Visar inlägg med etikett Streets. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Streets. Visa alla inlägg

lördag 2 november 2013

Äntligen!

Tidernas längsta match av "Gömma Nyckeln" är över. Igår släpptes äntligen Seventh Keys nya album efter 8 år och lika många bedrövelser.

Seventh Key har alltid haft en speciell nyckel till mitt hjärta (ok ok, jag lovar, slut med nyckelskämten från och med nu). Bakom bandnamnet döljer sig ett tvåmansprojekt bestående av sångaren och basisten Billy Greer och gitarristen och producenten Mike Slamer. Billy spelar till vardags bas i Kansas men lirade på åttiotalet i bandet Streets tillsammans med Slamer, som annars är mest känd för sin medverkan i kultbandet City Boy. Första Seventh Key-plattan kom 2001 och var då i princip en soloplatta från Billy Greer med bidrag från, utöver Slamer, även andra namnkunniga kompisar som Kansaspolarna Steve Walsh och Phil Ehart samt Steve Morse . Inför uppföljaren tre år senare var Slamer involverad mycket mer, från att vara medkompositör på samtliga låtar till att spela all gitarr och producera verket. Strax efter kom till och med en liveplatta och dvd, där man kunde se Slamer framträda i livesammanhang för första gången sedan inlandsisen smälte. Visuellt var det ungefär lika spännande som att titta på tidigare nämnda inlandsis men musikaliskt var det njutbart som hin håle.

Sedan  dess har det varit tyst om projektet. När jag träffade Billy Greer som hastigast på Sweden Rock Festival när han var där med Kansas för tre år sedan så berättade han att flera låtar var skrivna men att det drog ut så på tiden att få ut något eftersom Mike Slamer vår så extremt noga i produktions- och mixningsskedet. Som Billy uttryckte det; Han har gått i skola hos Mutt Lange...

Ja, nu är skivan här i alla fall. I Will Survive heter verket och består av 11 spår. Det är fortfarande radiovänlig rock (som uppenbarligen radion slutat vara vänlig mot eftersom man aldrig hör sådant här på radio längre), men jag tycker mig ana vissa spår av mer intrikata arrangemang i symfonirocksgenren bland låtarna. Att höra Slamers porlande gitarrslingor är en lisa för själen och om man bortser från de generella texterna och den säkert medvetna åttiotalsljudbilden så är det här riktigt spännande- nog det bästa killarna gjort ihop under Seventh Key-namnet. Inkluderandet av David Ragsdales violin i vissa låtar gör också att Kansasvibbarna är tydliga, särskilt som Billy Greer alltid har låtit skrämmande lik Steve Walsh i sångsätt. Och med tanke på att att det inte verkar som om det någonsin kommer att dyka upp någon nyskriven musik från Kansas så är det här kanske det bästa vi kan förvänta oss. Och det är ju inte kattexkrement precis....
Jag är glad att den här skivan inte kom redan i somras för om jag hade haft den i bilstereon hade jag säkert åkt på fler hastighetsböter utöver de två jag fick i fejan på en och samma dag. Man får helt klart nervös gaspedalfot av sådan här musik.

fredag 29 januari 2010

Goda gatumusikanter


De legendariska två LP-skivorna med Streets har varit något av vita elefanter för älskare av AOR och melodiös rock. Många har hört talas om dem, men få har någonsin sett eller hört dem.

Plattorna har i princip varit out of print sedan de släpptes på cd först för några år sedan.Anledningen till att skivorna är så eftersökta står att finna i kopplingen till Steve Walsh och Mike Slamer. När Walsh hoppade av Kansas 1981 träffade han på gitarristen Slamer som just hade lagt ned det engelska kultbandet City Boy. Paret fann varandra musikaliskt och startade gruppen Streets tillsammans med trummisen Tim Gerht och bassisten Billy Greer. Musikstilen skilde sig ganska mycket från herrarnas tidigare band. Streets spelade rak och hård rock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ruffigt gitarrspel. Bandet skrev på för storbolaget Atlantic och med tanke på hur populära Kansas var vid den här tiden, så var nog förhoppningarna på Walsh och hans nya gäng ganska höga. Deras debutalbum 1st släpptes 1983 och innehöll nio kompositioner. Skivan genererade en mindre hit i "If Love Should Go" som nådde en 88:e plats på USA-listan. Någon större kommersiell succé blev skivan inte, men bandet hade självförtroende och genom kraftigt turnerande runt USA nådde man ut till publiken. Bevis på detta står att finna på liveplattan från King Biscuit Flower Hour. Uppföljaren Crimes in Mind släpptes 1985 men fick inget som helst stöd av skivbolaget. Dessutom var Steve Walsh på väg att återuppväcka Kansas. Han tog Billy Greer med sig, och därmed var Streets saga all.



Båda Streetsplattorna är självskrivna i alla rockälskares skivsamlingar. Det är bara att buga djupt inför Wounded Bird Records som har gjort den stora kulturgärningen att ge ut klassikerna på cd. Av de två studioplattorna är 1st den bästa. Låtarna kan bitvis påminna lite väl mycket om varandra, men bandets energi är på topp och Mike Slamers skitiga men samtidigt snygga gitarrspel är fantastiskt att höra. Förutom singeln "If Love Should Go" bör även nämnas högoktaniga rockare som "One way Street", "Lonely Woman’s Cry" , "So Far Away" och "Fire". Det behövs ingen Kol-14 metod för att tidsdatera inspelningen, det räcker utmärkt med att lyssna på keyboardljudet, men i övrigt är 1st stilmässigt långt före sin tid och förtjänar sin kultstatus på alla vis. Uppföljaren Crimes in Mind är också ett måste, främst för att den har varit om möjligt ännu svårare att få tag i än sin föregångare. Crimes in Mind är producerad av Beau Hill (Europe, Winger, Twisted Sister m.fl.) och har därmed ett mer polerat sound än debuten. Kanske lite väl tillrättalagt för min smak, men skivan innehåller ett antal guldkorn, bland vilka kan nämnas powerballaden "Broken Glass" (i en mer rättvis värld hade det här varit en monsterhit), "Don’t Look Back" och "The Nighmare Begins" (finns även i nyinspelad version på Steelhouse Lanes sista platta).

Om dessa två discar faller dig i smaken så bara måste du leta reda på liveplattan King Bisquit Flower Hour presents Streets. KBFH var USAs variant av P3 Live och i oktober 1983 spelade de in Streets på Entertainment City i Pittsburgh. Bandet hade precis släppt sitt första album, så vi får njuta liveversioner av samtliga låtar utom en från den skivan. När man hör Streets riva av låtarna med samma tekniska färdighet som i studion, nu bara med en lite råare livekänskla, då förstår man vilket lysande rockband den här kvartetten var. Walshs röst är i högform och Greer kompletterar honom utmärkt med bakgrundskörer och stadigt basspel. Slamer bevisar att hans gitarrspel i studion inte är resultatet av urton omtagningar. Han lyser minst lika starkt på scen. Dessutom bjuds vi på tre nya låtar som inte finns inspelade någon annanstans. Tydligen var de inte tillräckligt bra för att få komma med på uppföljaren Crimes in Mind. Konstigt, tycker jag, med tanke på att de lätt kunde slå ut de sämre låtarna på den skivan. Dessa tre skivor är naturligtvis självklara för fans av Kansas, City Boy eller Steelhouse Lane, men alla som är det minsta intresserade av bra melodiös hårdrock bör ta sig en närmare titt på Streets.

Kolla in den fantastiskt fåniga videon till "Everything is Changing" här
En ännu roligare video till "Don't Look Back" finns här

Kolla in ett liveklipp av låten "So Far Away" här

måndag 5 oktober 2009

City Boy tillbaka?

På frågan om när Eagles skulle återförenas svarade Don Henley under en intervju på åttiotalet sarkastiskt "When Hell Freezes Over". 1994 gavs sig bandet ut på turnén Hell Freezes Over. Kanske kommer City Boys återföreningsturné att heta When Monkeys fly out of my butt.

Engelska kultbandet City Boy splittrades 1982 efter 7 kritikerrosade skivor. Sedan dess har det varit tyst om dem. Den ende av bandmedlemmarna som gjort något större väsen av sig i musikbranschen är gitarristen Mike Slamer som spelat i banden Streets ,Steelhouse lane och 7th Key samt släppt en soloplatta. Intresset för City Boy har hållts vid liv via små men dedikerade fanforum på nätet. På ett sådant forum dök en explosiv nyhet upp i juni då bandets gamle keyboardist Max Thomas i en post avslöjade att det förutom planer på att ge ut bandets sista lp It's Personal på cd även försegick snack om att eventuellt återförena bandet, släppa nytt material och till och med spela live.Till råga på allt diskuterades det om att gamle producenten Mutt Lange skulle kunna vara intresserad av att producera en eventuell comeback-skiva.

Fan tro't sa Relling.
Hela tanken låter otroligt långsökt. Och en förutsättning för att bandet överhuvud taget skulle kunna återförenas med någon slags pondus är att minst fyra av medlemmarna skulle ställa upp; trummisen/sångaren Roy Ward, sångaren Lol Mason, Max Thomas och Mike Slamer. Helst även tredje sångaren Steve Broughton som hoppade av tidigare i bandets karriär.

Men man kan väl få drömma?

Följ diskussionerna på forumet här

Läs min gamla artikel om City Boy här:
City Boy

måndag 12 januari 2009

Växeln hallå! City Boy åt folket


Tips om band som glömts bort. Idag: City Boy

Engelska City Boy är ett band som, för att ha varit relativt okända, ändå har en stor skara fans i Sverige. Deras lp-skivor hittades ofta i skivbörsarnas backar och det finns till och med rykten om svenskar som äger konsert t-shirts med bandet från deras turnéer här 1978 och 1979, då de besökte städer från Östersund i norr till Lund i söder.Deras största hit ”5-7-0-5”, med sitt karaktäristiska telefonintro och sina falsettkörer känner säkert många igen. Den hördes ofta i radions P3 i slutet av sjuttiotalet.

City Boys musikstil kan beskrivas som melodiös rock med inslag av progressiva toner, hårdrock och mer vanlig pop. Utan att anstränga sig kan man höra influenser från Beatles, Queen och 10cc men City Boy var alltid tillräckligt annorlunda för att stå på egna ben.

Bandet bildades under tidigt 70-tal i Birmingham av Lol Mason (sång), Steve Broughton (sång och gitarr), Max Thomas (sång och gitarr) och Chris Dunn (bas och sång). Från början var man ett folkrockband som åkte runt bland pubarna och spelade. Men ambitionerna var större än så. Thomas bytte instrument till keyboard och man fann en trumslagare i Roger Kent och en fantastisk gitarrist i Mike Slamer. Med denna nu helelektriska uppsättning sökte man och fick skivkontrakt med Phonogram 1975. Debutalbumet City Boy släpptes året därpå. Det var också debut för superproducenten Robert John ”Mutt” Lange som kom att producera även de fyra efterföljande skivorna med bandet. "Mutt" Lange blev ju annars legendarisk genom sina produktioner av AC/DC: s Highway To Hell och Back in Black, Foreigners 4, Def Leppards Pyromania och Hysteria och sedermera megakarriär med frugan Shania Twain.

På City Boys debut kan man ana folkrocksbakgrunden och musiken är bitvis mycket progressiv. Uppföljaren Dinner At the Ritz som kom senare samma år, visar både hårdare sidor och mer sofistikerade arrangemang. Inför 1977 års Young Men Gone West hade Roger Kent försvunnit och Tony Braunagel hyrdes in som studiotrummis. Trots ständiga försök med singlar fick inte bandet någon hit och skivbolaget började knorra. Då small det till. Singeln ”Turn On To Jesus” som släpptes i bl.a. Sverige hade en smittande refräng men den provokativa titeln gick inte hem hos skivbolaget. Lol Mason skrev om texten efter att ha blivit inspirerad av ett telefonnummer och vips hade man sin första hitsingel. ”5-7-0-5” hamnade på tio i topp i England och hastade iväg uppför listorna även i andra länder. Inför inspelningarna av albumet Book Early hade man funnit en ny trummis i Roy Ward, som också visade sig vara en riktig hejare på sång, vilket gjorde att bandet nu hade tre leadsångare i Ward, Mason och Broughton.

1979 kom det ambitiösa temaalbumet The Day the Earth Caught Fire som var både hårdare och mer avancerat än sina föregångare. Plattan var ett mästerverk men den släpptes i en tid av oljekriser och punkvåger. Försäljningen uteblev. Broughton och Dunn lämnade City Boy under mindre trevliga omständigheter. De fyra återstående medlemmarna gick in i studio igen och kom ut med Heads Are Rolling. Trots att det var ett högkvalitativt album var skivbolaget totalt ointresserat. De lämnade ut de sista pengarna i kontraktet för att bandet skulle kunna spela in sitt sista album It’s Personal, men skivbolaget brydde sig inte ens om att ge ut skivan i de flesta länder vilket gjorde att Skandinavien var ett av de få områden där skivan över huvud taget gick att få tag i.1981 splittrades bandet och förutom gitarristen Mike Slamers förehavanden i band som Streets (med Kansas sångare Steve Walsh) och Steelhouse Lane och en sentida solokarriär har det varit väldigt tyst om medlemmarna ända sedan de gick skilda vägar.

Bandet skivkatalog håller hög klass och förtjänar ett bättre öde än den hittills har fått. De tre första skivorna är mest progg- och folkrocksorienterade. De efterföljande fyra innehåller mer hårdrock och fler hitlåtar. Snygga arrangemang, vacker stämsång, överjordiskt gitarrspel och humoristiska texter är igenkänningstecken för City Boy. De fyra första albumen finns utgivna på cd som två dubbelalbum. Också The Day the Earth Caught Fire och Heads Are Rolling finns numera utgivna på CD. Det finns även en samlings-cd betitlad The Anthology med låtar från samtliga skivor utom It’s Personal.

Livebootlegs med inspelningar från radio finns på fan-sidan www.cityboy.org

Rolig promovideo på "5-7-0-5" hittar du här

och en ännu coolare video på "The day the earth caught fire" ser du här

En chans för er som glömt bandet att återuppta kontakten, och för er som inte känner till dem att hitta något nytt. Mer City Boy åt folket!