Phil Lynott gick hädan. Samma datum släpps en skiva med den svenska rockbandet Courtesy Of. albumet består av väldigt annorlunda versioner av gamla Thin Lizzy-klassiker, inspelade med symfoniorkester eller i rent akustisk klädnad. Gå in på deras hemsida och lyssna på smakprov. Själv är jag vrålimpad.

Who Framed Roger Hodgson?

Bäva månde Rick Davies- Roger Hodgson är på krigsstigen. Och hans hemliga vapen är.....wait for it...... en gratis låt!

Ända sedan Supertramp kom fram ur sin malpåse och drog på turné tidigare i år, har förre sångaren Roger Hodgson varit lite syrak. Till att börja med blev han själv inte tillfrågad att vara med i återföreningen, (vilket är ungefär lika schysst och logiskt som att inte bjuda med Mark Knopfler i en Dire Straits-återförening)men dessutom så spelar Rick Davies och hans mannar flera av Hodgsons låtar på turnén, något som Davies-enligt Hodgson, lovat att inte göra.

Någonstans är det fullt förståeligt att Davies bryter det där löftet. En Supertrampkonsert utan Hodgsonklassiker som "The Logical Song", "Dreamer","Give a Little Bit" och "It's raining Again" skulle bli tämligen menlös.

Personligen skulle jag alltid hellre gå och se Roger Hodgson live- det är ändå han som både satt inne med och fortfarande förvaltar all talang som fanns i Supertramp.

Nu ger i alla fall Roger Hodgson igen med full kareta. Hur? Jo genom att släppa ett livealbum med nya versioner av sina låtar. Huuuuuuuu så hemskt farligt. Rick Davies måste gråta blod. Och för att sticka in och vrida om kniven ytterligare så skänker Roger även bort en låt gratis på sin hemsida här

Vem satte dit Roger Rabbit? En annan passande filmtitel på den här soppan är Griniga gamla gubbar.

Så nära kan ingen komma

Att ha en livs levande världsmusiker i huset är inte alla förunnat, men i torsdags fick jag och trettio andra lyckliga själar uppleva en intim konsert med Francis Dunnery- i ett vardagsrum i en villa utanför Enköping. Magiskt är bara förnamnet.

Francis Dunnery med kvällens värd Stefan Polzer

Francis Dunnery- före detta gitarrist i kulthjältarna It Bites och producent, låtskrivare och musiker åt artister som Robert Plant, Lauryn Hill, Ian Brown, Asia och Santana, ger sedan ett antal år tillbaka så kallade House Concerts. För en lagom summa pengar kommer Francis hem till ditt vardagsrum där han ger en konsert för en liten skara människor. Oftast är det bara han och en akustisk gitarr. Ingen ljusshow, inga klädbyten, inget PA, Inga extranummer, inga tändare i luften. Bara Francis, hans låtar och hans röst. varje konsert blir till ett unikt möte. Francis är lika mycket stand up-komiker och livscoach som musiker. Han strösslar sin konsert med anekdoter, skämt och sanningar ur livet, mellan framföranden av låtar ur hans långa karriär. Till torsdagskonserten hade kvällens värd Stefan Polzer själv fått välja inriktning på låtmaterial och såsom gammal It Bites-fan valde han att få höra en konsert med bara It Bites-låtar. Dessutom har han faktiskt haft en Dunnerykonsert hemma hos sig en gång tidigare, för några år sedan. Då spelade Francis låtar från sin skiva Tall Blond Helicopter. Varför upprepa sig?

Jag ska inte bli för långrandig i att beskriva konserten, annat än att kvällen var något av ett halleluja-moment. Jag rekommenderar varje människa att ta chansen att uppleva en dylik kväll. Francis gav flera housekoncerts här i Sverige under förra veckan. Bland annat i Stockholm och Göteborg. Du kan själv signa upp dig för att få hem honom till ditt vardagsrum. Gå bara in på www.francisdunnery.com och anmäl dig.

Kanske är det här vägen att gå för musiker som har något att säga sin publik. Stick it to the man! Skit i Live nation och Ticketmaster, dyra produktionsbolag och rock catering firmor. packa en väska med kalsingar och en tandborste, ta guran under armen och hoppa på en buss till närmsta fan.