Shout! Med en twist!

Bandet med det svåruttalade namnet är tillbaka efter fyra år med ny skiva. Eller ser jag dubbelt?

Få se om ni tycker det här låter som en bra idé… Spela in en ny studioplatta med ert respekterade, om än inte världskända rockband. Släng med en bonusskiva där exakt samma elva låtar framförs igen, men den här gången sjungna av mer välrenommerade sångare som Elvis Costello, Steve Winwood, Dr John, Glenn Hughes och Dave Matthews. Hur stor var groggbrickan på det bandmötet egentligen?

Ja, Det är ett tilltag som balanserar osäkert mellan modigt och dumdristigt, men är det något band som skulle kunna komma undan med det så är det faktiskt Gov’t Mule. Warren Haynes och hans mannar har under större delen av sin karriär delat scen och skiva med ett helt rocklexikon och är polare med de flesta av sina gamla musikaliska idoler. När bandets originalbasist Allen Woody avled för tretton år sedan valde gitarristen och sångaren Warren Haynes och trummisen Matt Abts att fortsätta med bandet genom någon slags vikarieinhopp från rockvärldens samlade baslegendarer, allt från Bootsy Collins, Roger Glover, Billy Cox och John Entwistle till Flea, Les Claypool, Jason Newsted och Stefan Lessard, både på skiva och i konsert, tills man till slut landade i en mer permanent lösning med basisten Andy Hess och keyboardisten Danny Louis. Hess är sedan några år tillbaka utbytt mot svenske Jörgen Carlsson. Och här står vi nu, fyra år efter förra plattan By A Thread, med nya verket kort och gott betitlat Shout!

Jag återkommer till den där underliga bonusdiscen senare men väljer nu att koncentrera mig på själva huvudskivan. Faktum är ju att Gov’t Mule inte behöver någon som helst hjälp och push av sina mer celebra polare, de står sig alldeles utmärkt på egen hand. Jag tror inte heller att det har varit baktanken med bonusdiscen. Det är nog helt enkelt så att killarna har känt för att jamma och låta musiken sprida sin magi som den plägar göra när inspiration, glädje och duktiga musiker umgås i samma rum.

Nå låt oss då sätta oss ner i favoritfåtöljen och njuta av lite southern rock med jambandkänsla och smaker av hårdrock, reggae, soul, pop och funk och…har jag glömt något? Jo just ja, lite r’n b också.

”World Boss” inleder med träskigt groove och Hendrixvibbar. Det är inga konstigheter, man fattar att det här är Gov’t Mule med en gång. Även efterföljande ”No Reward” fortsätter på det inslagna träskfunksspåret. Framför allt Louis hammondmullrande bidrar till den allmänna luftfuktigheten.  Sedan blir det lite lugnare. ”Whisper in Your Soul” har Zeppelinska bluesövertoner och även ”Captured” svävar fram på luftigare och mer stillsamma vindar för att gå över till storartat solande från Warren. ”Sacred to Live” doftar ganja lång väg och om du tycker det låter konstigt att ett rockband med medlemmar från Allman Brothers Band spelar reggae så är det bara att gå tillbaka till Mules album Mighty High från2007 för mer av den varan.

"How Could You Stoop so Low" är uppenbarligen en hyllning till Sly and the Family Stone, medan ”Bring on the Music” faller på knä vid altaret rest åt Free.  Som fanatiskt förtjust i det gamla bandet är det kanske inte konstigt att den här låten kommit att bli min favorit på skivan. Forsaken Saviour är ännu mer jordnära och doftar av uramerikansk mylla, som the Band. Slideröret kommer fram i Done Got Wise” och When the World gets Small är störtskönt släpig, som något Traffic skulle kunna framföra. Så passande då att det är Steve Winwood som sjunger versionen på bonusdiscen. "Funny Little Tragedy" har en struttig skuttande basgång och något brittiskt över sig, trots Warrens så uramerikanska uttal och ton i gitarren.

Sammanfattningsvis är Shout! väl värd väntan. Det är en vidareutveckling av förra albumet. Skönt att höra att Gov’t Mule vägrar bli slavar under sin egen stil utan hela tiden utvecklas och vandrar vidare på sin till synes tidlösa musikaliska vandring som har uppenbara influenser av klassisk 70-talsrock utan att för den sakens skull låta bakåtsträvande.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tycker bonusdiscen är en lysande idé, men eftersom den medföljer free of charge så är det kanske inte så mycket att klaga över. Man kan ju låta bli att lyssna på den helt enkelt. Kanske kan det till och med bli så att Shout! får en längre livstid på detta sätt. När man lyssnat sig lagom mätt på originalskivan kan man blöta öronen i de nya tolkningarna och kanske finna andra nyanser. 

Skivan släpps i morgon onsdag 18 september

Ständigt denne Shirley…

Grottmannen Kevin stoppar sitt finger i alla möjliga artisters grytor. Här har vi ett litet urval av hans senaste hopkok.

Producenten Kevin ”Caveman” Shirley har tagit över rollen som den självklare rockproducenten efter gamla storheter som Martin Birch, Bruce Fairbairn, Mutt Lange och Bob Ezrin. Det är till och med så att man skulle kunna likna honom vid Rick Rubin såtillvida att Shirley söker upp artister på gränsen till genombrott, eller artister som gått i stå, för att ge dem en boost in i den nutida musikvärlden. Och han gör det utan några större åthävor. Det är ingen Phil Spectorsk ”Wall of Sound” eller Mutt Langes kemiskt renande klor-bad som artisternas musik utsätts för när Shirley är där och rattar. Snarare verkar han uppmuntra dem till engagemang och lustfyllda uttryck, och det om något är väl en duktig producents främsta uppgift?

Shirley började sin bana som musiker i eget band men gick sedermera över till produktionsjobb. Han har bland annat producerat Aerosmith, Iron Maiden, Rush, Dream Theater och Journey och har dessutom varit involverad i Led Zeppelins multisäljande DVD. De senaste åren har han varit den guidande handen bakom Joe Bonamassas framgångar och dessutom klumpat ihop honom med Glenn Hughes och de andra i supergruppen Black Country Communion. I våras producerade han Europes senaste album Bag of Bones.

Den sista tiden har Shirleys signum varit att bluesifiera rockartister eller omvänt rocka till gamla bluesherrar. Man kan tycka att denna verksamhet i längden leder till likriktighet -att vi får en hel hoper med artister och band som spelar samma typ av avslagna medelväg av bluesig trött gubbrock, men lyckligtvis har Shirley haft den goda smaken att välja artister som alla har tillräckligt egna uttryck för att kunna bibehålla sina egna stilar. Som till exempel…

Robert Cray band

Nothin’ But Love

Robert Cray slog igenom mot slutet av åttiotalet med sin moderniserade bluesrock som lånade fräschör från soul och R n’ B. Även om jag diggat Crays musik med jämna mellanrum genom åren så har han kommit att försvinna från min radar det sista decenniet. När nu Kevin Shirley tagit över vid mixerbordet tycker jag mig ana en nytändning hos Cray. På Nothin’ But Love har han inte bara slutit fred med sitt gamla klassiska kompband utan har också hittat ett giftigare bett i både sång och gitarrspel. I ”I’ll Always Remember You” backar ett storband upp så man får Sinatravibbar. Annars är musikstilen densamma som på tidigare plattor. Snygg sommarbrisig blues med inspiration av gitarrhjältar som Albert Collins och Hendrix. För att parafrasera mannen själv i ”A Memo”; I aint got Nothin’ but Love for Robert Cray, Yes I do!

Beth Hart

Bang Bang Boom Boom

Det händer att jag tänker på Alanah Myles när jag hör Beth Hart. Tyvärr. Båda damerna lider av samma syndrom, att ha en härligt rivig röst med mycket känsla i, att ha hamnat snett efter försök att leva upp till rock’n roll myten (även om Beth tagit sig ur drogträsket), och slutligen, att inte ha tillräckligt bra låtmaterial för att slå igenom på bred front.

Men det händer att jag tänker på Sam Brown också, när jag hör Beth Hart. Och Janis Joplin, Tina Turner och Billie Holliday, gubevars! Beth Harts röst ger ett benrangel ståpäls, speciellt när hon sjunger om självupplevda tuffa perioder och lägger ner själ och hjärta i texterna. Albumet Leave the Light On från 2003 är kanske det bästa exemplet på hennes tidiga stil. Förra årets coverplatta Don’t Explain som hon spelade in ihop med Joe Bonamassa (och som såklart producerades av Kevin Shirley) var en rolig bekantskap, men en artist med sådant personligt uttryck som Hart förtjänar att höras sjunga nytt fräscht eget material. Det gör hon återigen på nya Bang Bang Boom Boom som släpps i oktober. Inspirerad av arbetet med coverplattan verkar Beth ha bestämt sig för att hålla sig kvar inom blues- och soulområdet och hennes röst kommer verkligen mer till sin rätt på den här typen av material. Undantaget inledande snyftaren ”Baddest Blues” och några spår till så får vi på nya plattan stifta bekantskap med en gladare och mer harmonisk Hart än man varit van vid tidigare. musiken andas positivism och Beth sjunger till och med om lycklig kärlek! Det spretar friskt stilmässigt med allt från gospeldrypande ”Spirit of God” via countryjazzga titelspåret och tunga ”Better Man” till storbandsstruttig Billie Hollidayblues i ”Swinging My Thing Back Around” . ”The Ugliest House On the Block” låter som en Sheryl Crow-låt sjungen av Tracy Chapman. Skivan känns omedelbar och live-aktig och det får jag tro är Kevin Shirleys förtjänst. Växer gör verket för varje lyssning i alla fall.

 

John Hiatt

Mystic Pinball

Shirley producerade redan på förra plattan Dirty Jeans and Mudslime Rhymes som var en återgång till god form. På nya Mystic Pinball som släpps 25 september, fortsätter samarbetet. Har inte haft möjlighet att höra plattan än, men är den i samma klass som föregångaren har vi en ämabel höst att se fram emot. Hiatts låtar har genom åren gjort störst succé när de spelats in av andra, som Bonnie Raitt mfl. Fast han är minst lika bra, om inte bättre på att framföra sin musik på egen hand. Med sin sandblästrade röst och fantastiska låtkänsla hör Hiatt till de största singer/songwriters som USA producerat, klart i samma liga som Zevon, Browne, eller Mellencamp.

Black Country Communion

Afterglow

Shirley var spindeln i nätet som fångade Joe Bonamassa, Glenn Hughes, Derek Sherinian och Jason Bonham och lyckades få in dem i en studio tillräckligt länge för att de skulle kunna glömma sina egna egon och hitta musikalisk magi ihop. Med medlemmar från Deep Purple och Led Zeppelin(i princip) och bluesens nye fixstjärna i konstellationen är det inte konstigt att musiken andas Free, Bad Company, och ovan nämnda giganter. Sådana låtar skriver Hughes och Bonamassa i sömnen utan problem. Det spännande är hur drivna och engagerade de luttrade veteranerna blir i varandras sällskap. Kevin Shirleys input i hela projektet märks tydligt, från ledning till inriktning på musiken och i ett självklart handlag vid inspelningsbordet. På bar tre år har bandet släppt två studioalbum och en liveplatta (och DVD) och i oktober kommer nu tredje studioverket Afterglow. Det är en utgivningstakt som liknar sjuttiotalet. Om man går igång på blytunga riff och afghandoftande komp så är en ny BCC-platta är ett solklart köp utan att ens ha lyssnat innan. Fast recension kommer på dessa sidor i sinom tid.

Joe Bonamassa
Driving Towards The Daylight

Joey Bones är så vansinnigt produktiv att mitt matsmältningssystem inte hinner med att bearbeta hans senaste platta förrän nästa ligger på skivtallriken och pockar på att spisas. Det här är Kevin Shirleys och Bonamassas sjunde samarbete på sex år. Driving Towards The Daylight kom i våras och innehåller liksom de tidigare 3-4 studioalbumen en lagom blandning av nytolkningar av gamla bluesstandardnummer och ett gäng nyskrivna av Joe själv, som låter precis som de gamla. Sin vana trogen har han även med ett gäng gästmusiker, denna gång bl.a. Aerosmiths ene gitarrist Brad Whitford, trummisen Anton Fig och gitarrist Pat Thrall. Jimmy Barnes sjunger skrevet av sig på en nyversion av sin egen låt "Too Much Ain't Enough Love". Coola versioner av Howlin' Wolfs "Who's Been Talkin'" och Robert Johnsons "Stones in my Passway" blandas med rejält omtolkad Tom Waits i "New Coat of Paint" . Inledande svängiga "Dislocated Boy" är det bästa Bonamassa skrivit själv på många år. Över huvud taget är skivan ruffligare och mer orakad än vad Joe åstadkommit tidigare. Kanske har arbetet i BCC smittat av sig. Trots snygga coverversioner och profsigt spel så har jag svårt att riktigt njuta in i hjärteroten av Driving Towards the Daylight. Därtill känns den tyvärr lite för mycket som snabbmat. Live finns det mycket gott att säga om Joe. Studioplattorna känns ibland som ursäkter för att få åka ut och turnera mera. 

None more black...

Gamla Rockrävar: Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham i supergruppen Black Country Communion.




Black Country Communion
2
(Mascot)
Släpps idag 13 juni 2011

Black Country Communions andra skiva är en på alla sätt mörkare och mer seriös historia än debuten. Trots det lyser den upp sommarnatten.

Myten om den svåra "andra skivan" stämmer bara in i vissa fall, oftast då en hajpad ny artist eller ett band med en eller två plötsliga dunderhits visar sig inte kunna leva upp till förväntningarna utan bara har material och talang i sig för en enda skiva. Rockhistorien myllrar dock av exempel på band som åstadkommit starka uppföljare till hyllade debuter. Aersosmith, Black Sabbath, Cream,Led Zeppelin, Van Halen, Lynyrd Skynyrd, Kiss och Rainbow är bara några av alla legendariska rockhjältar som överträffat sina förstlingsverk rejält. Till denna celebra skara kan nu även Black Country Communion sälla sig.

Knappt ett år efter debuten är denna supergrupp tillbaka med den fantasirikt betitlade uppföljaren "2". Där debuten visade upp en spelglädje på en hastigt hophafsad samling retrorocklåtar av förvisso gott märke, kan man nu på "2" höra ett band som är mer samspelt och demokratiskt, och som tagit sig tid att hitta en egen stil. Med rockrävar som Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian bör man inte förvänta sig någon ny form av stilistiskt nytänkande eller musikaliskt uttryck, här talar vi trots allt om experter som kan sin rockhistoria, en del av dem var till och med med och skrev den. Men här finns ändå tillräckligt med jamentjohoo och attityd för att inte retrokänslan eller plagiarismen ska ta över.

Öppningspåret "The Outsider" är en startrockare i samma kaliber som Deep Purples "Burn" fast med ett riktigt Sabbath-riff. Derek Sherinian, som inte gjorde alltför stort väsen av sig på debutskivan, manglar här fram riktiga ryamattor på hammondorgeln. Låten innehåller dessutom en äkta gitarr/orgel duell enligt gammalt hederligt Purple-manér. Det tunga manglet fortsätter på skitiga "Man in the Middle" som har mer moderna tongångar och skulle kunna spelas in av Soundgarden. I "The Battle for Hadrian's Wall" är vi plötsligt inne i flygzonen för luftskepp byggda av bly. I den akustiskt uppbyggda episka balladen, som osökt leder tankarna till Zeppelin's "Gallow's Pole" eller till och med "Battle for Evermore", sjunger Joe Bonamassa ruskigt likt hädangångne Ray Gillen, som kuriöst nog hade Glenn Hughes som sin största sångarförebild.

Vi fortsätter i luftskeppsland. "Save Me" är en låt skriven av Jason Bonham och ämnad för återföreningen av Led Zeppelin som kom av sig efter OH-spelningen i London 2007. Med jimmy pages tillåtelse har han nu tagit med den till BCC. Bra tycker jag, då Zeppelin inte hade kunnat göra något av låten eftersom den så extremt tydligt rippar av "Kashmir". BCC däremot gör låten till sin egen, om än extremt zeppelininfluerad. "Smokestack Woman" är en bluesig rockare, och kanske den låt på skivan som berör mig minst. Den har en väldigt stark amerikansk feeling, nästan lite åt countryhållet. "Faithless" är lite lugnare och leder tankarna till Pearl Jam's "Jeremy". Här spelar Glenn Hughes underbar bas. Det lugna mittenpartiet fortsätter med "An Ordinary Son" som är den andra låten på skivan som sjungs av Bonamassa på lead. Om det inte vore för Sherinians svettiga hammondorgel skulle man kunna tro att det var en Bad Company-låt. "I Can See Your Spirit" är en purpurfärgad rökare som lätt skulle platsa på plattor som Stormbringer eller Come taste the Band. "Little secret" börjar bluesigt och lugnt men fläskas ut i refrängen och funkiga "Crossfire" har ett riff som inte kräver någon med våtrumsbehörighet för att det ska vara garanterat vattentätt.
När man är ute efter att göra ett helgjutet album, istället för en samling utfyllnadslåtar runt den stora hitsingeln, så är det avslutande spåret lika viktigt som öppningslåten, för att helhetsintrycket ska vara positivt. "Cold" klarar uppdraget med den äran. det är en hammondindränkt ballad som byggs upp med stråkar och avslutas majestätiskt.

Texterna på BCC2 är inga solskenshistorier direkt. Hughes påstår att han inte skrivit så mörka och grubblande ord sedan sin egen katarsis på soloskivan Addiction där han gjorde upp med sitt drogberoende. För att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap; "How much more black could it be? And the answer is none, none more black".

Trots sina mörka och allvarliga teman och ruffliga riff, skänker BCC 2 mig en känsla av upprymdhet över att det fortfarande finns artister som vet hur en slipsten ska dras när det gäller att skriva och framföra rock'n roll enligt gammalt beprövat snitt, och ändå lyckas ingjuta fräschör och egen stil i kompositionerna. Den här skivan kommer att snurra varm i sommarhettan ända fram till i augusti då vi har möjlighet att se bandet live på Cirkus i Stockholm. Rocken är inte död, den bara luktar så...

Titta på video av "Man in the Middle" här

Kolla på video av "The Outsider" här

Phenomenala phånerier

Vad har komikern och språkprofessorn Fredrik Lindström, rocklegenden Glenn Hughes och bondskurken Ernst Stavro Blofeld gemensamt? Jo, Phenomena såklart!

Rockprojektet Phenomena var ursprungligen ett hopkok av Whitesnakegitarristen Mel Galleys storebror och musiktidningen Metal Hammers grundare men kom att bli Glenn Hughes triumfartade återkomst till rockvärlden efter år i knark- och funkträsket. Projektet har fortsatt att sporadiskt ge ut skivor, dock med en ständigt utbytbar samling musiker och skiftande kvalitet. Phenomenakonceptet startade i början av åttiotalet då den brittiske producenten och låtskrivaren Tom Galley fick idén att spela in en rockopera baserad på en historia om en liten flicka med telpatiska krafter. Rocktidningen Metal Hammers grundare Wilfried Rimsberger fick nys om projektet och lät sig bli involverad. Till den löst sammanhängande historien knöts ett gäng studiomusiker mestadels tagna från Whitesnakes dåvarande lineup, dvs. Tom Galleys gitarrspelande lillebror Mel Galley, trummisen Cozy Powell, basisten Neil Murray och keyboardisten Richard Bailey. Dessutom medverkade keyboardisten Don Airey (Rainbow, MSG, Ozzy och idag Deep Purple), trummisen Ted McCenna från Sensational Alex Harvey Band och sist men inte minst som sångare Glenn Hughes, vid den här tiden mest känd från sin tid som basist i Deep Purple under åren 1974-1976. Glenn var nu, tio år senare en paria i rockvärlden, fet som en fjordlax, ständigt upptippad på partypulver, med ett rykte om sig som hopplös att samarbeta med. Bröderna Galley, som kände Glenn från deras tid tillsammans i bandet Trapeeze, valde dock att ge honom en chans, något som både Glenn och alla vi rockfans idag kan tacka dem från djupet av våra hjärtan för.

Musiken på första Phenomenaskivan som släpptes 1984 är melodiös symfonisk hårdrock av klassiskt dåtida stuk med gitarriff, orgel och synthmattor. Det är förvisso stämningsfulla men i slutändan ganska ordinära låtar framförda av riktigt duktiga musiker. Inledande ”Kiss of Fire” är i allt utom text samma låt som ”Gambler” från Whitesnakes Slide it In, kanske inte så konstigt då Mel Galley varit med och skrivit båda två. Andra låtar som sticker ut är balladen ”Phoenix Rising” och den snabbare ”Dance with the Devil” med sina fiolstråkar, en låt som användes som signaturmelodi för SVT:s och Fredrik Lindströms språkprogram Svenska Dialektmysterier. Det riktiga utropstecknet på Phenomenas debutskiva var utan tvekan Glenn Hughes. Visst hade han gjort sig känd som duktig sångare innan, men under sin tid i Deep Purple på sjuttiotalet hamnade han i skuggan av huvudsångaren David Coverdale och många retade sig på Hughes envetna strävan att få sjunga mer i den gruppen. Efter Purple hade han släppt en soloplatta i funk- och soulstil som gått alla oförmärkt förbi, samt projektet Hughes/Thrall som sågs som en återkomst till rätt musikstil men ändå inte rönte så stor uppmärksamhet. På Phenomena förbluffade Hughes alla i rockvärlden med sin ljusa och kraftfulla stämma.

Skivans koncept går i korta drag ut på att en liten flicka med långt rakt svart hår (The Grudge, någon?) och telepatiska krafter råkar ut för hemskheter. Ur rockoperans nio spår är det svårt att utröna någon sammanhängande historia, men det medföljande texthäftet med fantasifulla illustrationer förhöjde i alla fall stämningen och fick en att tro att det faktiskt fanns en uttänkt story. Tydligen fanns långt gångna planer på att ta konceptet på turné med medföljande långtradare där besökare skulle kunna gå in och beskåda målningarna i originalutförande. Det glunkades även om en långfilm och en sådan med samma namn dök också mycket riktigt upp bara något år senare, regisserad av den italienske skräckfilmsregissören Mario Argento. Det visade sig dock att denna film inte hade något alls med rockprojektet att göra, något som var svårt att tro då filmaffischen visade en liknande mörkhårig ung flicka som den på skivomslaget. I filmen medverkade Jennifer Connelly (A Beautiful Mind, the Hulk, Blood Diamond m.fl.) och den brittiske skådespelaren Donald Pleasance som spelat bondskurk mot Sean Connery i Man Lever bara Två Gånger.



Två år senare dök helt oväntat en uppföljare upp i skivbackarna. Phenomena II: Dreamrunner hade en mer varierad musikerlista, Förutom Mel Galley, Neil Murray och Cozy Powell medverkade nu även Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham och utöver Glenn Hughes ljuva stämma använde man sig den här gången av inte mindre än tre sångare i form av John Wetton (Asia), Ray Gillen (Badlands) och Max Bacon (GTR). Singeln ”Did it All for Love”, med Wetton på sång blev något av en hit i flera länder i Europa och i Sydamerika. Dreamrunner är mer strömlinjeformad än sin föregångare och låtmaterialet är mer radioanpassat. Tyvärr försvinner en del av charmen med projektet och även om Gillen, Wetton och Bacon alla var duktiga sångare så tror jag de flesta hellre hade sett Glenn Hughes sjunga på alla kompositionerna istället.

1991 var det så dags för en tredje Phenomenaplatta, Inner Visions, denna gång helt utan Hughes men med Queengitarristen Brian May och sångaren Keith Murrell från Mamas Boys som några av de nya ansiktena. Nu var inte heller Rimsberger involverad i projektet, tydligen på grund av meningskiljaktigheter med bröderna Galley. Inner Visions är ett habilt hantverk men bleknar i jämförelse med sina föregångare. Därefter blev det tyst om projektet och inget nytt hördes förrän 2006 då PsychoFantasy dök upp, under titeln ”From Tom Galley, the creator of Phenomena”- på grund av rättighetsproblem då rätten till namnet nu tydligen ägs av Wishbone Ashs förre basist Mervyn Spence. På Psychofantasy var Glenn Hughes tillbaka som sångare, dock bara på tre spår. Övriga åtta kompositioner sjöngs av Keith Murrell och fyra andra sångare varav Tony Martin (som var med i Black Sabbath på nittiotalet) är den ende någorlunda kände. Skivan är klart tyngst av Phenomena-skivorna och har sina stunder men fortsätter ändå den nedåtgående trenden från Inner Visions.

I höstas släpptes ytterligare en skiva med titeln Blind Faith.Av de tidigare musikerna återstår nu ingen, inte ens Mel Galley som tragiskt gick bort i cancer 2008. Däremot förekommer en del svenskar i projektet, bl.a gitarristerna Tommy Denander och Stefan Lindholm och Martin Kronlund samt sångaren Mikael Erlandsson. Därutöver medverkar duktiga sångare som Robin Beck, Terry Brock, Steve Overland och Chris Ousey.

Tydligen har Galley och Rimsberger grävt ned stridsyxan och satsar nu fullt ut på en riktig Phenomenaproduktion med nya idéer på film, musikal och dataspel.
För mig och många andra så kommer Phenomena dock alltid att vara synonymt med Glenn Hughes återkomst till rockvärlden.Och det är ju inte fy skam, direkt.

Hör "Still the Night" från första skivan här

Hör balladen Phoenix Rising härSe videon till "Did it All For Love" här

Se trailern till den extremt fåniga filmen Phenomena som inte har något alls med skivorna att göra här

Smutsig svartkolsrock av bästa märke

Mums fullibibblan, Black Country Communion infriar gudskelov förväntningarna.

Jag hade mina föraningar. Visst, det såg bra ut på pappret, fast det har det ju gjort förr. Rockkungligheter som gifter sig och bara lyckas skapa ännu en inavlad indolent snedtandad avkomma med ojämnt antal kromosomer som skapar besvikelse hos oss lojala undersåtar. När David Coverdale och Jimmy Page 1993 meddelade att de skulle göra skiva ihop var förhoppningarna höga. Det skulle ju kunna bli hur bra som helst, som det bästa av Zeppelin möter det bästa av Purple/Whitesnake. Det blev inte riktigt så. Ett habilt hantverk fick farbröderna ur sig, inte mer.
När nu ”the voice of rock” Glenn Hughes, bluesens nya guldgosse Joe Bonamassa, Zeppelinlegenden John Bonhams son Jason och Dream Theater’s förre klaviaturtrollkarl Derek Sherinian slagit sina påsar ihop och gjort en skiva som producerats av Kevin Shirley (Zeppelin, Aerosmith, Maiden, Rush), ja då dyker den där lille Fan på axeln upp igen. ”Visst, det ser bra ut i tanken, men i realiteten blir resultatet nog bara fyra trötta övervintrade rockare som försöker återuppleva sjuttiotalets storhetsera”.
Vad skönt att den lille Fan hade fel den här gången. Black Country Communions debutplatta är en skitig, tung säck med kol från engelska the Midlands med inslag av amerikansk träskblues. Och ni vet väl vad man kan få ut av kol? Just det, diamanter. Och den här skivan fullkomligt skiner av dyrbara ädelstenar.

Titelspåret inleder med ett mullrande basriff. Riktigt oväntat att det första man skulle höra från The Voice of Rock på den här skivan är hans fingerfärdighet och inte hans guldtonsiller. Det är en perfekt öppningslåt. Hård och kaxig och ett av de få riktigt framåtsträvande spåren på plattan. Man skulle kunna kritisera Hughes och gänget just för deras brist på progressivitet och nyskapande i musiken, men det skulle vara som att gnälla på B.B. King eller Buddy Guy för att de är för gammaldags i sitt framförande av bluesen. Den bluesrock som skapades på sjuttiotalet är för mig lika tidlös som klassisk blues. Där finns i den bästa musiken luft, ljus och mörker och känslor i mellanrummen mellan tonerna. Texterna följer också de klassiska teman från bluesens värld som vi är vana vid. Uttryck som vagabond, Bird on a Wire, soldier of fortune och lawdy Mama strösslas det rikligt med. Man kan inte anklaga Hughes och Bonamassa för att vara några rockens Tranströmmer. De är musiker som kan instruktionsboken utan och innan, vilka ord och fraser som passar allra bäst till den här musiken. Floskligt, tja visst, men så rätt för de här låtarna.

Juvelerna är som sagt många på det här albumet, från nästan poppiga ”One last Soul”, Free-doftande ”Down Again”, ”Song of Yesterday” med sina Bad Company-vibbar”och ”No Time” som hade platsat på Purples Come Taste the Band om det inte hade varit för flörten med ”Kashmir”-stråkar, via nyinspelningen av Trapeezes ”Medusa” som är bättre än originalet, till asfunkiga ”Stand” och ”Sista Jane”. Avslutande ”Too Late for the Sun” är den bästa Deep Purple-låt som Purple aldrig gjort. Måhända är det Sherinians Jon Lord-immitationer som sätter pricken över I:et, men jag är i alla fall såld. Det är en alldeles utmärkt avslutning på en riktigt härlig platta.

Det låter faktiskt som ett riktigt band. Inspelningen ska tydligen ha gått fort, fyra dagar, och det märks. Det är lite slarvigt här och var men det skänker bara än mer personlighet till verket. Och samtliga inblandade imponerar. Glenn Hughes röst kommer till sin rätt bättre än på många, många år. Och då snackar vi ändå om en man som på en av sina dåliga dagar lämnar större personlighet i stjärtavtrycket på toalettens sittring än vad alla nutida rocksångares röster levererar sammantaget. och inte nog med det, hans basspel, som han konstant underskattas eller ignoreras för, kommer här verkligen i blickfånget.
Joe Bonamassa har både känsla och teknik från de gamla gitarrhjältarna från sjuttiotalet men tillför även egen karaktär. Dessutom sjunger han riktigt bra, med en röst i sina bästa stunder påminnande om den store Paul Rodgers. Bonham gör sin fader i rockhimlen stolt med både kraftfullt och intelligent trumspel och Sherinians orgel mullrar stämningsfullt. Möjligtvis är hans insats den mest anonyma, långt från den vansinnesekvilibrism man är van vid från hans tidigare projekt.
Den enda lilla ytterligare kritiken jag skulle kunna tänkas ha mot Black Country är att skivan är aningens för lång. Med flera låtar som klockar in på minst 7 minuter (och inget fel i det, härligt att höra bandet sväva ut i långa jam) så hade man kanske kunnat spara 2-3 spår till en uppföljare. Back in the old days, när sådana här bluesrockjuveler spottades ut i parti och minut hade skivan haft max 9 spår. Det går faktiskt att få för mycket av det goda.
Men det är petitesser. Black Country Communion har levererat en vital och kaxig rockklassiker som trots sin flört med historien skänker hopp om framtiden och dessutom en angenäm värme i ljumskarna. Mums fullibibblan.

Black Country... communion heter de nu...

Det verkade för bra för att vara sant, men nu har mitt senaste favoritrockegoprojekt nummer ett faktiskt spelat in en hel skiva och chansen att vi får höra den förefaller trolig..

Jag har skrivit om det här projektet tidigare. I dessa supergruppstider var det ju bara en tidsfråga innan Glenn "Glennpa" Hughes skulle hoppa in i något nytt projekt. och efter några turer fram och tillbaka verkar det faktiskt som om Black Country Communion kommer att släppa material också.
Det glunkades snabbt om fnurror på tråden och uppblåsta egon (säkert Glenn)som riskerade att kväva det här spännande rockprojektet i sin linda men nu är en officiell hemsida up and running i alla fall. Där kan man höra några schwättiga sekunder primalrockblues, följt av det sedvanliga uppblåsta "åh-vi-är-så-goda-vänner-och-det-var-ödet-som-förde-oss-samman"-dravlet.

Det här kan bli hur bra som helst. Joe Bonamassa är en spännande bluesgitarrist med ovanligt fett rocksound. Jason Bonham har ju farsgubben att brås på, Derek Sherinian var tillochmed för galen för musiknördarna i Dream theater och Glenn Hughes må vara uppblåst och inneha rockvärldens vitaste porslinständer, men han sjunger som en nordisk åskgud upptippad på Viagra och skriver feta klassiska rocklåtar enklare än min sjuårige son öppnar en chokladkaka.
Tänk er en salig blandning av Free, Zeppelin och Purple.... Åh, det här kan bli så braaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! 21 september ska plattan finnas i skivhandeln...
I'm excited. Are You excited?

Is it a bird? Is it a plane? No, I'ts a new supergroup!

Aaarrrgghh! Detta förhatliga ord. kan något gott komma ur dessa oheliga genmanipulationer?

Förra året såg två silverhåriga supergrupper dagens ljus i Chickenfoot och Them Crooked Vultures (vad är det med supergrupper och fåglar föresten?). Nu rapporteras det om Glenn "Glemmpan" Hughes egna superkonstellation. Hans medlemmar är kanske inte riktigt lika legendariska som ovan nämnda bands men de är inte fy skamm heller. vad sägs om nya bluesundret Joe Bonnamassa på gitarr, Derek Sherinian (ex Dream Theater och Alice Coopers band) på keyboard och Jason Bonham på trummor? Ja åsså funkmeister Glenn "the voice of rock som har spelat i Deep Purple, Black Sabbath, Trapeze, Phenomena och en miljon andra konstellationer" Hughes på bas och sång då.

jag har ofta sagt att Glenn skulle behöva någon som jämnade ut hans ego lite, sade emot och tog ut det bästa av honom musikaliskt. Kanske har han fått det här? Bandet ryktas heta Black Country vilket leder tankarna till Missisippideltat och blues. kanske något åt Badlands-hållet? Jag är psyched i alla fall... Även om det är långt mellan topparna så är det sällan Hughes släpper ifrån sig något dåligt. Det skulle i så fall vara julskivan från några år tillbaka...