Fort men bra

Killarna i Gloria Story använder inte mjukmedel när de tvättar sina kläder. Om de nu över huvud taget tvättar sig. Men rockar, det gör de alldeles ypperligt.

Man kan dela in världens befolkning i två typer av människor. De som tycker riktigt illa om Led Zeppelins parodiska reggaelåt "D’yer Maker" - och de som blir sådär underbart euforiska av glädje och inte kan sitta still utan måste upp ur fåtöljen, hoppa, skutta och torrjucka mot en dörrpost. Jag tillhör den senare kategorin av människor. Därför tycker jag väldigt bra om ”Chill Me” från Gloria Storys nya album Born to Lose. ”Chill Me” har samma spattiga antigung och liderliga gnäll i sången som Zeppelins mästerverk från 1972. Samtidigt är den på intet sätt ett plagiat.

Det är en smal balansgång mellan att kopiera och att inspireras av sina hjältar. Skövdes skitigaste snubbar; The Gloria Story visar på nya plattan upp en bred palett och det är lätt att plocka ut referenser i musiken, allt från T-Rex och Kiss till Iggy Pop och Bowie. Samtidigt lyckas killarna med en rejäl dos charm och personlighet Glorifiera de klassiska riffen och ackordvändorna till något eget. ”I See You Tomorrow” leker med Bowies ljudbild runt Ziggy Stardust-eran med hjälp av piano och saxofon och Mick Ronsondoftande gitarrlicks. I ”Live Your Life in Shame” verkar killarna ha haft roligt genom att bara stapla låttitlar av Kiss i texten. Låten lånar för övrigt även musikaliskt vibbar från sminkmonsterlegenderna. ”Torture and Pain” låter mer Iggy Pop. Det är tretton låtar som avhandlas på 35 minuter, så som man gjorde lp-skivor förr minsann.  Don’t bore us, get to the chorus…

Born to Lose är skönt slarvig i sitt uttryck. Bandets debut Shades of White var en mer sammanhållen och medvetet producerad historia. I jämförelse med nya verket förlorar den just på grund av de punkterna. Där debuten pekade åt samma håll- med siktet inställt på Dublin och Phil Lynotts staty är uppföljaren mycket spretigare och bjuder in alla typer av influenser. Det gör också att bandets egen stil syns så mycket tydligare. Jag har aldrig haft förmånen att se The Gloria Story live men om de på scen förmedlar bråkdelen av den kaxighet och transpiransodör som de gör på skivan så lär man gå hem svettig från konserten.