Elfenbenskusten är klar!

Don Airey

Keyed Up

Klaviaturkliarmaestro Don Airey visar var Lesliekabinettet ska stå med sitt mest spelglada och inspirerande soloalbum hittills.

Det är inte helt enkelt, det här med soloplattor från musiker som mest ses som en tydlig del i ett kollektiv. Sångare och gitarrister är en sak, men när andra bandmedlemmar får för sig att göra soloutflykter, då tenderar de att värderas annorlunda. Låt mig tydliggöra genom att ta Deep Purple som exempel. När sångaren Ian Gillan vill utrycka sig själv utanför bandets trygga famn gör han det oftast genom att skapa musik som är ganska långt från den stil Purple normalt har. Och han leker runt med teman och infall i texterna. När gitarristen Steve Morse gör soloplattor är det allt som oftast självbefläckande instrumentala gitarrorgier. Basisten Roger Glover som historiskt sett alltid varit djupt inblandad i skapande av både låtar och text i Purple  passar, även han på att utrycka sig än mer personligt i sina soloverk. Trummisar kan vi väl alla enas om att de gör bäst i att hålla sig ifrån soloutflykter...

Men Don Airey då? Keyboardmästare extraordinarie, som innan han för drygt tio år sedan landade ett mer permanent gig i Purple hade tillbringat sin karriär från mitten av sjuttiotalet som vandrande legoknekt och spelat med alla från Black Sabbath och Rainbow till Gary Moore, Ozzy Osbourne och Whitesnake? Jo, Don är inte ute efter att uttrycka sig underfundigt genom texter, eller heller för den delen att glänsa genom att spela in en instrumental skiva med kaskader av keyboardekvilibristik. Istället har han som virtuos bruksmusiker ut i fingerspetsarna, så mycket musik inom sig att han helt enkelt inte kan låta bli att spela, framför allt när han, som i det här fallet, har ett gäng glada spelvänner. Bandet består av trummisen Darrin Mooney från Primal scream, Jamiroquais gitarrist Rob Harris, basisten Laurence Cottle och sångaren Carl Sentance. Låtarna är inspelade live i studio till stor del, vilket ger en äkta känsla av närvaro och samspel. Musikstilen går lätt att känna igen från Dons tidigare grupper, med de hårdare numren påminannde mycket om Rainbows Down to Earth-album. Han kostar även på sig att leka mycket med klassisk musik och jazz, bland annat i form av en ny variant av "Difficult to Cure" (Rainbows arrangemang av Beethovens nionde symfoni), som är så pigg att man inte ens saknar Ritchies Blackmores gitarr! Även Dave Brubecks gamla "Blue Rondo a La Turk" får sig ett inspirerat besök. På skivan finns även något av det sista som Gary Moore spelade in innan han dog. Man kan höra hans känsliga gitarr i klassiska Adagio. Moore och Airey spelade ofta ihop genom åren, faktiskt så tidigt som 1976 i bandet Colloseum II. Även Graham Bonnet , som var med i Rainbow samtidigt som Don, gästspelar på skivan. Keyed Up är rejält smittande. Rocklåtarna är förvisso bagatellartade men framförda med sådan lekfullhet och jävlaranamma att man bara smälter, och de klassiska styckena fullkomligt sprudlar av virtuositet. Och om man, som jag, får ilningar i brallan av hammondorgel så kan man räkna med ett riktigt party i byxorna när man lyssnar på Keyed Up.