Totogitarristen är inne
i ett extra kreativt skov. Tre soloplattor på fyra år. Och på nya Transition verkar
han nästan lycklig…
När man hör namnet Steve Lukather brukar ofta benämningen
musikermusik slängas lite nonchalant och aningens föraktfullt omkring i rummet.
Lite korkat egentligen. Vad är fel med musikermusik? Vi rynkar ju inte på näsan
åt kirurgkirurgi eller pilotstyrning av flygplan. Dessutom är benämningen i
betydelsen könlös och tråkig musik utan vare sig klatchig melodi eller konstnärliga
ambitioner, tämligen missvisande i Lukathers fall. Hans tidigare 5 soloplattor har
förvisso alla innehållit enstaka instrumentala nummer där ekvilibristen Luke
får skina, men mestadels har fokus legat på låtar med noga uttänkta melodier
och ett helhetstänkande där lika mycket arbete verkar ha lagts ner på
produktion, texter och sångframförande, som på själva gitarrspelet.
Lukather har varit förvånansvärt produktiv de senaste åren.
Detta är hans tredje soloplatta på bara fyra år. De två tidigare- speciellt
2010 års All’s well that ends well,
var textmässigt ganska mörka och skrevs enligt uppgift under en period när Lukather
mådde ganska dåligt. Nya Transition visar
på gladare tongångar men också luftigare och mindre rockiga kompositioner,
vilket till att börja med drar ner helhetsintrycket. Men ju mer lyssning
albumet får, desto mer finner jag mig själv uppskatta det. Här finns en
helhetskänsla som saknats på tidigare alster. Kanske står anledningen till det
att finna i keyboardisten CJ Vanston som skrivit de flesta låtarna tillsammans
med Luke och dessutom spelar på-och har producerat Transition. CJ var med till hälften på förra soloplattan men har nu
fått full access och det känns som ett smart drag.
Textmässigt befinner sig Luke i ett kontemplativt mood. Inte mycket rock'n roll lifestyle och brudar här inte. När kärlek berörs är det i mer sorgkantade sammanhang, annars handlar texterna mer om sakernas tillstånd i världen och om hur vi beter oss mot varandra. Inledande ”Judgement day” hör till det hårdare på skivan men
bjuder också på en stämningsrik atmosfär.
”Creep Hotel” påminner först om något från Totos Kingdom of Desire, men byter snabbt stil till något mer Steely Danskt,
och det är ju inte kattskit direkt. Titelspåret är med sina progressiva tongångar en personlig favorit. “Do I Stand Alone” låter som något Rick
Springfield skulle kunna skriva och ”Rest of the World” är en lugn historia som påminner lite om Jimi
Hendrix ”Little Wing”, även i gitarrspelet. Skivan avslutas med en snygg instrumental
tolkning av Chaplins ”Smile”. Det är kort sagt en schysst samling låtar som
Luke fått ihop och produktionen är sedvanligt svulstig. Med den inspiration och
spelglädje den gamle Totogitarristen uppvisar nuförtiden ska vi kanske inte bli
förvånade om nästa soloalster dimper ner om bara några månader. Det skulle jag
personligen inte ha något emot. Men först kommer Transition att få gå varm i stereon under en lång tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar