Sätt på thékannan och tänd doftljusen. Fru Blackmore lyser upp höstmörkret med lång och mysig sagostund
Candice Night
Reflections
Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.
Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.
Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.
Reflections
Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.
Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.
Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar