Ny sångare, ny skiva och nytt tyngre sound. Det 25 år gamla temat till trots verkar skottarna i Pallas pånyttfödda. Hear hear, låt oss skåla i en Cragganmore .
Hur låter ett skotskt band med namn som minner om grekisk mytologi? Tja, jag garanterar att man varken hör säckpipa eller bouzouki i Pallas musik. Däremot går skottarna till historien som ett av banden som återinförde intresset för progrock i början av åttiotalet, tillsammans med andra brittiska band som Marillion, IQ , 12th Night och Pendragon. De uppmärksammades ordentligt för sin studiodebut; rockoperan The Sentinel som kom 1984. Efter uppföljaren The Wedge 1986 dröjde det hela 13 år till nästa album Beat the Drum. Senast de gav ut något studioalbum var 2005 med den ypperliga The Dreams of Men. Efter det har förhoppningarna bland fansen varit stora på att man ska kunna fortsätta i samma inspirerade stil. Därför blev chocken enorm när det mitt under pågående skivinspelning meddelades att bandets mångårige sångare Alan Reed fått kicken. Med ersättaren Paul Mackie har man nu avslutat det nya albumet som är en fortsättning på den mer än 25 gamla historien från debuten the Sentinel.
XXV som släpps idag är det klart tyngsta som Pallas åstadkommit under sin tämligen sporadiska karriär. Temat är en fantasihistoria om en nära framtid där allt har gått åt skogen och de gamla Atlantisvarelserna som en gång skapade oss kommer tillbaka från rymden för att kolla till myrfarmen. De skickar en väktare- en sentinel som ska ställa allt tillrätta.
Inledande ”Falling Down” markerar med all önskvärd tydlighet att det är ett nyfött band med vilja och attityd som vi hör. Dubbla baskaggar, rumligt riff. Nye sångaren Paul Mackie presenterar sig med den äran och låtens längd ger samtliga inblandade gott om tid att visa upp sig. Här flyger keyboardsolon och basgångar i sjufjärdedelstakt till höger och vänster. Temat och melodin från ”Atlantis” från The Sentinel dyker upp här igen för att visa att det är frågan om en fortsättning. Det är en imponerande inledning på skivan och det sätter ribban högt.
Fortsättningen är inte sämre. ”Crash and Burn” har lite Deep Purple-feeling (kan det bero på Hammondorgeln?) och rasslar på med coolt groove medan ”Something in the Deep” är en stämningsfylld ballad med marina förtecken. Efterföljande ”Monster” är skivans singel, om man nu kan prata om något sådant som singlar in this day and age. Det är en väl sammanhållen rockare med snygg refräng. Mer kommersiella än så här kommer vi nog aldrig att höra Pallas. ”The Alien Messiah” har östliga vibbar och själv drar jag paralleller till Rainbows ”Stargazer” när jag hör den. ”Sacrifice” påminner mer om Blue Öster Cult i sina bästa dagar. Hårt, intelligent och poppigt på samma gång. Balladen ”Violet Sky” lyckas med jazzigt piano undvika gamla upptrampade powerballad-stigar och istället imponera med känslosamt spel och vacker sång. I finalen ”XXV part 2- The Unmakers Awake” når vi det slutliga Harmageddon med eld och svavel. Bandet har faktiskt lyckats få ihop musik och texttema till något som verkligen fungerar. Taktbytena är kanske inte så många som man brukar förvänta sig i progmusik av den här modigangen men visst är det proggressivt på alla sätt. Synthmattor tillför även en svag doft av grekisk tragedi då de påminner om antika teaterkörer. XXV imponerar och visar ett spelglatt band som inte alls är uträknat. Det finns egentligen bara två små smolkar i glädjebägaren. Det ena är den bitvis infantila grafiska layouten på skivomslag och texthäfte som istället för att vara mäktig och stämningshöjande snarare leder tankarna till något gratisrollspel på Facebook. Sedan saknar jag förre sångaren Alan Reed, hur duktig än nye Paul må vara. Pallas nya slår inte föregångaren The Dreams of Men i kvalitet men är ändå ett mycket hälsosamt livstecken och en skiva som kommer diggas ofta under vårvintern. En bra musikstart på det nya året. Slàinte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar