Som koncentrerad ljusterapi för öronen är musiken som släpps nu under den mörka höstperioden. Själasörjare som Kate Bush, Francis Dunnery och Alice Cooper är några av dem som skänker frid i hjärtat och svampgrytorna.
Om man inte är mykolog kan hösten göra en mycke låg. Efter mitten på oktober får man gärna lust att likt björnarna krypa i ide och slippa det där jobbiga regnet som kommer in från sidan och skvätter upp i näsan. Då är det skönt att så många artister tar sitt ansvar och släpper ny musik att njuta i slutet av året. Här är några som jag själv ser fram emot extra mycket.
Kate Bush
Vad är det för likhet mellan min ketchupflaska i kylskåpet och Kate Bush? Jo, för att vara 53 år är de båda förvånansvärt fräscha och söta, ingen av dem har varit på turné sedan sent sjuttiotal och om man slår dem där bak så kommer först ingenting, sedan ingenting och sedan allt på en gång.
Det är 6 år sedan Kate Bush släppte ny skiva (och innan det var det ett ännu längre uppehåll) och så plötsligt i år kommer det hela två skivor! I våras släppte hon Director’s Cut- en samling nyinspelningar av låtar från de gamla plattorna Red Shoes och Sensual World, Och nu i november anländer albumet
50 words for snow med helt nyskriven musik. Albumtiteln verkar inspirerad av boken Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg.
Plattan som har en speltid på en dryg timme består av endast sju spår, riktiga symfonier med andra ord. Och som strössel på mjukglassen så medverkar skådisen Stephen Fry på skivan också! Kan det bli bättre? 21 november får vi se.
Francis Dunnery
Blonde helikoptern Francis Dunnery släpper också nytt under hösten. Även i hans fall var förra skivan gammal skåpmat, det vill säga nyinspelningar av tidigare utgivna It Bites-låtar. Det färska verket heter Made in Space och titelspåret som har hörts live har mötts med blandad respons av fansen enligt diskussionsforum på nätet. Den nya musikriktningen skall tydligen vara åt R n' B-hållet och gitarrspelet ska vara rejält nertonat. Vad det betyder vet jag inte, men oroar mig en aning. Dock har Dunnery haft en förmåga att alltid överraska och glädja mig, oavsett vilken musikalisk stig han väljer att vandra, så det är väl bara att packa sin ränsel och hänga på. Kollikock, kollikock!
Steven Wilson
Mannen bakom Porcupine Tree och Blackfield är produktiv som få. Det var inte lände sedan han släppte sin första egna soloplatta Insurgentes och här kommer nu tvåan; ett dubbelalbum betitlat Grace for Drowning. Tydligen ska musiken vara mer inspirerad av King Crimson än av Pink Floyd den här gången. Skivan släpps 26 september.
Van Halen
Det här är något jag ser fram emot med lika delar bitterljuv bävan och bångebefrämjande besatthet. Vi snackar nytt studioalbum från mäktiga Van Halen- med Diamond Dave Lee Roth bakom micken! Första skivan med helt nytt material på 13 år! Och den första med Lee Roth sedan 1984! Verket som är producerat av Ross Hogarth ska tydligen vara färdigmixat och mastras as we speak. På David Lee Roths officiella hemsida kan man läsa den blinkande texten ”Get Ready”; ett förebud om vad som komma skall. Kanske får vi se en release av skivan på den här sidan året, bandet är i alla fall inbokat på Australienturné i början av 2012. Alter Bridges gitarrist Mark Tremonti som påstår sig ha hört låtarna live i studio (utan sångpålägg) har i en intervju uttalat sig och sagt att musiken låter som tidiga Van Halen.
Min bävan ligger i att det gått sådan lång tid att VH:s musik kanske tappat både sprutet och kolsyran. Mycket av charmen med bandets tidiga skivor(förutom Eddies överjordiska och nyskapande gitarrspel och Lee Roths scenpersonlighet) var den frustande testosteronstinna ungdomligheten de uppvisade. Det var kalifornisk sol, bira, bärs och rockiga brudar. Slarvigt intelligent musik med fånigt flinande sångrader framfrustade av en ADHD-snubbe med konstant knullrufs. En smittande backanal med hejbabberibba utan motstycke. När Lee Roth försvann och Sammy Hagar kom in som ny sångare i mitten på 80-talet blev musiken mer tillrättalagd och snygg (vattenkammad?), och kanske till och med mer lättlyssnad- men därmed också mer tråkig. Kan det återförenade radarparet Eddie och Dave skapa samma sprittande glädje som förr utan att riskera att bryta lårbenshalsen? Om bandet ska komma undan med hedern i behåll behövs att den nyskrivna musiken är tillräckligt vuxen för att tas på allvar och inte framstå som gubbsjuk. Samtidigt får det inte bli rullatorrock av det hela heller. Har Van Halen en möjlighet att visa sig lika stora som förr eller blir detta en nostalgikick för törstiga medelålders fans? Frågor, frågor.
Kansasbasisten Billy Greers soloprojekt Seventh Key har varit på G med en tredje studioplatta i ett antal år nu. När jag träffade Billy snabbt backstage på Sweden Rock Festival i somras berättade han att merparten av låtarna var färdigskrivna och bitvis inspelade men en av anledningarna till att det tog så lång tid att få musiken klar var att gitarristen och producenten Mike Slamer gått i Mutt Lange-skolan och var extremt petig vad gäller inspelning och produktion. Men Greer lovade i alla fall med viss osäker darr på stämman att han skulle försöka få ut plattan på den här sidan året.Om man inte är mykolog kan hösten göra en mycke låg. Efter mitten på oktober får man gärna lust att likt björnarna krypa i ide och slippa det där jobbiga regnet som kommer in från sidan och skvätter upp i näsan. Då är det skönt att så många artister tar sitt ansvar och släpper ny musik att njuta i slutet av året. Här är några som jag själv ser fram emot extra mycket.
Kate Bush
Vad är det för likhet mellan min ketchupflaska i kylskåpet och Kate Bush? Jo, för att vara 53 år är de båda förvånansvärt fräscha och söta, ingen av dem har varit på turné sedan sent sjuttiotal och om man slår dem där bak så kommer först ingenting, sedan ingenting och sedan allt på en gång.
Det är 6 år sedan Kate Bush släppte ny skiva (och innan det var det ett ännu längre uppehåll) och så plötsligt i år kommer det hela två skivor! I våras släppte hon Director’s Cut- en samling nyinspelningar av låtar från de gamla plattorna Red Shoes och Sensual World, Och nu i november anländer albumet
50 words for snow med helt nyskriven musik. Albumtiteln verkar inspirerad av boken Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg.
Plattan som har en speltid på en dryg timme består av endast sju spår, riktiga symfonier med andra ord. Och som strössel på mjukglassen så medverkar skådisen Stephen Fry på skivan också! Kan det bli bättre? 21 november får vi se.
Francis Dunnery
Blonde helikoptern Francis Dunnery släpper också nytt under hösten. Även i hans fall var förra skivan gammal skåpmat, det vill säga nyinspelningar av tidigare utgivna It Bites-låtar. Det färska verket heter Made in Space och titelspåret som har hörts live har mötts med blandad respons av fansen enligt diskussionsforum på nätet. Den nya musikriktningen skall tydligen vara åt R n' B-hållet och gitarrspelet ska vara rejält nertonat. Vad det betyder vet jag inte, men oroar mig en aning. Dock har Dunnery haft en förmåga att alltid överraska och glädja mig, oavsett vilken musikalisk stig han väljer att vandra, så det är väl bara att packa sin ränsel och hänga på. Kollikock, kollikock!
Steven Wilson
Mannen bakom Porcupine Tree och Blackfield är produktiv som få. Det var inte lände sedan han släppte sin första egna soloplatta Insurgentes och här kommer nu tvåan; ett dubbelalbum betitlat Grace for Drowning. Tydligen ska musiken vara mer inspirerad av King Crimson än av Pink Floyd den här gången. Skivan släpps 26 september.
 |
| Diamond Dave och Eddie under USA turnén 2008 |
Det här är något jag ser fram emot med lika delar bitterljuv bävan och bångebefrämjande besatthet. Vi snackar nytt studioalbum från mäktiga Van Halen- med Diamond Dave Lee Roth bakom micken! Första skivan med helt nytt material på 13 år! Och den första med Lee Roth sedan 1984! Verket som är producerat av Ross Hogarth ska tydligen vara färdigmixat och mastras as we speak. På David Lee Roths officiella hemsida kan man läsa den blinkande texten ”Get Ready”; ett förebud om vad som komma skall. Kanske får vi se en release av skivan på den här sidan året, bandet är i alla fall inbokat på Australienturné i början av 2012. Alter Bridges gitarrist Mark Tremonti som påstår sig ha hört låtarna live i studio (utan sångpålägg) har i en intervju uttalat sig och sagt att musiken låter som tidiga Van Halen.
Min bävan ligger i att det gått sådan lång tid att VH:s musik kanske tappat både sprutet och kolsyran. Mycket av charmen med bandets tidiga skivor(förutom Eddies överjordiska och nyskapande gitarrspel och Lee Roths scenpersonlighet) var den frustande testosteronstinna ungdomligheten de uppvisade. Det var kalifornisk sol, bira, bärs och rockiga brudar. Slarvigt intelligent musik med fånigt flinande sångrader framfrustade av en ADHD-snubbe med konstant knullrufs. En smittande backanal med hejbabberibba utan motstycke. När Lee Roth försvann och Sammy Hagar kom in som ny sångare i mitten på 80-talet blev musiken mer tillrättalagd och snygg (vattenkammad?), och kanske till och med mer lättlyssnad- men därmed också mer tråkig. Kan det återförenade radarparet Eddie och Dave skapa samma sprittande glädje som förr utan att riskera att bryta lårbenshalsen? Om bandet ska komma undan med hedern i behåll behövs att den nyskrivna musiken är tillräckligt vuxen för att tas på allvar och inte framstå som gubbsjuk. Samtidigt får det inte bli rullatorrock av det hela heller. Har Van Halen en möjlighet att visa sig lika stora som förr eller blir detta en nostalgikick för törstiga medelålders fans? Frågor, frågor.
 |
| Foto: Jesper Almén |
Seventh Key
Redan släppta plattor:
Richard Page Solo Acoustic
En dvd och cd med en avskalad och intim livekonsert tillsammans med Mr Mister-sångaren Richard Page. Vi bjuds på hits från Pages hela karriär, allt från pärlan "Midnight Angel" från Pages-tiden, via åttiotalets Mr Misterperiod med "Kyrie" och "Broken Wings" till hitlåtsskriveri för Madonna (I'll Remember") och hans egna soloskivor, framför allt senaste Peculiar Life. Det enda man saknar är något från utmärkta Third Matinee. Page sitter ensam på scenen och trakterar akustisk gitarr eller piano för att kompa sin ljuva stämma. Mellan låtarna får vi små anekdoter om hur musiken kom till eller vad texten handlar om (I alla fall på Dvd:n). Ljuvligt värmande i höstrusket! En kopp thé på det här så...
Red Hot Chili Peppers I'm With You
Visst var pepperspojkarna roligare i början när de hade snopparna i tubsockor och funkade frenetiskt. Men de har lyckats växa upp och samtidigt behålla en galenskap och angelägenhet samtidigt som musiken mognar och blir intressantare att lyssna på och inte bara digga sig svettig till.
Alice Cooper Welcome 2 My Nightmare
Uppföljare som faktiskt håller. Helt over the top såsom Alice ska vara. Riktigt kul! Jag återkommer med utförligare recension vid senare tillfälle.
Lenny Kravitz Black and white America
Bitvis gäspig. Kravitz har alltid stulit som en korp ur rockhistorien men lyckats tillföra egen personlighet. Den verkar bli mindre för varje år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar