När jag fick se omslaget till DMBs nya skiva trodde jag först att det var fråga om en EP med överblivna alster från Groogrux-sessionerna 2009. Det är nämligen samma beigebruna färger och samma spretiga teckningstil på Away From the World som på föregångaren Big Whiskey and the Groogrux King (Dave själv står bakom båda illustrationerna). Fast där slutar likheterna.
Där Groogrux var en ösig platta med kompakt (lite väl kompakt) ljudbild och ovanligt mycket distad gitarr, sneglar uppföljaren snarare tillbaka till bandets tre första skivor. Det är inte så konstigt, med tanke på att Steve Lillywhite är tillbaka i producentstolen. Lillywhite anses av många vara en integrerad del i DMB:s tidiga sound, och lika viktig som George Martin för Beatles, Bob Ezrin för Alice Cooper eller Jack Douglas för Aerosmith.
Jag gillade Groogrux King mycket när den kom för tre år sedan. Den var uppsluppen, desperat och till viss del kanske påeldad av sorgen efter saxofonisten Leroi Moore. Tyvärr har jag en annan bild av skivan nu några år efteråt. jag har inte lyssnat på den lika mycket som de tre klassiska första skivorna. Låtmaterialet har inte fastnat alls på samma sätt. Visst, "Funny the Way It is" och "Shake Me Like a Monkey" i all ära, men resten då? Njae...
Away From the World är mycket mer lågmäld och introvert. men låtarna... Åh, de håller så mycket längre! Mest underbar är vackra och enkla "Sweet" men det finns mycket annat gott att smälta på plattan också. Inledande "Broken Things" är klassisk DMB, "Belly Belly Nice" funkar loss precis som "Shake it Like a Monkey gjorde på Groogrux. "Gaucho" är alls ingen cover på Steely Dans låt med samma namn (hur hade det låtit, månntro?), utan snarare ett argentinskt klingande mysmonster som leder tankarna till "Two Step" från Crash. Singeln "Mercy" är lite för anonym för att falla mig fläsklikt på läppen. "The Riff" börjar lugnt men ökar i både tempo och arrangemang till en riktig ösare. Sedan sviktar det lite med några svagare spår i "Belly Full" och "If Only" innan plattan avslutas i imponerande stil med "Rooftop", "Snow Outside" och "Drunken Soldiers". "Rooftop" speciellt har en härligt hängig bluesig refräng som sätter sig kvar i skallen.
Jag tror över huvud taget att Away From the World kommer att växa och stanna kvar längre än vad föregångaren gjorde. Att bandet nu återförenade med Lillywhite skulle låta precis som sina tre första skivor är det ingen risk för. Det har gått snart 20 år sedan debuten Under the Table and Dreaming och alla medlemmarna är idag halvgrånade familjefäder med mer ödmjuk och eventuellt också uppgiven syn på världen. Det är ok, de får de gärna ha så länge de låter så här bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar