Ångbastu, någon?

Visst har vi hört det förut. Men det behöver inte betyda att det är dåligt.

Philip Sayce är ytterligare en av de där irriterande talangfulla nya bluessnubbarna som tycks ha fått allt, från mjällfritt hår och grop i hakan till flinka gitarrfingrar och ett snitsigt set med gyllene stämband. Men till skillnad från exempelvis Joe Bonamassa, som klär sig i kostym och låter sin blues vara mer stilren, håller sig unge junker Sayce i skramligare domäner och låter sig inspireras mer av Hendrix och SRV än BB King.

Sayce som ursprungligen är walesare men vuxit upp i Kanada, har förtjänat sina ridsporrar genom spel på skivor och turnéer med bland andra Melissa Etheridge och Uncle Cracker. Hans tidigare soloalster har varit habila om än något anonyma historier.  Särskilt förra albumet Ruby Electric, som får anses vara hans genombrott, var både för slick och strömlinjeformad för att riktigt falla mig på läppen. På nya studioalstret Steamroller har dock Sayce slängt all takt och stil överbord och kastar sig handlöst ut i Paisleymönstrad protopunkig Hendrixextravaganza och mestadels ösig bluesrock. Titelspåret osar svett lång väg, liksom merparten av låtarna på skivan, några få ballader undantagna. Det svänger riktigt bra- gränsar till och med till fränbar funk i bästa Princestil ibland- och uppvisar en generell feeling av ståfräs och uppsluppen replokalseufori.  Sayce är som sagt en hejare både på strängbänderi och att sjunga. Det han möjligtvis saknar är den där lilla extra gnistan i låtskrivandet. Hans val av musikstil- rå bluesrock, kanske inte kräver några större innovationer eller nytänkande utan fungerar bäst när det framförs med panache. Och ändå är det just där som min stillsamma lilla invändning kommer in. Ok för att inte vara innovativ, men ska du generera exceptionell personlighet och känsla i sådana här låtar, ja då måste du sitta inne med tjogvis av den varan.

En som obekymrat stjäl som en korp ur rockhistorien är Lenny Kravitz. Det finns inte ett enda  Zeppelinriff, bob marley-gugning eller Lennonackordvända som han inte återbrukat någon gång på någon av hans skivor. Men ovanpå stöldgodset strösslar Kravitz rikligt med sin egen personlighet och det gör att han kan komma undan med sina nokturna nidingsdåd. Det där strösslet sakna Sayce.

I slutändan kan man likna Steamroller vid en schysst ångbastu. Den rensar örongångarna och man blir ren som en nyponros. Den lämnar inget större bestående intryck, förutom svettiga öron, men det kanske är alldeles tillräckligt som kvällsnöje då och då.

Kolla på en ösig video av titelspåret Steamroller här