”Och han blickade
tillbaks på det gångna året, och han såg att det var gott- åtminstone i
musikväg…
(-alzo sprach Zarathustra)
Det började kanske
lite trögt, men hösten var helt galen när det gäller intressanta skivsläpp.
Sammantaget gjorde det 2012 till ett riktigt trevligt år musikaliskt. Här är
min topplista över de bästa skivorna- utan någon inbördes rangordning…
Dave Matthews Band-
Away from the World
Fastän Dave och co återupptagit samarbetet med producenten Steve
Lilywhite så låter det inte gammaldags DMB. Snarare medelålders och moget, utan
att vara tråkigt. Vuxet och vackert med
glimten i ögat.
Åh, så skönt med Diamond Dave tillbaka. Och Eddie känns piggare
än på länge. Om det är det sista vi hör från bandet så är det ändå bättre än vi
förtjänade…
Donald Fagen – Sunken
Condos
Äntligen lite juckmusik! Det var på tiden. Come on, katten,
det svänger ju! Nu är det bara att vänta på att Fagen kommer hit på turné,
antingen själv eller med Walter Becker. Rör på benen gubbar!
The Darkness -Hot
Cakes
Äkta rock’n roll-känsla och sådär kul som bara engelsmän kan
vara. Tredje snyggaste
comebacken I år!
Ian Hunter and the rant band- When I’m President
Gammal är äldst. Janne Jägare är inne på tredje raka plattan
med superkvalitet. Ingen skriver texter som Hunter, utan en enda kliché men där
allt låter så rätt och coolt ändå.
Howlin Rain- The
Russian Wilds
Årets utropstecken. Skänker tidiga Whitesnakevibbar och
leder tankarna till Aerosmith när de är som souligast. Släng in lite Black
Crowes och Neil Young på det så blir det riktigt smakrikt.
Årets comeback stod Van Halen för, men Ben Folds kommer inte
långt efter, med sin första nya studioplatta med trion sedan 1999. Lite vuxnare,
lite mindre punkiga, men fortfarande svängiga, knasiga och eftertänksamma på
samma gång. ”If You can’t draw a crowd, draw dicks on the wall!
Ljusdals hjältar släppte sin bästa platta hittills, med
spännande hälsingemix av americana, klassisk rock och sleaze.
Big big Train- English Electric pt 1
Mer engelskt än certified accountants, Marmite och
trekantiga toasts och med en ljuvlig bittersweet melankoli går big Big Train
från klarhet till klarhet. Underbar brittisk symfonirock av den gamla skolan. Och
snart kommer del 2!
Konstig blandning av progressive classic rock med pop a la
coldplay blev det här. Trots att skivan inte innehöll några självklara
höjdarspår är det här en av skivorna som snurrat mest i min stereo under året.
Jack White- Blunderbuss
Jag förstod aldrig White Stripes storhet när det begav sig,
men Jacks första regelrätta soloplatta funkar utmärkt som förklaring till
varför han erhållit sådan respekt från rockvärlden. Angeläget på alla sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar