Killarna i Gloria Story använder inte mjukmedel när de tvättar sina kläder. Om de nu över huvud taget tvättar sig. Men rockar, det gör de alldeles ypperligt.
Man kan dela in världens befolkning i två typer av människor. De som tycker
riktigt illa om Led Zeppelins parodiska reggaelåt "D’yer Maker" - och de som blir
sådär underbart euforiska av glädje och inte kan sitta still utan måste upp ur
fåtöljen, hoppa, skutta och torrjucka mot en dörrpost. Jag tillhör den senare
kategorin av människor. Därför tycker jag väldigt bra om ”Chill Me” från Gloria
Storys nya album Born to Lose. ”Chill Me” har samma spattiga antigung och
liderliga gnäll i sången som Zeppelins mästerverk från 1972. Samtidigt är den
på intet sätt ett plagiat.
Det är en smal balansgång mellan att kopiera och att
inspireras av sina hjältar. Skövdes skitigaste snubbar; The Gloria Story visar
på nya plattan upp en bred palett och det är lätt att plocka ut referenser i
musiken, allt från T-Rex och Kiss till Iggy Pop och Bowie. Samtidigt lyckas
killarna med en rejäl dos charm och personlighet Glorifiera de klassiska riffen
och ackordvändorna till något eget. ”I See You Tomorrow” leker med Bowies
ljudbild runt Ziggy Stardust-eran med hjälp av piano och saxofon och Mick
Ronsondoftande gitarrlicks. I ”Live Your Life in Shame” verkar killarna ha haft
roligt genom att bara stapla låttitlar av Kiss i texten. Låten lånar för övrigt
även musikaliskt vibbar från sminkmonsterlegenderna. ”Torture and Pain” låter
mer Iggy Pop. Det är tretton låtar som avhandlas på 35 minuter, så som man
gjorde lp-skivor förr minsann. Don’t bore
us, get to the chorus…
Born to Lose är skönt slarvig i sitt uttryck. Bandets debut
Shades of White var en mer sammanhållen och medvetet producerad historia. I
jämförelse med nya verket förlorar den just på grund av de punkterna. Där
debuten pekade åt samma håll- med siktet inställt på Dublin och Phil Lynotts
staty är uppföljaren mycket spretigare och bjuder in alla typer av influenser.
Det gör också att bandets egen stil syns så mycket tydligare. Jag har aldrig
haft förmånen att se The Gloria Story live men om de på scen förmedlar
bråkdelen av den kaxighet och transpiransodör som de gör på skivan så lär man
gå hem svettig från konserten.
1 kommentar:
Någon som vet nåt om Zaintrock, hört ofta talas om men har inte hittat nån skiva med dom?
Skicka en kommentar