Robbie's back!

Det tog 13 år, men How To Become Clairvoyant visar på många sätt att det finns gott gry i den gamle the Band-ledaren.

Jag har en speciell förkärlek till Robbie Robertsons första soloplatta från 1987. Den spelades frenetiskt på en fjällresa tillsammans med en god vän, först på repeat i bilstereon från Sundsvall till Storulvån och sedan fick Robbie följa med i Walkman upp till Sylarna där han avnjöts i snöstorm,på soliga dagsutflykter på telemarkskidor i gnistrande nysnö och tillsammans med några glas Baily's på fjällstationen på kvällarna. Det var något i Robbies ödsliga jordnära folkmusik, Bonos och The Edges körer och Daniel Lanois produktion som sammansmälte extra tydligt där i de svenska fjällen. Eller så var det bara Baily'n som talade…

Uppföljaren Storyville från 1991 fick inte möjligheten att upplevas i kombination med Syltopparna och satte sig därmed inte lika självklart i min själ som debuten hade gjort, även om den förvisso innehöll många höjdarnummer som ”Night Parade”, ”Go Back To Your Woods” eller ”Shake this Town”. De följande skivorna som inspirerades av hans indianska förflutna var bitvis spännande och nydanande men satte inga spår som de två första soloplattorna hade gjort. Sådan tur då att man kunde gå tillbaka till den klassiska The Band-katalogen och njuta. I mer än 10 år har det varit tyst om Robertson, även om han arbetsmässigt varit fullt sysselsatt med att skapa filmmusik åt Scorsese men nu, som en blixt från klar himmel är Robertsons femte soloalbum här.

Det första som slår en är ljudbilden och produktionen som på alla sätt påminner om hans första soloverk. Det är mörkbrunt och ödsligt och Daniel Lanoiskt (även om han inte är inblandad den här gången), introspektivt och (dare I say) gubbigt?
Robbie har tagit hjälp av en hel del namnkunniga kompisar på skivan. I ”Fear of Falling” delar Robbie mikrofon med Eric Clapton och de akustiska gitarrerna skapar tillsammans med hammondorgeln en varm och mysig känsla som faktiskt får mig att tänka på bastun i Sylarnas fjällstation. Clapton har varit med och skrivit två andra låtar också. Steve Winwood medverkar, liksom pedal steel-virtuosen Robert Randolph och Rage Against The Machine/Audioslaves-gitarristen Tom Morello, för att bara nämna några.

Jag har alltid gillat Robertsons texter, och här får man sitt lystmäte i coola oneliners, intelligenta vändningar och intressanta ämnen. ”This is Where I Get Off” handlar om tiden i The Band och ”Axman” är en hyllning till Robbies gitarristhjältar som Hendrix och Allman.

Summa summarum, inget man slänger in i bilstereon när man vill köra fort som fan, men perfekt om man vill laga till en Gumbo i köket. Och som fyrtioplussare är det bara att hacka i sig att det är sådan här musik man faktiskt går igång på nuförtiden. Och sedan går man och lägger sig innan 22.00.