None more black...

Gamla Rockrävar: Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham i supergruppen Black Country Communion.




Black Country Communion
2
(Mascot)
Släpps idag 13 juni 2011

Black Country Communions andra skiva är en på alla sätt mörkare och mer seriös historia än debuten. Trots det lyser den upp sommarnatten.

Myten om den svåra "andra skivan" stämmer bara in i vissa fall, oftast då en hajpad ny artist eller ett band med en eller två plötsliga dunderhits visar sig inte kunna leva upp till förväntningarna utan bara har material och talang i sig för en enda skiva. Rockhistorien myllrar dock av exempel på band som åstadkommit starka uppföljare till hyllade debuter. Aersosmith, Black Sabbath, Cream,Led Zeppelin, Van Halen, Lynyrd Skynyrd, Kiss och Rainbow är bara några av alla legendariska rockhjältar som överträffat sina förstlingsverk rejält. Till denna celebra skara kan nu även Black Country Communion sälla sig.

Knappt ett år efter debuten är denna supergrupp tillbaka med den fantasirikt betitlade uppföljaren "2". Där debuten visade upp en spelglädje på en hastigt hophafsad samling retrorocklåtar av förvisso gott märke, kan man nu på "2" höra ett band som är mer samspelt och demokratiskt, och som tagit sig tid att hitta en egen stil. Med rockrävar som Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian bör man inte förvänta sig någon ny form av stilistiskt nytänkande eller musikaliskt uttryck, här talar vi trots allt om experter som kan sin rockhistoria, en del av dem var till och med med och skrev den. Men här finns ändå tillräckligt med jamentjohoo och attityd för att inte retrokänslan eller plagiarismen ska ta över.

Öppningspåret "The Outsider" är en startrockare i samma kaliber som Deep Purples "Burn" fast med ett riktigt Sabbath-riff. Derek Sherinian, som inte gjorde alltför stort väsen av sig på debutskivan, manglar här fram riktiga ryamattor på hammondorgeln. Låten innehåller dessutom en äkta gitarr/orgel duell enligt gammalt hederligt Purple-manér. Det tunga manglet fortsätter på skitiga "Man in the Middle" som har mer moderna tongångar och skulle kunna spelas in av Soundgarden. I "The Battle for Hadrian's Wall" är vi plötsligt inne i flygzonen för luftskepp byggda av bly. I den akustiskt uppbyggda episka balladen, som osökt leder tankarna till Zeppelin's "Gallow's Pole" eller till och med "Battle for Evermore", sjunger Joe Bonamassa ruskigt likt hädangångne Ray Gillen, som kuriöst nog hade Glenn Hughes som sin största sångarförebild.

Vi fortsätter i luftskeppsland. "Save Me" är en låt skriven av Jason Bonham och ämnad för återföreningen av Led Zeppelin som kom av sig efter OH-spelningen i London 2007. Med jimmy pages tillåtelse har han nu tagit med den till BCC. Bra tycker jag, då Zeppelin inte hade kunnat göra något av låten eftersom den så extremt tydligt rippar av "Kashmir". BCC däremot gör låten till sin egen, om än extremt zeppelininfluerad. "Smokestack Woman" är en bluesig rockare, och kanske den låt på skivan som berör mig minst. Den har en väldigt stark amerikansk feeling, nästan lite åt countryhållet. "Faithless" är lite lugnare och leder tankarna till Pearl Jam's "Jeremy". Här spelar Glenn Hughes underbar bas. Det lugna mittenpartiet fortsätter med "An Ordinary Son" som är den andra låten på skivan som sjungs av Bonamassa på lead. Om det inte vore för Sherinians svettiga hammondorgel skulle man kunna tro att det var en Bad Company-låt. "I Can See Your Spirit" är en purpurfärgad rökare som lätt skulle platsa på plattor som Stormbringer eller Come taste the Band. "Little secret" börjar bluesigt och lugnt men fläskas ut i refrängen och funkiga "Crossfire" har ett riff som inte kräver någon med våtrumsbehörighet för att det ska vara garanterat vattentätt.
När man är ute efter att göra ett helgjutet album, istället för en samling utfyllnadslåtar runt den stora hitsingeln, så är det avslutande spåret lika viktigt som öppningslåten, för att helhetsintrycket ska vara positivt. "Cold" klarar uppdraget med den äran. det är en hammondindränkt ballad som byggs upp med stråkar och avslutas majestätiskt.

Texterna på BCC2 är inga solskenshistorier direkt. Hughes påstår att han inte skrivit så mörka och grubblande ord sedan sin egen katarsis på soloskivan Addiction där han gjorde upp med sitt drogberoende. För att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap; "How much more black could it be? And the answer is none, none more black".

Trots sina mörka och allvarliga teman och ruffliga riff, skänker BCC 2 mig en känsla av upprymdhet över att det fortfarande finns artister som vet hur en slipsten ska dras när det gäller att skriva och framföra rock'n roll enligt gammalt beprövat snitt, och ändå lyckas ingjuta fräschör och egen stil i kompositionerna. Den här skivan kommer att snurra varm i sommarhettan ända fram till i augusti då vi har möjlighet att se bandet live på Cirkus i Stockholm. Rocken är inte död, den bara luktar så...

Titta på video av "Man in the Middle" här

Kolla på video av "The Outsider" här

Smutsig svartkolsrock av bästa märke

Mums fullibibblan, Black Country Communion infriar gudskelov förväntningarna.

Jag hade mina föraningar. Visst, det såg bra ut på pappret, fast det har det ju gjort förr. Rockkungligheter som gifter sig och bara lyckas skapa ännu en inavlad indolent snedtandad avkomma med ojämnt antal kromosomer som skapar besvikelse hos oss lojala undersåtar. När David Coverdale och Jimmy Page 1993 meddelade att de skulle göra skiva ihop var förhoppningarna höga. Det skulle ju kunna bli hur bra som helst, som det bästa av Zeppelin möter det bästa av Purple/Whitesnake. Det blev inte riktigt så. Ett habilt hantverk fick farbröderna ur sig, inte mer.
När nu ”the voice of rock” Glenn Hughes, bluesens nya guldgosse Joe Bonamassa, Zeppelinlegenden John Bonhams son Jason och Dream Theater’s förre klaviaturtrollkarl Derek Sherinian slagit sina påsar ihop och gjort en skiva som producerats av Kevin Shirley (Zeppelin, Aerosmith, Maiden, Rush), ja då dyker den där lille Fan på axeln upp igen. ”Visst, det ser bra ut i tanken, men i realiteten blir resultatet nog bara fyra trötta övervintrade rockare som försöker återuppleva sjuttiotalets storhetsera”.
Vad skönt att den lille Fan hade fel den här gången. Black Country Communions debutplatta är en skitig, tung säck med kol från engelska the Midlands med inslag av amerikansk träskblues. Och ni vet väl vad man kan få ut av kol? Just det, diamanter. Och den här skivan fullkomligt skiner av dyrbara ädelstenar.

Titelspåret inleder med ett mullrande basriff. Riktigt oväntat att det första man skulle höra från The Voice of Rock på den här skivan är hans fingerfärdighet och inte hans guldtonsiller. Det är en perfekt öppningslåt. Hård och kaxig och ett av de få riktigt framåtsträvande spåren på plattan. Man skulle kunna kritisera Hughes och gänget just för deras brist på progressivitet och nyskapande i musiken, men det skulle vara som att gnälla på B.B. King eller Buddy Guy för att de är för gammaldags i sitt framförande av bluesen. Den bluesrock som skapades på sjuttiotalet är för mig lika tidlös som klassisk blues. Där finns i den bästa musiken luft, ljus och mörker och känslor i mellanrummen mellan tonerna. Texterna följer också de klassiska teman från bluesens värld som vi är vana vid. Uttryck som vagabond, Bird on a Wire, soldier of fortune och lawdy Mama strösslas det rikligt med. Man kan inte anklaga Hughes och Bonamassa för att vara några rockens Tranströmmer. De är musiker som kan instruktionsboken utan och innan, vilka ord och fraser som passar allra bäst till den här musiken. Floskligt, tja visst, men så rätt för de här låtarna.

Juvelerna är som sagt många på det här albumet, från nästan poppiga ”One last Soul”, Free-doftande ”Down Again”, ”Song of Yesterday” med sina Bad Company-vibbar”och ”No Time” som hade platsat på Purples Come Taste the Band om det inte hade varit för flörten med ”Kashmir”-stråkar, via nyinspelningen av Trapeezes ”Medusa” som är bättre än originalet, till asfunkiga ”Stand” och ”Sista Jane”. Avslutande ”Too Late for the Sun” är den bästa Deep Purple-låt som Purple aldrig gjort. Måhända är det Sherinians Jon Lord-immitationer som sätter pricken över I:et, men jag är i alla fall såld. Det är en alldeles utmärkt avslutning på en riktigt härlig platta.

Det låter faktiskt som ett riktigt band. Inspelningen ska tydligen ha gått fort, fyra dagar, och det märks. Det är lite slarvigt här och var men det skänker bara än mer personlighet till verket. Och samtliga inblandade imponerar. Glenn Hughes röst kommer till sin rätt bättre än på många, många år. Och då snackar vi ändå om en man som på en av sina dåliga dagar lämnar större personlighet i stjärtavtrycket på toalettens sittring än vad alla nutida rocksångares röster levererar sammantaget. och inte nog med det, hans basspel, som han konstant underskattas eller ignoreras för, kommer här verkligen i blickfånget.
Joe Bonamassa har både känsla och teknik från de gamla gitarrhjältarna från sjuttiotalet men tillför även egen karaktär. Dessutom sjunger han riktigt bra, med en röst i sina bästa stunder påminnande om den store Paul Rodgers. Bonham gör sin fader i rockhimlen stolt med både kraftfullt och intelligent trumspel och Sherinians orgel mullrar stämningsfullt. Möjligtvis är hans insats den mest anonyma, långt från den vansinnesekvilibrism man är van vid från hans tidigare projekt.
Den enda lilla ytterligare kritiken jag skulle kunna tänkas ha mot Black Country är att skivan är aningens för lång. Med flera låtar som klockar in på minst 7 minuter (och inget fel i det, härligt att höra bandet sväva ut i långa jam) så hade man kanske kunnat spara 2-3 spår till en uppföljare. Back in the old days, när sådana här bluesrockjuveler spottades ut i parti och minut hade skivan haft max 9 spår. Det går faktiskt att få för mycket av det goda.
Men det är petitesser. Black Country Communion har levererat en vital och kaxig rockklassiker som trots sin flört med historien skänker hopp om framtiden och dessutom en angenäm värme i ljumskarna. Mums fullibibblan.

Black Country... communion heter de nu...

Det verkade för bra för att vara sant, men nu har mitt senaste favoritrockegoprojekt nummer ett faktiskt spelat in en hel skiva och chansen att vi får höra den förefaller trolig..

Jag har skrivit om det här projektet tidigare. I dessa supergruppstider var det ju bara en tidsfråga innan Glenn "Glennpa" Hughes skulle hoppa in i något nytt projekt. och efter några turer fram och tillbaka verkar det faktiskt som om Black Country Communion kommer att släppa material också.
Det glunkades snabbt om fnurror på tråden och uppblåsta egon (säkert Glenn)som riskerade att kväva det här spännande rockprojektet i sin linda men nu är en officiell hemsida up and running i alla fall. Där kan man höra några schwättiga sekunder primalrockblues, följt av det sedvanliga uppblåsta "åh-vi-är-så-goda-vänner-och-det-var-ödet-som-förde-oss-samman"-dravlet.

Det här kan bli hur bra som helst. Joe Bonamassa är en spännande bluesgitarrist med ovanligt fett rocksound. Jason Bonham har ju farsgubben att brås på, Derek Sherinian var tillochmed för galen för musiknördarna i Dream theater och Glenn Hughes må vara uppblåst och inneha rockvärldens vitaste porslinständer, men han sjunger som en nordisk åskgud upptippad på Viagra och skriver feta klassiska rocklåtar enklare än min sjuårige son öppnar en chokladkaka.
Tänk er en salig blandning av Free, Zeppelin och Purple.... Åh, det här kan bli så braaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! 21 september ska plattan finnas i skivhandeln...
I'm excited. Are You excited?

Bonamassa is back!

Bluesgitarristen Joe Bonamassa är högaktuell på många fronter. I mars släpper han ny studioplatta, han är medlem i nya supergruppen Black Country och i maj kommer han till Sverige för spelning på Cirkus i Stockholm.

Bonamassa har på kort tid snott åt sig epitetet gitarrhjälte. Trots sin blygsamma ålder på 32 basst har han hunnit med nio studioalbum och firar 20 år som artist. Men det är som sagt de senaste åren som stora allmänheten fått upp ögonen för killen och börjat jämföra honom med legender som Clapton, Beck och Page.

Nya supergruppen Black Country med Bonamassa, Glenn Hughes, Jason Bonham och Derek Sherinian jobbar på material och hoppas släppa platta i slutet på året. Redan i mars släpper dock Bonamassa egna soloskiva Black Rock. Och 19 maj lirar han på Cirkus. Sweeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet!

Is it a bird? Is it a plane? No, I'ts a new supergroup!

Aaarrrgghh! Detta förhatliga ord. kan något gott komma ur dessa oheliga genmanipulationer?

Förra året såg två silverhåriga supergrupper dagens ljus i Chickenfoot och Them Crooked Vultures (vad är det med supergrupper och fåglar föresten?). Nu rapporteras det om Glenn "Glemmpan" Hughes egna superkonstellation. Hans medlemmar är kanske inte riktigt lika legendariska som ovan nämnda bands men de är inte fy skamm heller. vad sägs om nya bluesundret Joe Bonnamassa på gitarr, Derek Sherinian (ex Dream Theater och Alice Coopers band) på keyboard och Jason Bonham på trummor? Ja åsså funkmeister Glenn "the voice of rock som har spelat i Deep Purple, Black Sabbath, Trapeze, Phenomena och en miljon andra konstellationer" Hughes på bas och sång då.

jag har ofta sagt att Glenn skulle behöva någon som jämnade ut hans ego lite, sade emot och tog ut det bästa av honom musikaliskt. Kanske har han fått det här? Bandet ryktas heta Black Country vilket leder tankarna till Missisippideltat och blues. kanske något åt Badlands-hållet? Jag är psyched i alla fall... Även om det är långt mellan topparna så är det sällan Hughes släpper ifrån sig något dåligt. Det skulle i så fall vara julskivan från några år tillbaka...