Utmärkt bakgrundsmusik för blindtarmsoperation eller annan favorithobby är gitarrgurun Robben Fords nya skiva- trots att den består av covers.
Robben Fords nya album närmade jag mig med visst mått av
försiktighet och bävan, ungefär som när man går ner i potatiskällaren och vet
att där kan finnas håriga spindlar. Anledningen till denna skeptiska och
araknofoba approach ligger i att Bring It
Back Home är en coverplatta. Det finns i min mening få skivor där
artister- blandade eller ensamma- med framgång lyckats tolka sina eventuella
hjältar. Oftast har det snarare känts som en enkel ursäkt för att slippa
skriva eget material, typ. ”varför anstränga mig och skriva eget när alla bra
låtar redan gjorts”. Jag är glad att kunna meddela att i Robben Fords fall är
har trenden brutits.
Det vanligaste problemet med coverplattor är att artisterna
i fråga försöker sig på att tolka låtar som redan är sönderspelade och
sönderälskade i sin originalform. Jag menar, vem vill höra ytterligare en cover
på ”Smoke on the Water”, ”Yesterday” eller ”Satisfaction”? Detta har Ford smidigt
undvikit genom att leta reda på mestadels obskyra blues- och RnBnummer där den
enda låt som jag personligen är riktigt bekant med sedan tidigare är Bob Dylans
”Most Likely You Go Your Way” från Blonde on Blonde, och den är här så pass robbenfierad
att den knappt går att känna igen. Över huvud taget finns på Bring it Back Home ett sammanhållande sound,
säkert mycket tack vare det tajta kompbandet, men även på grund av Fords känsla för
arrangemang, vilket gör att materialet, allt från gammal träskblues via funk
och folksång får samma varma feel good-känsla.
Inledande ”Everything I Do Gonna be Funky” av Allen
Toussaint har ett otroligt bakåtlutande sväng och innehåller uttrycket Aw…chucks,
det engelska språkets motsvarighet till Ja, järnspikar..
Den gamla traditionella bluesen ”On That Morning” är här en ljuvlig varm
gitarrdusch. För guragurus finns också till exempel Earl Kings ”Trick Bag” att tugga fradga
till. Av de tio låtarna är bara en nyskriven men Robbens egna ”Oh Virginia”
står sig utmärkt i tävlan med de andra antika numren.
Bandet är top notch och Larry Goldings keyboardspel vill jag
särskilt skriva om. Så där, så var det gjort. Det största utropstecknet är annars
Robbens vokala insatser. Utan att påstå att han skulle ha levererat svag sång på tidigare skivalster vill jag påstå att han aldrig tidigare har
imponerat med så pass mycket värme, känsla och timing. Fans av hans gitarrspel
kommer naturligtvis inte att bli besvikna heller, men den här skivan är inget
skapat enbart för gitarrnördar, utan uppskattas garanterat av ett brett
genomsnitt av befolkningen. Kärlek till originalen, såväl som spelglädje lyser
likt Långe Jan i Ölandsdimman och samlingen avnjutes skamlöst såväl i matlagningstagen
med ett glas rödvin vid spisen, som i favoritfåtöljen vid stereon eller i bilen
på väg till blindtarmsoperationen. Järnspikar vad bra!
.JPG)