Harry Potter spelar Zappa-covers och blandar funk och punk till sprudlande häxbrygd med popattityd. Knäpp upp tvångströjan och ställ om klockan till sommartid, Släpp fångarna loss, det är vår, här kommer Star Clock!
Look What I Did heter ett enerverande hardcore/metal/skatepunk/progrock/pop-band från Nashville som jag får reumatism i örongångarna av. Kanske är det så att deras basist Chris Bradley också ibland blir lite trött i lurarna av bandets förvisso tekniskt imponerande men ändock bedövande mangel, för när han i början av 2000-talet släppte ett soloprojekt betitlat Star Clock lät det inte i närheten av hans huvudbands skränande. Musiken på Star Clock är istället en magisk häxbrygd av oemotståndlig powerpop med smak av allt från Frank Zappa, Red Hot Chili Peppers och Mother’s Finest till Beatles och Green Day. Det spretar åt alla håll men trots det finns en sammanhängande känsla som gör plattan helgjuten.
På skivomslaget poserar en Harry Potter-liknande yngling med blå män i bakgrunden. Om ynglingen är ett porträtt av Chris framgår inte. Det är över huvud taget mycket mystik som omgärdar projektet Star Clock, men vad spelar det för roll när musiken är så upplyftande och självklar?
Inledande ”Josephina’s Radio” är Chili Peppers-skramlig men avviker från Californiafunken med mer poppiga körer och inslag av xylofon och små instrumentala räkor som snarare leder tankarna till 70-talsrock. I ”Glasses” bjuds vi på britpop med snygga Beatleskörer och kaxig text. ”Girlfriend” klafsar ut i Funkträsk med en akustisk gitarr på ryggen och No Doubt i IPoden. Försök sitta still till den här låten, Stephen Hawkins! ”Me and Mrs Johnson” har roliga tvillinggitarrer a’ la Thin Lizzy i refrängen och fortsätter det soliga gunget från de tidigare låtarna och det rullar på i samma glada känsla på ”K’mawn” och ”Yo Pussucat” med mer funkrock i värsta Mother’s Finest-stil. ”I Know I Can Love UI/Whoopdang” låter som en märklig mix av Alice in Chains och Level 42 och ”Crashing on Venus” byter stil flera gånger under låtens gång men har en refräng som skulle kunna funka på en tidig Green Day-skiva. ”Wake Me” är det närmaste man kommer en ballad på skivan, ”Potion” är Beatles med fett metalriff. ”Black Page #1 1/2 ” är en cover/tolkning av Zappas instrumentala klassiker och här hör man verkligen vilken husgud Zappa varit för Bradley. ”Chetchoaess” är rent manisk hiphop/punk/hardcore och kanske den låt på skivan som mest påminner om musiken Bradleys huvudband spelar. Avslutande ”Josephina’s Rebroadcast” ärr ett tribal-liknande ljudcollage som verkar ha kommit med enbart för att slå fast att här har vi en kille som gör precis vad han vill eftersom det är hans egen skiva.Punkt slut.
På Star Clock har Chris Bradley skrivit, producerat, mixat och spelat det mesta, med lite hjälp här och var av kompisar. Något annat än skivor med Look What I Did verkar han inte ha släppt efter det här, vilket är väldigt synd. Det här är toner som sätter sprätt på vårkänslorna inne i kroppen och får en att lira luftbas som en galning. Slappin’ da bass, man!
Lyssna på "Glasses" här
Tyvärr finns skivan varken på Spotify eller Itunes, men kanske kan man få tag i den begagnad via Amazon eller liknande? Om ni gör det, passa då på att köpa två ex, för risken är att skivan blir utsliten snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar