Det är i Robbens hood jag vill va!

Utmärkt bakgrundsmusik för blindtarmsoperation eller annan favorithobby är gitarrgurun Robben Fords nya skiva- trots att den består av covers.

Robben Fords nya album närmade jag mig med visst mått av försiktighet och bävan, ungefär som när man går ner i potatiskällaren och vet att där kan finnas håriga spindlar. Anledningen till denna skeptiska och araknofoba approach ligger i att Bring It Back Home är en coverplatta. Det finns i min mening få skivor där artister- blandade eller ensamma- med framgång lyckats tolka sina eventuella hjältar. Oftast har det snarare känts som en enkel ursäkt för att slippa skriva eget material, typ. ”varför anstränga mig och skriva eget när alla bra låtar redan gjorts”. Jag är glad att kunna meddela att i Robben Fords fall är har trenden brutits.

Det vanligaste problemet med coverplattor är att artisterna i fråga försöker sig på att tolka låtar som redan är sönderspelade och sönderälskade i sin originalform. Jag menar, vem vill höra ytterligare en cover på ”Smoke on the Water”, ”Yesterday”  eller ”Satisfaction”? Detta har Ford smidigt undvikit genom att leta reda på mestadels obskyra blues- och RnBnummer där den enda låt som jag personligen är riktigt bekant med sedan tidigare är Bob Dylans ”Most Likely You Go Your Way” från Blonde on Blonde, och den är här så pass robbenfierad att den knappt går att känna igen. Över huvud taget finns på Bring it Back Home ett sammanhållande sound, säkert mycket tack vare det tajta kompbandet, men även på grund av Fords känsla för arrangemang, vilket gör att materialet, allt från gammal träskblues via funk och folksång får samma varma feel good-känsla.

Inledande ”Everything I Do Gonna be Funky” av Allen Toussaint har ett otroligt bakåtlutande sväng och innehåller uttrycket  Aw…chucks, det engelska språkets motsvarighet till  Ja, järnspikar..

Den gamla traditionella bluesen  ”On That Morning” är här en ljuvlig varm gitarrdusch. För guragurus finns också till exempel  Earl Kings ”Trick Bag” att tugga fradga till. Av de tio låtarna är bara en nyskriven men Robbens egna ”Oh Virginia” står sig utmärkt i tävlan med de andra antika numren.

Bandet är top notch och Larry Goldings keyboardspel vill jag särskilt skriva om. Så där, så var det gjort. Det största utropstecknet är annars Robbens vokala insatser. Utan att påstå att han skulle ha levererat svag sång på tidigare skivalster vill jag påstå att han aldrig tidigare har imponerat med så pass mycket värme, känsla och timing. Fans av hans gitarrspel kommer naturligtvis inte att bli besvikna heller, men den här skivan är inget skapat enbart för gitarrnördar, utan uppskattas garanterat av ett brett genomsnitt av befolkningen. Kärlek till originalen, såväl som spelglädje lyser likt Långe Jan i Ölandsdimman och samlingen avnjutes skamlöst såväl i matlagningstagen med ett glas rödvin vid spisen, som i favoritfåtöljen vid stereon eller i bilen på väg till blindtarmsoperationen. Järnspikar vad bra!