Så skrattretande kitchigt och over the top så att det vänder och blir vackert? nej jag talar inte om Las Vegas utan om AOR-giganterna Asias senaste album. Man kräks och njuter om vartannat. Låt oss jubelhulka ihop!
Jag retar mig lite på uttrycket guilty pleasures- något man skäms för att man gillar men ändå inte kan låta bli. Om man gillar något så är det väl inget att skämmas för (ja, det skulle väl vara om man var koprofag då kanske...)?
Jag står för att jag njuter av att lyssna på Asias senaste alster Omega. samtidigt kan jag inte låta bli att skratta som en hyena och skaka på huvudet åt de debila texterna och bitvis tramsiga melodierna. Det är verkligen blandade känslor, som att titta på en lavalampa. Det är asafult men ändå ganska fascinerande att följa de där bubblorna innanför glaset.
AOR-supergruppen Asia har väl aldrig kunnat anklagas för att vara subtila eller inneha rollerna som någon form av stilikoner. De bildades i början av åttiotalet ur spillrorna av symfonirocksgiganter som Yes, Emerson Lake and Palmer och King Crimson. Med debutalbumet och singeln "Heat of the Moment" regerade de på amerikansk radio något år men allt för stora egon krossade snart gruppens fortsatta styre.
Sedan några år är gubbarna återförenade. En ny studioplatta härom året gjorde ingen-inte ens fanatiska fans lyckliga men vårens nya alster Omega har gått hem i stugorna desto mer. Och man förstår när man hör skivan. Det här är oförställt fantastiskt fånig pompös rock av en stil som inte görs längre. En ohelig blandning av Abba, Andrew Loyd Webber, engelsk kyrkomusik och hård bluesrock med feta orgelmattor. Musikveteranerna lyckas på alla sätt ingjuta äkta känslor i spektaklet och sångaren/basisten John Wettons röst har mer personlighet än på många år vilket är mer än man kan säga om hans klyschiga texter. Där ryms alla floskler och oneliners som någonsin dykt upp i rockvärlden. varenda textrad är en klassisk rocklåtstitel i sig själv.Fascinerande att en veteran som spelat i allt från King Crimson, Wishbone Ash och UK till Uriah Heep och Roxy Music inte kan komma upp med mer djuplodande alster.
Skivan inleds förtjänstfullt med tunga "Finger on the Trigger" som riffar Deep Purpliskt men där slutar alla likheter. Här är körpåläggen fetare än degen till amerikansk pan pizza och keyboardtyfonerna snurrar vilt över nejden.
Efterföljande "Through My Veins" tuggar på i Albert & Herbert-lunk men lyfts av gamle sparrisen Steve Howes inspirerande gitarrspel. "Holy War" (unik låttitel, någon?) innehåller pianoklink i enlighet med alla stora Asia-hittar och leder tankarna till seglarskor och midjekorta jackor med axelpuffar. Man får smak av pizza med bernaisesås i munnen. Sedan kommer inte "Den blomstertid nu kommer", vilket man kan tro, utan "Ever Yours" en svulstig ballad i samma stil som gamla "The Smile has left Your Eyes". Det är det här som Asia gör allra bäst.
"Listen Children" följer och Ooooops, där kom den där pizzan upp. Inget får en att vakna som lite kräks i munnen. Här är refrängen i allra sliskigaste laget, till och med för att vara Asia. Och vad sägs om textraden:"What You say, Step this way, it's Ok, Ecoutéz"? Asia är liksom en pastisch på sig själva, Mer Spinal Tap än vad Spinal Tap är.
"End of the World" mullrar och skriker melodiöst som klassisk Asia, "Light the Way" är lite väl Abba för att klara miljökraven men vad spelar det för roll när vi står inför plattans absoluta höjdpunkt. I den förhoppningsvis självbiografiska "Emily" berättar John Wetton en tårdrypande historia om sin kärlek till en flicka som aldrig kan bli besvarad. Varför? Jo i slutet av texten får vi svaret, kärleksfullt formulerat sålunda:
Emily, I concede, in my gullibility
I was blind to the signs of your sexuality
Now it can't be denied, you bat for the other side
Mercy me, c'est la vie, Emily
Efter en sådan tour de force gör det ingenting att efterföljande "Still the Same" är hemskare än lakritspopcorn eller att "There Was a time" innehåller panflöjtsperversiteter. "I Believe" är svulstig radiorock i gamla skolan och albumet avslutas med "Don't Wanna Lose You", ännu en cigaretttändarballad som trimmar tårkanalerna.
Det här kan förfalla vara en sågning, men i så fall är den kärleksfull på alla vis. Den man älskar den agar man. Mina joggingturer i sommar med Omega i hörlurarna har förgyllts av skratt och gråt om vartannat när Palmer, Wetton, Howe och Downes, dessa grå eminenser rört om mitt inre. Fantastiskt fånigt. Och livet behöver mer av det; fantastiska fånerier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar