Beth Hart/ Joe Bonamassa
Don’t Explain
Beth Hart är en LA-brutta med kraftfull hes rockröst som leder tankarna till Janis Joplin. Tyvärr har Hart även kopierat Joplins destruktiva livsstil långa perioder även om hon nu verkar ha rett ut sina värsta problem.
Joe Bonamassa är det lovande unga blueshoppet som hunnit bli snart 35 bast och mer får räknas som en veteran inom genren än en talangfull spoling.
Kevin Shirley är en hårig producent från Sydafrika som åtnjuter stjärnornas beundran och som utöver att producera Iron Maiden, Aerosmith, Rush och Slayer även fått mixa mäktiga Led Zeppelin. Han är också en utpräglad matchmaker- det är han som ligger bakom att supergruppen Black Country Communion över huvud taget blev till. Även i konstellationen Hart och Bonamassa spelar han en stor roll, som producent, mixare och medväljare av låtmaterial.
Don’t Explain är ett snabbt hoptotat projekt där Hart sjunger ett gäng gamla soul-. Jazz- och bluesörhängen från så långt tillbaka som 1940-talet, ackompanjerad av Bonamassas gråtande gura och hans pålitliga kompband. Inspelningarna tog bara två dagar och mixades därefter raskt av Shirley.
Det är lätt att dra paralleller till Robert Plants och Alison Krauss samarbete på Raising Sand från 2007. Där var det producenten T-Bone Burnett som tillsammans med Plant och Krauss valde ut ett gäng gamla låtar och arrade om dem till smäckert resultat.Don’t Explain känns som ett på alla sätt mer spontant och påskyndat projekt än Raising Sand, men det är nödvändigtvis inte av ondo. En del av låtvalen på skivan kan förefalla lite oövertänkta, men här hänger allt på framförandet, och främst känslan i röst och gitarrton, och där lyckas både Hart och Bonamassa plocka full poäng.
Inledande ”Sinner’s Prayer” är mest känd från en Ray Charles-inspelning från 1957. Hart och Bonamassa behåller bluesen men gör den mer gitarrbaserad vilket skänker deras version en doft av tidiga ZZ Top. ”Chocolate Jesus”, som är ett sentida spår av Tom Waits blir i händerna på Hart snarare något som låter som Amy Winehouse som sjunger Berthold Brecht. Versionen av Bill Withers funkiga ”For My Friend” är sju gånger hårdare än originalet och har försetts med ett blytungt Zeppelinriff och det är härligt att höra Monica Zetterlundsvibbar i Beths röst när hon sjunger uppgivet i titelspåret ”Dont Explain” som Billy Holiday skrev till sin otrogne make för 67 år sedan.
Vissa av coverversionerna ligger lite väl nära originalen och blir därmed aningens anonyma, men även på utfyllnadsspåren imponerar Harts röst. Trots blandningen av blues, soul och jazz blir det aldrig spretigt.
Don’t Explain, som jag fick upp ögonen för på grund av Bonamassa/Shirley-kopplingen, har fått mig att verkligen uppskatta Beth Hart och dessutom gå tillbaka och återupptäcka storheter som Billie Holidays och Etta James kataloger. Inte illa pinkat av ett snabbt hoptotat projekt med coverversioner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar