Sommarrock!

Det är något speciellt med sol, hav, semester och musik. Undvik sommarplågor som "Hej hej Monica" eller "Sommaren är kort" och digga något bra istället.

Här kommer ett gäng skivor som jag med glädje använder som soundtrack i värmen.



The Feeling
Twelve Stops and Home
Det ska vara lättsmält på sommaren, och inget är mer lättsmält men samtidigt så välsmakande som engelska The Feelings debutplatta. Klockrena körer, mycket nannanaa och lalalas, snygga refränger och arrangemang som både glädjer och intresserar, det är väl ingen dålig kombo?



Josh Fix
Free at last
Jag har skrivit om Josh Fix tidigare, men måste bara tipsa alla igen att digga hans fullängdare Free at Last under semestern. Underbar mix av ELO, Supertramp, Queen, City Boy och Elton John, blandat med mer nutida pop som Melee eller Keane. All musik på den här plattan, från singeln ”Don’t Call me in the Morning”, via ”Jethro” och ”Burn it Down” till avslutande ”I Thought about it First” ger mig ett stort flin från öra till öra.



Meat Loaf
Hang Cool, Teddybear
Det här är en platta som det skulle kunna vara så lätt att tycka illa om. Meat Loaf utan sin svengali Jim Steinman har sällan utfört något att skriva hem om. På den här nya plattan medverkar stjärnor som Steve Vai och Brian May men även frågetecken som Justin Hawkins och Houseskådespelaren Hugh Laurie (VARFÖR ska han va med???). Eftersom köttfärslimpan inte kan skriva låtar själv så får han överlåta det åt proffs och då blir det töntar som Bon Jovi och Desmond Child som ställer upp. Ja, det bådar inte gott på pappret. Ändå har jag lyssnat ganska mycket på Hang Cool Teddy Bear. Producenten Rob Cavallo (Green Day och Dave Matthews) har fått till en riktigt varm och modern ljudbild och Meat Loaf är så över den topp bara han kan vara. Skitfånigt och skitkul. Inget för vegetarianer kanske och jävligt hjärndött i största allmänhet. Lite som den musikaliska motsvarigheten till tv-serien Xena, Warrior Princess, kanske?




Seabird
Til We see the Shore
Ännu ett band med unga amerikanska helyllegrabbar som snöat in på Britpopare som Coldplay och Keane men som tillför en mer solig och happy-go-lucky-stämning till musikstilen. Mer Juicy Fruit-tuggummipop än dito baserad på Marmite, alltså. Cincinnatibandets andra platta ’Til We See the Shore är förvånansvärt mogen och man får inte lust att skära sig i handlederna med en kapsyl från en burk Boddington, när man hör höjdare som ”Black and Blue” och ”Maggie Mahoney”, vilket annars är fallet ibland när man lyssnar på britpop.




Grobschnitt
Rockpommel’s Land
Visst lät tyska tramsbyxorna Grobschnitt under sjuttiotalet mycket som samtida Yes eller Genesis, men de bjöd på en befriande prestigelös humor och oseriositet som motvikt till den avancerade och högtravande progrocken. Musiken är dessutom soligt varm vilket kanske inte så ofta karaktäriserar progressiv rock genom historien. Rockpommel’s Land är en rocksaga om en liten gosse och en stor röd fågel som flyger på äventyr. Skivan är bara 4 låtar lång men enbart titelspåret på härligt långa 20 minuter är värt kostnaden för plattan. Jawohl!



The Semantics
Power bill
1993 kom denna första och enda platta med The Semantics, en grupp från Nashville med Ringo Starrs son Zak på trummor. Power bill är 35 minuter perfekt powerpop som smittar som munherpes men är bra mycket trevligare på en grillkväll. Tydligen tyckte ingen annan det, för plattan gavs bara ut i Japan och är svår att hitta idag. Mycket konstigt, om man lyssnar på pärlor som inledande ”Sticks and Stones” eller ”Future for You” kan man inte tro annat än att det skulle vara givna sommarhittar, både på radio och discos. Fast 1993 var ju Grungeorama i större delen av musikvärlden så brisig sommarpop var väl inte högsta prioritet för skivbolagen. Med Power Bill i Ipoden så blir sommaren lite varmare i alla fall, det kan jag garantera.

Gammal klassiker:


Thin Lizzy
Renegade
Lizzy var egentligen på väg nedåt både artistiskt och popularitetsmässigt när Renegade släpptes 1981. Det var en typisk mellanplatta, den andra med Snowy White på gitarr och skivan innan Thunder and Lightning där nyrekryten John Sykes injicerade lite nytt blod i den gamla ödlan innan de lade av och Phil Lynott knarkade ner sig helt. Men jag gillar ändå Renegade lite extra. För mig är den sommar och sol och gammalt Basf-band i stereon och högtalarna balanserande i öppna fönster ut mot trädgården. Här hittar man höjdare som hårda inledningslåten ”Angel of Death”, atmosfäriska titelspåret, dansanta ”Leave this Town”, livefavoriten ”Hollywood” , jazzpastischen ”Fats” och cowboyflörtisen ”Mexican Blood”. Ja, alla låtarna här är egentligen riktigt kul.